Rapporter från USA och Hyresgästföreningen

I fredags morse landade jag åter på Arlanda efter att ha varit i USA med en delegation från Civilutskottet sedan den 4 september. Vi besökte Washington DC och New York i syfte att studera - i första hand - bostadspolitik och fysisk samhällsplanering. Min avsikt är att skriva ett par rapporter om våra besök och möten med företrädare för myndigheter, byggföretag och andra aktörer. Förhoppningsvis ska jag i dessa rapporter också beröra en del trender och annat som kan vara intressant.

I går medverkade jag vid Hyresgästföreningens i Stockholm årliga verksamhetskonferens genom att hålla ett föredrag med tre huvuddelar: 1. Regeringens bostadspolitik, 2. Hyresrätten som boendeform och 3.Avtalsbildningen på hyresbostadsmarknaden och Hyresgästföreningens roll. Därefter svarade jag också på frågor från deltagarna. Enligt en uppgift som jag såg någonstans så skulle antalet deltagare i konferensen vara omkring 130 personer.

Det kändes positivt att möta dessa företrädare för Hyresgästföreningen och det var ett antal personer som kom fram efteråt för att uttrycka positiva omdömen.

Hyresgästföreningens ordförande Terje Gunnarson har skrivit följande på sin blogg om mitt deltagande:

"Moderaternas bostadspolitiska talesman Anti Avsan höll ett engagerat anförande om hyresrätten och dess betydelse för hur vår region skall kunna utvecklas, bostadsbristen och nyproduktionen samt hyressättning. Det blev också tid för frågor om hur moderaterna såg på allmännyttans framtid och uppfattningen var att allmännyttan behövs och den är inte på väg att avskaffas."

Lite kortfattat kan sägas att jag inledningsvis beskrev dagssituationen och vilka problem som är mest påtagliga på bostadsmarknaden. Vidare att en flexibel arbetsmarknad kräver tillgång till bostäder och att hyresrätten har en viktig funktion att fylla för att åstadkomma den rörlighet som arbetsmarknaden och en fungerande arbetslinje kräver. Sedan berättade jag lite om vilka utredningar och myndighetsuppdrag som lämnats för öka förutsättningarna för produktion och långsiktig förvaltning av hyresrätter. Slutligen en del om avtalsbildningen på hyresbostadsmarknaden och betydelsen av den så kallade trepartsöverenskommelsen mellan Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna.

För den som vill veta mer om huvudinriktningen kan min tidigare publicerade artikel från Newsmill rekommenderas.

Bostadsbyggande och samhällsplanering i USA

Sedan tisdagen den 4 september befinner jag mig tillsammans med en delegation från Civilutskottet i USA för att studera - i första hand - bostadspolitiska lösningar och frågor som gäller fysisk samhällsplanering.

USA är ett mångfacetterat land och kanske inte alltid helt förutsägbart om man tror sig veta hur saker och ting fungerar. När det gäller byggande finns det flera nivåer och regler kan tillföras på varje nivå. Detta innebär att det kan vara mycket genomreglerat på vissa håll samtidigt som det är i det närmaste inte alls reglerat på andra håll. Ett exempel på det senare är Houston, Texas, där man i princip kan komma igång med byggande inom några dagar under förutsättning att man äger mark. Resultatet av detta beskrivs som att det kan stå en skyskrapa bredvid en glasskiosk och att det saknas helhetsperspektiv.

Är bra med så få regler? Eller är det dåligt? Svaret är - om man ändå ska vara lite försiktig - att det inte är bra. Är det fler som vill investera och bygga i Houston? Nej, av det skälet att kontexten typiskt sett inte skapar mervärden för en investerare. Fungerande samhällsplanering bygger på helhetsansvar och att skapa förutsättningar för alla sådana värden som människor anser vara viktiga. Detta innebär samtidigt att alla investerare tillför delvis olika värden till nytta för varandra. Detta är något som liknar konceptet "gröna täta städer" väldigt mycket.

De högsta värdena för kommersiella investare finns på Manhattan i New York och i Washintgton DC, vilka är de två områden som vi besöker under vår studieresa.

Här finns en länk till Riksdagens hemsida där man kan klicka sig vidare och se hela programmet för USA-resan.

Miljonprogrammets renoveringsbehov

Jag deltog i flera diskussioner om miljonprogrammets renoveringsbehov under årets Almedalsvecka i Visby.

I senaste numret av VVS Forum finns en artikel från en av paneldiskussionerna. På nedanstående sätt har diskussionen i huvudsak återgetts i en sammanfattning.

”Vad finns det att vinna, vad kommer det att kosta och hur ska det finansieras? Det svenska miljonprogrammet är en tickande bomb i flera aspekter. Alla vet att vi behöver renovera och att vi bevarar stora samhällsvärden om vi sätter fart nu. Men vem ska betala? Om detta samtalade VVS Företagen, TMF (Trä- och Möbelföretagen) tillsammans med representanter från politik, forskning och näringsliv under ett seminarium i Almedalen under politikerveckan tidigare i sommar (se även reportage i detta nummer). I paneldiskussionen ingick Reinhold Lennebo, vd Fastighetsägarna, Anders Röstin, ansvarig infrastruktur KPMG, Jerker Söderlind, teknisk doktor, stadsforskare och konsult, Stadsliv AB, Yvonne Ruwaida, partistyrelsemedlem (MP), vice ordförande i Svenska Bostäder samt Anti Avsan, riksdagsledamot (M), moderaternas bostadspolitiske talesperson.

Snabbt, billigt och modernt, så byggdes miljonprogrammet och 1975 stod allt klart. Sedan dess har inget gjorts och nu, 35 år senare, finns ett akut renoveringsbehov i kombination med miljö- och energibesparingskrav som måste uppfyllas.

- Stora investeringar behöver göras, men lösningen är inte att sälja ut allmännyttan. Prislappen är hög och vi vet att många inte har råd att bo kvar med hyreshöjningar på upp emot 30-40 procent, menade Yvonne Ruwaida.

- Samtidigt kan vi inte sätta en samhällsstandard utifrån de ekonomiskt svaga i samhället. Alla vill ha ett modernt anpassat samhälle, argumenterade Reinhold Lennebo.

- Det finns också andra värden än fastighetsvärdet att ta hänsyn till. Ser man dessa och utnyttjar entreprenöriella möjligheter finns flera finansiella lösningar av renoveringsbehovet, trodde Jerker Söderlind.

