Miljöpartiets klimatförslag en motsägelsefull bluff

Åsa Romson och Miljöpartiet föreslår ”ett klimatanpassat ROT-avdrag för att energieffektivisera bostäder, skolor och rusta upp miljonprogrammen”. Förslaget är inte någonting nytt utan har släpat med under många år och är i praktiken en subvention till de fastighetsägare som har misskött sina fastighetsbestånd.


Förslaget är – enligt Miljöpartiet – att en miljard kronor per år ska avsättas för detta. Enligt SABOS beräkningar, som presenterades för några år sedan, är prislappen för en fullgod upprustning bara av miljonprogrammets bostadsbestånd omkring 275 miljarder kronor. Miljöpartiets pengar är därmed knappt en symbolsumma i sammanhanget.


Under en debatt om energieffektiviseringar som jag deltog i under Almedalsveckan 2011 sade Åsa Romson: ”Rot är en väldigt kraftfull subvention och därför är det alldeles utmärkt att använda rot-systemet till att lyckas med en bärande politisk idé”. Detta innebär att även Åsa Romson betraktar ett klimatanpassat ROT-avdrag som en subvention.


Trots detta har Miljöpartiet – bland annat på sin hemsida – i samma program som föreslår det aktuella ROT-avdraget – ett förslag om ”ett stopp för miljöskadliga subventioner”. Med den minsta insikt om mänskliga drivkrafter och företagsekonomiska överväganden riskerar bara ett löfte om att någon annan – i detta fall skattebetalarna – ska tillskjuta pengar få helt motsatt effekt. Det är och kommer alltid vara fel att belöna fastighetsägare som inte själva har tagit ansvar för sina fastighetsbestånd och därmed inte genomfört nödvändiga upprustnings- och energieffektiviseringsåtgärder.


Sverige behöver inte Miljöpartiets ”klimatterapi”. Det är ledande miljöpartister som behöver terapi mot motsägelser och dubbelmoral. Det måste vara något fel på Miljöpartiets popcorn-maskin.


Hur länge ska Miljöpartiet undgå granskning?


(Citatet från Almedalsdebatten är hämtat från en artikel i Miljöaktuellt)

Debatt om krigsförbrytelser

I går debatterades ärendet "Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser" i kammaren.

Jag sade i huvudsak följande under mitt anförande:

Herr talman! Det ärende vi debatterar i kammaren i dag handlar om hur vi på nationell nivå ska hantera de kanske mest avskyvärda brott som förekommer i världen. I många fall rapporteras det från olika oroshärdar i världen, från krig och från olika typer av händelser där det begås övergrepp mot civilbefolkning och enskilda civilpersoner. Det görs ofta i en stor omfattning och på ett sätt som upprör andra människor. Därför är det särskilt angeläget att denna typ av brottslighet straffas. Det är grundtanken i folkrätten – samsynen om att vissa saker är så avskyvärda att världssamfundet typiskt sett inte accepterar sådant någonstans i världen.

      

Hur ska då den typen av till exempel krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord hanteras? Grundansvaret ligger på varje enskild stat. Till att börja med ska denna typ av brott naturligtvis helst inte begås, vare sig man för krig mot någon annan stat – vilket förhoppningsvis med krigets lagar ska ske under ordnade former men ändå inte alltid gör det – eller begår brott mot sin egen civilbefolkning.

      

Därför införs också bestämmelser som innebär att den militära disciplinen får en roll i sammanhanget genom att både militära och civila förmän under vissa förutsättningar ska kunna anses vara gärningsmän för den brottslighet som underlydande begår. Det gäller till exempel när de har brustit i kontrollen över sina underlydande. Det kan också vara så att de underlåter att anmäla den typ av brott som har begåtts, om det ändå skulle ha förekommit.

       

Mot denna bakgrund måste man se den här typen av brott och angelägenheten av att alla stater ingriper, vilket inte alla stater i världen gör. Om man inte lägger det nationella ansvaret i botten blir det svårt att kräva att Internationella brottmålsdomstolen ska lösa allting. Därför vill jag påstå att det som Sverigedemokraterna framför här är en verklighetsfrånvänd inställning. Jag har för övrigt sällan hört någon med sådan emfas argumentera om sin oro för ökade kostnader inom kriminalvården och över huvud taget när det gäller rättsväsendets myndigheter och domstolar.

      

Svårigheterna att utreda brott finns i alla sammanhang där människor har begått brott. Det är klart att det är svårare att utreda den här typen av brott, särskilt om det finns en universell jurisdiktion med en skyldighet att antingen döma själv eller utlämna. Det är då denna situation kan övervägas – om man ska utlämna i stället för att döma nationellt – därför att man inte har förmåga. Men om man inte har någon ambition alls kommer varken egen lagföring eller utlämnande till Internationella brottmålsdomstolen till stånd.

      

Där har vi från Sveriges sida också drivit på i andra internationella sammanhang för att få länder att tillträda Romstadgan. Parlamentarikerna har en skyldighet när det gäller att länder tillträder Romstadgan så att det internationella systemet fungerar. Jag har själv medverkat till att den typen av skrivningar har kommit fram i resolutionstexter inom Interparlamentariska unionen. 

