I morgon håller Civilutskottet en offentlig utfrågning om bluffakturor. Avsikten är att fokusera på hur det tilltagande problemet kan lösas. Det har under den allmänna motionstiden i höstas väckts ett antal motioner i ämnet. En del av förslagen till åtgärder är mindre väl genomtänkta och skulle leda till negativa effekter i andra avseenden. Vad jag tänker på är i första hand förslaget om ångerrätt för företagare.
Utfrågningen äger rum i morgon kl. 09.00 – ca 11.00. Platsen är Riksdagens förstakammarsal (ingång från Riksgatan 2).
Följande personer är inbjudna varav flera kommer att hålla korta anföranden:
Jori Munukka, professor i civilrätt, Stockholms universitet
Justitiedepartementet
Gustav Gellerbrant, politiskt sakkunnig
Mats Holmqvist, rättssakkunnig
Rikspolisstyrelsen
Per Blomqvist, enhetschef, Polisavdelningen
Ingrid Isgren, handläggare, Polisavdelningen
Kronofogdemyndigheten
Michael Necke, kronodirektör
Charlotte Carrborg, verksjurist
Företagarna
Elisabeth Thand Ringqvist, verkställande direktör,
Lars Nordfors, chef juridiska rådgivningen
Christoffer Lewinowitz, jurist
Svensk Handel
Per Geijer, säkerhetschef
Anders Thelin, jurist
Svenska Bankföreningen
Tomas Tetzell, chefsjurist
Svenskt Näringsliv
Tommy Svensson, ansvarig för säkerhetsfrågor och Näringslivets Säkerhetsdelegation
UC AB
Roland Sigbladh, marknadschef
Åke Dahlqvist, administrativ chef
Utfrågningen kommer att direktsändas i TV.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Barnkonventionen som svensk lag?
Frågan om barnkonventionen ska bli svensk lag är en fråga som återkommer med jämna mellanrum. Att okritiskt säga ja till detta är vad jag kallar uttryck för politisk metod i dess sämsta mening. Det innebär att man sätter upp fingret i luften för att känna efter vad man bör tycka, därefter tar man ställning och sedan letar man desperat efter olika argument.
Först det formellt juridiska. Barnkonventionen som är antagen av FN:s generalförsamling och som Sverige tillträtt är vi tvungna att följa. I Sverige har vi en så kallad dualistisk syn på internationella konventioner. Detta innebär att konventionen inte är omedelbart tillämplig som nationell rätt. Däremot omformas konventionsbestämmelserna till nationell rätt (lagstiftning) genom så kallad transformation. Exempel på detta är en mängd olika regler i nationell lagstiftning som har sin grund i barnkonventionen. Om en normkonflikt skulle uppstå eller osäkerhet om vad som gäller i ett visst avseende kan så kallad konventionskonform tolkning ske.
I Sverige har vi typiskt sett hög kvalitet på våra lagstiftningsprodukter genom det så kallade beredningstvånget. Det brukar börja med en statlig utredning (SOU) som resulterar i ett betänkande som sedan skickas på en bred remiss till berörda organ. Remissutfallet sammanställs och utifrån detta skrivs oftast en lagrådsremiss fram. Efter att lagrådets synpunkter beaktats skrivs en proposition fram som sedan överlämnas till riksdagen. Därefter vidtar utskottsbehandling och ett betänkande skrivs fram som riksdagen sedan fattar beslut om. Detta innebär att det finns gott om vägledande förarbeten och kringresonemang som är värdefulla vid tillämpningen av de regler som tillskapats på detta sätt.
Problemet med barnkonventionen är att den inte lämpar sig som lagstiftning därför att den innehåller generella och vaga formuleringar. Dessutom saknas det vägledande förarbeten. Detta ser man också tydligt i den politiska debatten. Konventionen kan användas som politiskt slagträ för snart sagt vilken ståndpunkt som helst. Vi såg detta när motståndare till könsneutrala äktenskap stödde sig på barnkonventionen. Nu senast i dag åberopar KD barnkonventionen som argument mot insemination av ensamstående kvinnor. Ytterligare ett exempel: Att man faktiskt sätter barnens bästa i främsta rummet och i Sverige är restriktiv med att höra barn i domstolsprocesser av det skälet att man vill undvika att barn tar skada av detta tolkar barnombudsmannen på motsatt sätt i en DN-debattartikel häromdagen.
Konventionen är dessutom skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för
svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser och man kan förutse problem med förhållandet till andra nationella ekonomiska och sociala rättigheter. Med vissa bestämmelser har avsikten varit att dessa ska genomföras gradvis.
En fråga som uppkommer är varför Europakonventionen har inkorporerats som svensk rätt om barnkonventionen inte lämpar sig för detta? Svaret är att Europakonventionen har en domstol (Europadomstolen) som är högsta domstol för konventionens tillämpning och att det går att klaga hos Europadomstolen om nationella rättsmedel är uttömda. Dessutom finns en omfattande praxis kring Europakonventionen som ger god vägledning när konventionen ska tillämpas.
Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan vad man ska göra med det närmare hundratalet andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.
Slutligen är frågan om det verkligen skulle bli bättre för barnen om en sådan relativt sett vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Nej, jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas. Detta stämmer också mycket bättre överens med hur de nya moderaterna formulerar sitt reformarbete. Att utan vidare införa barnkonventionen som nationell lagstiftning är att jämställa med gamla systemskiftesteorier. Vi bör i stället identifiera de problem som finns och efter en analys av dessa formulera framtidens lösningar.
Min partikollega (och tidigare utskottskollega i Civilutskottet) Maria Abrahamsson har nyligen också skrivit om detta med barnkonventionen på sin blogg. Precis som jag nyss har beskrivit så håller jag i princip med henne i frågan om att man genom handling och ställningstagande i konkreta frågor som rör barn bör agera i stället för att ägna sig åt politiska pamfletter. Ett exempel på detta är barnen som drabbats av narkolepsi efter svininfluensavaccinations-hysterin.
Först det formellt juridiska. Barnkonventionen som är antagen av FN:s generalförsamling och som Sverige tillträtt är vi tvungna att följa. I Sverige har vi en så kallad dualistisk syn på internationella konventioner. Detta innebär att konventionen inte är omedelbart tillämplig som nationell rätt. Däremot omformas konventionsbestämmelserna till nationell rätt (lagstiftning) genom så kallad transformation. Exempel på detta är en mängd olika regler i nationell lagstiftning som har sin grund i barnkonventionen. Om en normkonflikt skulle uppstå eller osäkerhet om vad som gäller i ett visst avseende kan så kallad konventionskonform tolkning ske.
I Sverige har vi typiskt sett hög kvalitet på våra lagstiftningsprodukter genom det så kallade beredningstvånget. Det brukar börja med en statlig utredning (SOU) som resulterar i ett betänkande som sedan skickas på en bred remiss till berörda organ. Remissutfallet sammanställs och utifrån detta skrivs oftast en lagrådsremiss fram. Efter att lagrådets synpunkter beaktats skrivs en proposition fram som sedan överlämnas till riksdagen. Därefter vidtar utskottsbehandling och ett betänkande skrivs fram som riksdagen sedan fattar beslut om. Detta innebär att det finns gott om vägledande förarbeten och kringresonemang som är värdefulla vid tillämpningen av de regler som tillskapats på detta sätt.
Problemet med barnkonventionen är att den inte lämpar sig som lagstiftning därför att den innehåller generella och vaga formuleringar. Dessutom saknas det vägledande förarbeten. Detta ser man också tydligt i den politiska debatten. Konventionen kan användas som politiskt slagträ för snart sagt vilken ståndpunkt som helst. Vi såg detta när motståndare till könsneutrala äktenskap stödde sig på barnkonventionen. Nu senast i dag åberopar KD barnkonventionen som argument mot insemination av ensamstående kvinnor. Ytterligare ett exempel: Att man faktiskt sätter barnens bästa i främsta rummet och i Sverige är restriktiv med att höra barn i domstolsprocesser av det skälet att man vill undvika att barn tar skada av detta tolkar barnombudsmannen på motsatt sätt i en DN-debattartikel häromdagen.
Konventionen är dessutom skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för
svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser och man kan förutse problem med förhållandet till andra nationella ekonomiska och sociala rättigheter. Med vissa bestämmelser har avsikten varit att dessa ska genomföras gradvis.
En fråga som uppkommer är varför Europakonventionen har inkorporerats som svensk rätt om barnkonventionen inte lämpar sig för detta? Svaret är att Europakonventionen har en domstol (Europadomstolen) som är högsta domstol för konventionens tillämpning och att det går att klaga hos Europadomstolen om nationella rättsmedel är uttömda. Dessutom finns en omfattande praxis kring Europakonventionen som ger god vägledning när konventionen ska tillämpas.
Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan vad man ska göra med det närmare hundratalet andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.
Slutligen är frågan om det verkligen skulle bli bättre för barnen om en sådan relativt sett vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Nej, jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas. Detta stämmer också mycket bättre överens med hur de nya moderaterna formulerar sitt reformarbete. Att utan vidare införa barnkonventionen som nationell lagstiftning är att jämställa med gamla systemskiftesteorier. Vi bör i stället identifiera de problem som finns och efter en analys av dessa formulera framtidens lösningar.
Min partikollega (och tidigare utskottskollega i Civilutskottet) Maria Abrahamsson har nyligen också skrivit om detta med barnkonventionen på sin blogg. Precis som jag nyss har beskrivit så håller jag i princip med henne i frågan om att man genom handling och ställningstagande i konkreta frågor som rör barn bör agera i stället för att ägna sig åt politiska pamfletter. Ett exempel på detta är barnen som drabbats av narkolepsi efter svininfluensavaccinations-hysterin.
måndag 27 februari 2012
Några bostadspolitiska förslag
I Uppsala Nya Tidning har i dag publicerats en artikel med huvuddelen av moderata civilkommittén som undertecknare. Artikeln är en återkoppling från vår sida efter ett besök i Uppsala förra måndagen.
I Uppsala finns det goda ambitioner som syftar till att komma tillrätta med bostadsbristen. Genom satsningar som kommunen driver fram ska det byggas minst 25 000 nya bostäder fram till år 2030. Dessutom har man satsat på en webbsida för förmedling av bostäder för studenter, studentboet.se.
Några förslag som vi tror skulle kunna vara tydliga steg i riktning mot att det kan byggas fler studentbostäder är att slå fast lärosätenas rätt att tillhandahålla studentbostäder och att göra ändringar i ägardirektiven för Akademiska hus AB. I ägardirektiven borde större fokus sättas på att Akademiska hus ska upplåta en del av bolagets mark för byggande av studentbostäder.
Vi tror också att det kan finnas skäl att ta bort ett av leden i överklagandeprocessen avseende planer och bygglov, nämligen länsstyrelsens prövning. Detta kommer att innebära lägre produktionskostnader i de fall där överklagande sker och därutöver snabba på byggandet av bostäder.
Vi pekar i artikeln också på att de utredningar som regeringen fattade beslut om i höstas kan leda till förslag som långsiktigt och varaktigt förbättrar bygg- och bostadssektorns funktionssätt. En utredare ska se över hur kommunerna tillämpar bestämmelserna om tekniska egenskapskrav och en annan utredare ska se över plangenomförandet, det vill säga kommunernas arbete med att ta fram detaljplaner för bebyggelse. Utöver detta ska en utredare titta på hur de olika boendeformerna behandlas och hur hyresrättens villkor kan förbättras.
På finansdepartementet förbereds också direktiven till en utredning som ska se över hyresrättens skattevillkor. Långsiktigt goda och förutsägbara villkor är av stor betydelse för att fler ska vilja investera i, äga och förvalta hyresbostäder.
Alla ska kunna flytta till arbete eller studier, men för att detta ska vara möjligt krävs det att det finns bostäder att flytta till. För oss moderater är detta en prioriterad fråga.
Här finns en länk till artikeln.
I Uppsala finns det goda ambitioner som syftar till att komma tillrätta med bostadsbristen. Genom satsningar som kommunen driver fram ska det byggas minst 25 000 nya bostäder fram till år 2030. Dessutom har man satsat på en webbsida för förmedling av bostäder för studenter, studentboet.se.
