lördag 16 februari 2013

Nej till samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen!

I går deltog jag i två interpellationsdebatter i Riksdagens kammare. Den första handlade om "Ett förstärkt konsumentskydd för skadelidande vid trafikolyckor" och berörde delvis processrättsliga regler; närmare bestämt reglerna om rättegångskostnadsansvar i 18 kap. rättegångsbalken. Den andra interpellationsdebatten handlade om "Införande av samtyckeskrav" i sexualbrottslagstiftningen.

Jag ska uppehålla mig vid frågan om samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. I den interpellationsdebatten framförde jag bland annat följande:

"Sexualbrott tillhör rent generellt de brott som är mest svårutredda och svårbevisade. Det grundar sig på att det ofta saknas direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. I en rättsstat är det väldigt viktigt att oskyldiga inte döms, och det är grundprincipen. Det är mycket viktigare att oskyldiga inte döms än att skyldiga går fria. Trots detta är det naturligtvis oerhört angeläget att skyldiga döms, men det får inte leda till att man gör avkall på beviskravet. Och beviskravet är, precis som Gunvor G Ericson nästan korrekt benämnde, att det ska vara ställt utom rimligt tvivel eller styrkt i brottmål."

Målsägandens ställning i exempelvis våldtäktsmål blir väldigt svår av just det skälet att det ofta saknas annan bevisning än målsägandens egna uppgifter. Därför måste det ske en prövning av målsägandens trovärdighet. Man måste i princip gå igenom en checklista (som tidigare kallats Gregows katalog efter det tidigare justitierådet Torkel Gregow) för att se om det - av någon anledning - finns anledning att inte fästa avseende vid målsägandens uppgifter.

Frågan är om om samtycke är lösningen på den problematik som vi kan se i dag? Vad är samtycke, till att börja med, som begrepp?

"Det framgår av utredningen som ligger till grund för det som så här långt har blivit en lagrådsremiss, att samtycke i sig är ett innehållslöst begrepp som olika personer kan ha olika uppfattning om vad det innebär. Det är inte bara så att man har olika uppfattning om vad begreppet samtycke innebär, för det är svårt att ge det en legaldefinition utan vidare."

Vad är det som är samtycke i en verklig situation? Vad uppfattar människor som samtycke? Måste det manifesteras genom ett tydligt ja, i princip som en del säger, att man ska ingå ett avtal? Nej, det måste kanske korrespondera med andra regler som finns i brottsbalken, till exempel samtycke som ansvarsfrihetsgrund. I den regeln ställs det inte något krav på att det ska framställas samtycke i någon särskild form, utan det är tillräckligt att det sker ett så kallat tyst samtycke eller ett inre samtycke

Om samtycke blir väldigt viktigt i exempelvis en våldtäktsprocess blir det en ökad fokusering på målsäganden, nämligen: Vad har - om jag i det här fallet ska utgå från interpellationen - hon gjort för att det ska framgå att hon har samtyckt eller inte samtyckt.

Invändningen från den tilltalade kommer ofta att bli att det föreligger samtycke, och då ska invändningen prövas. Då faller frågan på målsäganden som kanske befinner sig i en väldigt besvärlig situation sedan tidigare, med tanke på allting annat som är aktuellt att pröva.

Även Sexualbrottsutredningen hade ett antal olika skäl som invändning mot att införa en samtyckesreglering. De anförde, förutom fokuseringen på målsäganden, tillämpningssvårigheter, att kravet på tvång redan är uttunnat, brottsbalkens systematik, risken att tunna ut styrkan i våldtäktsbegreppet, svårigheten att definiera samtycke, den språkliga synpunkten men också intresset av att behålla en gemensam rättstradition i Norden.

Europakonventionen eller Bulgariendomen ställer inga krav på att det explicit ska införas en samtyckesreglering. Dessutom är frågan om samtycke redan en del av bedömningen med en tvångsreglering (vilket också påpekades av Sexualbrottskommittén) Därför finns frågan med i bedömningen om det är relevant.

I betänkandet sexualbrottslagstiftningen - utvärderingen och reformförslag (SOU 2010:71) talar man om ett ökat fokus på målsäganden i processen och svårigheter att definiera vad samtycke är och att skilja giltiga samtycken från ogiltiga. Man talar vidare om osäkerheten kring samtyckets och det bristande samtyckets form, sambandet med räckvidden i kriminaliseringen, orimliga förväntningar på fler fällande domar och ökad risk för sexualmoralism.

Detta är några av skälen till att regeringen inte har gått vidare med ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen.

Här finns en länk till Riksdagens hemsida där man kan se debatten eller läsa de olika anförandena i Riksdagens protokoll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar