Miljonprogrammets renoveringsbehov (1)

En ständigt återkommande fråga är vem som ska ta ansvar för renoveringen av miljonprogramsområdena. Utgångspunkten är att detta är fastighetsägarnas ansvar. I många fall har man klarat av att underhålla sina bostadsbestånd, i andra fall har man låtit det gå för långt vilket har gjort att totalkostnaderna blir högre jämfört med om renoveringsåtgärderna hade gjorts i rätt tid. Typiskt sett borde det ske avsättningar av pengar hos fastighetsägarna får att kunna klara också mer omfattande renoveringsbehov. Det är fastighetsägarnas ansvar att ta hand om sina fastighetsbestånd.

Ett skäl till att renoveringsbehovet är stort är att det byggdes väldigt många bostäder under 1960- och 70-talen. Frågan är hur länge stammar, fasader och andra delar av ett hus håller? Det handlar kanske om i storleksordningen 40 år. Vad som är viktigt är också att renoveringar inte görs i förtid – det är dålig ekonomi. Bäst är det om man kan utnyttja stammars och andra byggnadsdelars livslängd vilket också blir billigast för hyresgästerna.

En annan sak är att våra livsmönster har förändrats. Åtminstone i delar av miljonprogrammet är badrummen byggda för hyresgästerna ska bada i badkaret en gång per vecka. Våra livsmönster i dag innebär att vi generellt sett duschar åtminstone en gång per dag i stället. Lägger man till torkning av tvätt i de egna badrummen i stället för – som det var tänkt från början – i tvättstugan bidrar detta också till att det uppkommer fuktskador. Just i den här delen kan grunden renoveringsbehovet också vara hyresgästernas nya livsmönster. 

 
Husen från 1940- och 50-talen är i allt väsentligt renoverade i dag. I dessa hus har det behövts omfattande renoveringsåtgärder. Det har bland annat handlat om installation av hissar och att göra badrummen större. Volymerna var dock inte lika stora som i det senare tillkomna miljonprogrammet

Husen i miljonprogrammet från 1960- och 70 talen har generellt bättre planlösningar och där behövs i och för sig inte alltid lika omfattande renoveringsåtgärder. Frågan är från fastighetsägarnas sida vilken nivå man ska renovera till. Handlar det bara om underhåll eller måste nybyggnadskraven uppfyllas? Mindre omfattande åtgärder blir billigare för hyresgästerna, samma sak gäller om nybyggnadskraven inte behöver uppfyllas.

Här har olika kommuner i Sverige olika uppfattning. Om nybyggnadskraven ska uppfyllas i alla delar blir det naturligtvis dyrare. Det gäller då frågor om brandskydd, buller, tillgänglighet och annat. Å andra sidan är det positivt att höja brandsäkerhetsnivån, vilket leder till färre bränder och därigenom lägre skadekostnader och dessutom lägre försäkringspremier. Bullerdämpande åtgärder är också bra för dem som bor i bostäderna men kostar samtidigt pengar. Att tillgänglighetsskraven uppfylls är också positivt men det kostar.

Dessa frågor ska jag diskutera på Svensk Byggtjänsts seminarium i morgon. Jag kommer också att återkomma med en del 2 avseende miljonprogrammets renoveringsbehov. 

Hållbar upprustning av miljonprogrammet

Torsdagen den 22 november ska jag delta i ett av Svensk Byggtjänst anordnat seminarium med rubriken "Hållbar upprustning av miljonprogrammet".

Det är för andra året i rad ett seminarium med detta tema anordnas. Fokus ligger denna gång på "ekonomiska och sociala aspekter, och hur nya synsätt förvandlar miljonprogrammet från ett problem till en fantastisk möjlighet".

Bland talarna nämns "Veronica Palm (s), Anti Avsan (m), Carlos Rojas och Göran Cars".

I pressmeddelanden anges att Veronica Palm är trött på att de som bor i hyresrätter i miljonprogramsområden ses som svaga individer eller några man tycker synd om. Hon vill föra fram att de problem som finns inte beror på människorna eller husen, utan på att områdena inte har tagits tillvara.

För egen del tycker jag att Veronica Palm har gjort ett utmärkt uttalande. Det ska bli mycket intressant att se om hon motsäger sin egen grundtes. För egen del ska jag ta min utgångspunkt i det hon har sagt och ge henne rätt i detta ... på vilket sätt får åhörarna ta del av på torsdag.

Jag kommer att tala under rubriken ”Vad krävs för att få ett ökat bostadsbyggande?” och redogöra för alliansens syn på upprustningen av miljonprogrammet.

Tid: Torsdag den 22 november, 8.30 – 18.00.

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm.

Här finns en länk till ett pressmeddelande på mynewsdesk.

Barnkonventionen igen

Jag har fått en fråga här på bloggen varför barnkonventionen inte lämpar sig för lagstiftning. Jag har i och för sig redogjort för detta i tidigare blogginlägg och även nämnt skälet för detta i den riksdagsdebatt som ägde den 18 oktober. Argumenten kan dock gärna upprepas och utvecklas ytterligare.

Till att börja med bör man påpeka följande som statsrådet Maria Larsson (KD) upplyste om i riksdagsdebatten den 18 okotber:

"Under 2010 tog regeringen initiativ till en kartläggning av hur svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med rättigheterna i konventionen. I kartläggningen, som presenterades i november 2011, konstateras att svensk lagstiftning över lag står i god överensstämmelse med rättigheterna i barnkonventionen och att lagstiftningen får anses väl utbyggd med hänsyn till rättigheterna. De svenska reglerna överstiger ofta de minimikrav som ställs i konventionen."

De som talar sig varma för barnkonventionen som en lösning på allehanda problem läser ofta in sådant i barnkonventionen som faktiskt inte framgår av dess lydelse. Något annan slutsats kan rimligen inte dras mot bakgrund av det som jag markerat med fetstil i stycket här ovanför.

Dessutom innehåller barnkonventionen generella och vaga formuleringar. Det saknas också vägledande förarbeten. Det finns inte heller någon utvecklad rättspraxis som avser barnkonventionen på det sättet som finns beträffande europakonventionen.

Barnkonventionen är skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser. Man kan också förutse problem med förhållandet till olika nationella, ekonomiska och sociala rättigheter.

Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan om vad man ska göra med det hundratal andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.

Den avgörande frågan är dock: Skulle det verkligen bli bättre för barnen om en sådan här relativt vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas.

 

Just när det gäller frågan om barnkonventionen finns det även en särskild komplikation som jag tror att många inte tänker på. Det är att införandet av barnkonventionen i praktiken vrider redskapet ur händerna på politikerna, som vill ta itu med de reella problemen, därför att man överlämnar till domstolarna att fylla ut konventionens bestämmelser. Har man då hanterat de reella problemen? Nej, naturligtvis inte. De politiker som är förespråkare för barnkonventionens antagande som svensk lag har nog i stället, tvärtemot de faktiska förhållandena, uppfattningen att just de får stärkta verktyg för sin ståndpunkt. Så är alltså inte fallet.