Om vi i någon mån ska fokusera på de frågeställningar som finns här – det vill säga oron för att detta inte ska fungera – tror jag kanske inte att man behöver vara så orolig. De som ska tillämpa reglerna och regelverket är ofta kunniga på området. Det är en mängd olika rättsprinciper som ska smältas samman både nationellt och med den internationella rätten. Det handlar om sådant som till exempel legalitetsprincipen. Den gamla regleringen av folkrättsbrottet kan knappast sägas ha uppfyllt legalitetsprincipens krav fullt ut. Men det är en balansgång. Därför är det viktigt för en nationell rättstillämpare att finna lösningen på vad som är straffbara gärningar och inte i nationell rätt i stället för att varje gång tvingas söka i sedvanerätten över hela världen. Då är det möjligen en bättre metod att göra ändringar i lagstiftningen om sedvanerätten förändras i tillräcklig omfattning.

      

Jag tror inte en sekund på att Sverige inte skulle vara ett framträdande land när det gäller att driva på den internationella utvecklingen på detta område och andra områden som gäller internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det kommer att fortgå med samma styrka som tidigare. Sverige är en liten men viktig aktör på den internationella arenan, men då måste man också ha respekt för hur systemen ser ut och hur man ska förena dem på olika sätt.

      

Den kanske mest angelägna frågan, som vi inte har någon direkt avvikande uppfattning om i grunden, är frågan om barnsoldater. I dag kan man inte med säkerhet säga att rekrytering av barnsoldater i åldern mellan 15 och 18 år omfattas av sedvanerätten. Då höjs det röster, till exempel från Vänsterpartiet, om att Sverige ska ta ett steg och gå före. Det är många gånger vällovligt att gå före och att ta ett steg, men det är inte säkert att det leder till avsett resultat. Om många olika länder vill ta ett steg ut från sedvanerätten och gå längre, och gör det i olika riktningar, får det mycket mindre genomslag. Det kanske inte ens blir sedvanerätt på det sätt som det blir om man gemensamt tar ett större steg på ett visst område. Just i detta fall är det dessutom aktuellt; mycket talar för att det som betraktas som sedvanerätt på det här området kommer att innefatta också rekrytering av barn mellan 15 och 18 år till krigshandlingar.

      

Jag delar inte heller uppfattningen att det skulle vara bättre att ha en annan utformning av två portalparagrafer till förslaget, vilket också har framförts. Det är precis den uppfattning regeringen har. Att göra dömandet beroende av att det i den internationella sedvanerätten finns en skyldighet för Sverige att döma är kanske en sämre reglering än att vi själva preciserar exakt vilka gärningar som är straffbara.

      

Det talas om att den ena bestämmelsen skulle hänvisa till skyldigheten att beakta vad som är rättspraxis i internationella avgöranden. Det är helt onödigt, för det följer man i alla fall. Den svenska lagstiftningen anknyter ju till den internationella rätten. Där finns just exemplet med Europadomstolens utfyllande betydelse i förhållande till Europakonventionen och någonting som är ännu mer självklart – EU-domstolens avgöranden. I många fall påverkar det i många fall direkt det som är nationell rätt i Sverige när det handlar om den del av EU-rätten som EU har kompetens att lagstifta om.

      

Sammantaget kan jag säga någonting om tortyr. Det viktiga enligt tortyrkonventionen är att gärningar som enligt konventionen utgör tortyr är straffbara. Jag har svårt att omedelbart kunna se någon gärning som inte skulle vara straffbar som skulle kunna vara tortyr. Men om det skulle vara så är det precis detta som utredningen ska titta på, och den kommer möjligen att presentera förslag till lagstiftning. Detta är inte en etikettsfråga utan en innehållsfråga. Därför är det inte så illa som en del vill göra gällande. Man kan inte säga att tortyr inte är straffbart i Sverige. Det är visst straffbart, men det finns andra brottsrubriceringar.

      

Sammantaget är detta ett viktigt lagförslag. Det är viktiga frågor. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. 

Oroande utveckling i Thailand

Efter en tids bortovaro från bloggandet är det hög tid att ta tag i detta igen.


I Sverige är det utrikespolitiska fönstret så pass litet i media att rapporteringen uteblir från många av världens oroshärdar. Bortsett från alla oroshärdar som ligger i Rysslands slagskugga, inbördeskriget i Syrien, den instabila och våldsamma situationen i Centralafrikanska republiken och ett antal andra oroshärdar i världen finns det anledning att också vara orolig över den senaste utvecklingen i Thailand. Genom införandet av undantags- eller krigslagar finns det kanske en särskild anledning till oro, men man vill - trots detta - ändå hoppas på att det går att finna en fredlig och politisk lösning på den situation som råder i Thailand för närvarande. Detta är kanske inte den viktigaste politiska frågan just nu men i alla fall värd att nämna bland annat eftersom Thailand ändå är ett viktigt resmål för svenskar.


