tisdag 27 maj 2014

Debatt om krigsförbrytelser


Jag sade i huvudsak följande under mitt anförande:

Herr talman! Det ärende vi debatterar i kammaren i dag handlar om hur vi på nationell nivå ska hantera de kanske mest avskyvärda brott som förekommer i världen. I många fall rapporteras det från olika oroshärdar i världen, från krig och från olika typer av händelser där det begås övergrepp mot civilbefolkning och enskilda civilpersoner. Det görs ofta i en stor omfattning och på ett sätt som upprör andra människor. Därför är det särskilt angeläget att denna typ av brottslighet straffas. Det är grundtanken i folkrätten – samsynen om att vissa saker är så avskyvärda att världssamfundet typiskt sett inte accepterar sådant någonstans i världen.
      
Hur ska då den typen av till exempel krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord hanteras? Grundansvaret ligger på varje enskild stat. Till att börja med ska denna typ av brott naturligtvis helst inte begås, vare sig man för krig mot någon annan stat – vilket förhoppningsvis med krigets lagar ska ske under ordnade former men ändå inte alltid gör det – eller begår brott mot sin egen civilbefolkning.
      
Därför införs också bestämmelser som innebär att den militära disciplinen får en roll i sammanhanget genom att både militära och civila förmän under vissa förutsättningar ska kunna anses vara gärningsmän för den brottslighet som underlydande begår. Det gäller till exempel när de har brustit i kontrollen över sina underlydande. Det kan också vara så att de underlåter att anmäla den typ av brott som har begåtts, om det ändå skulle ha förekommit.
       
Mot denna bakgrund måste man se den här typen av brott och angelägenheten av att alla stater ingriper, vilket inte alla stater i världen gör. Om man inte lägger det nationella ansvaret i botten blir det svårt att kräva att Internationella brottmålsdomstolen ska lösa allting. Därför vill jag påstå att det som Sverigedemokraterna framför här är en verklighetsfrånvänd inställning. Jag har för övrigt sällan hört någon med sådan emfas argumentera om sin oro för ökade kostnader inom kriminalvården och över huvud taget när det gäller rättsväsendets myndigheter och domstolar.
      
Svårigheterna att utreda brott finns i alla sammanhang där människor har begått brott. Det är klart att det är svårare att utreda den här typen av brott, särskilt om det finns en universell jurisdiktion med en skyldighet att antingen döma själv eller utlämna. Det är då denna situation kan övervägas – om man ska utlämna i stället för att döma nationellt – därför att man inte har förmåga. Men om man inte har någon ambition alls kommer varken egen lagföring eller utlämnande till Internationella brottmålsdomstolen till stånd.
      
Där har vi från Sveriges sida också drivit på i andra internationella sammanhang för att få länder att tillträda Romstadgan. Parlamentarikerna har en skyldighet när det gäller att länder tillträder Romstadgan så att det internationella systemet fungerar. Jag har själv medverkat till att den typen av skrivningar har kommit fram i resolutionstexter inom Interparlamentariska unionen. 

Om vi i någon mån ska fokusera på de frågeställningar som finns här – det vill säga oron för att detta inte ska fungera – tror jag kanske inte att man behöver vara så orolig. De som ska tillämpa reglerna och regelverket är ofta kunniga på området. Det är en mängd olika rättsprinciper som ska smältas samman både nationellt och med den internationella rätten. Det handlar om sådant som till exempel legalitetsprincipen. Den gamla regleringen av folkrättsbrottet kan knappast sägas ha uppfyllt legalitetsprincipens krav fullt ut. Men det är en balansgång. Därför är det viktigt för en nationell rättstillämpare att finna lösningen på vad som är straffbara gärningar och inte i nationell rätt i stället för att varje gång tvingas söka i sedvanerätten över hela världen. Då är det möjligen en bättre metod att göra ändringar i lagstiftningen om sedvanerätten förändras i tillräcklig omfattning.
      
Jag tror inte en sekund på att Sverige inte skulle vara ett framträdande land när det gäller att driva på den internationella utvecklingen på detta område och andra områden som gäller internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det kommer att fortgå med samma styrka som tidigare. Sverige är en liten men viktig aktör på den internationella arenan, men då måste man också ha respekt för hur systemen ser ut och hur man ska förena dem på olika sätt.
      
Den kanske mest angelägna frågan, som vi inte har någon direkt avvikande uppfattning om i grunden, är frågan om barnsoldater. I dag kan man inte med säkerhet säga att rekrytering av barnsoldater i åldern mellan 15 och 18 år omfattas av sedvanerätten. Då höjs det röster, till exempel från Vänsterpartiet, om att Sverige ska ta ett steg och gå före. Det är många gånger vällovligt att gå före och att ta ett steg, men det är inte säkert att det leder till avsett resultat. Om många olika länder vill ta ett steg ut från sedvanerätten och gå längre, och gör det i olika riktningar, får det mycket mindre genomslag. Det kanske inte ens blir sedvanerätt på det sätt som det blir om man gemensamt tar ett större steg på ett visst område. Just i detta fall är det dessutom aktuellt; mycket talar för att det som betraktas som sedvanerätt på det här området kommer att innefatta också rekrytering av barn mellan 15 och 18 år till krigshandlingar.
      