Roine Kristianson, vd på VVS Företagen, belyste välkända fakta:

- Den enskilt största renoveringsposten i miljonprogrammen står VVS för. Stambyten, nya kök och badrum är de delar i fastigheterna som har störst renoveringsbehov. Gör man dessa med energisnåla installationer kan man räkna hem investeringen på relativt kort tid.

Jerker Söderlind menade att man tittar för lite på stadsplanering och miljö.

- Värdet på en fastighet avgörs även av tillgänglighet och läge, kommunikationer och miljö. Rustar vi upp detta gör vi miljonprogramsområdena attraktiva igen.

Anti Avsan var dock tydlig med att han inte tror på statliga subventioner för att finansiera en renovering.

- Som fastighetsägare har du ett löpande ansvar att ta hand om fastigheten. Man kan inte sitta passivt och vänta på statliga bidrag. Det ger fel signaler och skapar fel incitament. I stället handlar det om att bygga trivsamma och säkra bostäder som fungerar. Inte införa incitament som reducerar det egna ansvaret, menade Anti Avsan.”

Mer om studentbostäder och bostadsbyggande

Studentbostadsdebatten pågår för fullt. Den 27/8 fanns en artikel på SVT Debatt som senare följdes av flera artiklar (1 2 3). Här nedan är mitt svar på den första artikeln.

Stockholmsvänsterns Clara Lindbom skriver (27/8) på SVT Debatt att tältande studenter är ett resultat av bostadspolitiken.

För Alliansregeringen är det mycket viktigt, inte minst för en fungerande arbetslinje, att människor har möjligheter att flytta till jobb eller till studier. Det är därför självklart inte acceptabelt att människor tvingas tacka nej till utbildning och arbete på grund av att de saknar en bostad.

Det finns en helt uppenbar brist på bostäder både för studenter och för unga i större städer och i många tillväxtorter. Detta beror till stor del på gamla strukturella problem på bostadsmarknaden och ett bostadsbyggande som de senaste 20 åren legat långt efter våra nordiska grannländer. Med tiden har detta lett till ett förhållandevis stort underskott av bostäder där bostäderna behövs, något som drabbar unga människor med särskild tydlighet.

Att bestämt hävda att unga människor med osäkra och låga inkomster alltid ska ha råd och möjligheter att bo i nyproducerade hyreslägenheter är nog inte fullt rimligt, även om det är möjligt att bygga billiga lägenheter avsedda för unga människor utan att göra avkall på de kvalitetskrav man normalt ställer på byggande. Sådana exempel finns och är värda att ta efter. Att det sker nyproduktion av bostäder är under alla förhållanden av central betydelse. Förutom att det sker tillskott av nya bostäder innebär nyproduktion att det sker omsättning i det bostadsbestånd som de nya lägenheterna tillförs. Detta leder ofta till att mindre och billigare lägenheter frigörs.

Under våren och sommaren har Alliansregeringen presenterat flera förslag för att förbättra bostadssituationen, i alla fall på kort sikt. Ett av förslagen innebär att underlätta för andrahandsuthyrning av privatbostäder. Detta är dock inte av helt avgörande betydelse för att lösa bristsituationen för studenter. Moderaterna har flera gånger föreslagit att möjligheten för lärosätena att tillhandahålla studentbostäder görs permanent. Den nuvarande tidsbegränsade möjligheten till detta ger inte den stabilitet som bostadsmarknaden behöver. Det är dock fullt rimligt att lärosätena bör ansvara för att studenterna har någonstans att bo. Det lär, om inte annat, ligga i deras intresse att studenter har möjlighet att studera hos just dem.

Även kommunerna bör ta sitt ansvar i större utsträckning. Det finns nog inte någon kommun som inte vill ha ett universitet eller en högskola. När man väl har fått det bör man också bidra på olika sätt till att studenter ges möjlighet att studera där. Dessutom finns det kommuner som ligger mycket nära universitet och högskolor och som borde ha ett intresse av att ungdomar, åtminstone från den egna kommunen, erbjuds goda möjligheter att studera i närheten och samtidigt bo kvar. Kort sagt finns det mycket kommunerna kan göra för att det ska byggas studentbostäder och bostäder som kan efterfrågas av unga, även om man inte gör det själv exempelvis genom sitt kommunala bostadsaktiebolag.

Ytterligare ett förslag från Alliansregeringen är att fastighetsavgiften ska korrigeras. En sänkning är planerad till 2013. Detta är en åtgärd som förhoppningsvis – rent generellt – ska stimulera byggandet av flerbostadshus. Att avgiften dessutom är densamma för ett korridorsrum som för en stor hyresvåning är inte heller rimligt och den frågan utreds för närvarande.

 
Alliansregeringens utgångspunkt är det måste vara möjligt att flytta till arbete eller till studier. För att uppnå detta bedrivs det ett brett arbete för att lösa bostadsmarknadens problem, både på kort och på lång sikt. Många kritiker riktar in sig på en åtgärd och – förvisso många gånger helt korrekt – framhåller att just den åtgärden inte kommer att lösa alla problem. Men faktum är att många små åtgärder sammantaget kan ge en stor och påtaglig effekt även om det kommer att ta sin tid.

Det ska bli lättare att lösa bolån

Det ska bli lättare att lösa bolån. Med det menas lite kortfattat att det ska bli enklare och billigare. I dag måste den som i förtid vill lösa ett bolån betala så kallad ränteskillnadsersättning, som i praktiken ofta innebär att man inte tjänar på att byta till ett nytt lån med bättre villkor hos en annan kreditgivare eftersom det kostar för mycket att lösa ett befintligt lån. På så sätt hämmas rörligheten och konkurrensen på kreditmarknaden.

Av stor betydelse i sammanhanget är att Finansinspektionen nyligen har slagit fast att bankerna gör rekordstora vinster på bolån. Finansinspektionen har beskrivit hur bankernas räntenetto stiger i rask takt samtidigt som bolånemarginalerna under andra kvartalet ökade till den högsta nivån på tio år.
 

Rent konkret kommer de nya reglerna att innebära en ny modell för att räkna ut ränteskillnadsersättningen. Denna nya modell kommer att presenteras i höstbudgeten. Regeringen avser också att föreslå att Finansinspektionen ges i uppdrag att undersöka möjligheten att få bankerna att bli tydligare i sin redovisning av finansieringskostnaderna. En ökad transparens kommer att öka möjligheterna för hushåll att argumentera för rimliga kreditvillkor.