 

Utöver det jag nu har upprepat finns det ytterligare argument och dessutom går det att utveckla svaret mer. Detta är dock några av de viktigaste argumenten för påståendet att barnkonventionen inte lämpar sig som svensk lagstiftning.

Barnkonventionen - artikel i DN

I dagens pappersexemplar av Dagens Nyheter finns en artikel om Barnkonventionen. I artikelns ingress säger - Det är hög tid att FN:s barnkonvention införlivas i svensk lag så att vi får en barnskyddslag värd namnet, säger Ingrid Åkerman som har utrett barnhandel i Sverige.
 

Jag delar inte den uppfattningen, vilket också framgår av samma artikel. I artikeln framhålls följande:

"Så sent som i förra månaden förklarade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) i en riksdagsdebatt att regeringen, trots upprepade krav, inte har för avsikt att göra barnkonventionen till lag. I stället har man lagt fram en proposition för att på andra sätt stärka barnens rättigheter."

Jag citeras i artikeln med följandefrån den aktuella riksdagsdebatten: "- Konventionen lämpar sig inte som lagstiftning, sade riksdagsmannen Anti Avsan (M) i debsatten." Det framgår att Ingrid Åkerman inte håller med om det jag har uttalat, men medger samtidigt att i många länder där konventionen har blivit lag fungerar skyddet mot barnen ändå inte särskilt bra.

När frågan behandlades på Uppsala universitet för en tid sedan frågade jag företrädare för olika barnorganisationer om de kunde peka på vad som är bättre i de kommuner som felaktigt har "antagit" barnkonventionen i kommunfullmäktige eller möjligen implementerat den. Det blev tyst i salen och efter viss eftertanke kunde ingen av de närvarande företrädarna för barnorganisationerna kunde lämna ett enda exempel.

Artikeln gick inte att hitta på www.dn.se. 

 

Begränsa villkorlig frigivning

I dag har justtieminister Beatrice Ask uttalat sig om Moderaternas rättspolitiska arbetsgrupps (där jag är ledamot) förslag om att förmånen till villkorlig frigivning inte ska omfatta den som återfallit i brott. Det känns bra att detta förslag har nått så pass långt. Förslaget har jag tidigare motionerat om i riksdagen och även fört fram i andra sammanhang.

På SVT:s hemsida anges att "Moderaterna vill skärpa straffen och en arbetsgrupp inom partiet föreslår nu att villkorlig frigivning, inte ska gälla om personen tidigare begått ett brott som han eller hon dömts till fängelse för.

– En liten del kriminella står för en väldigt stor del av brottsligheten och det inte rimligt att man blir villkorligt frigiven flera gånger, när man inte lever upp till vad som förväntas, säger justitieminister Beatrice Ask (M) till SVT Nyheter.

När någon i dag döms till fängelsestraff och inte begår nya brott på fängelset, så släpps man efter två tredjedelar av strafftiden.

– Tyvärr så återfaller 70 procent av de som dömts till fängelse inom tre år."

Personkategorin detta förslag siktar in sig på är personer som har en kriminell livsstil. I bilden ingår ofta narkotikamissbruk och traditionell egendomsbrottslighet genom olika typer av stölder och andra tillgreppsbrott, men även narkotikabrott, en och annan misshandel, grova olovliga körningar och kanske något fall av rattfylleri.

Jag har tidigare skrivit bland annat följande om detta:

"Erfarenheter från internationell forskning visar att det är ett förhållandevis fåtal individer som begår många brott. Detta utgör nog närmast ett kriminologiskt faktum även i Sverige. Brottsförebyggande rådet har i rapporter genom åren berört detta förhållande och så sent som 2008 föreslagit åtgärder riktade mot den förhållandevis lilla andel av de personer som gör sig skyldiga till brott, men som står för en stor del av den samlade brottsligheten. Redan 1972 påvisades från ett flertal håll att 18 procent av gärningsmännen eller 6 procent av samtliga män i en årskull svarade för ungefär hälften (52 procent) av årskullens totala registrerade brottslighet (Strategiska brott, Brå-rapport 2000:3, Stockholm). Som ytterligare ett exempel kan nämnas att Home Office i Storbritannien år 2001 konstaterade att 10 procent av lagöverträdarna i England lagfördes för 50 procent av samtliga brott. De allra mest brottsaktiva personerna (0,5 procent av dem som begått brott) begick enligt undersökningen 10 procent av samtliga brott (An Impact assessment of the Prolific and other Priority Offender programme, London, Home Office Online Report 08/07, www.homeoffice.gov.uk/rds och Ideskrift nr 17 om lokalt brottsförebyggande arbete från Brottsförebyggande rådet, Stockholm 2008).

De nu gällande reglerna om villkorlig frigivning för den som dömts till ett fängelsestraff över en månad bör gälla på samma sätt som i dag. Däremot bör för den som tidigare dömts till fängelse och som därefter på nytt har ådömts ett fängelsestraff villkorlig frigivning inte komma i fråga. Detta innebär att det ådömda fängelsestraffet ska avtjänas fullt ut, under förutsättning att den nya brottsligheten ligger inom den tid om fyra år som normalt betraktas som återfall i påföljdspraxis. Det bör även övervägas om prövotiderna ska förlängas generellt, kanske upp till fyra år för samtliga fall när en straffåterstod finns. I vilken utsträckning nödvändiga förändringar i förverkandereglerna i så fall bör ske får övervägas särskilt. Nämnas bör också att med den nu föreslagna ändringen och med hänsyn till hur påföljdspraxis ser ut skulle när ett brott inte längre betraktas som återfall (typiskt sett efter fyra år) åtnjutande av villkorligt medgiven frihet återigen kunna komma i fråga.

Att personer som ofta återfaller i kriminalitet med detta förslag i praktiken skulle avtjäna mer tid av de utdömda straffen i fängelse skulle vara ett effektivt sätt att minska brottsligheten bland de personer som står för en större del av all samlad brottslighet. En sådan ordning skulle säkerligen även minska den totala brottsligheten på ett inte obetydligt sätt. Vidare skulle regler som innebär att ett utdömt fängelsestraff faktiskt avtjänas – i varje fall beträffande personer som återfallit i brottslighet – med största sannolikhet medföra att regelverket i denna del skulle uppfattas stå i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Härutöver torde ytterligare en effekt kunna vara att det skapas bättre förutsättningar för rehabilitering av de många narkotikamissbrukare som finns i den mest brottsaktiva gruppen av människor."

Här finns en länk till SVT:s hemsida där man kan se inslaget.

Här finns en länk till en riksdagsmotion om detta som jag skrivit tidigare.

Blufföretag och bluffakturor

Diskussionen om det som kallas för blufföretag är aktuell så länge som sådan verksamhet kan pågå utan kraftfulla insatser från polisen och rättsväsendet. I dagens Aktuellt fanns ett reportage om ett företag som riktat in sig på pensionärer som äger skog. Kreativiteten och skrupelfriheten är slående när det gäller att hitta peroner som har svårt att värja sig. Det är också sådant som väcker berättigade reaktioner mot denna typ av företag och de personer som står bakom företagen och lever på verksamheten.