Några förslag som vi tror skulle kunna vara tydliga steg i riktning mot att det kan byggas fler studentbostäder är att slå fast lärosätenas rätt att tillhandahålla studentbostäder och att göra ändringar i ägardirektiven för Akademiska hus AB. I ägardirektiven borde större fokus sättas på att Akademiska hus ska upplåta en del av bolagets mark för byggande av studentbostäder.
Vi tror också att det kan finnas skäl att ta bort ett av leden i överklagandeprocessen avseende planer och bygglov, nämligen länsstyrelsens prövning. Detta kommer att innebära lägre produktionskostnader i de fall där överklagande sker och därutöver snabba på byggandet av bostäder.
Vi pekar i artikeln också på att de utredningar som regeringen fattade beslut om i höstas kan leda till förslag som långsiktigt och varaktigt förbättrar bygg- och bostadssektorns funktionssätt. En utredare ska se över hur kommunerna tillämpar bestämmelserna om tekniska egenskapskrav och en annan utredare ska se över plangenomförandet, det vill säga kommunernas arbete med att ta fram detaljplaner för bebyggelse. Utöver detta ska en utredare titta på hur de olika boendeformerna behandlas och hur hyresrättens villkor kan förbättras.
På finansdepartementet förbereds också direktiven till en utredning som ska se över hyresrättens skattevillkor. Långsiktigt goda och förutsägbara villkor är av stor betydelse för att fler ska vilja investera i, äga och förvalta hyresbostäder.
Alla ska kunna flytta till arbete eller studier, men för att detta ska vara möjligt krävs det att det finns bostäder att flytta till. För oss moderater är detta en prioriterad fråga.
Här finns en länk till artikeln.
söndag 26 februari 2012
Vad finns det under (S)tenarna?
Socialdemokraterna och Veronica Palm har tidigare sagt sig vilja vända på alla stenar för att hitta en ny bostadspolitik. Det är vällovligt i sig om det skulle ligga något allvar i detta, men tillåt mig att tvivla. Det kanske är så att man inom den socialdemokratiska rörelsen är så låst även i de bostadspolitiska frågorna att man inte förmår ompröva någonting gammalt.
Frågan är vad man nu eventuellt skulle ha hittat under stenarna fram till i dag? Svaret är absolut ingenting nytt. Att man inte är lyhörd överhuvudtaget visar det förhållandet att vad bostadmarknadens aktörer säger inte verkar spela någon roll, man vet helt enkelt bäst. Även om det absoluta flertalet aktörer på bygg- och bostadsmarknaden inte vill ha subventioner så är detta fortfarande den "stora bostadspolitiska lösningen" för socialdemokratin. I och för sig också kryddad med några andra ogenomtänkta detaljförslag, exempelvis parkeringsnormer som - såvitt kan förstås - skulle bli statligt reglerade, och ytterligare bestämmelser som skulle kunna tas in i detaljplaner, nämligen att att upplåtelseformer skulle bli en del i myndighetsutövningen. Här kan den retoriska frågan ställas: Är ytterligare detaljregleringar sådant som kommer att underlätta byggandet? Svaret är naturligtvis nej eftersom det är just subventioner och statlig detaljreglering som till stora delar ligger bakom att vi har den situation som vi har på bygg- och bostadsmarknaden i dag. Detta har europeiska analysinstitut påpekat, men återigen ... antagligen anser sig socialdemokraterna veta bättre.
I torsdags lät Veronica Palm SSU:s bostadspolitiske talesperson gästblogga på hennes blogg. Jag konstaterar att vederbörande skriver: "SSU vill att allmännyttan ska vara normgivande för hyressättningen och på det sättet sätta taket för hur höga hyrorna ska vara." Delar Veronica Palm denna uppfattning? Eftersom hon inte har kommenterat förslaget och samtidigt gett SSU utrymme att framföra förslaget på sin blogg kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon verkar vara beredd att skrota de nya hyressättningsreglerna som är en väsentlig del av den så kallade trepartsöverenskommelsen mellan hyresbostadsmarknadens parter; Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och SABO. Trepartsöverenskommelsen är ett resultat av uppoffringar från samtliga inblandade och har tillkommit för att ge hyresrätten en framtid.
Jag är förvånad. Mitt råd är: LÄGG OMEDELBART TILLBAKA STENEN ÖVER DETTA EXTREMT DÅLIGA FÖRSLAG. Häll gärna betong över och subventionera gärna åtgärderna genom bidrag från partikassan. I annat fall är det uppenbart att kräftgången fortsätter med en pinsam hastighet.
Frågan är vad man nu eventuellt skulle ha hittat under stenarna fram till i dag? Svaret är absolut ingenting nytt. Att man inte är lyhörd överhuvudtaget visar det förhållandet att vad bostadmarknadens aktörer säger inte verkar spela någon roll, man vet helt enkelt bäst. Även om det absoluta flertalet aktörer på bygg- och bostadsmarknaden inte vill ha subventioner så är detta fortfarande den "stora bostadspolitiska lösningen" för socialdemokratin. I och för sig också kryddad med några andra ogenomtänkta detaljförslag, exempelvis parkeringsnormer som - såvitt kan förstås - skulle bli statligt reglerade, och ytterligare bestämmelser som skulle kunna tas in i detaljplaner, nämligen att att upplåtelseformer skulle bli en del i myndighetsutövningen. Här kan den retoriska frågan ställas: Är ytterligare detaljregleringar sådant som kommer att underlätta byggandet? Svaret är naturligtvis nej eftersom det är just subventioner och statlig detaljreglering som till stora delar ligger bakom att vi har den situation som vi har på bygg- och bostadsmarknaden i dag. Detta har europeiska analysinstitut påpekat, men återigen ... antagligen anser sig socialdemokraterna veta bättre.
I torsdags lät Veronica Palm SSU:s bostadspolitiske talesperson gästblogga på hennes blogg. Jag konstaterar att vederbörande skriver: "SSU vill att allmännyttan ska vara normgivande för hyressättningen och på det sättet sätta taket för hur höga hyrorna ska vara." Delar Veronica Palm denna uppfattning? Eftersom hon inte har kommenterat förslaget och samtidigt gett SSU utrymme att framföra förslaget på sin blogg kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon verkar vara beredd att skrota de nya hyressättningsreglerna som är en väsentlig del av den så kallade trepartsöverenskommelsen mellan hyresbostadsmarknadens parter; Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och SABO. Trepartsöverenskommelsen är ett resultat av uppoffringar från samtliga inblandade och har tillkommit för att ge hyresrätten en framtid.
Jag är förvånad. Mitt råd är: LÄGG OMEDELBART TILLBAKA STENEN ÖVER DETTA EXTREMT DÅLIGA FÖRSLAG. Häll gärna betong över och subventionera gärna åtgärderna genom bidrag från partikassan. I annat fall är det uppenbart att kräftgången fortsätter med en pinsam hastighet.
lördag 25 februari 2012
Är hyresrätten missgynnad?
Bilden är tagen i bankhallen i västra delen av riksdagshuset i onsdags av Kenneth Samuelsson.Frågan i rubriken ska besvaras så småningom. Två utredningar ska beröra frågeställningen och därefter finns förhoppningsvis ett svar. Den ena utredningen är redan tillsatt och den andra kommer att tillsättas relativt snart.
Hyresgästföreningen, Sabo och Fastighetsägarna hävdar att dagens skatteregler missgynnar hyresrätten. Det är ungefär 2000 kronor dyrare per månad att bo i en normaltrea än i en villa eller bostadsrätt är deras utgångspunkt.
Tidningen Hem & hyra intervjuade mig i onsdags om bland annat hur jag ser på frågeställningen om hyresrätten är missgynnad. I fredags lades en artikel ut i webbversionen av tidningen. Här finns en länk till den artikeln.
Det finns en grundläggande svårighet när den aktuella frågan diskuteras. ... Kortfattat kan man säga att jämförelsen ofta innebär att man jämför "äpplen och päron". Det är skillnad mellan å ena sidan en nyttjanderättshavare och å andra sidan en fastighetsägare eller en bostadsrättshavare. Att boendeformerna ser olika ut och har olika förutsättningar är en del av valfriheten. Men ... det är samtidigt viktigt att framhålla att detta inte får innebära att någon av boendeformerna hålls tillbaka mer än någon annan därför att villkoren är sådana att behovet (av exempelvis hyresrätter) inte tillgodoses på grund av ogynnsamma förutsättningar trots att bostadskonsumenterna efterfrågar hyresrätter.
I den aktuella artikeln står bland annat att: "Moderaternas bostadspolitiska talesperson Anti Avsan anser att hyresrätten är missgynnad på vissa områden men gynnas på andra. När allt vägs samman så kan han inte säga att snacket om att hyresrätten är missgynnad stämmer.
– Jag tycker inte att man utan vidare kan säga att hyresrätten är missgynnad, säger Anti Avsan, som också är ordförande i Huddinge kommuns fastighetsbolag, Huge."
I artikeln kommenterar jag jämförelsen med ROT-avdrag och en del andra omständigheter som brukar föras fram i debatten och framhåller följande: "– Om hyresrätten är missgynnad och hur det egentligen förhåller sig får utredningarna utvisa".
I artikeln vidhåller Reinhold Lennebo, vd på Fastighetsägarna Sverige, liksom Barbro Engman, ordförande för Hyresgästföreningen riksorganisationen, sin gemensamma uppfattning om att hyresrätten är missgynnad.
Vad är då min utgångspunkt? Svaret är att jag TROR inte att man kan påvisa att hyresrätten är missgynnad på något avgörande sätt, men hur det faktiskt förhåller sig får de aktuella utredningarna utvisa. Om det skulle visa sig att hyresrätten är missgynnad uppkommer frågan vad man i så fall kan göra åt saken. Under alla förhållanden har man genom de aktuella utredningarna kommit några steg närmare den dag då vi kommer att ha ett svar.
fredag 24 februari 2012
Bristande konkurrens = brist på bostäder
DN hade i går en intressant artikel i ekonomidelen med rubriken ”De vill inte bygga bostäder”.
I artikeln sägs att: ”Det har inte byggts tillräckligt många bostäder på tjugo år. Byggjättarna gör miljardvinster – men ändå tar inte bostadsbyggandet fart. En förklaring är att de inte vill bygga mer och riskera att få sämre betalt, enligt forskare.”
Forskaren i fråga är professorn i fastighetsekonomi Hans Lind vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm.
I artikeln sägs vidare att: ”Den svenska marknaden domineras av fyra stora byggkoncerner, som är mycket vinstrika och starkt växande både i Sverige och utomlands. På fem år har de tillsammans gjort vinster på över 50 miljarder kronor.
Hans Lind att de stora byggjättarna medvetet stryper utbudet av bostäder. ”– Företagen är inte intresserade av att bygga mer och riskera att priserna faller. Det bästa för dem är att bibehålla en låg produktionsvolym och sina stora vinster, säger han.”
Sedan talas det en del om hur byggpriserna har ökat. Här kan sägas att kostnadsutvecklingen i den delen har varit klart över konsumentprisindex enligt sammanställningar som jag har sett tidigare.
Bostadsministern Stefan Attefall (KD) har kommenterat detta i en annan artikel i DN. Jag håller med honom i allt väsentligt och kan utifrån min praktiska erfarenhet från Huddinge kommun bekräfta att kommunens planavdelning definitivt är en trång sektor. Det är säkerligen mer eller mindre sant även i de flesta andra kommuner.
För egen del tror jag att ett stort problem är en "fyrkantig" hantering av planprocesser och att intressen ställs mot varandra i stället för att man försöker lösa konflikter. Färre konflikter som i sin tur leder till färre överklaganden leder rimligen till ett ökat bostadsbyggande. Dessutom hålls den delen av produktionskostnaderna nere som avser markinvesteringen. Detta genom att markinvesteringen kan ge avkastning fortare. Härutöver finns naturligtvis också behovet av fungerande infrastruktur i alla avseenden som motsvarar det behov som uppkommer med tillkommande bostäder. Bostadsbyggandet kan inte ses isolerat utan det handlar om att bygga ett fungerande samhälle.
I artikeln sägs att: ”Det har inte byggts tillräckligt många bostäder på tjugo år. Byggjättarna gör miljardvinster – men ändå tar inte bostadsbyggandet fart. En förklaring är att de inte vill bygga mer och riskera att få sämre betalt, enligt forskare.”
Forskaren i fråga är professorn i fastighetsekonomi Hans Lind vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm.