Företrädare för flera stora banker har varit kritiska till Finansinspektionens beräkningar. Att banker får ökade marginaler bör inte vara något problem om de används på ett sätt som är till nytta för alla kredittagare och stärker bankernas motståndskraft så att hela det finansiella systemet i Sverige blir mer robust. Problemet är att det inte är helt säkert att det är så man använder de ökade marginalerna i banksektorn, eftersom många har påpekat att det också handlar om mycket generösa villkor för bankernas ledningspersoner.

Aftonbladet skriver om detta. 

Regleringsretorik

I Fastighetstidningens nätupplaga har det i dag publicerats en artikel om ordets makt över tanken. Det finns mycket tänkvärt i den artikeln. Med ordvalet kan man påverka människor i positiv eller negativ riktning. Man kan också - med en felaktig användning av ord - förleda människor till felaktiga slutsatser.

Under de senaste dagarna har säkert många berörda reagerat på och haft funderingar kring den diskussion som förs om hyressättningsreglerna. Det är detta som en del har benämnt "hyresregleringen". Jag har för egen del kritiserat Expressens ledarsida för okunnighet i frågan.

I en seriös och konstruktiv diskussion är det nödvändigt att ha korrekta utgångspunkter. Visst kan man hålla på med att ta olika retoriska grepp när man diskuterar olika problem, men fortfarande, en spade är en spade och en grep är en grep. Den konstruktiva diskussionen blir enklare när man är överens om vilket verktyg det är man diskuterar inte minst om verktygen har likheter men för vissa ändamål också avgörande skillnader. I detta fall är det nog av olika skäl också betydligt viktigare än om jag väljer att kalla en byggnad som jag ogillar för "reaktorliknande" eller något annat som skapar negativa associationer. Denna typ av användning av ord riskerar inte att leda fel på samma sätt som en felaktig användning av ord som har en formell betydelse.

Jag tror för egen del också att det är viktigare att diskutera olika problem i sig. Gärna efter att ha skruvat ned konfliktnivån i diskussionerna.

Att prisbildningen på hyresbostadsmarknaden måste bli mer anpassad till bostadkonsumenternas värderingar har hyresbostadsmarknadens aktörer varit överens om, vilket också den så kallade trepartsöverenskommelsen är ett uttryck för. På många sätt är detta också en rättvisefråga, inte minst ur det perspektivet att man kan fråga sig varför den som har en bostad med betydligt färre kvaliteter ska betala en hyra som är lika hög som den som har en bostad - som både till standard och läge - har betydligt högre kvaliteter. Härutöver finns det en stor mängd frågeställningar och olika aspekter som anknyter till den nu aktuella diskussionen. Jag ska dock inte utveckla några andra delar just nu.

Här finns en länk till artikeln i Fastighetstidningen.

Här finns en del av den aktuella debatten, från Barbro Engmans blogg.

MP:s bostadspolitiska rapport ... Välkomna till verkligheten!

Miljöpartiet har presenterat en ny bostadspolitisk rapport där man säger att man har påbörjat utvecklingsarbete för en heltäckande bostadspolitik. Rapporten innehåller inte så mycket nytt i förhållande till vad som har hörts från Miljöpartiet tidigare. Det finns dock skäl att kommentera några saker när man talar om Miljöpartiet och bostadspolitik.

 

För det första förslaget bör förslaget om att använda AP-fondernas pengar för att bygga små och billiga hyresrätter kommenteras. Förslaget får nog ses för just vad det är, nämligen ett ganska ogenomtänkt snabbt framkastat förslag. Förslaget är opreciserat och saknar egentligen alla väsentliga detaljer för att kunna analyseras närmare och dessutom framstår det som - om någon verkligen skulle vilja genomföra det - svårgenomförbart och olämpligt av flera olika skäl.

 

Det andra som bör kommenteras är att många tankar kring stadsbyggande förefaller ha åtminstone samma grund eller samma utgångspunkter som det som från moderat håll har presenterats i olika sammanhang, bland annat i den storstadspolitiska rapporten.

 

Slutligen bör det framhållas att Miljöpartiet uppenbarligen nu har satt ned foten och tagit till sig det som den absoluta huvuddelen av bygg- och bostasdmarknadens aktörer har hävdat under lång tid ... BEHOVET AV LÅNGSIKTIGT STABILA VILLKOR. Här finns det all anledning att välkomna MP till verkligheten.  

 

I sin rapport skriver man följande under rubriken "Behovet av långsiktighet":

"Det råder enighet bland bygg- och bostadsmarknadens aktörer om behovet av långsiktighet. Långsiktighet är viktigt för både planering och investering.

Långsiktighet uppnås genom försiktighet med plötsliga marknadsstörande insatser. Exempel på sådana är storskaliga generella investeringsstöd. Denna typ av stöd kan ha en kortsiktig positiv effekt för takten i bostadsbyggandet, men de riskerar att underminera incitamenten att bygga i tider där stöd inte kan ges. Dessutom är de mycket kostsamma, efterfrågas inte av dem som bygger och riskerar att få kostnadsvridande och snedvridande effekter på marknaden."

Stödet för långsiktigt stabila villkor finns därmed även hos delar av oppositionen.

Okunnigt i Expressens ledare

I Expressens ledare står det i dag att man bör utreda hyresregleringen. Min spontana fråga blir vilken hyresreglering? Jag förstår vad som åsyftas och det är hyressättningsreglerna inom ramen för bruksvärdessystemet, men vi har inte någon hyresreglering längre.

 

1942 infördes ett hyresregleringssystem, som fanns kvar fram till 1969 då det avskaffades. I hyresregleringssystemet fastställdes som huvudregel hyran i förväg av en hyresnämnd (som på den tiden var en kommunal myndighet). Den kommunala hyresnämndens beslut kunde överklagas till Statens hyresråd. Från och med år 1969 ersattes hyresregleringen successivt av bruksvärdessystemet. I mitten av 1970-talet avskaffades hyresregleringen definitivt.

 

I artikeln sägs bland annat följande: "Även underhållet ligger i träda. Hundratusentals lägenheter inom miljonprogrammet är i akut behov av renovering, enligt analysföretaget Industrifakta. Om inget görs inom de närmaste åren kan husen behöva rivas. Det politiska svaret på detta haveri har hittills varit att sticka huvudet i sanden (regeringen)..." Jag delar inte denna uppfattning, regeringen har inte stuckit huvudet i sanden. Staten kan inte betala premier till fastighetsföretag som misskött sina fastighetsbestånd och detta har tydligt kommunicerats från regeingens sida och också från min sida varje gång frågan har kommit upp.

