Ryssland, Kina och Syrien

Händelserna i Syrien väcker starka reaktionor över hela världen. Bilder från landet som visar skadade och döda barn och berättelser om hur civila - inkluderande barn - avrättas urskiljningslöst väcker stark avsky. Samtidigt kan vi följa försöken att i FN:s säkerhetsråd få till stånd ett beslut om någon form av verkningsfull resolution mot Syrien. Detta blockeras dock genom Rysslands och Kinas veton. Varför kan man fråga sig? ... och är det rimligt att det internationella organ som ytterst ska möjliggöra det operativa genomförandet av internationell rätt ska bli lamslaget därför att stater där mänskliga rättigheter inte har något större värde motsätter sig olika åtgärder?

Kortfattat kan man nog säga att mänskliga rättigheter inte har något egenvärde för stater som Ryssland och Kina. Att mänskliga rättigheter ändå respekteras emellanåt -och i någon mån - beror nog snarast på att det då är fråga om förhållningssätt och situationer som gynnar statsledningarna. Det handlar således inte om människornas bästa utan om ledargarnityrens fortlevnad. I annat fall skulle problemen kunna bli för stora i det internationella samarbetet och vilka effekter det skulle få om konsumenter konsekvent skulle bojkotta - i första hand - Kinesiska produkter (om det nu ens är möjligt i vissa fall) kan man fråga sig.

När det gäller Ryssland så har Rysslands ställning stärkts genom att olika stater har gjort sig beroende av rysk gas och olja på ett - enligt min mening - ganska obegåvat sätt. När jag var på studiebesök i Tyskland i höstas för att studera energieffektivt byggande ställde jag frågor om den ryska gasen. Helt uppenbart var detta obehagligt. Jag möttes av undvikande svar och en synbar skamkänsla. Detta var egentligen inte alls bra en bra lösning.

För Sveriges del gäller samma sak. Alla som tycker att det på ena eller andra sättet är bra att snylta gas från den ryska gasledningen eller att göra sig beroende av rysk gas på andra sätt (läs exempelvis utbyggd hantering och användning av rysk naturgas, ofta i form av LNG) bör nog tänka sig för ytterligare en gång. Beroendet av rysk gas bidrar inte bara till att motverka uppsatta klimatmål och till utbyggnaden av en ny infrastruktur för användning av fossilbränslen, utan också till att förstärka Rysslands maktposition som i sin tur exempelvis leder till ställningstaganden som det senaste ryska vetot i säkerhetsrådet. Man kan nog säga att all användning av rysk gas och olja underbygger Rysslands maktposition i en mängd olika avseenden och gör det lättare för Ryssland att förhindra att FN och världssamfundet vidtar åtgärder mot Syrien. Jag har för övrigt skrivit tidigare här på bloggen om "Det ryska gasvapnet".

Det är arabförbundet som har begärt att FN:s säkerhetsråd ska ingripa mot Syrien. Historiskt sett har Ryssland och tidigare Sovjetunionen varit lyhörda mot arabländerna på grund av sitt oljeberoende. I dag behövs inte denna typ av hänsyn längre. Samtidigt är alla som är beroende av ryska fossilbränsleprodukter i mer eller mindre beroendeställning mot Ryssland och bidrar till att bygga en ny maktbas för både nationellt och internationellt ifrågasatta ledarfigurer som Putin.

DN SvD Expressen Sveriges Radio Amnesty International

Det ryska gasvapnet

Hur ska EU-länder i framtiden kunna förlita sig på att det sker gasleveranser i de ledningar som kommer från Ryssland?

Att ryssarna gärna skulle bygga upp ett ännu större beroende av rysk gas i många europeiska stater kan det inte råda något tvivel om. Syftet framstår som mer och mer klart, inte minst med tanke på de så kallade förhandlingar som nu pågår med Ukraina. Kombinationen att få rejäla intäkter samtidigt som man skapar beroende i sin intressesfär framstår möjligen som en oemotståndlig option i Moskva. De minskade gasleveransererna ska, enligt en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga i går, ha beordrats av Vladimir Putin.

Det finns olika sätt att kontrollera och utöva inflytande i sitt intresseområde. Går det inte med ekonomiska medel och gas finns det ju som bekant också andra alternativ som IT-attacker och militära markoperationer, nu senast i Georgien.

Frågan om utökade gasleveranser till andra EU-länder berör Sverige genom dragningen av gasledningen i Östersjön. De miljöeffekter som gasledningen får i Östersjöns havsmiljö kan vi inte överblicka för närvarande. En ökad gasanvändning bidrar dessutom inte till minskad klimatpåverkan utan tvärtom. Att naturgas skulle vara någon form av övergångslösning till alternativa mer miljöanpassade energiformer kan man argumentera för i Moskva, om man har intressen i gasförsäljning eller inte har satt sig in i frågan. Att investera i en omfattande infrastruktur för gasleveranser innebär naturligtvis att investeringen måste betala sig, dessutom sannolikt med råge.

Enligt TT-AFP har man från Tysklands, Österrikes och Tjeckiens sida sagt att man upplever sig som gisslan när Ryssland och Ukraina inte kan göra upp om gaspriset. Det finns naturligtvis mycket starka skäl för alla stater som redan är beroende av rysk gas, eller som fortfarande har planer på att ytterligare utöka sitt gasberoende, eller möjligen står i begrepp att bli beroende av rysk gas, att överväga om man inte redan nu ska satsa på framtidens energilösningar.

Frågan är dock vilken logik som styr i Moskva? Förväntar man sig hjälp med påtryckningar mot Ukraina från andra berörda länder? Nej, jag tror nog att man i andra sammanhang skulle kunna säga att man har skjutit sig själv i foten, eller i detta sammanhang möjligen att man strypt sin egen möjlighet till utökade gasleveranser i framtiden.

I Svenska Dagbladets nätversion (näringslivsdelen) finns i dag två artiklar om problematiken. Den första behandlar larmrapporterna om gasbrist och den andra ”spelet om energin”.