I artikeln sägs vidare att: ”Den svenska marknaden domineras av fyra stora byggkoncerner, som är mycket vinstrika och starkt växande både i Sverige och utomlands. På fem år har de tillsammans gjort vinster på över 50 miljarder kronor.
Hans Lind att de stora byggjättarna medvetet stryper utbudet av bostäder. ”– Företagen är inte intresserade av att bygga mer och riskera att priserna faller. Det bästa för dem är att bibehålla en låg produktionsvolym och sina stora vinster, säger han.”
Sedan talas det en del om hur byggpriserna har ökat. Här kan sägas att kostnadsutvecklingen i den delen har varit klart över konsumentprisindex enligt sammanställningar som jag har sett tidigare.
Bostadsministern Stefan Attefall (KD) har kommenterat detta i en annan artikel i DN. Jag håller med honom i allt väsentligt och kan utifrån min praktiska erfarenhet från Huddinge kommun bekräfta att kommunens planavdelning definitivt är en trång sektor. Det är säkerligen mer eller mindre sant även i de flesta andra kommuner.
För egen del tror jag att ett stort problem är en "fyrkantig" hantering av planprocesser och att intressen ställs mot varandra i stället för att man försöker lösa konflikter. Färre konflikter som i sin tur leder till färre överklaganden leder rimligen till ett ökat bostadsbyggande. Dessutom hålls den delen av produktionskostnaderna nere som avser markinvesteringen. Detta genom att markinvesteringen kan ge avkastning fortare. Härutöver finns naturligtvis också behovet av fungerande infrastruktur i alla avseenden som motsvarar det behov som uppkommer med tillkommande bostäder. Bostadsbyggandet kan inte ses isolerat utan det handlar om att bygga ett fungerande samhälle.
torsdag 23 februari 2012
Regeringen har en heltäckande bostadspolitik
Regeringen har en heltäckande bostadspolitik är rubriken på en artikel på SvD Brännpunkt (nätupplagan) i dag. Artikeln är skriven av bostadminister Stefan Attefall (KD) tillsammans med mig och några av mina allianskollegor i Civilutskottet.
Artikeln har följande inledning:
"Under de senaste decennierna har det byggts för få bostäder i Sverige. Resultatet ser vi i form av en allt mer påtaglig bostadsbrist i våra storstadsregioner och större städer.
För den som under många år har följt byggindustrin så har det varit en studie i ryckighet. Det har gått upp och det har gått ner. Ryckigheten kostar pengar. Byggjobbare måste varslas och sedan anställas igen. Planer tas fram. Planer läggas på hyllan.
Socialdemokraternas traditionella lösning har varit subventioner, något vi inte tror på. Subventioner gör både skattebetalarna och byggsektorn en otjänst. Kortsiktiga stimulanser skapar en ryckighet. Pengar som behövs bättre på andra ställen riskerar att hamna i byggherrarnas fickor. Dessutom kan vi se att det trots olika stödsystem har byggts mindre i Sverige än i våra nordiska grannländer."
I artikeln beskriver vi huvuddelen av det ramverk inom det bostadspolitiska området som har beslutats sedan 2006, men också de utredningar som tillsatts ganska nyligen. När det gäller energilösningar och frågan om nivån på energianvändningen i byggnadsbeståndet påpekar vi att byggindustrin kan bidra med utvecklade produkter och koncept – med hög kvalitet och energieffektivitet – vilka så långt som möjligt bör motsvara ”best-practice”. Användningen av sådana bygglösningar måste naturligtvis eftersträvas.
Artikeln avslutas med följande påpekande:
"Att steg för steg ta itu med de problem som finns och att arbeta långsiktigt kännetecknar en ansvarsfull bostadspolitik. För den som saknar bostadspolitik återstår bara subventioner."
Här finns en länk till den aktuella artikeln.
Artikeln har följande inledning:
"Under de senaste decennierna har det byggts för få bostäder i Sverige. Resultatet ser vi i form av en allt mer påtaglig bostadsbrist i våra storstadsregioner och större städer.
För den som under många år har följt byggindustrin så har det varit en studie i ryckighet. Det har gått upp och det har gått ner. Ryckigheten kostar pengar. Byggjobbare måste varslas och sedan anställas igen. Planer tas fram. Planer läggas på hyllan.
Socialdemokraternas traditionella lösning har varit subventioner, något vi inte tror på. Subventioner gör både skattebetalarna och byggsektorn en otjänst. Kortsiktiga stimulanser skapar en ryckighet. Pengar som behövs bättre på andra ställen riskerar att hamna i byggherrarnas fickor. Dessutom kan vi se att det trots olika stödsystem har byggts mindre i Sverige än i våra nordiska grannländer."
I artikeln beskriver vi huvuddelen av det ramverk inom det bostadspolitiska området som har beslutats sedan 2006, men också de utredningar som tillsatts ganska nyligen. När det gäller energilösningar och frågan om nivån på energianvändningen i byggnadsbeståndet påpekar vi att byggindustrin kan bidra med utvecklade produkter och koncept – med hög kvalitet och energieffektivitet – vilka så långt som möjligt bör motsvara ”best-practice”. Användningen av sådana bygglösningar måste naturligtvis eftersträvas.
Artikeln avslutas med följande påpekande:
"Att steg för steg ta itu med de problem som finns och att arbeta långsiktigt kännetecknar en ansvarsfull bostadspolitik. För den som saknar bostadspolitik återstår bara subventioner."
Här finns en länk till den aktuella artikeln.
onsdag 22 februari 2012
Istid i Huddinge centrum på lördag
På lördag äger den sedan ett antal år återkommande isskulpturfestivalen rum i Huddinge centrum. Fem lag med iskonstnärer ska skapa isskulpturer av de isblock från Torne älv som forslats till Huddinge centrum. Mellan kl. 08.00 och 14.00 ska konstverken växa fram. Allmänheten har möjligheter att rösta och därefter ska jag dela ut ett pris till det vinnande laget kl. 14.30.
Här finns en länk till annonsen som avser isskulpturtävlingen (bläddra fram till sidan 13). På sidan 30 finns en artikel om tävlingen.
Här finns en länk till annonsen som avser isskulpturtävlingen (bläddra fram till sidan 13). På sidan 30 finns en artikel om tävlingen.
måndag 20 februari 2012
(S) + bostadspolitik = subventioner
För den som inte har en bostadspolitik återstår endast subventioner. Så är läget lite kortfattat när det gäller Socialdemokraterna och deras bostadspolitik. Trots långvariga tillkortakommanden och bristande förmåga att lyssna på bostadsmarknadens aktörer, svårigheter att tänka nytt och att acceptera förändrade omvärldsförutsättningar, står man inom (S) kvar och stampar på samma ställe sedan 1990-talskrisen. Lång tid har gått sedan dess.
I tidningen Barometern har jag, tillsammans med min parti- och utskottskollega Eva Bengtson Skogsberg, en replik på en artikel skriven av Lena Hallengren (S). I den artikeln lyfts återigen den gamla skåpmaten (subventioner) fram, som har sett likadan ut sedan 1990-talet. Subventioner löser inga problem kan man sammanfatta vårt svar med.
Sluklämmen i vår artikel har följande lydelse: "Socialdemokraterna har inte någon
bostadspolitik utan endast förslag om subventioner som innebär att byggherrar kan stoppa mer pengar i sina fickor och att konkurrensen återigen snedvrids. Förslagen har kritiserats i det närmaste unisont av alla aktörer på bygg- och bostadsmarknaden och lär inte leda till att fler bostäder byggs."
Här finns en länk till ursprungsartikeln och här finns en länk till vårt svar.
I tidningen Barometern har jag, tillsammans med min parti- och utskottskollega Eva Bengtson Skogsberg, en replik på en artikel skriven av Lena Hallengren (S). I den artikeln lyfts återigen den gamla skåpmaten (subventioner) fram, som har sett likadan ut sedan 1990-talet. Subventioner löser inga problem kan man sammanfatta vårt svar med.
Sluklämmen i vår artikel har följande lydelse: "Socialdemokraterna har inte någon
bostadspolitik utan endast förslag om subventioner som innebär att byggherrar kan stoppa mer pengar i sina fickor och att konkurrensen återigen snedvrids. Förslagen har kritiserats i det närmaste unisont av alla aktörer på bygg- och bostadsmarknaden och lär inte leda till att fler bostäder byggs."
Här finns en länk till ursprungsartikeln och här finns en länk till vårt svar.
söndag 19 februari 2012
God ekonomi skapar mer pengar i plånboken
I prognoser som avser samtliga EU-länder ligger Sverige bäst till. Sverige är det enda landet som hamnar på plussidan. Att detta beror på en konsekvent ekonomisk politik och ansvarstagande kan nog ingen betvivla. Ansvarstagandet kommer till uttryck genom att regeringen och statsministern tydligt framhåller att reformutrymmet är begränsat, vilket bland annat har lett till att ytterligare ett jobbskatteavdrag har lagts i malpåse för framtiden.
Trots detta är det glädjande att ett genomsnittligt svenskt hushåll, tack vare löneökningar och låg inflation, kommer att få omkring en tusenlapp mer i månaden i hushållskassan i år.
Statliga Konjunkturinstitutet (KI) uppskattade i sin senaste prognos i december att den genomsnittliga timlönen stiger med 3,2 procent i snitt under 2012. Den reala timlönen, det vill säga den löneökning som återstår efter att inflationen har beaktats, blir 2 procent.
Som parentes kan man påpeka att de flesta bedömare håller med om att hushållen i snitt får en inkomstförstärkning i år, även om storleken varierar mellan bedömarna.
DN har en artikel om detta på ekonomisidorna i dag.
Trots detta är det glädjande att ett genomsnittligt svenskt hushåll, tack vare löneökningar och låg inflation, kommer att få omkring en tusenlapp mer i månaden i hushållskassan i år.
Statliga Konjunkturinstitutet (KI) uppskattade i sin senaste prognos i december att den genomsnittliga timlönen stiger med 3,2 procent i snitt under 2012. Den reala timlönen, det vill säga den löneökning som återstår efter att inflationen har beaktats, blir 2 procent.
Som parentes kan man påpeka att de flesta bedömare håller med om att hushållen i snitt får en inkomstförstärkning i år, även om storleken varierar mellan bedömarna.
DN har en artikel om detta på ekonomisidorna i dag.
fredag 17 februari 2012
Felfokusering eller politiska förträngningsmekanismer?
I dagens aktuella debatt i riksdagen som begärts av Socialdemokraterna med anledning av händelserna i Malmö stod Miljöpartiet för några riktiga långskott rakt ut i mörkret. Man kan möjligen kalla det hela för politiska förträngningsmekanismer - sådana som gör att man tittar bort och inte ser det som är obehagligt och händer nu.
Åtminstone två av Miljöpartiets förslag var inte omedelbart kopplade till det som var föremål för diskussion. Dessa förslag var "Rusta upp miljonprogrammen" och "Barnfattigdomen". Frågan om nedgågna miljonprogramsområden har säkert viss betydelse, men perspektivet är långsiktigt och renovering på platser där det inte finns problem gör ju inte att problemen försvinner där dessa finns.
Om bostäderna är dåligt underhållna i Malmö borde kommunpolitikerna göra någonting åt detta. Malmös kommunala bostadsaktiebolag (MKB) kan politikerna påverka direkt och när det gäller andra värdar kan MKB möjligen ställa upp med en förvaltningsorganisation från det egna bolaget om tvångsförvaltning skulle kunna vara aktuellt (exempelvis i delar av Rosengård). Dessutom kan kommunen ansöka om detta hos hyresnämnden (förslagsvis tillsammans med hyresgästföreningen).
Allra längst från verkligheten var dock "barnfattigdomen". Hela denna diskussion kommer ju i huvudsak från ett irrelevant beskrivet problem där man har laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp. Om en mycket stor del människor och barn får det bättre, vilket har skett i Sverige genom jobbskatteavdragen, medan andra står kvar på samma nivå som tidigare har dessa fått det sämre relativt sett. Att denna typ av resonemang är problematiska inser säkert de allra flesta. Sedan ... ska man inte glömma att frågan om en ung människa blir kriminell inte har något omedelbart samband med materiell standard. Alla har möjligheter till ett eget val. Om det inte vore så fanns det inte någon anledning att bry sig om vissa personer vilket vore i allra högsta grad olämpligt. Jag har genom åren sett ett antal människor göra nya och mer positiva livsval trots mycket dåliga kringförutsättningar. Man ska inte underskatta mänsklig förmåga även hos dem som en del uppfattar som resurssvaga.