Under en förhållandevis lång tid har det skett en djup polarisering inom Thailändsk politik och krisen har fördjupats under de senaste månaderna. För att kunna räkna med en framtid som bygger på en fungerande demokrati är det viktigt att alla sidor omgående tar upp en politisk dialog och hittar en gemensam grund för det fortsatta arbetet mot ett fungerande demokratiskt system. Detta borde kunna vara starkt eftersträvansvärt för alla inblandade eftersom detta tjänar det Thailändska folket bäst.


Interparlamentariska Unionen (IPU) har bedrivit ett nära samarbete med det Thailändska parlamentet och gett parlamentet stöd inom flera olika områden under många års tid. IPU har också engagerat Thailändska myndigheter beträffande fall som rör de mänskliga rättigheterna för ledamöter i Thailands parlament.


En trend eller en tendens som kunnat observeras i Thailand är ett ökande inslag av uteblivet politiskt beslutsfattande. Många viktiga politiska frågor har lämpats över på rättsväsendet för att frågorna ska kunna få en lösning. Detta förhållningssätt har gjort det allt svårare att på ett klart och tydligt sätt kunna upprätthålla "maktdelningsläran". Den makten ska rimligen delas mellan den lagstiftande församlingen (parlamentet), den verkställande makten (regeringen) och - slutligen - rättsväsendet med domstolarna i främsta rummet.


Hoppas på att fria och rättvisa val kan äga rum i Thailand, så snart som möjligt. Ett folkvalt parlament är en hörnsten i en demokrati. Det är inte bara viktigt att val organiseras snabbt, det är också mycket viktigt för alla parter att respektera ett kommande valresultat.

Hemliga tvångsmedel en gång till

Förra onsdagen (2/4) debatterade jag i riksdagen regeringens årliga skrivelse som behandlar redovisningen av användningen av hemliga tvångsmedel. I Dagens juridik finns en artikel med rubriken "Stor ökning av beslut om hemliga tvångsmedel - nödvändigt enligt regeringen". Tidningen Riksdag & Departement skriver också om detta under rubriken "Kritik mot rapport om hemlig övervakning".

I mitt förhållandevis långa anförande förra veckan bemötte jag bland annat den kritik som framförts av Miljöpartiet och Vänsterpartiet och förklarade även det ökade antalet tillstånd som avser hemliga tvångsmedel.

Mitt anförande hade i allt väsentligt följande innehåll: Herr talman! Den redovisning vi nu debatterar bygger på uppgifter som har lämnats till regeringen av Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Tullverket. Jag kan börja med att bekräfta att antalet redovisade tillstånd till hemliga tvångsmedel, antalet personer som har varit föremål för något tvångsmedel och antalet förundersökningar med hemliga tvångsmedel har ökat under 2012. ...

Något som är viktigt är att vissa nya regler om övervakning av elektronisk kommunikation trädde i kraft den 1 juli 2012. De brottsbekämpande myndigheterna fick då möjlighet till övervakning av elektronisk kommunikation utan att det finns någon som är skäligen misstänkt. Det blev vidare möjligt att hämta in uppgifter om vilka mobiltelefoner som vid en viss tidpunkt fanns i ett visst område, så kallad basstationstömning. Dessutom fick polismyndigheterna och Tullverket den 1 juli 2012 möjlighet att hämta in uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden i underrättelseverksamhet.

De nya reglerna om övervakning av elektronisk kommunikation innebär att det är svårt att redovisa nyttan med övervakningen i förhållande till en specifik person. Regeringen har därför ändrat myndigheternas uppdrag när det gäller redovisningen av hemlig övervakning. Lagändringarna innebar också att det som myndigheterna tidigare kunde hämta in utan att ansöka hos domstol om tillstånd numera kräver ett domstolsbeslut. Detta medför i sin tur att antalet tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ökar, vilket man måste ha i minnet när man jämför redovisningarna för de olika åren.

Att antalet tillstånd har ökat beror också på att ett tillstånd tidigare kunde avse flera teleadresser. Numera registreras varje teleadress som ett tillstånd. Jag kan redan nu fastslå att de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2012 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen. Man kan konstatera att de hemliga tvångsmedlen fyller en mycket viktig funktion för det brottsutredande arbetet. Användningen av hemliga tvångsmedel har också inneburit en reell nytta. I brottsutredningar förekommer det ofta att flera telefonnummer avlyssnas eller övervakas med stöd av flera tillstånd som gäller en och samma person. Det är också förklaringen till att antalet tillstånd har blivit fler.

Det förekommer att ett tillstånd i princip enbart leder fram till att ett nytt telefonnummer eller en ny annan teleadress behöver avlyssnas eller övervakas. Även på andra sätt samverkar resultaten av olika tillstånd och olika hemliga tvångsmedel med varandra, och det kan därför vara svårt att avgöra vilket tillstånd som har gett den slutliga nyttan. Mot den bakgrunden är det varken ändamålsenligt eller lämpligt att med så stor exakthet som möjligt slå fast vilka resultat som ska nåsvid användningen av hemliga tvångsmedel i enskilda brottsutredningar eller att i förväg bestämma att en viss procentandel av samtliga fall där hemliga tvångsmedel används ska leda till vissa förväntade resultat.