En åtgärd som vissa fortfarande envisas med att föreslå är ångervecka för företagare. Detta föreslås som en åtgärd mot företag som försöker få andra - ofta mindre - företag att betala för olika påstådda tjänster under förespegling att avtal har ingåtts tidigare.

Ångervecka för företagare är en dålig ide på många olika sätt. Om nu småföretagare är bra på att driva företag behöver ju det inte innebära att man är bra på att föreslå regelförändringar. Ofta har man just problem med regelverken därför att de är svårtillgängliga och komplicerade. När det gäller frågan om ångervecka har många näringslivsorganisationer tonat ned sådana krav eller mer eller mindre frånfallit dem efter den debatt som har förts under en tid.

Förslaget om ångervecka för företagare innehåller även vad man kan kalla för en intellektuell härdsmälta. Hur kan man ångra ett avtal som inte har ingåtts? Hamnar den utsatte i en bättre situation om utgångspunkten är att man blivit bunden av ett avtal fast man inte skulle ha blivit det under motsvarande förhållanden i alla andra avtalsrättsliga situationer?

Vidare: Vem ska man ångra avtalet till? Finns det anledning att tro att ett blufföretag skulle hantera sådana saker seriöst? Knappast! Och vad har man då uppnått? ... Ingenting annat än att man har blivit bunden av ett avtal man inte har ingått och att man i en eventuell rättsprocess ska visa att man har ångrat något. I andra fall är det motparten (blufföretaget) som ska visa att avtal har ingåtts.

Att agera mot blufföretag som gör sig skyldiga till bedrägerier är inte en fråga där lösningen ligger inom avtalsrätten. Det är en polisiär fråga där mer insatser behövs. Den som påstår att avtal har ingåtts ska visa det. Om det de facto inte har ingåtts något avtal är det ju svårt att visa att så har skett. Det är vad som i rättsliga sammanhang kan kallas för uppförsbacke.

 

Interparlamentariska unionen - riksdagsdebatt

I onsdags, den 7 november, debatterades arbetet inom den Interparlamentariska unionen (IPU) för första gången i riksdagens kammare. I mitt huvudanförande passade jag på att informera om IPU och det arbete som bedrivs inom organisationen.

 

Jag sade följande:

 

"Fru talman! Det känns mycket bra och dessutom roligt att kunna debattera den internationella verksamheten inom ramen för Interparlamentariska unionen här i kammaren i dag.

Från delegationen till Interparlamentariska unionen och från delegationen till den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet – förkortat IPU respektive PA-UfM – har vi gjort framställningar till riksdagsstyrelsen om att den årliga redogörelsen för delegationernas verksamhet borde lämnas i kammaren i stället för som hitintills enbart till riksdagsstyrelsen.

Eftersom det läggs ned tid, energi och för all del även pengar på dessa delar av det internationella arbetet har ett viktigt syfte varit att synliggöra verksamheten mer än vad som har varit möjligt tidigare. Jag vill påstå att betydelsen av olika former av internationellt samarbete ökar kontinuerligt, och detta gäller en mängd olika frågor.

I en alltmer globaliserad värld blir det allt viktigare vad som görs i andra länder, och det behövs också gemensamma förhållningssätt i ett antal frågor. Det krävs därutöver att länder och organisationer uppvisar goda exempel och är beredda att gå före i olika frågor.

Det krävs också en utökad dialog om vi ska kunna klara ett antal stora utmaningar som finns redan i dag och som i vissa delar ligger framför oss. Det handlar exempelvis om klimatet och hur vi ska kunna uppnå en långsiktigt hållbar utveckling över hela jorden. 

 

Det handlar om världshandel och hur resurser fördelas mellan länder och regioner och hur man motverkar intolerans, inskränkthet och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Det finns helt enkelt väldigt många viktiga frågor som behöver diskuteras och lösas i brett samförstånd.

Fru talman! Att vi har möjlighet att föra denna debatt i dag – och förhoppningsvis även i fortsättningen – kan bidra till att ytterligare öka det internationella engagemanget och att integrera det än mer i riksdagens arbete. Det skapas på detta sätt också möjligheter att sprida kunskap och information mellan ledamöter och även i någon utsträckning till allmänheten.

Eftersom det är första gången vi har denna debatt i kammaren finns det anledning att säga lite mer om IPU. Nu nämnde min delegationskollega Krister Örnfjäder en del av detta, men jag kommer kanske att upprepa något lite av det.

IPU är en global organisation som grundades 1889 som forum för multilaterala förhandlingar och i syfte att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete. Under årens lopp har inte mindre än åtta Nobels fredspris delats ut till personer som verkat inom IPU.

Man startade arbetet för fred och konfliktlösning genom internationella skiljeförfaranden i multilaterala organ. Man drev också uppfattningen att motsvarande organ borde finnas på mellanstatlig nivå. Det sistnämnda förverkligades många år senare genom Förenta nationernas tillkomst.

Man kan säga att IPU var föregångare till FN och Nationernas förbund. IPU:s arbete låg också till grund för inrättandet av det som i dag är den permanenta skiljedomstolen i Haag.

De ursprungliga avsikterna med det som är EU i dag har tagit sikte på samma mål som tillkomsten av IPU. Det handlar om att människor ska komma närmare varandra – och specifikt för EU – för att det aldrig mer ska bli ett krig i Europa.

I det fallet handlade det om att efter andra världskriget skapa kontroll över krigsviktig industri, kol- och stålunionen, öppna gränserna och ge människor möjlighet att röra sig mer fritt, Romfördraget, och slutligen att kontrollera farliga krafter, Euratom. I allt väsentligt handlade det om samma mål.

Det unika med IPU är att organisationen inte är traktatbunden. Det finns med andra ord inte något multilateralt avtal mellan stater som reglerar IPU. Organisationen har bestämt sitt eget regelverk genom ett direkt samarbete mellan olika staters parlament.

Just detta har framhållits som IPU:s styrka eftersom attityden är frispråkighet med en rak och ärlig kommunikation och direktkontakt mellan parlamentariker från olika länders parlament.

När stater inte har kunnat komma överens i multilaterala förhandlingar har knutar vid åtskilliga tillfällen lösts genom IPU. Ett exempel på detta i någorlunda modern tid är Helsingforsöverläggningarna under första halvan av 1970-talet, som bland annat syftade till att öppna upp relationerna mellan öst och väst och därutöver säkerställa ett större genomslag för mänskliga rättigheter i öststaterna. Ett annat exempel utgör den så kallade Barcelonaprocessen, som syftade till att de europeiska länderna skulle ta ett större ansvar för förhållandena i andra länder runt Medelhavet i syfte att motverka flyktingströmmar. Underlagen till slutdokumenten har förhandlats och i många fall till övervägande del utarbetats inom ramen för IPU.