Här finns en länk till debatten.
Åtminstone två av Miljöpartiets förslag var inte omedelbart kopplade till det som var föremål för diskussion. Dessa förslag var "Rusta upp miljonprogrammen" och "Barnfattigdomen". Frågan om nedgågna miljonprogramsområden har säkert viss betydelse, men perspektivet är långsiktigt och renovering på platser där det inte finns problem gör ju inte att problemen försvinner där dessa finns.
Om bostäderna är dåligt underhållna i Malmö borde kommunpolitikerna göra någonting åt detta. Malmös kommunala bostadsaktiebolag (MKB) kan politikerna påverka direkt och när det gäller andra värdar kan MKB möjligen ställa upp med en förvaltningsorganisation från det egna bolaget om tvångsförvaltning skulle kunna vara aktuellt (exempelvis i delar av Rosengård). Dessutom kan kommunen ansöka om detta hos hyresnämnden (förslagsvis tillsammans med hyresgästföreningen).
Allra längst från verkligheten var dock "barnfattigdomen". Hela denna diskussion kommer ju i huvudsak från ett irrelevant beskrivet problem där man har laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp. Om en mycket stor del människor och barn får det bättre, vilket har skett i Sverige genom jobbskatteavdragen, medan andra står kvar på samma nivå som tidigare har dessa fått det sämre relativt sett. Att denna typ av resonemang är problematiska inser säkert de allra flesta. Sedan ... ska man inte glömma att frågan om en ung människa blir kriminell inte har något omedelbart samband med materiell standard. Alla har möjligheter till ett eget val. Om det inte vore så fanns det inte någon anledning att bry sig om vissa personer vilket vore i allra högsta grad olämpligt. Jag har genom åren sett ett antal människor göra nya och mer positiva livsval trots mycket dåliga kringförutsättningar. Man ska inte underskatta mänsklig förmåga även hos dem som en del uppfattar som resurssvaga.
Här finns en länk till debatten.
torsdag 16 februari 2012
Är byggindustrin produktiv?
Uppfattningen att byggindustrin har låg produktivitet har nog funnits under ganska lång tid. Men hur förhåller det sig egenligen? Finns det några fakta och vad grundas dessa i så fall på?
Svaret är närmast att det saknas fog för att påstå att byggindustrin har låg produktivitet, men att det kan vara så. Hans Lind och Han-Suck Song från KTH har gjort en undersökning som presenteras i rapporten ”Dålig produktivitetsutveckling i byggindustrin: Ett faktum eller ett mätfel?” som beskriver situationen.
Rapportens författare säger att: Tvärsäkra konstateranden om att byggbranschen har dålig produktivitetsutveckling baseras på en myt. De mätningar som görs är för osäkra. Inget vet hur produktiviteten ser ut.
Bilden har emellertid under de senaste åren varit i princip entydig: Byggindustrin har en usel produktivitet, vilket slås fast i utredningar som ”Skärpning gubbar” (2002) och ”Sega gubbar” (2009), i olika rapporter från Statskontoret och i delrapporter från regeringens produktivitetskommitté.
Enligt Hans Lind och Han-Suck Song är det omöjligt att med dagens mätningar och indexsystem svara på hur branschens produktivitetsutveckling ser ut. De anger exempelvis att byggnadsprisindex inte tar hänsyn till kvalitetsförändringar. Att jämföra detta med KPI och sedan hävda att priserna stiger snabbare i byggindustrin blir felaktigt. Det går inte att utläsa om de stigande priserna beror på att byggnaderna helt enkelt fått högre kvalitet än de hade tidigare.
Här finns länken till en artikel om detta i Byggindustrins nätupplaga.
Svaret är närmast att det saknas fog för att påstå att byggindustrin har låg produktivitet, men att det kan vara så. Hans Lind och Han-Suck Song från KTH har gjort en undersökning som presenteras i rapporten ”Dålig produktivitetsutveckling i byggindustrin: Ett faktum eller ett mätfel?” som beskriver situationen.
Rapportens författare säger att: Tvärsäkra konstateranden om att byggbranschen har dålig produktivitetsutveckling baseras på en myt. De mätningar som görs är för osäkra. Inget vet hur produktiviteten ser ut.
Bilden har emellertid under de senaste åren varit i princip entydig: Byggindustrin har en usel produktivitet, vilket slås fast i utredningar som ”Skärpning gubbar” (2002) och ”Sega gubbar” (2009), i olika rapporter från Statskontoret och i delrapporter från regeringens produktivitetskommitté.
Enligt Hans Lind och Han-Suck Song är det omöjligt att med dagens mätningar och indexsystem svara på hur branschens produktivitetsutveckling ser ut. De anger exempelvis att byggnadsprisindex inte tar hänsyn till kvalitetsförändringar. Att jämföra detta med KPI och sedan hävda att priserna stiger snabbare i byggindustrin blir felaktigt. Det går inte att utläsa om de stigande priserna beror på att byggnaderna helt enkelt fått högre kvalitet än de hade tidigare.
Här finns länken till en artikel om detta i Byggindustrins nätupplaga.
onsdag 15 februari 2012
Bostadspriser och skuldsättning
Under senare tid har vi tagit del av statistik som har visat sjunkande bostadspriser. Det har inte varit några dramatiska sänkningar, i vart fall inte när det gäller Stockholmsregionen. Statisktikuppgifter den senaste veckan har däremot visat på en återhämtning eller försiktig uppgång av prisnivåerna på vissa håll.
Med anledning av hushållens ökade skuldsättning och höga bostadspriser i Sverige kommer en närmare granskning av svenska förhållanden att ske av EU-kommissionen. Europaportalen skriver om detta i dag.
I den aktuella artikeln anges bland annat följande: I EU-kommissionens första ekonomiska varningsrapport, AMR, pekas i dagsläget tolv länder ut som särskilt intressanta för en fördjupad ekonomisk analys. Återkommande begrepp i rapporten är minskade exportandelar för länder och en allt för stor offentlig och privat skuldsättning. För svensk del handlar det i huvudsak om en vad EU-kommissionen ser som allt för hög privat skuldsättning i bostadssektorn men också ett fall i svenska exportandelar globalt sett.
Sverige hamnar på sjätte plats bland EU-länder med högst privat skuldsättning. Listan toppas av Irland.
I Sverige har bostadspriserna fortsatt uppåt efter den senaste eknomiska krisen 2007 och 2008. Den svenska prisutvecklingen har varit störst i hela EU de senaste tre åren. Detta bekymrar kommissionen. Finansminister Anders Borgs kommentar till situationen är att regeringen redan har åtgärdat en del av problemen. Han säger: "–Vi har sett till att det nu finns lånetak och riktlinjer från bankföreningen när det gäller amorteringar."
EU-kommissionens ekonomiska varningsrapport, AMR, är en del i en ny och tuffare övervakning av den ekonomiska utvecklingen i EU. Resultatet av granskningen kommer att utmynna i rekommendationer avseende situationen i Sverige.
Här finns en länk till artikeln på Europaportalen.
Med anledning av hushållens ökade skuldsättning och höga bostadspriser i Sverige kommer en närmare granskning av svenska förhållanden att ske av EU-kommissionen. Europaportalen skriver om detta i dag.
I den aktuella artikeln anges bland annat följande: I EU-kommissionens första ekonomiska varningsrapport, AMR, pekas i dagsläget tolv länder ut som särskilt intressanta för en fördjupad ekonomisk analys. Återkommande begrepp i rapporten är minskade exportandelar för länder och en allt för stor offentlig och privat skuldsättning. För svensk del handlar det i huvudsak om en vad EU-kommissionen ser som allt för hög privat skuldsättning i bostadssektorn men också ett fall i svenska exportandelar globalt sett.
Sverige hamnar på sjätte plats bland EU-länder med högst privat skuldsättning. Listan toppas av Irland.
I Sverige har bostadspriserna fortsatt uppåt efter den senaste eknomiska krisen 2007 och 2008. Den svenska prisutvecklingen har varit störst i hela EU de senaste tre åren. Detta bekymrar kommissionen. Finansminister Anders Borgs kommentar till situationen är att regeringen redan har åtgärdat en del av problemen. Han säger: "–Vi har sett till att det nu finns lånetak och riktlinjer från bankföreningen när det gäller amorteringar."
EU-kommissionens ekonomiska varningsrapport, AMR, är en del i en ny och tuffare övervakning av den ekonomiska utvecklingen i EU. Resultatet av granskningen kommer att utmynna i rekommendationer avseende situationen i Sverige.
Här finns en länk till artikeln på Europaportalen.
tisdag 14 februari 2012
Hjälp för andrahandsuthyrare
Här finns ytterligare ett incitament som gör det lättare eller rättare sagt tryggare för den som vill hyra ut i andra hand. Det handlar om en helt ny försäkring som If Skadeförsäkring AB har tagit fram tillsammans med Blocket.
Försäkringen gäller för privatpersoner som via en annons på Blocket hyr ut en lägenhet eller villa i andra hand för boendeändamål. Försäkringen omfattar skydd vid utebliven hyra, avhysning och förstörelse då försäkringstagaren blir berättigad till ersättning. Försäkringen kostar mellan 50 och 100 kronor i månaden beroende på vad man har för hyresnivå.
Nätversionen av Fastighetstidningen skriver om detta i dag. Där finns bland annat följande citat: "- Marknaden för andrahandsuthyrning av bostäder är underutvecklad i Sverige. Det kan även vara så att vissa drar sig för att hyra ut till någon de inte känner eftersom det känns för osäkert. Jag tror att den här försäkringen kan komma att förändra bostadsmarknaden i Sverige, säger Javier Massot, ansvarig för uthyrningsförsäkringen på If."
Här finns en länk till artikeln i Fastighetstidningen och här finns en länk till information om försäkringen på Blocket. Här finns försäkringsvillkoren.
Försäkringen gäller för privatpersoner som via en annons på Blocket hyr ut en lägenhet eller villa i andra hand för boendeändamål. Försäkringen omfattar skydd vid utebliven hyra, avhysning och förstörelse då försäkringstagaren blir berättigad till ersättning. Försäkringen kostar mellan 50 och 100 kronor i månaden beroende på vad man har för hyresnivå.
Nätversionen av Fastighetstidningen skriver om detta i dag. Där finns bland annat följande citat: "- Marknaden för andrahandsuthyrning av bostäder är underutvecklad i Sverige. Det kan även vara så att vissa drar sig för att hyra ut till någon de inte känner eftersom det känns för osäkert. Jag tror att den här försäkringen kan komma att förändra bostadsmarknaden i Sverige, säger Javier Massot, ansvarig för uthyrningsförsäkringen på If."
Här finns en länk till artikeln i Fastighetstidningen och här finns en länk till information om försäkringen på Blocket. Här finns försäkringsvillkoren.
måndag 13 februari 2012
Kommunala hyresgarantier
Frågan om kommunala hyresgarantier har uppmärksammats under de senaste dagarna. Diskussionen har haft sin utgångspunkt i att relativt få kommuner har infört sådana. Detta har från vissa håll framställts som ett politiskt problem. Jag har inte den uppfattningen. Min uppfattning när det gäller mitt politiska uppdrag innebär att jag utgår från att jag ska skapa bra lösningar som kan vara till hjälp för - ytterst - enskilda människor i samhället. I just detta fall handlar det om att ge kommuner möjligheter att bidra till att lösa sådana situationer när enskilda har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden.
Huruvida denna möjlighet behöver utnyttjas beror på om sådana situationer som lagstiftningen tar sikte på uppkommer i den kommun som är i fråga. Det är inte alls säkert att det finns behov av kommunala hyresgarantier. Jag ska ge ett exempel. I min hemkommun uppkom frågan om kommunala hyresgarantier skulle införas. Efter viss undersökning framkom det att det inte gick att identifiera någon enskild situation där kommunla hyresgarantier hade varit lösningen på ett problem. Det fanns således inte behov att införa kommunala hyresgarantier. Ställningstagandet i kommunen innebar att det för närvarande inte fanns sådana behov, vilket dock inte utesluter att behoven kan uppkomma i framtiden. I så fall är det fullt möjligt att införa hyresgarantier då. Det är inte alls otroligt att situationen är likartad i många andra kommuner.
Det viktiga är inte att alla ska frälsas med allehanda lagstiftning om det inte finns ett egentligt behov av lagstiftningen i fråga.