För att kunna bedöma nyttan av de hemliga tvångsmedlen har de brottsbekämpande myndigheterna redovisat om de uppgifter som har hämtats in har lett till frihetsberövande av den avlyssnade, till ett annat tvångsmedel, till att någon annan har frihetsberövats i ärendet eller till att den misstänkte har avförts från förundersökningen. Av den samlade redovisningen framgår det att användningen av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har varit till nytta när det gäller 73 procent av de misstänkta. Motsvarande siffra för hemlig kameraövervakning är 62 procent. Fördelningen av de olika formerna av nytta visar att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning främst har haft betydelse genom att uppgifterna har använts som spaningshjälpmedel, att uppgifterna har utgjort underlag för förhör under förundersökningen eller att uppgifterna har lett till att den misstänkte har kunnat frihetsberövas.

Bland de lägst frekventa av alla redovisade nyttor är att uppgifterna har lett till att en misstänkt har avförts från utredningen. Trots det är det 67 personer som har kunnat avföras från utredningar på grund av uppgifter som har framkommit vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning.

När det sedan gäller registret har det tidigare digitala ärendehanteringssystemet för hemliga tvångsmedel inte längre använts, på grund av driftsproblem. Något nytt digitalt system har ännu  inte kunnat driftsättas, men bedömningen är fortfarande att ett sådant system på området kan bidra till högre effektivitet och kvalitet i myndigheternas redovisning av sin användning av hemliga tvångsmedel.

Det finns också skäl att nämna utredningen om vissa hemliga tvångsmedel, som i juni 2012 lämnade betänkandet Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott . Utredningen föreslår att bestämmelserna i de tre tidsbegränsade lagarna om hemliga tvångsmedel ska permanentas. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Det kan vara en ordning som mycket väl kan fungera bra i framtiden. I september 2013 lämnade de brottsbekämpande myndigheterna för övrigt ett förslag på hur redovisningen av hemliga tvångsmedel kan ske på ett mer ändamålsenligt sätt.

Herr talman! Vid avvägningen mellan enskildas rätt till skydd av sitt privat- och familjeliv och samhällets intresse av en effektiv brottsbekämpning är det betydelsefullt att med tillräckligt god precision kunna bedöma vilka resultat användningen av hemliga tvångsmedel har lett till i berörda brottsutredningar. Det är självfallet positivt att till exempel hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har varit till nytta i så stor andel som 73 procent av fallen.

 Samtidigt är det varken ändamålsenligt eller lämpligt att i förväg bestämma till exempel att en viss procentandel av samtliga fall där hemliga tvångsmedel används ska leda till vissa förväntade resultat. Det är numera svårt att redovisa nyttan med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i förhållande till någon person, och nyttan redovisas därför i stället genom anonymiserade exempel. Detsamma gäller i fråga om de uppgifter myndigheterna med stöd av den nya lagstiftningen hämtar in i underrättelseverksamheten. Det finns ingen anledning att vara kritisk till detta.

Redovisningen som sker är tillräcklig, och riksdagen har tidigare tagit ställning till att Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel inte ska redovisas på detta sätt. Det finns inte heller anledning att rikta några anmärkningar mot årets redovisning. Jag yrkar därför, i enlighet med det som föreslås i betänkandet, att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna. Vidare yrkar jag att motionsyrkandena ska avslås.

Här finns en länk till övriga anföranden och en inspelning av själva debatten.

Utanförskapet har minskat!

När man läser Svenska Dagbladet undrar man ibland över journalistiken i den tidningen. För en tid sedan sysslade man med någonting som återkom med jämna mellanrum, nämligen "Faktakollen". Detta gick ut på att kontrollera riktigheten i olika politiska uttalanden genom en recension som kunde ge rött, gult eller grönt ljus. För den läsare som fäster tilltro till att en dagstidnings journalister har bättre koll på fakta än exempelvis politiker är det inte bra om siffror i andra avseenden i samma tidning är felaktiga eller används på ett manipulativt sätt. Visserligen änvänds siffror på ett felaktigt eller manipulativt sätt även av politiker. För egen del tar jag dock avstånd från sådant och jag har uppfattningen att intellektuell hederlighet också är en dygd i mitt eget parti. Detta gäller dock - tyvärr - inte alla partier och alla politiker.

Hur som helst skrivs det i Svenska Dagbladet i dag att Alliansen har misslyckats med att minska utanförskapet. Detta är missvisande eftersom utanförskapet har minskat. Totalt har utanförskapet minskat med 200 000 personer. Jämför med situationen i dag har utanförskapet minskat både om man jämför med 2006 och 2010. Minskningen av utanförskapet gäller såväl om man räknar andelen av befolkningen i arbetsför ålder som antalet personer (vilket framgår av siffror från SCB).