 

Jag vill också peka på den så kallade trepartsöverenskommelsen mellan Hyresgästgföreningen, Fastighetsägarna i Sverige och SABO. Den överenskommelsen har resulterat i lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och nya hyressättningsregler. Syftet med dessa regler var att bostadskonsumenternas värderingar skulle få större genomslag vid hyressättningen. En viktig förändring var att alla kollektivt förhandlade hyror blev hyresnormerande. Med dessa regler kommer det att ske en anpassning av hyresnivåerna utifrån en mängd olika faktorer, problemet är möjligen att det kommer att ta sin tid. Med dessa regler kan man lite tillspetsat säga att förutsättningarna att bygga hyresrätter förbättrades högst väsentligt i ett lite längre perspektiv.    

Här finns länken till ledarartikeln.

Fastighetstaxering ... avveckling eller förenkling?

I dag överlämnade Bostadstaxeringsutredningen sitt utredningsbetänkande (SOU 2012:52) till Finansdepartementet med förslag om avveckling eller - alternativt - förenkling av fastighetstaxeringen. Förslaget har fått viss uppmärksamhet i media under dagen.

Utredningens uppdrag har varit att föreslå två alternativ för den framtida fastighetstaxeringen. För det första: Hur fastighetstaxeringen av bostäder och lantbruk kan avvecklas, med aktuella följdändringar, som gäller exempelvis den löpande beskattningen. För det andra: Hur fastighetstaxeringen av bostäder avsevärt kan förenklas.

Det första alternativet är det så kallade:

Avvecklingsalternativet

Den allmänna och förenklade fastighetstaxeringen avvecklas för bostäder och lantbruksenheter, vilket innebär att några taxeringsvärden inte längre fastställs för denna typ av fastigheter.

Avvecklingen innebär att den löpande beskattningen inte längre kan beräknas utifrån taxeringsvärden. Utredningen föreslår därför en ny modell för beräkning av den kommunala fastighetsavgiften och den statliga fastighetsskatten. Modellen utgår från byggnadens storlek och markarean (högst 300 m² boarea för småhus och 3 000 m² för tomtmark för småhus). Avgiften och skatten anges i kronor per kvadratmeter och differentieras för tre kommungrupper; storstads-, mellan- och glesbygdskommuner (region 1, 2 och 3).

För småhus införs ett avgiftstak på 5 400 kronor per hus och 4 600 kronor per tomt. Det nya avgiftstaket påverkar främst fastighetsägare i region 1 där ca fyra procent kommer att betala 10 000 kronor (5 400 kronor + 4 600 kronor). I region 2 och 3 är avgiftstaken i praktiken lägre beroende på lägre skatt/avgift per m² och på storleksspärrarna. I region 2 kommer drygt en procent att nå avgiftstaket 9 600 kronor. I region 3 är det endast ca 0,25 procent som når avgiftstaket 6 450 kronor.

För flerbostadshus ligger byggnadens totala storlek till grund för beräkningen av skatt och avgift.
De totala intäkterna till stat och kommun blir i princip oförändrade, totalt ca 15 miljarder kronor per år. Det sker ingen omfördelning av skatten och avgiften mellan de tre regionerna. Förslaget innebär dock en omfördelning av fastighetsavgiften mellan fastighetsägare eftersom grunden för beräkningen utgör yta istället för värde.

Avvecklingsalternativet innebär att statens direkta administrativa kostnader och fullgörandekostnaderna för fastighetsägarna beräknas minska med 90 miljoner kronor per år.

Det andra alternativet är det så kallade:

Förenklingsalternativet

Om detta förslag skulle genomföras föreslås följande större förenklingar.

 Värderingsmodellerna för småhus förenklas.

 Förfarandet anpassas till den nya skatteförfarandelagen.

 Deklarationstidpunkten senareläggs till den 15 februari samma kalenderår som taxeringen avser.

 Storleksgränsen för bebyggd tomtmark utökas till fem hektar. Detta innebär att mindre lantbruksenheter kommer att övergå till småhusenheter.

 Begreppet vårdbyggnad anpassas till socialtjänstlagen.

 Fastighetsavgiften för studentrum i korridor sänks till en fjärdedel av ordinarie belopp per lägenhet.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2014 och tillämpas första gången vid fastighetstaxeringen år 2015.

Studentbostadsdebatten fortsätter

Studentbostadsdebatten har nu varit igång under en tid. Frågan är i allra högsta grad aktuell inför terminsstarten på universitet och högskolor. Förra onsdagen publicerades min replik på Chris Österlunds, vd för Stiftelsen Stockholms Studentbostäder, DN-Debattartikel den 13/8.

Utgångspunkten för Alliansregeringen är att det måste gå att flytta till arbete eller till studier. Detta är en grundförsättning för att den flexibla arbetsmarknaden och arbetslinjen ska kunna fungera fullt ut. Det finns dock inte någon quick-fix som löser problemet med bostadsbristen i ett slag. Däremot finns det ett antal saker som kan förändras, som var för sig i kritikernas ögon kanske inte ger så stor effekt, men sammantaget kan få stor betydelse.

 
Alliansregeringen bedriver ett arbete på bred front för att försöka lösa bostadsmarknadens problem och för att undanröja hinder som i praktiken omöjliggör eller försvårar byggande av såväl studentbostäder som andra bostäder.

Här är länken till Chris österlunds artikel och här är länken till min replik.

Miljonprogrammets renoveringsbehov

Frågan om miljonprogrammets renoveringsbehov har - åtminstone till viss del - stått i fokus för den bostadspolitiska debatten under senare tid. Detta märktes också tydligt under årets Almedalsvecka där jag själv medverkade i ett antal seminarier som gällde just detta.

Debatten som förs från subventionsförespråkarnas håll bygger på förhållandvis grova antaganden om renoveringsbehovets omfattning. Även om det finns renoveringsbehov på vissa håll (vars omfattning vi kan lämna åt sidan just nu) är det viktigt att framhålla att många delar av miljonprogrammets bostadsområden är väl underhållna. Det ser helt enkelt olika ut i olika fastighetsbestånd. Det är här skillnaden blir tydlig mellan fastighetsägare som har tagit hand om sina fastigheter och andra som knappast kan ha haft långsiktig fastighetsförvaltning som affärsidé.