Jag är inte speciellt imponerad av kommentaren på Svenska Dagbladets ledarsida. Den kommentaren framstår närmast som att skribenten har skjutit från höften.
Sveriges Radio, Svenska Dagbladet
Huruvida denna möjlighet behöver utnyttjas beror på om sådana situationer som lagstiftningen tar sikte på uppkommer i den kommun som är i fråga. Det är inte alls säkert att det finns behov av kommunala hyresgarantier. Jag ska ge ett exempel. I min hemkommun uppkom frågan om kommunala hyresgarantier skulle införas. Efter viss undersökning framkom det att det inte gick att identifiera någon enskild situation där kommunla hyresgarantier hade varit lösningen på ett problem. Det fanns således inte behov att införa kommunala hyresgarantier. Ställningstagandet i kommunen innebar att det för närvarande inte fanns sådana behov, vilket dock inte utesluter att behoven kan uppkomma i framtiden. I så fall är det fullt möjligt att införa hyresgarantier då. Det är inte alls otroligt att situationen är likartad i många andra kommuner.
Det viktiga är inte att alla ska frälsas med allehanda lagstiftning om det inte finns ett egentligt behov av lagstiftningen i fråga.
Jag är inte speciellt imponerad av kommentaren på Svenska Dagbladets ledarsida. Den kommentaren framstår närmast som att skribenten har skjutit från höften.
Sveriges Radio, Svenska Dagbladet
söndag 12 februari 2012
Bostadspolitiskt samtal hos Hyresgästföreningen
I dag har jag deltagit i ett bostadspolitiskt samtal hos Hyresgästföreningen, region Stockholm. Samtalet ägde rum under ledning av en samtalsledare som i första hand lät deltagarna i en av Hyresgästföreningens bostadspolitiska kurser ställa frågor. Frågorna var väl genomtänkta och relevanta och handlade bland annat om ROT-avdrag, behovet av fler bostäder, ombildningar till bostadsrätter och därutöver en hel del annat.
Samtalet ägde rum under 2 timmars tid och deltog gjorde även Veronica Palm (S). Tiden gick väldigt fort, även om 2 timmar faktiskt är lång tid. Det gavs utrymme att förklara Alliansens bostadspolitik och olika lagtekniska lösningar. Den vanliga politiska debatten uteblev av naturliga skäl.
För egen del är jag ju väl förankrad i verkligheten genom mitt ordförandeuppdrag i Huge Fastigheter AB vilket kom till uttryck genom att jag kunde beskriva hur jag, vi i bolaget och majoriteten i Huddinge kommun har resonerat när vi har hanterat olika frågor, exempelvis ombildningar till bostadsrätter (i de fall detta kan vara aktuellt enligt det av oss uppsatta regelverket), studentbostäder, bostäder för ungdomar och parkeringstal (som sattes till noll i samband med byggandet av studentbostadshuset i Flemingsberg med 169 lägenheter).
Samtalet ägde rum under 2 timmars tid och deltog gjorde även Veronica Palm (S). Tiden gick väldigt fort, även om 2 timmar faktiskt är lång tid. Det gavs utrymme att förklara Alliansens bostadspolitik och olika lagtekniska lösningar. Den vanliga politiska debatten uteblev av naturliga skäl.
För egen del är jag ju väl förankrad i verkligheten genom mitt ordförandeuppdrag i Huge Fastigheter AB vilket kom till uttryck genom att jag kunde beskriva hur jag, vi i bolaget och majoriteten i Huddinge kommun har resonerat när vi har hanterat olika frågor, exempelvis ombildningar till bostadsrätter (i de fall detta kan vara aktuellt enligt det av oss uppsatta regelverket), studentbostäder, bostäder för ungdomar och parkeringstal (som sattes till noll i samband med byggandet av studentbostadshuset i Flemingsberg med 169 lägenheter).
lördag 11 februari 2012
Kraven på energieffektivitet måste sättas högre
I det senaste numret av Miljömoderaternas nyhetsbrev skriver jag om att kraven på energieffektivitet måste sättas högre när det gäller byggnader. Artikeln har sin utgångspunkt i hur situationen ser ut i Sverige jämfört med hur förhållandena är i Freiburg i Tyskland. Jag besökte Freiburg i höstas tillsammans med ett antal av mina moderatkollegor i Civilutskottet. Här nedan finns den aktuella artikeln intagen i sin helhet.
"Ett fungerande samhälle kräver energi. Frågan är dock hur energieffektiviseringskraven ska hanteras och vilket förhållningssätt vi ska ha när det gäller framtidens energikrav för bostäder och lokaler. Vi vet att energi kommer att bli successivt dyrare och samtidigt innebär energianvändning i de allra flesta fall klimat- och miljöpåverkan. Att kunna hantera mänsklighetens påverkan på omvärlden är en av vår tids största utmaningar. Även om frågan är global får vi inte bortse från det nationella, lokala och även det personliga ansvaret. Därför är det inte bra att det finns strömningar som vill förhindra att kommuner genom avtal ska kunna ställa tuffare krav på energieffektivitet än vad Boverket kräver i sina byggregler.
Miljöutmaningar kan mötas på en mängd olika sätt. En viktig del i detta är energieffektivisering – vi måste möjliggöra för lägre energianvändning i befintliga och framtida bostäder och lokaler. Här fordras delvis ett nytt synsätt – livscykelperspektivet – något som tidigare har varit mer eller mindre främmande för byggsektorn. Historiskt sett har byggföretag producerat byggnader som ska ge så stor vinst som möjligt vid överlåtelsetillfället. Ska man bygga energieffektivt blir byggkostnaden (investeringskostnaden) högre och driftkost¬naderna lägre. Den högre investeringskostnaden betalar sig således på sikt. Det känns glädjande att detta synsätt nu börjar slå igenom mer och mer.
En reducering av energianvändningen för uppvärmning av bostäder och lokaler är viktig och nödvändig eftersom bostads- och servicesektorn står för nästan 40 % av energianvändningen i Sverige i dag. Här påpekar någon kanske att även om energianvändningen är hög så bidrar sektorn endast med en betydligt mindre del av utsläppen av växthusgaser och att det därför inte är så angeläget att minska energianvändningen ur klimatsynpunkt. Det må vara så, men den som påpekar detta tänker troligen inte på att den energianvändning som har sitt ursprung i ur klimatsynpunkt rena källor skulle kunna användas i någon annan sektor där den direkta klimatpåverkan är större. Även om det i dag finns tekniska lösningar som möjliggör en lägre energianvändning sker nybyggnation oftast i gamla invanda hjulspår. Det sägs ofta att det blir för dyrt att bygga energieffektivt. Detta är nog inte riktigt sant. Sett till alla kost¬nader som belastar en byggnad under sin livstid – livscykelperspektivet – är de mest energieffektiva byggnaderna också oftast de billigaste. Räknar man de miljömässiga fördelarna ur ett övergripande perspektiv blir vinsterna ännu större.
Skulle kraven på energieffektivitet skärpas ytterligare jämfört med vad Boverket kräver i sina byggregler (BBR) från och med den 1 januari i år skulle ännu fler steg kunna tas mot mer miljöanpassat byggande och boen¬de. Sedan den 1 januari krävs för eluppvärmda bostäder i zon I: 95 kWh, i zon II: 75 kWh och i zon III: 55 kWh per kvadratmeter och år. Beträffande bostäder som har annat uppvärmningssätt än elvärme krävs i zon I: 130 kWh, i zon II: 110 kWh och i zon III: 90 kWh per kvadratmeter och år. I Freiburg i södra Tyskland, där det ställts allt tuffare krav på branschen, byggs allting utom industrilokaler i dag med passivhusstandard, vilket i deras fall innebär en energianvändning om 15 kWh per kvadratmeter och år. Således en betydligt lägre nivå än den Boverket har satt för Sverige. För 10, 15 och 20 år gjordes samma invändningar i Freiburg som i Sverige när man successivt skärpte kraven på energieffektivitet: ”Det blir för dyrt att bygga energieffektivt”. I dag är det ingen som säger något sådant. Tvärtom har man i stället kommit i gång med industriell produktion av plusenergihus med modullösningar. I Sverige sägs kraven på energieffektivitet hota den industriella produktionen och därmed dra upp kostnaderna. Varför går det inte att åstadkomma detsamma i Sverige som i Freiburg i Tyskland? Med dagens förhållanden ligger vi ändå 55 % över den genomsnittliga byggkostnaden inom EU. Visserligen kan en del av kostnaderna kanske hänföras till klimatförhållandena i Sverige men det kan knappast vara hela förklaringen.
När det gäller kraven på energieffektivitet har många kommuner goda intentioner. Man ställer i avtal krav på högre energieffektivitet än vad Boverket kräver och tvingar därigenom branschen mot ytterligare utveckling i riktning mot de bästa och de mest energieffektiva lösningarna. Tyvärr finns det i dag starka krafter som vill begränsa kommunernas handlingsfrihet på detta område vilket är allvarligt. Vi ska inte begränsa och motverka den miljömässigt och ekonomiskt önskvärda utvecklingen utan se till att vi ligger i framkant i stället. Detta är viktigt inte minst av det skälet att från den 31 december 2018 ska alla nyproducerade byggnader vara så kallade nära-nollenergihus enligt EU-direktivet om byggnaders energiprestanda (i och för sig är frågan vad som ska avses med den aktuella definitionen). Samma krav ska gälla för all nyproduktion från den 31 december 2020.
Under sådana förhållanden framstår det som i det närmaste obegripligt att försöka motverka en utveckling mot mål som vi ändå måste nå. Här måste som i så många andra sammanhang i stället gälla ”så nära målet så fort som möjligt”.
Anti Avsan (M)
Riksdagsledamot
Ansvarig för bostadspolitiska frågor"
"Ett fungerande samhälle kräver energi. Frågan är dock hur energieffektiviseringskraven ska hanteras och vilket förhållningssätt vi ska ha när det gäller framtidens energikrav för bostäder och lokaler. Vi vet att energi kommer att bli successivt dyrare och samtidigt innebär energianvändning i de allra flesta fall klimat- och miljöpåverkan. Att kunna hantera mänsklighetens påverkan på omvärlden är en av vår tids största utmaningar. Även om frågan är global får vi inte bortse från det nationella, lokala och även det personliga ansvaret. Därför är det inte bra att det finns strömningar som vill förhindra att kommuner genom avtal ska kunna ställa tuffare krav på energieffektivitet än vad Boverket kräver i sina byggregler.
Miljöutmaningar kan mötas på en mängd olika sätt. En viktig del i detta är energieffektivisering – vi måste möjliggöra för lägre energianvändning i befintliga och framtida bostäder och lokaler. Här fordras delvis ett nytt synsätt – livscykelperspektivet – något som tidigare har varit mer eller mindre främmande för byggsektorn. Historiskt sett har byggföretag producerat byggnader som ska ge så stor vinst som möjligt vid överlåtelsetillfället. Ska man bygga energieffektivt blir byggkostnaden (investeringskostnaden) högre och driftkost¬naderna lägre. Den högre investeringskostnaden betalar sig således på sikt. Det känns glädjande att detta synsätt nu börjar slå igenom mer och mer.
En reducering av energianvändningen för uppvärmning av bostäder och lokaler är viktig och nödvändig eftersom bostads- och servicesektorn står för nästan 40 % av energianvändningen i Sverige i dag. Här påpekar någon kanske att även om energianvändningen är hög så bidrar sektorn endast med en betydligt mindre del av utsläppen av växthusgaser och att det därför inte är så angeläget att minska energianvändningen ur klimatsynpunkt. Det må vara så, men den som påpekar detta tänker troligen inte på att den energianvändning som har sitt ursprung i ur klimatsynpunkt rena källor skulle kunna användas i någon annan sektor där den direkta klimatpåverkan är större. Även om det i dag finns tekniska lösningar som möjliggör en lägre energianvändning sker nybyggnation oftast i gamla invanda hjulspår. Det sägs ofta att det blir för dyrt att bygga energieffektivt. Detta är nog inte riktigt sant. Sett till alla kost¬nader som belastar en byggnad under sin livstid – livscykelperspektivet – är de mest energieffektiva byggnaderna också oftast de billigaste. Räknar man de miljömässiga fördelarna ur ett övergripande perspektiv blir vinsterna ännu större.