Organisationen har, till skillnad från vad som står i betänkandet, för närvarande 162 nationella parlament som medlemmar. Därutöver finns det ett antal associerade parlament – i dag tio stycken – varav Europaparlamentet är ett. Bland IPU:s uppgifter ingår att verka för de parlamentariska institutionernas utveckling men också att främja kontakter mellan parlamentsledamöter i alla länder. Att hjälpa till med att bygga upp demokratiska funktioner och fungerande parlament är en ständigt växande del av IPU:s verksamhet.

Unionen kan inte fatta några för medlemsländerna eller parlamenten bindande beslut. Unionen verkar i stället genom att lägga fram konkreta förslag och anta resolutioner i de huvudämnen som debatteras vid varje församling. IPU har ända sedan FN bildades haft kontakter med FN på generalsekreterarnivå. Under de senaste åren har IPU närmat sig FN ytterligare och har, precis som Krister Örnfjäder nämnde, sedan 2002 observatörsstatus i generalförsamlingen. För närvarande pågår diskussioner om hur samarbetet kan utvecklas ytterligare. En tilltagande och i omfattning ökande del av detta arbete är en omfattande biståndsverksamhet i frågor som gäller representativ demokrati, mänskliga rättigheter och, inte minst, jämställdhet och kvinnors deltagande i politiken. Man värnar även parlamentarikers mänskliga rättigheter och främjar internationell säkerhet och hållbar utveckling.

Det huvudsakliga arbetet inom IPU och för den svenska delegationen utförs under och i anslutning till IPU:s två årliga församlingsmöten. Arbetet i riksdagen sker i sin tur i stor omfattning i anslutning till så kallade delegationsmöten där substansfrågor och budget behandlas och där det sker förberedelser inför de två årliga församlingsmötena. Dessa förberedelser handlar om att remittera resolutionsförslag till relevanta delar av Regeringskansliet och till berörda fackutskott. Med utgångspunkt från inkomna svar och delegationsledamöternas egna kunskaper föreslås ofta ändringar i utkasten till resolutionstexter.

Delegationen har successivt höjt ambitionsnivån och arbetar på ett aktivt sätt både inför och under de årliga församlingsmötena. Vi tar initiativ till och driver olika frågor, och vi är aktiva i debatten som förs på församlingsmötena.

I arbetet här på hemmaplan ingår också att arrangera seminarier för att särskilt lyfta fram IPU-relaterade och Sverigerelevanta aktuella frågor. Under det verksamhetsår som denna redogörelse omfattar anordnades ett seminarium om Sveriges agerande vid internationella katastrofer och ett annat seminarium om IPU:s demokratistöd. Inbjuden som talare under det sistnämnda seminariet var bland andra en professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet som inom ramen för flera projekt, eller om man kallar det program, har arbetat som konsult för IPU. Hennes arbete handlade senast om att skapa en ny och mer välfungerande konstitution i Tunisien.

Genom sina program för tekniskt bistånd ger IPU rådgivning, vägledning och många olika former av stöd till parlament. Det intressanta är att IPU är världens mest kvalificerade organisation när det gäller att utveckla parlamentarisk demokrati och fungerande parlament. Många projekt genomförs i dag i IPU:s regi men med medel från FN. Acceptansen för IPU är större i världens länder generellt än för FN och FN:s special agencies. Detta förhållande och den samlade kompetens som finns tillgänglig inom IPU gör IPU till en mycket viktig aktör i övergångsfasen mellan krig och konflikt via försoning till fungerande parlamentarisk demokrati. Med detta avslutar jag min redovisning."

 

Här finns en länk till Utrikesutskottets betänkande. Här finns en länk till mitt huvudanförande och min 1:a replik och min 2:a replik (Webb-TV). 

"Osäkerhet och bolånetak bromsar bostadsbyggandet"

Boverket har publicerat sina indikatorer för november månad 2012. Rapportens rubrik är att "Osäkerhet och bolånetak bromsar bostadsbyggandet". I rapporten anges bland annat följande angående bolånetaket:

"Bolånetaket och det osäkra konjunkturläget har gjort att försäljningen av nya småhus och i viss mån bostadsrätter har minskat betydligt. Byggandet av hyresrätter har minskat, men vi bedömer att det främst är en tillfällig svacka." ...

"Bostadsbyggandet ökar inte väsentligt förrän konjunkturläget blivit mer stabilt. Tillväxten i byggandet kan bli svagare än efter finanskrisen 2008 - 2009. Bolånetaket försvårar möjligheterna till återhämtning, inte minst för småhus." ...

 

"Redan före bolånetakets införande i oktober 2010 hade försäljningen av styckebyggda småhus minskat med cirka 35 procent, jämfört med toppåren i mitten av förra decenniet. Men från januari till augusti 2011 föll försäljningen brant, med ytterligare cirka 25 procentenheter. Sannolikt har både bolånetak och konjunkturläget haft en inverkan." ...

"För hushållens del bedömer vi att bolånetaket och en mer försiktig hållning bland kreditgivarna har påverkat försäljningen av bostäder. Vi uppfattar att det dock kan finnas möjligheter att få topplån, som är förknippat med höga kostnader. I vår analys av nyproduktionen, baserad på bygglov och försäljningsstatistik, drar vi slutsatsen att bolånetaket har minskat försäljningen av nya småhus och bostadsrätter."

 

Ur ett bostadsmarknadsperspektiv medför bolånetaket således negativa effekter enligt Boverket

 

Subutex och metadon dödar fler än heroin

I går medverkade jag i Aktuellts sändning kl. 21.00 med anledning av att SVT gjort ett reportage om substitutionsbehandling av narkotikamissbrukare. I SVT:s inslag presenterades också en rapport avseende narkotikamissbrukare som avlidit efter överdos. Av den rapporten framgår det att antalet avlidna efter en överdos av subutex och metadon har ökat kraftigt från omkring år 2006. Enligt rapporten dog fler missbrukare av subutex och metadon än av heroin 2011.

Jag har debatterat mot Gerhard Larsson tidigare i P1:s Studio Ett. Vid det tillfället medgav Gerhard Larsson att det fanns problem med läckage från substitutionsbehandlingsprogrammen. Denna gång var han möjligen mer bekymrad och medgav också att - även om han inte använde orden själv - att man naturligtvis i första hand måste försöka bryta beroendet av heroin, det vill säga uppnå drogfrihet.

Under förra hösten studerade jag narkotikapolitiken i Schweiz och där handlar det inte längre om att använda substitutionsläkemedel utan också om legalt tillhandahållande av så kallade gatudroger, närmare bestämt program för heroin.

I Schweiz finns det även så kallade fixerstüblis där man kan registrera sig och då får komma in på ett för polisen fredat område för att sälja eller bruka narkotika. Den som köper narkotika på fixerstüblins gård får därefter hjälp att röka, injicera eller snorta narkotikan.

