Beskattning av bostäder i Norge (I)

Jag har tidigare skrivit här på min blogg om förhållandena på bygg- och bostadsmarknaden i Norge. Jag har också gjort vissa jämförelser med svenska förhållanden. Vad som är viktigt när man gör internationella jämförelser är – framförallt om man förespråkar att vi i Sverige ska införa regler som finns i andra länder – att man sätter olika lösningar i sitt rätta sammanhang och att man ställer sig frågan om och i så fall hur något motsvarande skulle kunna se ut i Sverige. I den svenska debatten är denna analys oftast bortglömd. Dessutom bygger den allmänna debatten oftast på ganska vaga uppfattningar om hur saker och ting ser ut i andra länder. Jag har nu föresatt mig att göra en lite mer noggrann studie av hur det ser ut i Norge. Anledningen till detta är att Sverige ofta – på goda grunder – jämförs med Norge. Redovisningen av hur det ser ut i Norge kommer att ske i ett antal delar varav den första delen presenteras här i dag.

I denna del ska jag börja med att redovisa grunderna för hur inkomstbeskattningen som anknyter till bostäder ser ut i Norge.

En kort sammanfattning skulle kunna se ut på följande sätt.

INKOMSTSKATT

# Inte någon beskattningsbar förmån för användning av egen bostad

# Uthyrning av egen bostad (fastighet) helt skattefri upp till halva totalytan

# Full avdragsrätt för kostnader som privata skuldräntor

Som många säkert redan känner till har Norge – genom sina skatteregler – mycket gynnsamma förutsättningar boende. Reglerna är utformade så att incitament skapas för att investera i bostäder före andra alternativ.

I vissa kommuner i Norge förekommer det ”dokumentavgift” (stämpelskatt) vid överlåtelser av fastigheter men också ”eiendomsskatt” (kommunal fastighetsskatt). Även i dessa kommuner föreligger – i en internationell jämförelse – klara fördelar för de boende och de lokala pålagorna förtar inte effekterna av de allmänna skattelättnader som finns.

På det nationella planet gäller i dag att den enskilde får använda sitt eget hem skattefritt. Tidigare beskattades denna förmån löpande genom något som kallades ”prosentligning”, som var en procentuell beskattning (fastighetsskatt). Denna beskattning upphörde 2005.

Hyresintäkter från uthyrning av det egna hemmet är helt skattefria under förutsättning att den som hyr ut (ägaren) disponerar minst hälften av den totala ytan för eget bruk. Orsaken till att reglerna för uthyrning ser ut på detta sätt är att före 2005 tillämpades ”prosentligning” på hela byggnadsytan. Det vill säga att hela byggnadsytan utgjorde grund för fastighetsbeskattningen. För att undvika dubbelbeskattning av den uthyrda delen av en byggnad bortsåg man vid beskattningen från eventuella hyresintäkter från den uthyrda delen. Den norska regeringen som tog initiativet till att avskaffa fastighetsbeskattningen valde dock att behålla undantagsregeln i skattelagstiftningen för uthyrning av upp till hälften av den egna bostaden. Anledningen till detta var att många människor och hushåll hade anpassat sig till uthyrningsreglerna och ofta – åtminstone delvis – finansierat sitt eget bostadsbyggande genom en uthyrningsdel. Vid uthyrning av bostäder där ägaren inte bor själv beskattas driftnettot med en skatt på 28 procent.

Reglerna som i princip innebär att boende inte inkomstbeskattas måste också ställas i relation till att det finns full avdragsrätt i Norge. Alla enskilda skattebetalare har full rätt till avdrag för privata skuldräntor. Det norska skattesystemet är således asymmetriskt genom att avdrag för kostnader tillåts samtidigt som intäkterna inte beskattas.

Den avslutande reflektionen i denna del är att det är gynnsamt att äga en bostad i Norge jämfört med hur det är i Sverige. I Norge har man också haft en prisutveckling som innebär att bostadspriserna har ökat i genomsnitt med mellan sex till åtta gånger sedan 1992. I Sverige har vi höga bolånekostnader och dessa är, bland annat med tanke på att bankernas kapitaltäckningskrav successivt skärps, på väg uppåt.