Skulle kraven på energieffektivitet skärpas ytterligare jämfört med vad Boverket kräver i sina byggregler (BBR) från och med den 1 januari i år skulle ännu fler steg kunna tas mot mer miljöanpassat byggande och boen¬de. Sedan den 1 januari krävs för eluppvärmda bostäder i zon I: 95 kWh, i zon II: 75 kWh och i zon III: 55 kWh per kvadratmeter och år. Beträffande bostäder som har annat uppvärmningssätt än elvärme krävs i zon I: 130 kWh, i zon II: 110 kWh och i zon III: 90 kWh per kvadratmeter och år. I Freiburg i södra Tyskland, där det ställts allt tuffare krav på branschen, byggs allting utom industrilokaler i dag med passivhusstandard, vilket i deras fall innebär en energianvändning om 15 kWh per kvadratmeter och år. Således en betydligt lägre nivå än den Boverket har satt för Sverige. För 10, 15 och 20 år gjordes samma invändningar i Freiburg som i Sverige när man successivt skärpte kraven på energieffektivitet: ”Det blir för dyrt att bygga energieffektivt”. I dag är det ingen som säger något sådant. Tvärtom har man i stället kommit i gång med industriell produktion av plusenergihus med modullösningar. I Sverige sägs kraven på energieffektivitet hota den industriella produktionen och därmed dra upp kostnaderna. Varför går det inte att åstadkomma detsamma i Sverige som i Freiburg i Tyskland? Med dagens förhållanden ligger vi ändå 55 % över den genomsnittliga byggkostnaden inom EU. Visserligen kan en del av kostnaderna kanske hänföras till klimatförhållandena i Sverige men det kan knappast vara hela förklaringen.
När det gäller kraven på energieffektivitet har många kommuner goda intentioner. Man ställer i avtal krav på högre energieffektivitet än vad Boverket kräver och tvingar därigenom branschen mot ytterligare utveckling i riktning mot de bästa och de mest energieffektiva lösningarna. Tyvärr finns det i dag starka krafter som vill begränsa kommunernas handlingsfrihet på detta område vilket är allvarligt. Vi ska inte begränsa och motverka den miljömässigt och ekonomiskt önskvärda utvecklingen utan se till att vi ligger i framkant i stället. Detta är viktigt inte minst av det skälet att från den 31 december 2018 ska alla nyproducerade byggnader vara så kallade nära-nollenergihus enligt EU-direktivet om byggnaders energiprestanda (i och för sig är frågan vad som ska avses med den aktuella definitionen). Samma krav ska gälla för all nyproduktion från den 31 december 2020.
Under sådana förhållanden framstår det som i det närmaste obegripligt att försöka motverka en utveckling mot mål som vi ändå måste nå. Här måste som i så många andra sammanhang i stället gälla ”så nära målet så fort som möjligt”.
Anti Avsan (M)
Riksdagsledamot
Ansvarig för bostadspolitiska frågor"
fredag 10 februari 2012
Studentbostäder - goda exempel
Boverket har gett ut en publikation (bok) med sju goda exempel för studentbostäder. Ett av de goda exemplen är Huge Fastigheter AB:s studentbostadshus i Flemingsberg. Studentbostadsfrågan har varit i allra högsta grad aktuell i samband med terminsstarten under hösten och återkommer med särskild styrka åtminstone i samband med varje höstterminsstart.
Faktum är att antalet studerande har mer än fördubblats sedan år 1990. Bostadssituationen för studenter är på många sätt en viktig fråga inte bara för de enskilda studenterna utan också för samhället i stort. Enligt Boverket bor de flesta studenter i ”vanliga” bostäder, medan 25–30 procent bor i särskilda studentbostäder.
Boverket konsaterar följande: "Det är möjligt att bygga studentbostäder mindre än ordinarie bostäder genom att flytta ut vissa funktioner till gemensamma utrymmen. Det handlar om utrymme för samvaro, matlagning och måltider. Boken innehåller fakta och inspiration om just dessa gemensamhetsutrymmen för studenter."
Den höga standarden i Huges studentbostadshus redovisas på följande sätt: "Lägenheterna, som är mellan 23 och 26 m2, har genomgående hög boendestandard. Badrummen är helkaklade och det finns gott om förvaringsutrymmen. Alla har förråd i källaren och där finns också cykelrum med fiffiga ställningar där cyklarna parkeras i två våningar." Det förtjänar också att påpekas att varje lägenhet har stor kyl och frys och en rejäl spis med ugn.
Här finns en länk till publikationen (boken).
Faktum är att antalet studerande har mer än fördubblats sedan år 1990. Bostadssituationen för studenter är på många sätt en viktig fråga inte bara för de enskilda studenterna utan också för samhället i stort. Enligt Boverket bor de flesta studenter i ”vanliga” bostäder, medan 25–30 procent bor i särskilda studentbostäder.
Boverket konsaterar följande: "Det är möjligt att bygga studentbostäder mindre än ordinarie bostäder genom att flytta ut vissa funktioner till gemensamma utrymmen. Det handlar om utrymme för samvaro, matlagning och måltider. Boken innehåller fakta och inspiration om just dessa gemensamhetsutrymmen för studenter."
Den höga standarden i Huges studentbostadshus redovisas på följande sätt: "Lägenheterna, som är mellan 23 och 26 m2, har genomgående hög boendestandard. Badrummen är helkaklade och det finns gott om förvaringsutrymmen. Alla har förråd i källaren och där finns också cykelrum med fiffiga ställningar där cyklarna parkeras i två våningar." Det förtjänar också att påpekas att varje lägenhet har stor kyl och frys och en rejäl spis med ugn.
Här finns en länk till publikationen (boken).
torsdag 9 februari 2012
Norsk bostadsmarknad (2)
De norska förutsättningarna för samhällsplanering liknar i många delar lika det som gäller i Sverige. Detta innebär bland annat att den norska lagstiftningen är lik den svenska plan- och bygglagen. En principiell skillnad är dock att det är markägarna som står för planläggningen under kommunens överinseende och olika statliga och kommunala myndigheter kan komma med invändningar mot det som har planerats. Ansvaret är dock kommunalt precis som i Sverige. Den generella politiska inriktningen på samhällsplaneringsområdet är att bygga i kollektivtrafiknära lägen och att förtäta. Naturmark utanför "bygränserna" ska hållas obebyggd. För egen del tycker jag att inriktningen stämmer mycket väl överens med vad jag själv anser.
Man har i Norge, som man själv säger, gått från "genomreglering" till (vad som sades vid detta tilfälle) Europas mest liberala bostadspolitik. Man säger att "bostadsbyggandet är lämnat till marknaden" Detta sägs av företrädare för det norska Arbeiderpartiet, det vill säga norska socialdemokrater. Det finns egentligen inte någon politisk konflikt om den politiska inriktningen, även om man har sina problem på bostadsmarknaden även i Norge. Den stora skillnaden i jämförelse med socialdemokraterna i Sverige är betydelsen av ägandet. Efter andra världskriget beslutade Arbeiderpartiets kongress att alla ska kunna äga sin bostad själv eller tillsammans med andra.
Vad som nog inte är känt är att man avskaffade den statliga hyresregleringen så sent som 1999. Dessutom kan man egentligen inte säga att hyressättningen är fri i Norge. Man har rätt att ta ut (fritt översatt) gängse hyra, som ligger under men påverkas av "marknadshyran". Det finns rätt att höja hyran enligt bestämmelserna i den norska hyreslagen, men har inte hyran höjts enligt reglerna och därför är för hög kan hyran vara olaglig. Om så är fallet kan sådan överhyra samt ränta krävas tillbaka under obegränsad tid. I Sverige får oskälig hyra krävas tillbaka endast såvitt avser det senaste året.
De viktigaste bostadspolitiska instrumenten i Norge är:
1. Startlån från Husbanken. Man har sett en stor ökning av sådana lån.
2. Bostötte. En slags bostadsbidrag som betalas till personer med låg inkomst och höga bostadskostnader.
Det som är att vänta från norska stortinget under innevarande mandatperiod är en ny "byggningmelling" och en ny "boligmelling". Den övergripande politiska ambitionen är att skapa ett ramverk för bostadsmarknaden och att inte peta i olika detaljer. Denna övergripande ambition överensstämmer väl med den bostadspolitiska inriktning som Alliansen har och står i skarp kontrast mot de detaljregleringar och ingrepp som Socialdemokraterna vill se i Sverige.
Man har i Norge, som man själv säger, gått från "genomreglering" till (vad som sades vid detta tilfälle) Europas mest liberala bostadspolitik. Man säger att "bostadsbyggandet är lämnat till marknaden" Detta sägs av företrädare för det norska Arbeiderpartiet, det vill säga norska socialdemokrater. Det finns egentligen inte någon politisk konflikt om den politiska inriktningen, även om man har sina problem på bostadsmarknaden även i Norge. Den stora skillnaden i jämförelse med socialdemokraterna i Sverige är betydelsen av ägandet. Efter andra världskriget beslutade Arbeiderpartiets kongress att alla ska kunna äga sin bostad själv eller tillsammans med andra.
Vad som nog inte är känt är att man avskaffade den statliga hyresregleringen så sent som 1999. Dessutom kan man egentligen inte säga att hyressättningen är fri i Norge. Man har rätt att ta ut (fritt översatt) gängse hyra, som ligger under men påverkas av "marknadshyran". Det finns rätt att höja hyran enligt bestämmelserna i den norska hyreslagen, men har inte hyran höjts enligt reglerna och därför är för hög kan hyran vara olaglig. Om så är fallet kan sådan överhyra samt ränta krävas tillbaka under obegränsad tid. I Sverige får oskälig hyra krävas tillbaka endast såvitt avser det senaste året.
De viktigaste bostadspolitiska instrumenten i Norge är:
1. Startlån från Husbanken. Man har sett en stor ökning av sådana lån.
2. Bostötte. En slags bostadsbidrag som betalas till personer med låg inkomst och höga bostadskostnader.
Det som är att vänta från norska stortinget under innevarande mandatperiod är en ny "byggningmelling" och en ny "boligmelling". Den övergripande politiska ambitionen är att skapa ett ramverk för bostadsmarknaden och att inte peta i olika detaljer. Denna övergripande ambition överensstämmer väl med den bostadspolitiska inriktning som Alliansen har och står i skarp kontrast mot de detaljregleringar och ingrepp som Socialdemokraterna vill se i Sverige.
tisdag 7 februari 2012
Norsk bostadsmarknad (1)
I dag har vi bland annat genomfört ett möte med norska stortingskollegor, från Naeringskomiteen, Familje- og kulturkomiteen och Justiskomiteen, för att – bland annat – diskutera den norska lagstiftningen om könskvotering i bolagsstyrelser, vårdnadstvister och frågor om bodelning. Vi har även genomfört ett särskilt möte med norska Kommunal- og forvaltningskomiteen för att diskutera norsk bostadspolitik och bostadsmarknad.
Den norska bostadsmarknadens grundstruktur skiljer sig från den svenska. I Norge äger 8 av 10 sin bostad. Hyresmarknaden är liten. Det är i första hand norska kommuner och privatpersoner som hyr ut bostäder. Det saknas i princip privata professionella aktörer som hyr ut bostäder i Norge.
Värdeökningen på bostäder har sedan 1992 generellt varit nästan 7 gånger det ursprungliga värdet, vilket är väldigt mycket och innebär att bostadspriserna är höga i Norge. Vad som är intressant i sammanhanget är att man har en ganska stor flexibilitet på bostadsmarknaden trots den stora andelen ägda bostäder. Förklaringen är säkerligen bland annat att en realisationsvinst från en försäljning av en privatbostad är helt skattefri i Norge, under förutsättning att ägaren bott i bostaden under 1 års tid. I många fall äger människor i Norge mer än en bostad eftersom bostaden ses som en investering – framförallt – inför pensioneringen. Även om risken för förluster vid bostadsförsäljningar är i det närmaste obefintlig finns – trots full skattefrihet vad gäller vinsten – rätt att göra förlustavdrag om en förlust skulle uppkomma.