Eftersom de i Aktuellt diskuterade substitutionsprogrammen för narkotika handlar om ersättningspreparat för heroin bifogar jag här nedan två bilder som är relevanta för diskussioner om heroinmissbruk. Båda är tagna på en fixerstübli som jag besökte i Bern i Schweiz. Där fanns också täta rökrum med kraftiga ventilationsanläggningar för att personelen inte skulle bli påtända och därutöver "snortplatser" för dem som vill dra linor med kokain.

På bilden här nedan ser man att man kan plocka till sig sprutor och kanyler.

Denna bild visar upplagda "verktyg". Det bara att förse sig för den som vill förbereda heroinet för injicering.

Jag ser Schweiz som ett tydligt exempel på ett land med en fullständigt havererad narkotikapolitik av många olika skäl som jag kan återkomma till.

Här finns en länk till Aktuelltsändningen. Själva inslaget börjar 10 minuter och 55 sekunder in i programmet.

Även DRUGnews har i dag en artikel om detta på "nätet" med rubriken "Metadon/Subutex tar fler liv än heroin".

Social housing någonting för Sverige?

I tidningen Hem & Hyra finns i dag en artikel med rubriken "Socialbostäder på väg" där själva rubriken också är satt inom citationstecken. I artikeln anges att Sverige är det enda land i Europa som inte har särskilda "socialbostäder" för personer med låga inkomster, så kallad "social housing".

I artikeln framförs vissa farhågor om att man även i Sverige är på väg att få så kallade "socialbostäder" samtidigt som man påpekar att den svenska modellen har varit att blanda befolkningen. Enligt artikeln har de kommunala bostadsbolagen tagit ett stort ansvar för att hyra ut till människor i alla samhällsskikt.

Faktum är att det har sett ut på detta sett även historiskt. I den svenska 1700-talsstaden bodde bemedlade och mindre bemedlade i samma hus. Då var det status att bo på de nedre våningsplanen där de större så kallade våningarna låg. I samma hus på de övre våningsplanen låg mindre lägenheter där människor med vanliga och ofta enklare arbeten bodde. Således bodde även på den tiden människor med olika ekonomiska resurser i samma hus och i samma trappuppgångar.

Under Civilutskottets studieresa i USA tidigare under hösten - där vi studerade bostadspolitik och frågor gällande fysisk samhällsplanering - kunde vi konstatera att det fanns tydliga områden som var just områden för "social housing". Utvecklingen var dock på väg åt ett annat håll. För det första var produktionen och förekomsten av hyresrätter förhållandevis stor och skulle säkert framstå som överraskande stor för den som inte vet så mycket om amerikansk bostadsmarknad. För det andra var inställningen att inte särskilja ut människor med lägre inkomster.

Ett konkret exempel såg vi i Washington DC där bostäder för resursstarka människor blandades med bostäder av enkel karaktär. Blandningen var inte gjord på områdesnivå eller husninvå utan på lägenhetsnivå. Vad man också hade gjort var att exteriören på lägenhetsnivå var exakt densamma och lika påkostad. Ingen skulle kunna se utifrån vilka som bodde i lägenheterna och vilka skillnader som kunde finnas när det gäller inkomstförhållanden.

Vad som måste påpekas i detta sammanhang är att i Sverige ska allt som byggs uppfylla kraven i Boverkets byggregler när det gäller funktionsstandard. Sedan kan naturligvis olika saker vara mer eller mindre påkostade vilket också återspeglas i hyran.

Den aktuella artikeln finns inte tillgänglig "på nätet" ännu. Det är detta jag svarar i tidningen Hem & Hyra på frågorna "Ska socialbostäder införas i Sverige? Vad ska annars göras?":

Bristfälliga riksdagsmotioner borde inte tillåtas

I egenskap av riksdagsledamot blir man framför allt under motionsbehandlingen i sitt utskott ganska trött på att många riksdagsmotioner håller en låg kvalitet. Av den anledningen har jag återigen motionerat i riksdagen om att det borde införas någon form av kvalitetssäkringssystem för enskilda motioner (det vill säga motioner som skrivits av enskilda riksdagsledamöter). Jag har motionerat om detta en gång tidigare, men denna gång har jag möjligen spetsat till motiveringen något ytterligare.

Motiveringen i min motion har följande lydelse:

"Vår möjlighet att som enskilda riksdagsledamöter obehindrat väcka motioner uppfattas av många som ett viktigt demokratiskt instrument. Betydelsen av – i första hand – enskilda motioner är starkt överdriven och fyller för många snarast funktionen av att ge sken av att motionären är en riksdagsledamot som verkligen påverkar lagstiftningsarbetet. Utomstående betraktare lever många gånger också i villfarelsen att det går att åstadkomma verkliga förändringar genom motioner skrivna av enskilda riksdagsledamöter. Detta är dock i praktiken i det närmaste omöjligt.

Motionsbehandlingen – av motioner från den allmänna motionstiden – tar mycket energi och arbetstid i riksdagens fackutskott. Detta leder i sin ur till att det blir mindre tid över till sådant som kan vara betydligt viktigare ur ett övergripande samhällsperspektiv; nämligen uppföljning av lagstiftning inom beredningsområdet och hur lagstiftningen de facto fungerar och tillämpas.

Ett annat följdproblem av den digra motionsfloden är att enskilda motioner många gånger har en uppenbart låg kvalitet. Många motioner bygger på missuppfattningar av gällande rätt och präglas en ensidig problemfokusering utan att motionären eller motionärerna tycks förstå övergripande sammanhang. Denna typ av motioner tillför ingenting i riksdagsarbetet.

Vi ställer i egenskap av politiker ofta och med rätta krav på att skattemedel används på bästa sätt och till största möjliga nytta för våra medborgare. I andra delar av samhället talas det ofta om kvalitetssäkring av olika slag. Det finns helt uppenbart skäl att överväga möjligheten att införandet av någon form av system för kvalitetssäkring av enskilda motioner. Motioner av denna typ som inte uppnår en viss miniminivå borde inte ens tas upp till behandling på annat sätt än att de avförs från vidare behandling."

 

Jag har fått ett antal positiva omdömen från olika håll avseende den nu redovisade motionen.

 

Här finns en länk till motionen på riksdagens hemsida.

Pressmeddelande om resultaten från Quebec

Tidigt i söndags morse kom jag hem efter att ha varit i Quebec i Kanada under en intensiv vecka då Interparlamentariska Unionens (IPU:s) 127:e session ägde rum. På plats fanns parlamentariker från 120 av världens länder samt representatnter för regionala parlament och olika organisationer, däribland FN. I fredags skickades ett pressmeddelande ut från riksdagen i syfte att redovisa resultaten från Quebec.

Vi från Sverige stödde förslaget till en "emergency item" avseende den humanitära krisen i Mali. Detta resulterade i en resolution med särskilt fokus på säkerhet och upprätthållandet av de demokratiska institutionerna.
 