I den aktuella artikeln jämförs år 2011 med 2013 i stället för att spegla hela utvecklingen från antingen 2006 eller 2010 eller under de så kallade krisåren. Enligt SCB:s sätt att mäta var utanförskapet år 2006 nästan var femte person i arbetsför ålder. Från 2006 fram till 2010 pressades utanförskapet ned till 15,6 procent och under innevarande mandatperiod har utanförskapet gått ned till 14,6 procent. Detta ska ses i ljuset av att utanförskapet har ökat stort i de flesta andra Europeiska länder under samma tidsperiod.

Totalt har arbetslösheten minskat med i storleksordningen 200 000 personer sedan Alliansregeringen tillträdde 2006.

Här finns en länk till en artikel som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har skrivit. Artikeln belyser frågan om utanförskapet på ett bra och tydligt sätt.

Höjda minimistraff för allvarliga brott

Utredningen som har sett över frågan om skärpta straff för allvarliga våldsbrott har i dag överlämnat sitt betänkande Straffskalorna för allvarliga våldsbrott (SOU 2014:18) till justitieminister Beatrice Ask.

Utredningen föreslår att minimistraffen för ett antal av de allvarliga våldsbrotten ska höjas. De konkreta förslagen till höjda minimistraff innebär att fängelsestraffen förlängs med mellan tre månader och två år för de aktuella brotten.

De nya minimistraffen som föreslås är följande.

Grovt olaga hot respektive grovt olaga tvång: fängelse nio månader (för närvarande sex månader)

Grov misshandel respektive grov utpressning: fängelse ett år och sex månader (för närvarande ett år)

Grovt rån respektive synnerligen grov misshandel: fängelse fem år (för närvarande fyra år)

Dråp: fängelse åtta år (för närvarande sex år)

Dessutom föreslår utredningen att straffskalorna för brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor förändras och höjs så att de bättre överensstämmer med straffen för andra grova våldsbrott.

Utredningens föreslår också att brottet barnadråp avskaffas. Det ska ersättas av ett nytt brott: dråp under förmildrade omständigheter med en straffskala upp till åtta års fängelse.

Bakgrunden till förslagen är den generella skärpning av straffen för allvarliga våldsbrott som genomfördes 2010. Den reformen grundades på att synen på våld i samhället har förändrats över tid, och att våldsbrottslighet i dag ses som mer klandervärt än tidigare. Samma skäl ligger bakom de nu framlagda förslagen.

Den tidigare reformen kritiserades på grund av den "lagstiftningsteknik" som då användes. Det har också diskuterats i vilken utsträckning de skärpta reglerna har lett till strängare straff.

Utredningen har utgått från att det behövs ytterligare åtgärder för att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Höjda minimistraff skulle på ett mer direkt sätt påverka hur straff mäts ut i det enskilda fallen, jämfört med de generella lagändringar som gjordes 2010. Utredningen lägger därför fram förslag till sådana höjningar.

Här finns en länk till utredningsbetänkandet.

Idrottsvåld och politisk reaktivism

Problemet med idrottsvåld och huliganbråk, kanske främst i samband med fotbollsmatcher, är inte någon ny företeelse. Att det begås handlingar från huliganers sida som leder till att andra människor avlider är fullständigt oacceptabelt och bara att beklaga. Frågan är dock - som alltid - vad som kunde ha gjorts för att förhindra att det som har inträffat skulle inträffa.

Det är dock just i sådana situationer som den nu förevarande som rösterna höjs för att än det ena och än det andra borde ha gjorts, fast allting mycket tidigare. För det första har regeringen gjort en hel del för att hantera vad som kan kallas huliganvåld. Alldeles nyligen behandlade Justitieutskottet ett betänkande avseende tillträdesförbud vid idrottsarrangemang.

Riksdagens beslut om tillträdesförbud innebär att personer som anses utgöra en risk för ordningen och säkerheten vid idrottsarrangemang kan förbjudas att gå på fotbollsmatcher och andra sportevenemang. I dag gäller ett sådant tillträdesförbud i högst ett år. Redan från och med i morgon - den 1 april - (då den nya lagstiftningen träder i kraft) kommer den längsta tiden ett tillträdesförbud ska kunna gälla att förlängas till tre år. Denna skärpning av reglerna är en av flera åtgärder för att motverka oroligheter och våld vid idrottsarrangemang.

Den politiska reaktivismen - vilket bland andra Stefan Löfven också har gett uttryck för - innebär att mer borde ha gjorts och tidigare. Det som är intressant är att det i dessa frågor finns en uppenbar splittring bland oppositionspartierna. Om man ser till det aktuella lagstiftningsärendet om förlängt tillträdesförbud ville varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet att detta skulle genomföras. Socialdemokraterna motsatte sig inte ett förlängt tillträdesförbud och ville därutöver införa en anmälningsplikt som skulle ha fått helt orimliga konsekvenser. Oppositonen var med andra ord i allra högsta grad splittrad som så ofta annars på rättspolitikens område.