Smålandsposten har i dag en bra ledarartikel - med rubriken "Svartmåla inte miljonprogrammen" - om renoveringsbehovet. Här finns en länk till den artikeln. Läs gärna artikeln och begrunda det som skrivs där när den gängse argumentationen om renoveringsbehovet förs fram.

Det finns inte någon anledning att subventionera misskötsamhet. Fastighetsägare - oavsett om det är privata fastighetsföretag eller kommunala bostadsbolag - får själva stå till svars för sina eventuella tillkortakommanden. Det skulle vara en märklig princip om man belönar den som misskött sig.

Det finns fortfarande inte någon quick-fix

Jag har skrivit om bristen på studentbostäder liksom ett antal andra har gjort. Att det råder en bristsituation både när det gäller studentbostäder och bostäder (framförallt hyresrätter) på många håll i landet råder det inte någon tvekan om. Däremot finns det olika förslag till lösningar, många mindre genomtänkta än andra.

Anders Cronqvist, informationschef på Stiftelsen Stockholms Studentbostäder (SSSB), skrev den 28 juli på SVT-Debatt att "Stefan Attefall måste sluta skylla ifrån sig om studenternas bostadskris". Stefan Attefall svarade den 3 augusti under rubriken "Det finns ingen quick-fix för bostadspolitiken". Anders Cronqvist skriver nu i en slutreplik på SVT-Debatt att ”Stefan Attefall har fel, det finns visst snabba lösningar”.

Jag vill påstå att Anders Cronqvist har fel. Huge Fastigheter AB i Huddinge (där jag är styrelseordförande) byggde 169 nya studentbostäder som stod klara i slutet av 2009. Det var mer än vad som byggdes i hela Sverige året därpå. Vi skulle kunna bygga fler studentbostäder i dag om vi hade lämplig mark att bygga på.

Alldeles oavsett om statliga subventioner skulle finnas eller inte så kan det inte gå fortare än plan- och bygglovsprocessen. Den är under alla förhållanden gränssättande för om det är möjligt att bygga eller inte. Det innebär i sig att det inte finns någon quick-fix.

Dessutom är det märkligt att vissa ropar efter mer pengar i ”byggbolagens fickor”, det vill säga subventioner, medan (S)amma personer vill förbjuda att andra företag gör vinst. Ett annat känt faktum är att om någon skulle kunna förvänta sig subventioner skulle detta inte leda till annat än att man avvaktar med byggande till dess man vet hur man ska disponera sitt byggande för att få ut det mesta möjliga av subventionerna.

Slutligen har europeiska analysinstitut påpekat att det är just den tidigare ryckigheten med tillfälliga subventioner och investeringsbidrag som i grunden har skapat de strukturproblem som vi i dag ser på bostadsmarknaden. Studentbostadsmarknaden är inte något undantag. Långsiktigt stabila villkor måste vara grunden för en bostadspolitik där alla aktörer själva tar ansvar genom inom sitt respektive område.

Mer om studentbostäder

I DN i går skrev Karin Svanborg-Sjövall en ledarartikel om min artikel på SvD-Brännpunkt om situationen gällande studentbostäder. Hon skrev bland annat följande:

”I går gick Moderaternas bostadspolitiska talesperson, Anti Avsan, ut och vädrade partiets åsikter i Svenska Dagbladet. Regeringen har lagt förslag för att underlätta andrahandsuthyrning. Högskolorna borde ta ett större ansvar for bostadsförsörjningen. I sak finns ingenting att invända. Möjligen kan man tycka att Avsan borde veta att regeringen redan 2010 startade en försöksverksamhet som tillåter ett antal universitet att hyra ut studentbostäder.”

Naturligtvis vet jag att det pågår en försöksverksamhet, problemet är dock att denna verksamhet är tidsbegränsad vilket i sin tur innebär att den inte leder till avsett resultat. Detta har påpekats exempelvis den 28 juli på SVT-Debatt av Anders Cronqvist, som är informationschef på Stiftelsen Stockholms Studentbostäder (SSSB). Han framför som ett av sina förslag – vilket vi från Moderaterna har framfört tidigare – ”Ge universitet och högskolor rätt att hyra och upplåta bostadslägenheter. Lärosätenas tillstånd att hyra ut bostäder till studenter bör permanentas. Det ger oss möjligheter att genomföra byggprojekt med ett lärosäte som partner och möjlig medfinansiär.”

En viktig grundprincip för en bättre fungerande bygg- och bostadssektor är långsiktigt stabila villkor. Detta bör naturligtvis även gälla för lärosätenas – för närvarande tidsbegränsade – rätt att tillhandahålla bostäder för studenter. Att långsiktigt stabila villkor är en väsentlig grund för investeringsviljan är välkänt.

Även Daniel Claessons (som är pressansvarig på försäkringsbolaget If) artikel den 29 juli på SVT-Debatt i ämnet studentbostäder handlar om detta. Rubriken lyder: ”Det borde vara universitetens ansvar att bygga lägenheter åt sina studenter”. I artikeln påpekas också att lärosätena borde ha goda incitament för att studenterna ska ha någonstans att bo.

Karin Svanborg-Sjövall vet däremot uppenbarligen inte att det sedan lång tid tillbaka heter Boverkets byggregler (BBR). Detta med byggnormer lämnades för förhållandevis lång tid sedan. Sverige är ett av omkring 17 länder i världen som har funktionsregler. Detta innebär att en minsta godtagbar nivå anges. Denna nivå kan nås på olika sätt.

Dessutom innebär investeringar i bostäder som endast skulle kunna accepteras av studenter att fastighetsägaren tvingas till reinvesteringar den dagen antalet studenter minskar. Detta är fastighetsekonomiskt ogynnsamt. Som ordförande i ett kommunalt bostadsaktiebolag (Huge Fastigheter AB) – som också förvaltar ett antal studentlägenheter – vet jag att det är lönsamt att bygga med bra standard. Detta är i längden billigare. Ett exempel är helkaklade badrum som är mer lönsamma i längden än billigare lösningar. Skälet är att slitaget på studentlägenheter är stort och totalkalkylen blir bättre med dyrare, men slitstarkare, materialval. Om badrummen levereras färdiga till ett tillräckligt stort antal lägenheter bidrar detta också till att hålla ned kostnaderna. Härutöver har det också sedan valet 2006 skett vissa lättnader i byggreglerna avseende just studentbostäder, vilket bland annat gäller avskiljbarheten mellan olika funktioner i sådana lägenheter.