Precis som jag rapporterat tidigare här på bloggen diskuterades även temat medborgarskap, identitet och kulturell mångfald, en diskussion som resulterade i "Quebec City Declaration". Under mitt anförande avseende detta tema påminde jag om Raoul Wallenbergs gärningar.

Jag har sedan en tid tillbaka också uppdraget att ingå som ledamot i styrgruppen för den parlamentariska delen av WTO-förhandlingarna. Jag har uppfattningen att det fanns ett intresse av svensk medverkan i styrgruppen eftersom förtroendet för Sverige är högre på många håll i världen (utanför EU) i jämförelse med flertalet andra länder inom EU. Sverige har över åren intagit en mer frihandelsvänlig inställning än den som präglat en del andra länder. Detta är i och för sig inte speciellt märkligt för ett litet exportberoende land.

På IPU:s hemsida kan man ta del av ytterligare information.

Här finns en länk till pressmeddelandet.

Anförande i Quebec

Under Interparlamentariska unionens 127:e session i Quebec i Kanada höll jag i tisdags ett anförande inför antagandet av Quebec City Declaration. Debatten och deklarationen tar sikte på "Citizenship, identity and linguistic and cultural diversity in a globalized world".

Här nedan finns mitt anförande i sin helhet:

"Mr President, Dear Colleagues, 

May I first take the opportunity to thank the Canadian hosts and congratulate you for your excellent arrangements, providing us with an interesting and ambitious agenda. We are happy that the Assembly got a go ahead, anything else seemed unacceptable, with only two weeks notice. But that is history now, and we have to look ahead.

This year, the brave Swedish diplomat Raoul Wallenberg would have reached an age of 100 years. Wallenberg is recognized by Yad Vashem, the world center for documentation, research and education of the Holocaust, as a Righteous among the Nations for his work to save Jews in Hungary from the scourge of the Holocaust. His courage and determination should be remembered in the continuing fight against anti-Semitism and intolerance.

Sadly, anti-Semitism is still alive in Europe and elsewhere. Populist political parties are growing in many European countries and their messages bear traits of xenophobia, nationalism and protectionism.

 

Those who stand up for openness and tolerance are far too quiet. We have seen the patterns before. As Parliamentarians, as democrats, we need to meet this challenge head on. We have a duty to show leadership and courage in standing up to hatred. This is the most important legacy of Raoul Wallenberg.

 

Fellow Parliamentarians,

We must emphasize our contribution to the peaceful co-existence of ethnic, cultural, racial, linguistic and religious groups and indigenous people and to international reconciliation. We must remember that women belonging to minorities are particularly vulnerable. The United Nations Alliance of Civilizations’ slogan ”Many Cultures, One Humanity” is the nail on the head.

Three-quarters of the world’s major conflicts have a cultural dimension. Bridging the gap between cultures is urgent and necessary for peace, stability and development.

Conflicts begins in the hearts and minds of people. Conflicts between cultures or civilizations are often founded in a fear of the Other which stems from ignorance and misunderstanding. Political leaders have a responsibility. We need to take concrete actions to stop intolerance. Within the framework provided by international law and standards we can work to advance peaceful relations at national and international levels.

 

One of the most fundamental aspects in approaching this topic is the issue of identity. The need for enhanced intercultural understanding is often stressed, but what is sometimes overlooked is the need for many young people and especially migrants to strengthen their primary identity.

A strong identity is needed for being open-minded and welcoming towards other cultures and it can grant an individual the confidence to develop multiple identities and allegiances on different levels.

Dear Colleagues,

Sweden has a tradition of being an open and tolerant country. This openness has contributed to a prosperous society with high trust between people and has been a major cause of the economic growth that has built the welfare in Sweden.

 

Openness and diversity are essential for our growth. Many Swedes were born in other countrys and this is a major competitive advantage in the global market.

Sweden is an Arctic country. We may not have the direct exposure to the Northern Seas as other Arctic nations. Our territory does not extend as far North as that of Canada, and our Arctic population is clearly dwarfed by that of Russia. But the Arctic still matters a great deal to us. Northern Sweden is sparsely populated, but is still home to about one million people, including the indigenous Saami-people.

The rights of the indigenous population in Sweden are of most importance to us and we clearly emphasize their possibility to maintain and nurture their identity. Their culture is enriching, and their knowledge transfer and traditional living such as reindeer herding must be upheld.

Fellow parliamentarians,

There are many cultures in the world but there is one humanity. We must focus on reinforcing the sense of our common humanity and there will be hope for a better common future.

With this Quebec City Declaration we parliamentarians give voice to our concern for the tensions between cultures and we hereby stress the need for preventive, long-term action for diversity and inclusion to counter intolerance and extremism.

It is up to us to meet our international human rights obligations and to promote and safeguard the peaceful co-existence of ethnic, cultural, racial, linguistic and religious groups and indigenous people.

At last

In these times of accelerating global challenges Sweden and the Swedish Parliament will continue to promote an effective multilateral system with the United nations and the Inter-Parliamentary Union at its core.

 

Thank you for your attention." 

Mer om barnkonventionen

I dag har Smålandsposten skrivit en ledarartikel om barnkonventionen som också kopplar till fallet med den tvååriga flickan Haddile. Jag kan konstatera att rubriksättningen förefaller vara hämtad från vad jag tog upp under en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan. Ledarartikeln har rubriken "Alla kan hänvisa till barnkonventionen".

I artikeln skrivs bland annat följande:

"Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 och i dag är den transformerad i lagstiftningen. Det innebär att Sverige folkrättsligt är förpliktigat att följa konventionen, men om den står i konflikt med den nationella lagstiftningen så går den nationella före. Inkorporering skulle ändra på det och förespråkarna menar att barns rätt därmed skulle stärkas.

Riksdagsledamoten, tidigare domaren, Anti Avsan (M) anförde i debatten att barnkonventionen saknar vägledande förarbeten och med vaga formuleringar, som går att hänvisa till utifrån diametrala ståndpunkter, inte lämpar sig som svensk lagstiftning. Att synen på barnets relation till de biologiska föräldrarna är starkare i konventionen än vad den är i Sverige glöms ofta bort. Av rapporteringen om Haddile att döma är det inte för att stärka de biologiska banden som barnkonventionen lyfts fram, men den som vill kan likväl hitta stöd för det i konventionen."

Som parentes i detta sammanhang kan också sägas att den storm av bestämda uppfattningar, som framfördes av olika personer och som hade sin grund i de knapphändiga mediauppgifter om fallet som fanns tillgängliga, är motsatsen till hur denna typ av avgöranden bör hanteras i ett rättssamhälle.

I kören av personer med mycket bestämda uppfattningar om både fallet som sådant och att lösningen på problemet var en inkorporering av barnkonventionen fanns tyvärr också många politiker som uppenbarligen tyckte sig veta vad som var rätt och riktigt.

Rättsskipning - som prövningen av det aktuella fallet kan sägas vara - lämpar sig inte för allmänt tyckande utan tillräckligt faktaunderlag, något som i vart fall borde vara uppenbart för den som är politiker.