När det sedan gäller Björn Eriksson och de utredningsförslag han har lämnat kan man först konstatera att Björn Eriksson inte har underbyggt sina förslag juridiskt på det sätt som krävs. Kanske inte så konstigt eftersom Björn Eriksson inte är jurist. Detta har också lett till omfattande remisskritik. Trots detta borde Björn Eriksson veta - tvärtemot vad han sade vid ett tillfälle då han medverkade i SVT-debatt i dessa frågor - att det inte bara är att genomföra hans förslag just av det skälet att ytterligare utredning krävs.

Om man sedan ser till vissa av de enskilda förslag som diskuteras kan man konstatera att maskeringsförbud ofta nämns. Personligen tycker jag att resonemanget kring detta haltar högst väsentligt. Om någon tar sig för att utöva våld på en sådan nivå att detta kan leda till dödlig utgång hindras knappast våldet i sig av att gärningsmannen varit förbjuden att maskera sig. Snarare är det i så fall troligt att vederbörande väljer att maskera sig i alla fall åtminstone just innan våldshandlingen utförs.

Kan någon tro att om ett maskeringsförbud införs så kan man ingripa mot dem som maskerat sig därför att de går omkring maskerade. De är möjligen lika osannolikt som att personer som vill råna banker, värdetransporter eller butiker maskerar sig långt tidigare och därigenom signalerar att "nu är jag/vi på väg till ett rån". Tror någon enskild på att ett maskeringsförbud kommer att ha någon avgörande betydelse tror jag inte att man har förstått problematiken helt och fullt.

Att ytterligare åtgärder kommer att genomföras mot huliganvåld är däremot högst sannolikt - under förutsättning att Alliansen får fortsätta att bestämma. De förslag som under sådana förhållanden kommer att presenteras kommer dock att vara tillräckligt utredda och underbyggda för att kunna läggas till grund för en i alla avseenden fungerande lagstiftning.

Här finns en länk till en artikel i Dagens Nyheter som beskriver händelsen som ledde till den 43-åriga fotbollssupporterns död. För övrigt bemötte justitieminister Beatrice Ask på ett mycket bra sätt i etermedia de påståenden som framfördes från vissa håll om att regeringen skulle ha varit för passiv i dessa frågor.  

Fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor

EU:s rättighetsbyrå har låtit göra en studie om kvinnors utsatthet som omfattar våld i nära relationer, men också våld från bekanta och okända. Det har med anledning av studien väckts frågor om vilka åtgärder som bör vidtas i Sverige för att minska andelen kvinnor som utsätts för sexuellt våld och trakasserier i jämförelse med övriga länder inom EU.

Viktigt att slå fast inledningsvis är att det är oacceptabelt att kvinnor utsätts för fysiskt eller sexuellt våld, oavsett om detta sker i eller utanför hemmet. Att det finns allt för många kvinnor som får sin frihet beskuren genom att utsättas för våld eller förtryck är jag mycket väl medveten om, inte minst med anledning av alla de relationsvåldsmål jag har dömt i. Att det finns kvinnor som får sin frihet beskuren på detta sätt och därför bär på en ständig oro och rädsla utgör ett allvarligt problem som påverkar hela samhället.

Den studie om kvinnors utsatthet som EU:s rättighetsbyrå har låtit göra visar på höga siffror för Sverige. Varför ser det ut så kan man fråga sig? Det finns nog ett antal förklaringar. Den första är att det är viktigt att vara medveten om hur svarsunderlaget i den aktuella studien ser ut och vad resultaten förmedlar. Flera av de länder som enligt studien har höga nivåer när det gäller våldsutsatthet bland kvinnor ligger liksom Sverige högt i EU:s jämställdhetsindex. En annan förklaring - som är en följd av den första förklaringen - är att i länder där samhället aktivt tar avstånd från våld mot kvinnor ökar sannolikheten för att kvinnor ska berätta om sin utsatthet.

Att utsattheten för olika former av våld och hot ser ut ungefär på det här sättet är inte någon nyhet. Regeringen har därför gett frågan om våld mot kvinnor hög prioritet och möjligheterna att bekämpa våld i nära relationer har också avsevärt förbättrats under senare år.

Under den nuvarande mandatperioden har regeringen utvecklat och fördjupat de omfattande satsningar som beslutades i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En stor del av de 960 miljoner kronor som avsattes för att främja jämställdhet har använts för att bekämpa mäns våld mot kvinnor med bland annat fokus på sexuellt våld.

 

Regeringen har också utsett en nationell samordnare mot våld i nära relationer. Vi moderater i justitiekommittén kommer att träffa vederbörande nästa vecka.

 

Vidare har regeringen gjort betydande satsningar för att på olika sätt utveckla rättsväsendet och för att minska mörkertalen. Anslagen till rättsväsendet är i år ca 11,3 miljarder kronor högre jämfört med när Alliansregeringen tillträdde 2006. Medel har tillförts för att bland annat öka tryggheten i samhället och effektiviteten i rättsväsendet. Tillsammans skapar dessa stora satsningar förutsättningar för att ytterligare utveckla arbetet mot våld och hot mot kvinnor.