Att det går att bygga bostäder för ungdomar utan avkall på standard och trots detta till rimliga kostnader är Huge Fastigheter AB:s så kallade Villbohus ett exempel på. Detta hus används som ett nationellt exempel av organisationen jagvillhabostad.nu. Hur upphandlingen av detta hus gick till har även bostadsminister Stefan Attefall fått en särskild föredragning om.

 
Här finns en länk till artikeln i DN, här finns en länk till Anders Cronqvists artikel på SVT-Debatt och här är en länk till Daniel Claessons artikel, också den på SVT-Debatt.

Det behövs fler studentbostäder

En av de viktigaste utgångspunkterna för moderat bostadspolitik är möjligheten för människor att kunna flytta till jobb eller till studier. Detta är viktigt, inte minst för att arbetslinjen ska fungera. Nu inför höstterminsstarten på universitet och högskolor är studentbostadsfrågan åter aktuell. Av den anledningen har jag en artikel på SvD Brännpunkt som handlar om studentbostäder.

Det finns helt uppenbart – åtminstone i storstadsområdena – en brist på bostäder som kan efterfrågas av unga och det saknas också studentbostäder. En orsak till detta är att det under de senaste 20 åren har det byggts ungefär hälften så många bostäder per capita i Sverige jämfört med våra nordiska grannländer. Med tiden har detta skapat ett underskott av bostäder, inte minst för unga människor, med osäkra anställningar och låga inkomster, och studenter.

I artikeln har jag redovisat några aktuella förslag på hur situationen på bostadsmarknaden ska kunna förbättras i ett kortare perspektiv. Ett av förslagen är att låta lärosätena ansvara för att det finns studentbostäder. Detta är en naturlig lösning i ett längre perspektiv då lärosäten som får statliga medel för utbildningsplatser också bör ansvara för att studenterna har någonstans att bo. Det borde rimligen ligga i lärosätenas intresse att studenter kan och vill bedriva sina studier hos just dem. Möjligheten för lärosäten att bygga och förvalta studentbostäder har varit tillfällig och tidsbegränsad. Detta har gjort att intresset har varit lågt från lärosätenas sida att bygga studentbostäder. Man har därifrån efterlyst att regeringen ska ta initiativ till att göra dessa regler permanenta. 

Möjligheten att flytta till arbete eller till studier måste finnas, men för att detta ska vara möjligt krävs det att det finns bostäder att flytta till. Detta är en prioriterad fråga för Moderaterna. Därför måste också arbetet med att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt fortsätta.

Här finns en länk till artikeln.

Bostadspolitikens betydelse för samhällsutvecklingen

Efter en tids lägre ambitionsnivå med bloggandet är det åter dags att öka intensiteten. De bostadspolitiska frågorna har fått ett rejält lyft under det senaste året och kopplingen till en flexibel och välfungerande arbetsmarknad är uppenbar. Detta arbetsmarknadsperspektiv är i sin tur starkt kopplat till möjligheterna för ekonomisk tillväxt i ett brett och övergripande samhällsperspektiv. Utgångspunkten är och måste vara att det ska vara möjligt att flytta till ett arbete eller till studier.
 

Även i andra avseenden har denna typ av frågor stor betydelse eftersom bostadsdrömmar är något som är i allra högsta grad centralt i de allra flesta människors liv. Dessutom har frågorna stor privatekonomisk betydelse.

 
Jag har tidigare redovisat en sammanställning över alla bostadspolitiska seminarier (med viss reservation för att jag kan ha missat något) under Almedalsveckan 2012. Den mycket stora mängden seminarier får ses som ett tydligt exempel på bostadsfrågornas betydelse. Härutöver är jag ganska säker på att antalet redaktionella artiklar med bostadsinriktning har ökat under det senaste året. Artiklarna har haft ett flertal skiftande perspektiv.

Beskattning av bostäder i Norge (III)

I denna tredje del om beskattningen av bostäder i Norge ska jag redovisa hur reglerna för beskattning av egendom ser ut. Det handlar om förmögenhetsbeskattningen och den kommunala fastighetsskatten.

En sammanfattning blir mycket kort och ser ut på följande sätt.

SKATT PÅ EGENDOM

# Förmögenhetsskatt

# Lokal kommunal fastighetsskatt

Förmögenhetsskatt i Norge tas ut på tillgångar som överstiger fribeloppsgränsen på 700 000 norska kronor per person. För bostäder är värderingen mer gynnsam än för andra tillgångar. Den fastighet där den skattskyldige bor, värderas till högst 30 procent av marknadsvärdet. För rena hyresbostäder, uppgår värdet till högst 60 procent av marknadsvärdet. Skattesatsen är 1,1 procent.

I Norge finns endast kommunal fastighetsskatt. Det är frivilligt för norska kommuner att införa sådan skatt. Fastighetsskatten är så kallad objektskatt som inte tar hänsyn till eventuella skulder. Det är upp till kommunerna själva att taxera de fastigheter som den kommunala fastighetsskatten ska tas ut från. Skattesatsen ligger mellan 2 och 7 promille. Under 2010 togs kommunal fastighetsskatt ut i 309 av 430 kommuner i Norge. Av dessa 309 kommuner var det 145 som tog ut skatten i hela kommunen.

Dessa två skatter innebär på det hela taget och i ett helhetsperspektiv inte någon större skattebelastning. De skattelättnader som finns i övrigt innebär ändå – sammantaget – att situationen är mycket gynnsam i Norge.

Beskattning av bostäder i Norge (II)

I denna andra del om beskattningen av bostäder i Norge ska jag redovisa hur reglerna för beskattningen ser ut vid omsättning. Det handlar dels om kapitalvinstbeskattning (eller med andra ord reavinster), dels om stämpelskatt och arvsskatt.

En kort sammanfattning av vilka skatter som gör sig gällande vid omsättning skulle kunna se ut på följande sätt.

SKATT PÅ OMSÄTTNING

# Vinst vid försäljning av fastighet

# Stämpelskatt

# Arvsskatt

Kapitalvinster beskattas normalt med en skattesats om 28 procent i Norge. För bostäder finns det ett undantag som innebär skattemässiga fördelar om en person har ägt fastigheten i fråga mer än ett år, och har bott där under mer än ett av de senaste två åren. Under sådana förhållanden sker inte någon beskattning alls. Detta innebär att det i praktiken mycket sällan uppkommer realisationsvinster vid försäljning av det som i Sverige benämns privatbostadsfastigheter.