Här finns en länk till den aktuella artikeln i Smålandsposten.

Debatt om barnkonventionen som svensk lag

I dag har jag deltagit i en interpellationsdebatt i kammaren som handlade om barnkonventionen som svensk lag. Deltagare i debatten var statsrådet Maria Larsson (KD), min utskottskollega Hillevi Larsson (S) och jag själv.

Inledningsvis hade jag anledning att påpeka att svensk lagstiftning håller hög kvalitet. Detta beror naturligvis på att lagstiftningsprocessen ofta innefattar ett omfattande utredningsarbete och därefter ett remissförfarande genom vilket man inhämtar synpunkter på de förslag som en utredning lagt fram. Till ledning för tillämpningen av svenska lagar finns även så kallade lagmotiv eller förarbetsuttalanden, som också är till nytta för domstolarna i rättstillämpningen.

Barnkonventionen, däremot till skillnad från svensk lagstiftning, lämpar sig inte som svensk lag. Skälen för detta är att den innehåller generella och vaga formuleringar och det saknas vägledande förarbeten. Man kan ha snart snart sagt vilken ståndpunkt som helst för att tycka sig kunna finna stöd i barnkonventionen för vad man själv anser. Det såg man också mycket tydligt i dagens debatt.   

Barnkonventionen är dessutom skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser. Man kan också förutse problem med förhållandet till olika nationella, ekonomiska och sociala rättigheter.

Den avgörande frågan är dock: Skulle det verkligen bli bättre för barnen om en sådan här relativt vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Knappast ...

 

Här finns en länk till interpellationen och här kan man se debatten i sin helhet.

 

Dagens Industri om bolånetaket

Dagens Industri har nyligen (strax före kl. 20.00 i kväll) publicerat en artikel på sin nätversion med rubriken "Byggbolagen ger FI bakläxa". Ingressen har följande lydelse: "Finansinspektionen har fel som hävdar att bolånetaket inte hämmar bostadsbyggandet. Det anser flera företrädare för landets största byggbolag. Samtidigt öppnar nu Moderaterna för en ändring av bolånetaket."

Ingressen låter möjligen lite mer dramatisk än innehållet i artikeln. Jag uttalar mig i artikeln om min syn på bolånetaket och förhåller mig till den diskussion som har ägt rum under de senaste dagarna. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om bolåntaket, dels i december förra året, del i mars i år.

Till att börja med är det viktigt att slå fast att bolånetaket enligt Finansinspektionens rapport från i våras har lett till en bolånemarknad som inte längre utgör något som helst hot mot den finansiella stabiliteten. Siffrorna i den aktuella rapporten visar tydligt att andelen lån med en belåningsgrad över 85 % har minskat sedan taket infördes. Bara omkring 9 % av alla nya bolån har en belåningsgrad över taket. Motsvarande siffra för 2009 var 20 %.

Jag har således grunduppfattningen att bolånetaket har varit bra för den finasiella stabiliteten, men att man bör vara öppen för om sådan fiansiell stabilitet kan upprätthållas på andra alternativa sätt. Att den kan påvisas negativa effekter i enskilda fall - som en effekt av bolånetaket - kan inte förnekas. Min egen uppfattning är att det inte får förekomma vårdslös kreditgivning. Den kreditprövning som ska ske innan lån beviljas måste vara noggrann och kan säkert vara mer individuellt anpassad vilket skulle kunna innebära att belåning kan ske till högre nivåer än vad som följer av bolånetaket. Detta under förutsättning att kreditrisken fortfarande ligger på en önskvärd nivå. I andra fall kan det kanske vara aktuellt med exempelvis amorteringskrav. Det borde således kunna finnas utrymme för mer nyanserade och individuellt anpassade bedömningar under förutsättning att bolånetakets bakomliggande syften kan upprätthållas.

Här och här finns länkarna till mina tidigare blogginlägg om bolånetaket. Det första inlägget avser ett möte med trähustillverkare och det andra avser Finansinspektionens rapport om bolånetaket.

Mer om polisens problem

Efter gårdagens artikel i Dagens Nyheter som jag kommenterade här på bloggen har DN följt upp på ledarsidan med en artikel (huvudledaren) som har rubriken "Föga förvånande fadäs". Artikeln är bra och speglar en eller möjligen flera sedan lång tid tillbaka kända sanningar.

Till skillnad från vad som uttrycks i ledaren finns det enligt min mening definitivt skäl att utgå från att det kommer att bli bättre politisk styrning från Alliansregeringens sida. Polisen måste uppvisa betydligt bättre resultat när det gäller uppklarade brott, och då menar jag inte "polisiärt uppklarade brott" utan förundersökningar med tillräckligt hög kvalitet som också leder till lagföring. Under tiden som domare har jag åtskilliga gånger haft anledning att redovisa i domskälen varför polisens åtgärder i olika avseenden har brustit när bevisningen i ett mål inte har lett till fällande dom.

Gårdagens artikel har också följts upp av en redaktionell artikel med rubriken "´Munkavle´ får kritik av chefen". Artikeln innehåller uppgifter om ett avståndstagande från den aktuella föreläsningen och vad som förmedlades där. Det är rikspolischefen Bengt Svenson som säger att "Jag tycker att det var mycket olämpligt formulerat" om kanslichefens uppmaningar till polisstudenter att inte prata med journalister.

Ett av grundproblemen för polisen har under en lång följd av år varit att vad man kan kalla polisiär kärnverksamhet har fått stå på undantag. Den mest elementära polisiära kärnverksamheten är en fungerande utryckningverksamhet och en fungerande utredningsverksamhet.

Polisens problem

Dagens Nyheter har i dag en artikel som handlar om en föreläsning som kanslichefen på Rikspolisstyrelsen har hållit för polisstudenter som precis har påbörjat sin utbildning. Av artikeln framgår journalisten som har skrivit artikeln har tagit del av en ljudinspelning av föreläsningen. Vissa av de återgivna uttalandena är avslöjande och bekräftar vad man ofta vill dementera och är samtidigt också en del av förklaringen till varför man inte kan förklara att polisen (som det står i artikeln) "lagför färre personer i dag med 20.000 medarbetare än vad vi gjorde med 17.000 medarbetare".

Polisens organisation och förhållningssätt internt har medfört att ett antal brister har framkommit genom åren. Oförmågan att samarbeta och samordna sina resurser har lett till polisiära tillkortakommanden vid åtskilliga tillfällen. Samtidigt har man inte lärt sig av misstagen utan dessa har upprepats gång efter annan. Ett första övergripande steg i rätt riktning är att polisen blir en enda myndighet, men det räcker inte. Efter att den formella ändringen såsmåningom träder i kraft måste internstrukturer som befrämjar revirstrider åtgärdas annars är risken att dessa lever kvar också efter att polisen har blivit en myndighet.