Jag delar inte heller uppfattningen att det skulle vara bättre att ha en annan utformning av två portalparagrafer till förslaget, vilket också har framförts. Det är precis den uppfattning regeringen har. Att göra dömandet beroende av att det i den internationella sedvanerätten finns en skyldighet för Sverige att döma är kanske en sämre reglering än att vi själva preciserar exakt vilka gärningar som är straffbara.
      
Det talas om att den ena bestämmelsen skulle hänvisa till skyldigheten att beakta vad som är rättspraxis i internationella avgöranden. Det är helt onödigt, för det följer man i alla fall. Den svenska lagstiftningen anknyter ju till den internationella rätten. Där finns just exemplet med Europadomstolens utfyllande betydelse i förhållande till Europakonventionen och någonting som är ännu mer självklart – EU-domstolens avgöranden. I många fall påverkar det i många fall direkt det som är nationell rätt i Sverige när det handlar om den del av EU-rätten som EU har kompetens att lagstifta om.
      
Sammantaget kan jag säga någonting om tortyr. Det viktiga enligt tortyrkonventionen är att gärningar som enligt konventionen utgör tortyr är straffbara. Jag har svårt att omedelbart kunna se någon gärning som inte skulle vara straffbar som skulle kunna vara tortyr. Men om det skulle vara så är det precis detta som utredningen ska titta på, och den kommer möjligen att presentera förslag till lagstiftning. Detta är inte en etikettsfråga utan en innehållsfråga. Därför är det inte så illa som en del vill göra gällande. Man kan inte säga att tortyr inte är straffbart i Sverige. Det är visst straffbart, men det finns andra brottsrubriceringar.
      
Sammantaget är detta ett viktigt lagförslag. Det är viktiga frågor. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. 

tisdag 20 maj 2014

Oroande utveckling i Thailand

Efter en tids bortovaro från bloggandet är det hög tid att ta tag i detta igen.


I Sverige är det utrikespolitiska fönstret så pass litet i media att rapporteringen uteblir från många av världens oroshärdar. Bortsett från alla oroshärdar som ligger i Rysslands slagskugga, inbördeskriget i Syrien, den instabila och våldsamma situationen i Centralafrikanska republiken och ett antal andra oroshärdar i världen finns det anledning att också vara orolig över den senaste utvecklingen i Thailand. Genom införandet av undantags- eller krigslagar finns det kanske en särskild anledning till oro, men man vill - trots detta - ändå hoppas på att det går att finna en fredlig och politisk lösning på den situation som råder i Thailand för närvarande. Detta är kanske inte den viktigaste politiska frågan just nu men i alla fall värd att nämna bland annat eftersom Thailand ändå är ett viktigt resmål för svenskar.


Under en förhållandevis lång tid har det skett en djup polarisering inom Thailändsk politik och krisen har fördjupats under de senaste månaderna. För att kunna räkna med en framtid som bygger på en fungerande demokrati är det viktigt att alla sidor omgående tar upp en politisk dialog och hittar en gemensam grund för det fortsatta arbetet mot ett fungerande demokratiskt system. Detta borde kunna vara starkt eftersträvansvärt för alla inblandade eftersom detta tjänar det Thailändska folket bäst.


Interparlamentariska Unionen (IPU) har bedrivit ett nära samarbete med det Thailändska parlamentet och gett parlamentet stöd inom flera olika områden under många års tid. IPU har också engagerat Thailändska myndigheter beträffande fall som rör de mänskliga rättigheterna för ledamöter i Thailands parlament.


En trend eller en tendens som kunnat observeras i Thailand är ett ökande inslag av uteblivet politiskt beslutsfattande. Många viktiga politiska frågor har lämpats över på rättsväsendet för att frågorna ska kunna få en lösning. Detta förhållningssätt har gjort det allt svårare att på ett klart och tydligt sätt kunna upprätthålla "maktdelningsläran". Den makten ska rimligen delas mellan den lagstiftande församlingen (parlamentet), den verkställande makten (regeringen) och - slutligen - rättsväsendet med domstolarna i främsta rummet.


Hoppas på att fria och rättvisa val kan äga rum i Thailand, så snart som möjligt. Ett folkvalt parlament är en hörnsten i en demokrati. Det är inte bara viktigt att val organiseras snabbt, det är också mycket viktigt för alla parter att respektera ett kommande valresultat.