De norska reglerna är för övrigt lätta att kringgå. Personer som äger flera bostäder i spekulationssyfte kan flytta in under ett års tid i den bostad som står närmast i tur att säljas. Därmed kan den bostaden säljas skattefritt när ett år har gått. Från regeringens sida i Norge anser man att detta är en olycklig effekt av reglerna, men någon ändring i regelverket har inte skett ännu.

När en ny ägare köper en fastighet måste han eller hon betala 2,5 procent av köpeskillingen som stämpelskatt till staten. Undantag gäller för bostäder som ingår i ”boligaksjeselskap” och ”borettslag”, översätt till svenska förhållanden kan man här tala om bostadsrätter. I denna del är regelverket likt det svenska. Man inser dock i Norge att reglerna om stämpelskatt är ogynnsamma för dem som flyttar ofta. 

När det sedan gäller arvsskatt så finns denna skatt fortfarande kvar i Norge. En fastighet ska värderas till marknadsvärde i samband med ett arvskifte. Arvsskatten är konstruerad så att det finns ett fribelopp och att arvsskatt endast betalas på den del av marknadsvärdet som överstiger fribeloppet. Skattesatsen kan som högst uppgå till 10 procent.

En avslutande kommentar bör vara att en mycket större del av bostäderna i Norge är ägda om man jämför med Sverige. Hyresrätter är förhållandevis ovanliga. Detta beror på att norska Arbeiderpartiet på en kongress strax efter andra världskrigets slut beslutade att alla som bor i Norge, själv eller tillsammans med andra, ska kunna äga sin bostad. Denna bostadspolitiska inriktning som har gällt i Norge under lång tid har naturligtvis satt ett tydligt avtryck på bostadsbeståndets sammansättning. Även om man i Norge anser att stämpelskatten är ogynnsam för den som flyttar ofta är den stora skillnaden att ett års boende i den egna bostaden ger fullständig befrielse från reavinstbeskattning. Detta innebär att rörligheten i den ägda delen av bostadsbeståndet är mycket större än i Sverige. I vart fall saknas inlåsningseffekter på det sättet som i Sverige där äldre människor många gånger väljer att bo kvar i för stora bostäder för att undvika reavinstbeskattning på grund av den eventuellt förestående försäljningen, men kanske också på grund av gamla uppskov.

Beskattning av bostäder i Norge (I)

Jag har tidigare skrivit här på min blogg om förhållandena på bygg- och bostadsmarknaden i Norge. Jag har också gjort vissa jämförelser med svenska förhållanden. Vad som är viktigt när man gör internationella jämförelser är – framförallt om man förespråkar att vi i Sverige ska införa regler som finns i andra länder – att man sätter olika lösningar i sitt rätta sammanhang och att man ställer sig frågan om och i så fall hur något motsvarande skulle kunna se ut i Sverige. I den svenska debatten är denna analys oftast bortglömd. Dessutom bygger den allmänna debatten oftast på ganska vaga uppfattningar om hur saker och ting ser ut i andra länder. Jag har nu föresatt mig att göra en lite mer noggrann studie av hur det ser ut i Norge. Anledningen till detta är att Sverige ofta – på goda grunder – jämförs med Norge. Redovisningen av hur det ser ut i Norge kommer att ske i ett antal delar varav den första delen presenteras här i dag.

I denna del ska jag börja med att redovisa grunderna för hur inkomstbeskattningen som anknyter till bostäder ser ut i Norge.

En kort sammanfattning skulle kunna se ut på följande sätt.

INKOMSTSKATT

# Inte någon beskattningsbar förmån för användning av egen bostad

# Uthyrning av egen bostad (fastighet) helt skattefri upp till halva totalytan

# Full avdragsrätt för kostnader som privata skuldräntor

Som många säkert redan känner till har Norge – genom sina skatteregler – mycket gynnsamma förutsättningar boende. Reglerna är utformade så att incitament skapas för att investera i bostäder före andra alternativ.

I vissa kommuner i Norge förekommer det ”dokumentavgift” (stämpelskatt) vid överlåtelser av fastigheter men också ”eiendomsskatt” (kommunal fastighetsskatt). Även i dessa kommuner föreligger – i en internationell jämförelse – klara fördelar för de boende och de lokala pålagorna förtar inte effekterna av de allmänna skattelättnader som finns.

På det nationella planet gäller i dag att den enskilde får använda sitt eget hem skattefritt. Tidigare beskattades denna förmån löpande genom något som kallades ”prosentligning”, som var en procentuell beskattning (fastighetsskatt). Denna beskattning upphörde 2005.

Hyresintäkter från uthyrning av det egna hemmet är helt skattefria under förutsättning att den som hyr ut (ägaren) disponerar minst hälften av den totala ytan för eget bruk. Orsaken till att reglerna för uthyrning ser ut på detta sätt är att före 2005 tillämpades ”prosentligning” på hela byggnadsytan. Det vill säga att hela byggnadsytan utgjorde grund för fastighetsbeskattningen. För att undvika dubbelbeskattning av den uthyrda delen av en byggnad bortsåg man vid beskattningen från eventuella hyresintäkter från den uthyrda delen. Den norska regeringen som tog initiativet till att avskaffa fastighetsbeskattningen valde dock att behålla undantagsregeln i skattelagstiftningen för uthyrning av upp till hälften av den egna bostaden. Anledningen till detta var att många människor och hushåll hade anpassat sig till uthyrningsreglerna och ofta – åtminstone delvis – finansierat sitt eget bostadsbyggande genom en uthyrningsdel. Vid uthyrning av bostäder där ägaren inte bor själv beskattas driftnettot med en skatt på 28 procent.

Reglerna som i princip innebär att boende inte inkomstbeskattas måste också ställas i relation till att det finns full avdragsrätt i Norge. Alla enskilda skattebetalare har full rätt till avdrag för privata skuldräntor. Det norska skattesystemet är således asymmetriskt genom att avdrag för kostnader tillåts samtidigt som intäkterna inte beskattas.

Den avslutande reflektionen i denna del är att det är gynnsamt att äga en bostad i Norge jämfört med hur det är i Sverige. I Norge har man också haft en prisutveckling som innebär att bostadspriserna har ökat i genomsnitt med mellan sex till åtta gånger sedan 1992. I Sverige har vi höga bolånekostnader och dessa är, bland annat med tanke på att bankernas kapitaltäckningskrav successivt skärps, på väg uppåt.