Svårigheten att skapa en läraktig organisation som är förändringsbenägen är uppenbar om man inte vill och kanske också saknar förmåga att göra någonting åt sådant som inte fungerar. Här är citatet "Hitta inte på en massa tokigheter och beskriv en organisation som inte fungerar och att cheferna är fullständigt kass. Det enda som händer då är att media tacksamt suger åt sig" särskilt intressant. Om man ska ägna sig åt någon form av argumentationsanalys så bekräftar detta uttalande att det finns en uppfattning om att organisationen inte fungerar och att cheferna är kass. Samtidigt förefaller ett sådant sakförhållande inte vara det främsta problemet utan i stället att någon talar om det.

Budskapet till polisstudenterna är också att ni ska från första stund bära ansvaret för sådant som inte fungerar och inte tala om det, framför allt inte med media. Varför är det just inom polisen man vid ett antal tillfällen har försökt efterforska vem som har lämnat uppgifter till media med stöd av meddelarfriheten? Förutom sådant som det har förekommit uppgifter om i media under senare år skulle jag för egen del kunna namnge personer som har ägnat sig åt sådant under min tid som polis. Dessa brott är dock preskriberade för länge sedan. Sådant duger naturligtvis inte för en verksamhet vars yttersta uppgift är att värna rättsstaten och att skydda enskilda människors liv och egendom i vardagen.

Det som är lite tragiskt är att den inställning som många av kanslichefens uttalanden är uttryck för i sin tur innebär att unga kreativa människor som väljer att bli poliser - och som vill bidra till utvecklingen i sitt yrke - mals ned i systemet. Det polisstudenterna indirket får höra från första början är ju att de inte ska räkna med att kunna påtala sådant som inte fungerar utan att de ska bära ansvaret för vad kanske i första hand chefer tidigare har gjort eller inte gjort. De blir mer skyldiga om de skulle påtala bristerna än om de skulle tiga och motvilligt tvingas acceptera sådant som inte är rätt eller bra. Orsakerna och vem som är skyldig till rådande förhållanden är typiskt sett ett fredat område.

Svensk polis behöver en rejäl uppryckning på ett antal olika områden. Efter alla tillförda resurser polisen har fått sedan 2006 finns mycket mer att önska. 

     

ROT-avdraget behövs

I lördagens Dagens Nyheter (papperstidningen) fanns en hänvisning till nätupplagan där jag bemöter Vänsterpartiets förslag om att avskaffa ROT-avdraget och en del andra bostadspolitiska förslag som finns i Vänsterpartiets budgetmotion.

Under kvällens partiledardebatt fick Jonas Sjöstedt (V) frågan om inte ROT-avdraget var bra för att motverka svartarbete. För egen del tycker jag att Jonas Sjöstedt egentligen inte svarade på den frågan. Åsa Romson (MP) hade - av hennes inlägg i anslutning till detta att döma - inte heller insett att den som innehar en näringsfastighet får göra motsvarande avdrag som privatpersoner har fått möjlighet till genom ROT. Detta desutom utan beloppsbegränsning.

En utredning håller för övrigt på att se över möjligheterna för hyresgäster att göra ROT-avdrag. Detta ska i så fall handla om sådana saker som en hyresgäst kan förfoga över själv. Den möjligheten kan komma att utökas i viss mån genom nya regler.

Under kvällens partieldardebatt sade Stefan Löfven och Socialdemokraterna inte var beredda att avskaffa ROT-avdraget. Det är bra att Socialdemokraterna nu accepterar ROT-avdraget. Det som framfördes från Stefan Löfvens sida var önskemål om långsiktigt stabila villkor. I den andan borde Socialdemokraterna också ge upp sina återkommande förslag om olika bostadssubventioner, särskilt när många Socialdemokratiska lokalpolitiker inte heller tror på sådana subventioner.

Jag har fått höra att det var en medveten åtgärd från Göran Persson (S) och den dåvarande regeringen att under hösten 2006 inte förlänga de subventioner som fanns fram till dess. Jag har vid något tillfälle framfört detta i någon debatt men har inte i sådana sammanhang fått någon kommentar från någon Socialdemokratisk politiker. Möjligen är detta med bostadsubventioner också en fråga som splittrar (S) internt precis som frågan om vinster i välfärdsverksamheter.

Här finns en länk till Vänsterpartiets budgetartikel på DN-debatt och här finns en länk till min replik.

Problemen med planprocesser

Den 27 juni i år arrangerade Boverket, i samarbete med kommittén Ny PBL – på rätt sätt, en konferens kallad Forum Planering 2012. Ett sextiotal representanter för olika funktioner inom samhällsbyggnadssektorn samlades i Stockholm för att samtala, diskutera och ge sin syn på den roll man har i en planprocess.

En särskild inbjudan hade gått ut till olika aktörer som byggherrar, entreprenörer, statliga verk, kommuner, länsstyrelser, regionala planerare, branschorganisationer, jurister, politiker och arkitekter.

I det senaste numret av Boverkets tidning "Planera, Bygga, Bo" finns en intervju publicerad där jag svarar på frågor om planprocessen.

 

Här nedan återges intervjun:

 

"Anti Avsan, riksdagsledamot, Sveriges Riksdag:

Hur påverkar plan- och byggprocessen byggtakten i Sverige?
– Den påverkar i stor utsträckning. Allt byggande handlar ytterst om i vilken utsträckning man kan få fram planer. I övrigt spelar det ingen roll vad man gör från statens sida. Det kan aldrig gå snabbare än själva planprocessen för den är gränssättande.

Var finns problemen i planprocessen ur din synvinkel?
– Det finns flera problem som sammantaget kan bli ett ännu större problem. Exempelvis oklar politisk vilja och oförmåga att ange grundförutsättningar. Ett vanligt exempel på bristande kunskap är att man inte vet hur plan- och bygglagen och miljöbalken förhåller sig till varandra.

Hur skulle du vilja effektivisera planprocessen?
– Det  krävs bättre kunskap om regelverken. Detta gäller för både politiker och tjänstemän. Man måste ha förmågan att hantera processerna i sig och alla berörda på ett bra sätt. Man måste kunna förklara vad man vill åstadkomma och varför. En viktig del i arbetet är att sträva efter att överbrygga motsättningar och lösa konflikter, i stället för att ställa saker mot varandra, vilket tyvärr är alltför vanligt. Ett bra bemötande och en strävan att finna bästa möjliga lösning för så många som möjligt leder till att det blir färre överklaganden. Ofta är ett överklagande bara uttryck för missnöje med hur man har blivit bemött i processen.

Vilka effekter har den nya plan- och bygglagen haft?
– Jag tror att frågan om en längsta tid för bygglovprövningen har inneburit förbättringar för många som söker bygglov. Den ökande kontrollen av byggnader är också viktig och syftar till att minska den stora omfattningen av byggfel. Å andra sidan har det nya systemet med byggsanktionsavgifter medfört stora tillämpningssvårigheter och helt orimliga konsekvenser."

Här finns en länk till Boverkets hemsida där övriga artiklar i senaste numret av "Planera, Bygga, Bo" kan laddas ned.