 
Det är bra att våld mot kvinnor kartläggs och uppmärksammas. Under de kommande månaderna kommer vi att få såväl resultatet från Brottsförebyggande rådets stora frågeundersökning om brott i nära relationer och slutredovisningen från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer. Dessa redovisningar kommer att utgöra ett värdefullt underlag när vi ska bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas och hur de ska utformas för att ge största möjliga effekt.

Uttalanden och artiklar om tiggeri

Jag har uttalat mig för TT om hur Moderaterna ser på frågan om att förbjuda tiggeri som sådant. Detta efter att Novus på uppdrag av TT gjort en undersökning om hur svenskar ställer sig till ett så kallat tiggeriförbud.

Moderaternas huvudbudskap framgår bland annat av en artikel i Borås Tidning. Där står följande:

"Moderaterna tog ett beslut på sin stämma i oktober att "överväga att kriminalisera utnyttjande av någon annans utsatta ställning i samband med organiserat tiggeri".

– Vi är emot att förbjuda tiggeri, det är som att förbjuda fattigdom. Man ska kunna be om hjälp utan att det är straffbart. Däremot vill vi se om man kan förbjuda att personer utnyttjar andra, som ett komplement till människohandelslagen, säger Anti Avsan (M) i justitieutskottet."

Här finns en länk till en artikeln i Dagens Nyheter där Novus-undersökningen presenteras.

Här finns en länk till artikeln i Borås Tidning.

TT har också skickat meddelanden där mina uttalanden finns med. Vidare har VästerviksTidningen skrivit om detta och Sveriges Radio P4 Värmland har tagit upp frågan.

Narkotikabekämpning på global nivå

Efter förhandlingar har jag och min Mexikanska parlamentarikerkollega senator Laura Angélica Rojas Hernándes (som är ordförande i Mexikanska parlamentets utrikesutskott för relationer med internationnella organisationer) tagit ett initiativ inom Interparlamentariska Unionen i syfte att agera mot narkotikaproblematiken på global nivå. Vi är överens om att legalisering inte är någon bra lösning.

Förslaget ska presenteras i morgon då det avgörs hur den fortsatta behandlingen ska gå till. Här nedan finns förslaget i sin helhet.

FORMAL REQUEST FOR A STUDY ON INTERNATIONAL COOPERATION TOWARDS AN INTEGRATED AND BALANCED STRATEGY TO COUNTER THE WORLD DRUG PROBLEM

THE ROLE OF PARLIAMENTARIANS

Proposal submitted by the Mexican and Swedish delegations to the Standing Committee on United Nations Affairs as a formal request for a study to be conducted by the IPU

Explanatory text

The drug problem has become an increasingly problematic global phenomenon. Under current circumstances, the principle that everyone, from the individual right up to the State itself, is accountable to laws that are publicly promulgated, equally enforced and independently adjudicated, can not apply. Establishing respect for the rule of law is fundamental to achieving a durable peace and security, to the effective protection of human rights, and to sustained economic progress and development.

The world drug problem, notwithstanding the progress made, continues to pose a serious threat to the health, safety and well-being of our citizens. Efforts to counter it have had a high price for society and individuals.

The international community must take responsibility and take action. No country can combat drug trafficking on its own. We are all affected as countries of consumers, suppliers and transit and highly dependent on regional, sub-regional and international cooperation in the fight against drugs and organized crime, a priority area for the United Nations. We Parliamentarians have the responsibility for the legal framework – with regards to public safety, but also to health, education and other related fields – and it is vital that we as representatives of the people safeguard democracy around the world.

The Mexican and Swedish delegations, according to the Statutes of the Inter-Parliamentary Union, wishes to present the following study request for inclusion in the research and study agenda of the organization based on the following considerations:

Background

The worrisome dimension of the drug consumption and illicit trade problem are self-evident according to recent data of the United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC). There are approximately 315 million people in the world, between the ages of 15 and 64 years old, who consume drugs on a regular basis. Approximately 190 million persons use cannabis, while 20 million take cocaine and 53 million consume methamphetamines. While the use of traditional drugs, such as heroin and cocaine, seems to be declining in some parts of the world, prescription drug abuse and new psychoactive substance abuse is growing. The number of people with severe problems of drug addiction has increased significantly to reach 39 million.

Problems related to the abuse of drugs are still strongly associated with several diseases of pandemic proportions such as HIV/AIDS and tuberculosis, among others. Young people and adolescents are particularly vulnerable to drugs, especially in economically depressed areas where there is a general lack of education and work opportunities.  These are the primary targets of criminal organizations that take advantage of the illicit drug market.