Högsta domstolen och narkotikabrottsligheten

I dagens Aktuellt (SvT kanal 2) 21.00-sändningen fanns ett inslag gällande Högsta domstolens syn på narkotikabrottsligheten. Vad som diskuterades var bland annat Högsta domstolens avgöranden gällande ecstasy. I studion fanns chefen för Polisens gatulangningsgrupp i Linköping samt justitierådet Martin Borgeke.

Jag måste erkänna att jag blev klart överraskad av åtminstone ett av Martin Borgekes uttalanden. Innan jag berör detta uttalande måste jag göra några allmänna anmärkningar.

När Högsta domstolens ledamöter framträder i media framgår tyvärr – och detta är inte första gången – med stor tydlighet att man inte har funderat över vilka villkor som gäller när man ska framträda medialt. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes när Högsta domstolens dåvarande ordförande (iförd mörka solglasögon) för ganska många år sedan uttalade sig om ett justitieråds sexköp. Den gången vill jag påstå att allt blev fel.

Även denna gång blev det fel även om det nu handlade om Högsta domstolens – eller om det möjligen var Martin Borgekes – syn på narkotikabrottsligheten. Tyvärr kunde Martin Borgeke inte förklara varför Högsta domstolens avgöranden i praktiken innebär att man sänker påföljderna för narkotikabrott. Långa invecklade resonemang påbörjades som inte ledde till något naturligt slut. Detta fungerar tyvärr inte medialt. Det gamla synsättet att enbart hänvisa till en dom när någon vill ha domen förklarad är föråldrat. Detta innebär att domare rent generellt bör kunna förklara sina domar, även i media. Detta gäller i synnerhet domare i Högsta domstolen.

Utgångspunkten är att Högsta domstolen alltid har rätt även om man har fel, vilket det åtminstone finns tydliga exempel på när det gäller avgöranden som avser unga lagöverträdare. Sådana avgöranden har jag tidigare konfronterats med när som domare i ungdomsbrottmål har studerat rättspraxis. Det finns åtminstone i dag äldre avgöranden som avviker från stadgad praxis utan att det ges någon anvisning om vad som gäller beträffande avvikelserna avseende straffvärde och i synnerhet straffmätningsvärde (som är det specifika värde som erhålls efter beaktande av någons ålder, som är under 21 år) och utan att det har varit frågan om avgörande i plenum. Elaka tungor har sagt att sådana avgöranden har tillkommit när inte något justitieråd har deltagit som har haft erfarenhet av straffrättsskipning eller i synnerhet ungdomsbrottmål. Det som är annorlunda denna gång är att Martin Borgeke har erfarenhet av straffrättsskipning.

Förklaringen till att Riksåklagaren har ändrat utgångspunkterna för vad som ska anses som grovt brott avseende exempelvis ecstasy beror enligt Martin Borgeke på en mer nyanserad straffrättsskipning där Högsta domstolen sägs ha frigjort sig från tidigare rena mängdresonemang. När det gäller gränserna för ecstasy har dessa enligt inslaget höjts från 200 till 1000 och därefter 5000 tabletter. Det må så vara att ambitionen är en mer nyanserad bedömning med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet men mängden narkotika handlar ändå ytterst om hur många doser som finns tillgängliga. Om någon för med sig en viss mängd narkotika in på krogen så måste mängden ha betydelse för risken att narkotikan ska överlåtas till andra även om detta inte har visats i det enskilda fallet.

Nu till det överraskande uttalandet. När Martin Borgeke på en fråga svarar att Högsta domstolen inte är ”ute efter olika effekter av dömandet” undrar man vad som är det yttersta syftet med domstolarnas dömande i brottmål. Detta framgår av gamla förarbeten och är inte speciellt märkligt, nämligen att minska brottsligheten i samhället. I det perspektivet framstår uttalandet som historielöst. Dessutom kan man fråga sig vad domstolarnas och framförallt den främsta prejudikatinstansens intressen är med så kallad artbrottslighet. Brottslighet där det av olika skäl finns anledning att utgå från fängelse som påföljd trots att brottets straffvärde understiger fängelse 1 år. Exempel på denna typ av brottslighet är oprovocerad gatumisshandel, grovt rattfylleri och lite allvarligare brott mot narkotikastrafflagen.

Skälet till att Sverige har haft en klart lägre grad av narkotikamissbruk bland ungdomar har på goda grunder tillskrivits den restriktiva narkotikapolitiken. Denna håller tyvärr på att eroderas från olika håll och detta kommer inte att minska brottsligheten i samhället vare sig när det gäller narkotikabrott specifikt eller brottsligheten i allmänhet.

Här finns en länk till SvT:s hemsida, därifrån kan man gå vidare till det aktuella inslaget.

Miljonprogrammet - seminarium i Almedalen

I dag är det dags för min medverkan i ett seminarium om miljonprogrammets renoveringsbehov. En återkommande fråga i dessa sammanhang är vem som ska betala för den upprustning som är nödvändig på vissa håll. För egen del kan jag avslöja att jag inte är förespråkare för några statliga subventioner på detta område. Seriösa fastighetsägare måste naturligtvis ta sitt ansvar för att kunna klara en långsiktig förvaltning av sina fastighetsbestånd. Är det fråga om kommunala bostadsföretag får politiker som inte klarar av att ta detta ansvar ställas till svars av väljarna i allmänna val.

Seminariet presenteras på följande sätt:

"Hög tid att investera i våra miljonprogram. Vad finns det att vinna, vad kommer det att kosta och hur ska det finansieras?

Pontus Herin är moderator, deltar i diskussionen gör Yvonne Ruwaida (MP), Anti Avsan (M), Reinhold Lennebo, vd Fastighetsägarna, samt Anders Röstin från KPMG och Jerker Söderlind, Tekn Dr, Stadsforskare och konsult, Stadsliv AB.

Miljonprogrammet – nu är dags att investera!

Vårt miljonprogram är en tickande bomb – i flera aspekter. Vad finns det att vinna, vad kommer det att kosta och hur ska det finansieras? Vi bjuder in till samtal om finansiering och socio-ekonomiska aspekter av miljonprogrammet.

Tid: Måndag 2 juli klockan 14.30-15.45
Lokal: Teaterskeppet, Lilla Matsalen, Hamnen, Visby"

Länkar där seminariet annonseras: http://www.fastighetochbostadsratt.com/Teman/42470-Besok-VVS-Foretagen-i-Almedalen.html och http://www.cisionwire.se/vvs-foretagen/r/besok-vvs-foretagen-i-almedalen,c9275613