Belåningsgraden avseende bostäder är hög i Norge. Många hushåll har bostadslån som uppgår till mer än 6 gånger årsinkomsten. I Norge finns en bosparmodell som vissa vill införa i Sverige. Vad förslagsställarna antagligen inte tänker på är att skillnaden mellan svenska och norska förhållanden är stor. Bostadsmarknaderna ser helt olika ut genom att hyresrätter är en förhållandevis stor del av det svenska bostadsbeståndet (även om det trots detta kan vara påtagligt svårt att få ett förstahandskontrakt om man inte är etablerad på bostadsmarknaden). I Norge utgör hyresrätter en förhållandevis liten del av bostadsmarknaden. Dessutom är hyrorna ofta höga och lägenheterna utgör i många fall delar av privatbostäder. På en sådan marknad är det mer angeläget med bosparande än i Sverige. Mina invändningar mot skattesubventionerat bosparande är härutöver att det är svårt att från politiskt håll ha synpunkter på vad människor ska spara till. Till detta kan läggas svårigheten att kontrollera att sparandet faktiskt används till att skaffa en bostad. Administrationskostnaderna för att säkerställa detta skulle säkert bli betydande.
Bostadsbehovet är stort även i Norge. I princip går det 6 personer i behov av bostad på varje nybyggd lägenhet. Bostadsbyggandet har i Norge under en tid av år legat på omkring 25 000 bostäder per år. Behovet är för närvarande och under de närmaste åren 35 000 – 40 000 bostäder per år. När det gäller kvaliteten på bostadsbeståndet säger man från Kommunal- og forvaltningskomiteens sida att Norge i dag har Europas bästa bostadsstandard och inte samma problem med segregation som i många andra länder. I områden som har höga koncentrationer av personer med annan etnicitet når man aldrig över 40 %. I andra länder i Europa ligger motsvarande siffror på sina håll på omkring 80 %.
Den norska bostadsmarknadens grundstruktur skiljer sig från den svenska. I Norge äger 8 av 10 sin bostad. Hyresmarknaden är liten. Det är i första hand norska kommuner och privatpersoner som hyr ut bostäder. Det saknas i princip privata professionella aktörer som hyr ut bostäder i Norge.
Värdeökningen på bostäder har sedan 1992 generellt varit nästan 7 gånger det ursprungliga värdet, vilket är väldigt mycket och innebär att bostadspriserna är höga i Norge. Vad som är intressant i sammanhanget är att man har en ganska stor flexibilitet på bostadsmarknaden trots den stora andelen ägda bostäder. Förklaringen är säkerligen bland annat att en realisationsvinst från en försäljning av en privatbostad är helt skattefri i Norge, under förutsättning att ägaren bott i bostaden under 1 års tid. I många fall äger människor i Norge mer än en bostad eftersom bostaden ses som en investering – framförallt – inför pensioneringen. Även om risken för förluster vid bostadsförsäljningar är i det närmaste obefintlig finns – trots full skattefrihet vad gäller vinsten – rätt att göra förlustavdrag om en förlust skulle uppkomma.
Belåningsgraden avseende bostäder är hög i Norge. Många hushåll har bostadslån som uppgår till mer än 6 gånger årsinkomsten. I Norge finns en bosparmodell som vissa vill införa i Sverige. Vad förslagsställarna antagligen inte tänker på är att skillnaden mellan svenska och norska förhållanden är stor. Bostadsmarknaderna ser helt olika ut genom att hyresrätter är en förhållandevis stor del av det svenska bostadsbeståndet (även om det trots detta kan vara påtagligt svårt att få ett förstahandskontrakt om man inte är etablerad på bostadsmarknaden). I Norge utgör hyresrätter en förhållandevis liten del av bostadsmarknaden. Dessutom är hyrorna ofta höga och lägenheterna utgör i många fall delar av privatbostäder. På en sådan marknad är det mer angeläget med bosparande än i Sverige. Mina invändningar mot skattesubventionerat bosparande är härutöver att det är svårt att från politiskt håll ha synpunkter på vad människor ska spara till. Till detta kan läggas svårigheten att kontrollera att sparandet faktiskt används till att skaffa en bostad. Administrationskostnaderna för att säkerställa detta skulle säkert bli betydande.
Bostadsbehovet är stort även i Norge. I princip går det 6 personer i behov av bostad på varje nybyggd lägenhet. Bostadsbyggandet har i Norge under en tid av år legat på omkring 25 000 bostäder per år. Behovet är för närvarande och under de närmaste åren 35 000 – 40 000 bostäder per år. När det gäller kvaliteten på bostadsbeståndet säger man från Kommunal- og forvaltningskomiteens sida att Norge i dag har Europas bästa bostadsstandard och inte samma problem med segregation som i många andra länder. I områden som har höga koncentrationer av personer med annan etnicitet når man aldrig över 40 %. I andra länder i Europa ligger motsvarande siffror på sina håll på omkring 80 %.
måndag 6 februari 2012
Bostadspolitik i Norge
Under de närmaste tre dagarna ska jag - tillsammans med ett antal kollegor från Civilutskottet - studera bostadspolitik i Norge; närmare bestämt i Oslo. Förutom bostadspolitik blir det även möten med norska stortingspolitiker som är verksamma inom samma ämnesområden som vi i Civilutskottet. Det kommer bland annat att handla om bolagsrätt, familjerätt med fokus på vårdnadstvister och konsumentpolitik.
I dag kommer vi att besöka Skanska i Norge som ska berätta om sin verksamhet i landet. Vi kommer att besöka Frydenberg och Furuset och även möta företrädare för Oslo kommun.
Det som är speciellt med Norge är att man - enligt egen utsago - har den mest liberala bostadspolitiken i världen. När det exempelvis gäller bostäder för personer motsvarande dem som får sociala förturer i Sverige så köper kommunen ofta bostäder till dem. Skälet är att detta blir mycket billigare eftersom hyresnivåerna är så höga, i vart fall i Oslo.
I dag kommer vi att besöka Skanska i Norge som ska berätta om sin verksamhet i landet. Vi kommer att besöka Frydenberg och Furuset och även möta företrädare för Oslo kommun.
Det som är speciellt med Norge är att man - enligt egen utsago - har den mest liberala bostadspolitiken i världen. När det exempelvis gäller bostäder för personer motsvarande dem som får sociala förturer i Sverige så köper kommunen ofta bostäder till dem. Skälet är att detta blir mycket billigare eftersom hyresnivåerna är så höga, i vart fall i Oslo.
söndag 5 februari 2012
Ryssland, Kina och Syrien
Händelserna i Syrien väcker starka reaktionor över hela världen. Bilder från landet som visar skadade och döda barn och berättelser om hur civila - inkluderande barn - avrättas urskiljningslöst väcker stark avsky. Samtidigt kan vi följa försöken att i FN:s säkerhetsråd få till stånd ett beslut om någon form av verkningsfull resolution mot Syrien. Detta blockeras dock genom Rysslands och Kinas veton. Varför kan man fråga sig? ... och är det rimligt att det internationella organ som ytterst ska möjliggöra det operativa genomförandet av internationell rätt ska bli lamslaget därför att stater där mänskliga rättigheter inte har något större värde motsätter sig olika åtgärder?
Kortfattat kan man nog säga att mänskliga rättigheter inte har något egenvärde för stater som Ryssland och Kina. Att mänskliga rättigheter ändå respekteras emellanåt -och i någon mån - beror nog snarast på att det då är fråga om förhållningssätt och situationer som gynnar statsledningarna. Det handlar således inte om människornas bästa utan om ledargarnityrens fortlevnad. I annat fall skulle problemen kunna bli för stora i det internationella samarbetet och vilka effekter det skulle få om konsumenter konsekvent skulle bojkotta - i första hand - Kinesiska produkter (om det nu ens är möjligt i vissa fall) kan man fråga sig.
När det gäller Ryssland så har Rysslands ställning stärkts genom att olika stater har gjort sig beroende av rysk gas och olja på ett - enligt min mening - ganska obegåvat sätt. När jag var på studiebesök i Tyskland i höstas för att studera energieffektivt byggande ställde jag frågor om den ryska gasen. Helt uppenbart var detta obehagligt. Jag möttes av undvikande svar och en synbar skamkänsla. Detta var egentligen inte alls bra en bra lösning.
För Sveriges del gäller samma sak. Alla som tycker att det på ena eller andra sättet är bra att snylta gas från den ryska gasledningen eller att göra sig beroende av rysk gas på andra sätt (läs exempelvis utbyggd hantering och användning av rysk naturgas, ofta i form av LNG) bör nog tänka sig för ytterligare en gång. Beroendet av rysk gas bidrar inte bara till att motverka uppsatta klimatmål och till utbyggnaden av en ny infrastruktur för användning av fossilbränslen, utan också till att förstärka Rysslands maktposition som i sin tur exempelvis leder till ställningstaganden som det senaste ryska vetot i säkerhetsrådet. Man kan nog säga att all användning av rysk gas och olja underbygger Rysslands maktposition i en mängd olika avseenden och gör det lättare för Ryssland att förhindra att FN och världssamfundet vidtar åtgärder mot Syrien. Jag har för övrigt skrivit tidigare här på bloggen om "Det ryska gasvapnet".
Det är arabförbundet som har begärt att FN:s säkerhetsråd ska ingripa mot Syrien. Historiskt sett har Ryssland och tidigare Sovjetunionen varit lyhörda mot arabländerna på grund av sitt oljeberoende. I dag behövs inte denna typ av hänsyn längre. Samtidigt är alla som är beroende av ryska fossilbränsleprodukter i mer eller mindre beroendeställning mot Ryssland och bidrar till att bygga en ny maktbas för både nationellt och internationellt ifrågasatta ledarfigurer som Putin.
DN SvD Expressen Sveriges Radio Amnesty International
Kortfattat kan man nog säga att mänskliga rättigheter inte har något egenvärde för stater som Ryssland och Kina. Att mänskliga rättigheter ändå respekteras emellanåt -och i någon mån - beror nog snarast på att det då är fråga om förhållningssätt och situationer som gynnar statsledningarna. Det handlar således inte om människornas bästa utan om ledargarnityrens fortlevnad. I annat fall skulle problemen kunna bli för stora i det internationella samarbetet och vilka effekter det skulle få om konsumenter konsekvent skulle bojkotta - i första hand - Kinesiska produkter (om det nu ens är möjligt i vissa fall) kan man fråga sig.
När det gäller Ryssland så har Rysslands ställning stärkts genom att olika stater har gjort sig beroende av rysk gas och olja på ett - enligt min mening - ganska obegåvat sätt. När jag var på studiebesök i Tyskland i höstas för att studera energieffektivt byggande ställde jag frågor om den ryska gasen. Helt uppenbart var detta obehagligt. Jag möttes av undvikande svar och en synbar skamkänsla. Detta var egentligen inte alls bra en bra lösning.
För Sveriges del gäller samma sak. Alla som tycker att det på ena eller andra sättet är bra att snylta gas från den ryska gasledningen eller att göra sig beroende av rysk gas på andra sätt (läs exempelvis utbyggd hantering och användning av rysk naturgas, ofta i form av LNG) bör nog tänka sig för ytterligare en gång. Beroendet av rysk gas bidrar inte bara till att motverka uppsatta klimatmål och till utbyggnaden av en ny infrastruktur för användning av fossilbränslen, utan också till att förstärka Rysslands maktposition som i sin tur exempelvis leder till ställningstaganden som det senaste ryska vetot i säkerhetsrådet. Man kan nog säga att all användning av rysk gas och olja underbygger Rysslands maktposition i en mängd olika avseenden och gör det lättare för Ryssland att förhindra att FN och världssamfundet vidtar åtgärder mot Syrien. Jag har för övrigt skrivit tidigare här på bloggen om "Det ryska gasvapnet".
Det är arabförbundet som har begärt att FN:s säkerhetsråd ska ingripa mot Syrien. Historiskt sett har Ryssland och tidigare Sovjetunionen varit lyhörda mot arabländerna på grund av sitt oljeberoende. I dag behövs inte denna typ av hänsyn längre. Samtidigt är alla som är beroende av ryska fossilbränsleprodukter i mer eller mindre beroendeställning mot Ryssland och bidrar till att bygga en ny maktbas för både nationellt och internationellt ifrågasatta ledarfigurer som Putin.
DN SvD Expressen Sveriges Radio Amnesty International
fredag 3 februari 2012
Bostadsbrist och andrahandsuthyrning i GT
I dagens GT har jag en artikel om andrahandsuthyrning. Rubriken är "Andra hand - en snabb lösning på bostadbristen".
