Barnkonventionen som svensk lag?

Frågan om barnkonventionen ska bli svensk lag är en fråga som återkommer med jämna mellanrum. Att okritiskt säga ja till detta är vad jag kallar uttryck för politisk metod i dess sämsta mening. Det innebär att man sätter upp fingret i luften för att känna efter vad man bör tycka, därefter tar man ställning och sedan letar man desperat efter olika argument.

Först det formellt juridiska. Barnkonventionen som är antagen av FN:s generalförsamling och som Sverige tillträtt är vi tvungna att följa. I Sverige har vi en så kallad dualistisk syn på internationella konventioner. Detta innebär att konventionen inte är omedelbart tillämplig som nationell rätt. Däremot omformas konventionsbestämmelserna till nationell rätt (lagstiftning) genom så kallad transformation. Exempel på detta är en mängd olika regler i nationell lagstiftning som har sin grund i barnkonventionen. Om en normkonflikt skulle uppstå eller osäkerhet om vad som gäller i ett visst avseende kan så kallad konventionskonform tolkning ske.

I Sverige har vi typiskt sett hög kvalitet på våra lagstiftningsprodukter genom det så kallade beredningstvånget. Det brukar börja med en statlig utredning (SOU) som resulterar i ett betänkande som sedan skickas på en bred remiss till berörda organ. Remissutfallet sammanställs och utifrån detta skrivs oftast en lagrådsremiss fram. Efter att lagrådets synpunkter beaktats skrivs en proposition fram som sedan överlämnas till riksdagen. Därefter vidtar utskottsbehandling och ett betänkande skrivs fram som riksdagen sedan fattar beslut om. Detta innebär att det finns gott om vägledande förarbeten och kringresonemang som är värdefulla vid tillämpningen av de regler som tillskapats på detta sätt.

Problemet med barnkonventionen är att den inte lämpar sig som lagstiftning därför att den innehåller generella och vaga formuleringar. Dessutom saknas det vägledande förarbeten. Detta ser man också tydligt i den politiska debatten. Konventionen kan användas som politiskt slagträ för snart sagt vilken ståndpunkt som helst. Vi såg detta när motståndare till könsneutrala äktenskap stödde sig på barnkonventionen. Nu senast i dag åberopar KD barnkonventionen som argument mot insemination av ensamstående kvinnor. Ytterligare ett exempel: Att man faktiskt sätter barnens bästa i främsta rummet och i Sverige är restriktiv med att höra barn i domstolsprocesser av det skälet att man vill undvika att barn tar skada av detta tolkar barnombudsmannen på motsatt sätt i en DN-debattartikel häromdagen.

Konventionen är dessutom skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för
svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser och man kan förutse problem med förhållandet till andra nationella ekonomiska och sociala rättigheter. Med vissa bestämmelser har avsikten varit att dessa ska genomföras gradvis.

En fråga som uppkommer är varför Europakonventionen har inkorporerats som svensk rätt om barnkonventionen inte lämpar sig för detta? Svaret är att Europakonventionen har en domstol (Europadomstolen) som är högsta domstol för konventionens tillämpning och att det går att klaga hos Europadomstolen om nationella rättsmedel är uttömda. Dessutom finns en omfattande praxis kring Europakonventionen som ger god vägledning när konventionen ska tillämpas.

Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan vad man ska göra med det närmare hundratalet andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.

Slutligen är frågan om det verkligen skulle bli bättre för barnen om en sådan relativt sett vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Nej, jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas. Detta stämmer också mycket bättre överens med hur de nya moderaterna formulerar sitt reformarbete. Att utan vidare införa barnkonventionen som nationell lagstiftning är att jämställa med gamla systemskiftesteorier. Vi bör i stället identifiera de problem som finns och efter en analys av dessa formulera framtidens lösningar.

Min partikollega (och tidigare utskottskollega i Civilutskottet) Maria Abrahamsson har nyligen också skrivit om detta med barnkonventionen på sin blogg. Precis som jag nyss har beskrivit så håller jag i princip med henne i frågan om att man genom handling och ställningstagande i konkreta frågor som rör barn bör agera i stället för att ägna sig åt politiska pamfletter. Ett exempel på detta är barnen som drabbats av narkolepsi efter svininfluensavaccinations-hysterin.