Norsk bostadsmarknad (1)

I dag har vi bland annat genomfört ett möte med norska stortingskollegor, från Naeringskomiteen, Familje- og kulturkomiteen och Justiskomiteen, för att – bland annat – diskutera den norska lagstiftningen om könskvotering i bolagsstyrelser, vårdnadstvister och frågor om bodelning. Vi har även genomfört ett särskilt möte med norska Kommunal- og forvaltningskomiteen för att diskutera norsk bostadspolitik och bostadsmarknad.

Den norska bostadsmarknadens grundstruktur skiljer sig från den svenska. I Norge äger 8 av 10 sin bostad. Hyresmarknaden är liten. Det är i första hand norska kommuner och privatpersoner som hyr ut bostäder. Det saknas i princip privata professionella aktörer som hyr ut bostäder i Norge.

Värdeökningen på bostäder har sedan 1992 generellt varit nästan 7 gånger det ursprungliga värdet, vilket är väldigt mycket och innebär att bostadspriserna är höga i Norge. Vad som är intressant i sammanhanget är att man har en ganska stor flexibilitet på bostadsmarknaden trots den stora andelen ägda bostäder. Förklaringen är säkerligen bland annat att en realisationsvinst från en försäljning av en privatbostad är helt skattefri i Norge, under förutsättning att ägaren bott i bostaden under 1 års tid. I många fall äger människor i Norge mer än en bostad eftersom bostaden ses som en investering – framförallt – inför pensioneringen. Även om risken för förluster vid bostadsförsäljningar är i det närmaste obefintlig finns – trots full skattefrihet vad gäller vinsten – rätt att göra förlustavdrag om en förlust skulle uppkomma.

Belåningsgraden avseende bostäder är hög i Norge. Många hushåll har bostadslån som uppgår till mer än 6 gånger årsinkomsten. I Norge finns en bosparmodell som vissa vill införa i Sverige. Vad förslagsställarna antagligen inte tänker på är att skillnaden mellan svenska och norska förhållanden är stor. Bostadsmarknaderna ser helt olika ut genom att hyresrätter är en förhållandevis stor del av det svenska bostadsbeståndet (även om det trots detta kan vara påtagligt svårt att få ett förstahandskontrakt om man inte är etablerad på bostadsmarknaden). I Norge utgör hyresrätter en förhållandevis liten del av bostadsmarknaden. Dessutom är hyrorna ofta höga och lägenheterna utgör i många fall delar av privatbostäder. På en sådan marknad är det mer angeläget med bosparande än i Sverige. Mina invändningar mot skattesubventionerat bosparande är härutöver att det är svårt att från politiskt håll ha synpunkter på vad människor ska spara till. Till detta kan läggas svårigheten att kontrollera att sparandet faktiskt används till att skaffa en bostad. Administrationskostnaderna för att säkerställa detta skulle säkert bli betydande.

Bostadsbehovet är stort även i Norge. I princip går det 6 personer i behov av bostad på varje nybyggd lägenhet. Bostadsbyggandet har i Norge under en tid av år legat på omkring 25 000 bostäder per år. Behovet är för närvarande och under de närmaste åren 35 000 – 40 000 bostäder per år. När det gäller kvaliteten på bostadsbeståndet säger man från Kommunal- og forvaltningskomiteens sida att Norge i dag har Europas bästa bostadsstandard och inte samma problem med segregation som i många andra länder. I områden som har höga koncentrationer av personer med annan etnicitet når man aldrig över 40 %. I andra länder i Europa ligger motsvarande siffror på sina håll på omkring 80 %.