Inledningsvis betonar jag att den enda långsiktiga lösningen på bostadsbristen är att det byggs fler bostäder. För unga handlar det inte enbart om studentbostäder, utan också om att kunna flytta till arbete eller att helt enkelt flytta hemifrån för att kunna starta sitt vuxenliv. Det krävs därför att det byggs bostäder som kan efterfrågas av unga med pris- och hyresnivåer som yngre människor kan klara av.
Alliansen tar bostadsfrågan på stort allvar och har målmedvetet arbetat för att skapa långsiktigt stabila villkor för bostadsmarknaden efter år av socialdemokratisk detaljstyrning och subventionspolitik. Vår utgångspunkt är i stället att det är människors behov och önskemål som ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas.
Förbättrade villkor för andrahandsuthyrning kommer inte att vara lösningen på problemen med bostadsbristen, men kan kortsiktigt leda till att fler bostäder frigörs.
Här finns en länk till artikeln.
Inledningsvis betonar jag att den enda långsiktiga lösningen på bostadsbristen är att det byggs fler bostäder. För unga handlar det inte enbart om studentbostäder, utan också om att kunna flytta till arbete eller att helt enkelt flytta hemifrån för att kunna starta sitt vuxenliv. Det krävs därför att det byggs bostäder som kan efterfrågas av unga med pris- och hyresnivåer som yngre människor kan klara av.
Alliansen tar bostadsfrågan på stort allvar och har målmedvetet arbetat för att skapa långsiktigt stabila villkor för bostadsmarknaden efter år av socialdemokratisk detaljstyrning och subventionspolitik. Vår utgångspunkt är i stället att det är människors behov och önskemål som ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas.
Förbättrade villkor för andrahandsuthyrning kommer inte att vara lösningen på problemen med bostadsbristen, men kan kortsiktigt leda till att fler bostäder frigörs.
Här finns en länk till artikeln.
torsdag 2 februari 2012
Bolånen måste bli billigare
Flera tidningar skriver i dag om att storbankerna har fortsatt att höja sina redan omtvistade bolånemarginaler sedan mitten av december. Inlåningsräntorna faller drastiskt, men bankernas utlåningsräntor till hushåll och företag följer inte med nedåt. De aktuella uppgifterna kommer ursprungligen från TT.
Sedan mitten av december har räntan för lån över natten mellan svenska storbanker på interbank-marknaden, som kallas Stibor, fallit från 2,42 till 1,91 procent. Samma trend gäller tremånaders Stibor, som har fallit från 2,76 till 2,56 procent. Under perioden har även Riksbankens reporänta sänkts med 0,25 procentenheter till låga 1,00 procent.
Men de stora bolåneinstituten har trots kritik från såväl bedömare som regeringen, inte hängt med i utvecklingen. I stället har bankernas bolånemarginaler fortsatt att öka. Bankerna borde rimligen också ha ett intresse av att bostadsbyggandet ökar och att kredittagarna/konsumenterna även i fortsättningen kan ha förtroende för att bankerna inte tar ut omotiverat höga räntor.
För ett bolån på två miljoner kronor handlar det nu om ett omotiverat räntepåslag på kanske 20.000 kronor om året före avdrag, enligt Daniel Liljeberg, chefekonom på Villaägarnas riksförbund.
Bolånejätten Swedbank har inte rört räntan på bolån med tre månaders löptid efter en sänkning på 0,15 procentenheter till 4,45 procent i mellandagarna. SEB sänkte också i mellandagarna och tog i lite mer, med en sänkning på 0,19 procentenheter till 4,43 procent. Men inte heller det motsvarar de sänkta räntekostnader bankerna har fått. Statliga SBAB har sänkt den rörliga boräntan i fyra steg, men det handlar ändå bara om 0,13 procentenheter, från 4,50 till 4,37 procent.
Detta är ju i stort sett ingenting. Det har krupit nedåt någon tiondel efter jul. Men en tremånadersränta ligger fortfarande en bra bit över 4 procent, säger Daniel Liljeberg. Detta ger en bolånemarginal på 1,7-1,8 procentenheter enligt Liljeberg. Jag kan för min del inte se varför bankerna skulle ha mer än kanske 0,7-0,8 procentenheter i påslag, säger han.
Enligt Daniel Liljeberg hänger bolåneräntornas orimliga nivåer samman med dålig konkurrens i det svenska banksystemet. Regeringen borde agera genom sitt helägande i SBAB och delägande i Nordea för att pressa räntorna, säger han.
DN, SvD, e24, GP, TV4
Sedan mitten av december har räntan för lån över natten mellan svenska storbanker på interbank-marknaden, som kallas Stibor, fallit från 2,42 till 1,91 procent. Samma trend gäller tremånaders Stibor, som har fallit från 2,76 till 2,56 procent. Under perioden har även Riksbankens reporänta sänkts med 0,25 procentenheter till låga 1,00 procent.
Men de stora bolåneinstituten har trots kritik från såväl bedömare som regeringen, inte hängt med i utvecklingen. I stället har bankernas bolånemarginaler fortsatt att öka. Bankerna borde rimligen också ha ett intresse av att bostadsbyggandet ökar och att kredittagarna/konsumenterna även i fortsättningen kan ha förtroende för att bankerna inte tar ut omotiverat höga räntor.
För ett bolån på två miljoner kronor handlar det nu om ett omotiverat räntepåslag på kanske 20.000 kronor om året före avdrag, enligt Daniel Liljeberg, chefekonom på Villaägarnas riksförbund.
Bolånejätten Swedbank har inte rört räntan på bolån med tre månaders löptid efter en sänkning på 0,15 procentenheter till 4,45 procent i mellandagarna. SEB sänkte också i mellandagarna och tog i lite mer, med en sänkning på 0,19 procentenheter till 4,43 procent. Men inte heller det motsvarar de sänkta räntekostnader bankerna har fått. Statliga SBAB har sänkt den rörliga boräntan i fyra steg, men det handlar ändå bara om 0,13 procentenheter, från 4,50 till 4,37 procent.
Detta är ju i stort sett ingenting. Det har krupit nedåt någon tiondel efter jul. Men en tremånadersränta ligger fortfarande en bra bit över 4 procent, säger Daniel Liljeberg. Detta ger en bolånemarginal på 1,7-1,8 procentenheter enligt Liljeberg. Jag kan för min del inte se varför bankerna skulle ha mer än kanske 0,7-0,8 procentenheter i påslag, säger han.
Enligt Daniel Liljeberg hänger bolåneräntornas orimliga nivåer samman med dålig konkurrens i det svenska banksystemet. Regeringen borde agera genom sitt helägande i SBAB och delägande i Nordea för att pressa räntorna, säger han.
DN, SvD, e24, GP, TV4
onsdag 1 februari 2012
EU:s finanspakt
Under en tid har det talats mycket om EU:s finanspakt. Från delar av oppositionen har frågan om Sveriges deltagande beskrivits som att vi ansluter oss - bakvägen - till den monetära unionen, det vill säga euron. Detta är inte en korrekt beskrivning.
Finanspakten är ett mellanstatligt avtal som har framförhandlats för att förstärka budgetdisciplinen inom eurozonen. Skälet till att frågan om budgetdisciplin måste avgöras genom ett mellanstatligt avtal är att en fördragsändring inte har varit möjlig eftersom en sådan blockerades av Storbritannien. Syftet med finanspakten är att varje euroland i sin nationella lagstiftning ska införa striktare budgetregler så att risken minimeras för att stora budgetunderskott och skuldnivåer byggs upp. Dessa regler liknar de regler som Sverige införde efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.
Även om Sverige inte ingår i eurosamarbetet så påverkas vår ekonomi i högsta grad av det ekonomiska läget i euroländerna. Svensk export utgör 50 procent av BNP varav 70 procent går till andra Europeiska länder. En ekonomisk nedgång i dessa länder leder därmed till minskad export för svenska företag, men även en tuffare situation på den svenska arbetsmarknaden. Moderaternas inställning är att det är bra att euroländerna vidtar ytterligare åtgärder för en striktare ekonomisk styrning än tidigare. Det är oerhört viktigt att berörda euroländerna gör allt de kan för att komma till rätta med de ekonomiska problem som de befinner sig i. Detta är viktigt för respektive lands egna utvecklingsmöjligheter men även för andra länder i eurozonen. Men därutöver även för alla länder som befinner sig utanför eurosamarbetet och som har en ekonomi som är starkt sammankopplad med euroländernas.
De EU-länder som står utanför eurosamarbetet (förutom Storbritannien, som redan har valt att stå utanför finanspakten) har erbjudits möjlighet att ansluta sig till finanspakten. Paktens regler får inga rättsliga konsekvenser för de länder som inte har euron som valuta (om de inte frivilligt väljer att ta på sig någon av paktens förpliktelser, vilket Sverige aldrig har avsett göra). Däremot får alla länder som ansluter sig till pakten inflytande på avtalets innehåll och som part i det mellanstatliga avtalet får Sverige även inflytande under paktens bestånd, vilket är viktigt om reglerna för pakten i framtiden skulle omförhandlas.
Sverige och andra icke-euroländer som ansluter sig till finanspakten får också delta i Eurotoppmöten när konkurrenskraft och den grundläggande strukturen för det framtida eurosamarbetet diskuteras. Det är viktigt att understryka att finanspakten inte på något vis påverkar Sveriges status vad gäller ett eventuellt framtida eurointräde. Detta är en fråga som helt och fullt avgörs av det svenska folket. Folkomröstningsresultatet från 2003 måste respekteras.
Moderaterna är positiva till att Sverige ansluter sig till finanspakten och det är glädjande att det finns en klar majoritet i Sveriges riksdag för ett svenskt deltagande vilket gör att Sverige nu är ett av de 25 EU-länder som ansluter sig till pakten.
Finanspakten är ett mellanstatligt avtal som har framförhandlats för att förstärka budgetdisciplinen inom eurozonen. Skälet till att frågan om budgetdisciplin måste avgöras genom ett mellanstatligt avtal är att en fördragsändring inte har varit möjlig eftersom en sådan blockerades av Storbritannien. Syftet med finanspakten är att varje euroland i sin nationella lagstiftning ska införa striktare budgetregler så att risken minimeras för att stora budgetunderskott och skuldnivåer byggs upp. Dessa regler liknar de regler som Sverige införde efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.
Även om Sverige inte ingår i eurosamarbetet så påverkas vår ekonomi i högsta grad av det ekonomiska läget i euroländerna. Svensk export utgör 50 procent av BNP varav 70 procent går till andra Europeiska länder. En ekonomisk nedgång i dessa länder leder därmed till minskad export för svenska företag, men även en tuffare situation på den svenska arbetsmarknaden. Moderaternas inställning är att det är bra att euroländerna vidtar ytterligare åtgärder för en striktare ekonomisk styrning än tidigare. Det är oerhört viktigt att berörda euroländerna gör allt de kan för att komma till rätta med de ekonomiska problem som de befinner sig i. Detta är viktigt för respektive lands egna utvecklingsmöjligheter men även för andra länder i eurozonen. Men därutöver även för alla länder som befinner sig utanför eurosamarbetet och som har en ekonomi som är starkt sammankopplad med euroländernas.
De EU-länder som står utanför eurosamarbetet (förutom Storbritannien, som redan har valt att stå utanför finanspakten) har erbjudits möjlighet att ansluta sig till finanspakten. Paktens regler får inga rättsliga konsekvenser för de länder som inte har euron som valuta (om de inte frivilligt väljer att ta på sig någon av paktens förpliktelser, vilket Sverige aldrig har avsett göra). Däremot får alla länder som ansluter sig till pakten inflytande på avtalets innehåll och som part i det mellanstatliga avtalet får Sverige även inflytande under paktens bestånd, vilket är viktigt om reglerna för pakten i framtiden skulle omförhandlas.
Sverige och andra icke-euroländer som ansluter sig till finanspakten får också delta i Eurotoppmöten när konkurrenskraft och den grundläggande strukturen för det framtida eurosamarbetet diskuteras. Det är viktigt att understryka att finanspakten inte på något vis påverkar Sveriges status vad gäller ett eventuellt framtida eurointräde. Detta är en fråga som helt och fullt avgörs av det svenska folket. Folkomröstningsresultatet från 2003 måste respekteras.
Moderaterna är positiva till att Sverige ansluter sig till finanspakten och det är glädjande att det finns en klar majoritet i Sveriges riksdag för ett svenskt deltagande vilket gör att Sverige nu är ett av de 25 EU-länder som ansluter sig till pakten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