Drug trafficking is a substantial part of the global illicit trade involving the cultivation, distribution and sale of substances subject to drug prohibition laws. Drug-related violence is one of the most important sources of criminality or instability in several countries and remains a constant concern for the safety and well-being of entire cities and populations. Moreover, it has proved to be an important component of transnational organized crime in terms of providing financial support and facilitating other heinous and fast-growing criminal activities such as human and arms trafficking, kidnapping, extortion, sexual and labour exploitation, and money laundering. As a cornerstone of organized crime networks with transnational dimensions, drug trafficking is not only a regional but also a global problem that needs to be tackled by the international community.

Despite the efforts and progress made by States, increased international cooperation, and the recognition of the principle of common and shared responsibility, unsatisfactory results have triggered the need to find new ways of tackling the problem but also emphasizing the health dimension and protection of the social fabric. In September 2012, the Presidents of Mexico, Colombia and Guatemala called on the United Nations General Assembly to organize a Special Session on Drugs (UNGASS), through a resolution co-sponsored by 95 other countries. It will take place on 2016.

The main focus of that event, apart from launching a high-level political dialogue, will be to scale up the process of reviewing, and eventually adjusting, the 2009 Political Declaration and Plan of Action on International Cooperation towards an Integrated and Balanced Strategy to Counter the World Drug Problem, which are currently under assessment by the United Nations Commission on Narcotic Drugs (CND) in Vienna. States must reaffirm their commitment to international cooperation, while at the same time conducting a broad, transparent, inclusive and scientific evidence based debate on this important issue.

The context for such a conference to take place cannot be more appropriate.  It comes precisely at a time of growing discussion of the current policies on drugs and calls for drug policy reform, particularly but not exclusively in Latin America and the United States. In addition, other leaders, experts, policymakers, parliamentarians and thinkers, both within and outside the realm of international organizations, have engaged in a particularly fruitful dialogue promoting regional and international debate.

This meeting will be held on the eve of important key events due to take place on the road to UNGASS 2016, such as the presentation of the Hemispheric Review of the Organization of American States on the drug policies to be discussed during special sessions of its General Assembly, the presentation of a report on these matters by the Caribbean Community (CARICOM) and, more importantly, the meeting of the High-level Segment of the United Nations Commission on Narcotic Drugs (CND) in Vienna on 13 and 14 March 2014, which has issued a “Joint Ministerial Agreement”.

The world drug problem is much more than a demand and supply issue and that it seems necessary to strengthen policies that take into account the social fabric and human rights considerations in order to minimize its impact on modern societies.

The IPU reaffirms the United Nations General Assembly resolution 67/193, in which it decided to convene, in early 2016, a special session of the General Assembly on the world drug problem to review the progress in the implementation of the Political Declaration and Plan of Action on International Cooperation towards an Integrated and Balanced Strategy to Counter the World Drug Problem, including an assessment of the achievements and challenges in countering the world drug problem, within the framework of the three international drug control conventions and other relevant United Nations instruments.

The IPU also reaffirms the United Nations General Assembly resolution 68/197, which requested the Commission on Narcotic Drugs to engage in the preparatory process for UNGASS, including presentation of proposals to be considered by the General Assembly starting at its sixty-ninth session, and supporting its substantive work to start the compilation of regional, national and local relevant experiences in reducing drugs supply and demand and policies curtailing violence and social vulnerabilities. At the same time, the IPU also calls on all relevant actors to remain engaged in this debate, so that it leads to the strongest possible outcome.

 

Proposal

 
The Mexican and Swedish delegations formally requests and appeals for the approval of a special research exercise, led by appointed Rapporteurs. A review should be carried out on an enhanced role for the IPU in developing an action plan on international cooperation towards an integrated strategy to give the UN-process a parliamentary dimension to counter the world drug problem. The IPU should consider the important debate ahead and the relevant role that parliaments have in the discussion, reform and implementation of meaningful legislation on the subject. This should be one of the studies to be conducted by the IPU during 2014-2015 under the mandate of the fourth Standing Committee.

På väg mot polisens nya organisation

Polisen genomgår för närvarande den största omorganisationen på många decennier. Regeringen har nu överlämnat en proposition om detta till riksdagen. De 21 nuvarande polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen ska ombildas till en myndighet (Polismyndigheten) från och med den 1 januari 2015. Samtidigt blir Säkerhetspolisen en egen fristående myndighet.

Syftet med reformen är att skapa tydligare styrning och bättre förutsättningar för högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, större flexibilitet och förbättrade resultat i polisens verksamhet. Många av de problem polisen har haft över tiden har varit hänförliga till positionering och revirstrider som ur ett övergripande samhällsperspektiv har varit helt kontraproduktivt. En ny sammanhållen myndighet är inte lösningen på problemen i sig, men skapar å andra sidan förutsättningar att gå vidare för att kunna lösa mer djupgående strukturella problem inom polisen. Det handlar om ledning och styrning men också om sådant som IT-stöd, vilket har fått en hel del uppmärksamhet i media.

Ombildningen till en riksövergripande polismyndighet ska inte ändra uppgiftsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och polisen i övrigt.

De lagändringar som behövs för omorganisationen innebär i huvudsak följande:

• Det tydliggörs när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen eller båda myndigheterna har befogenheter eller fullgör uppgifter enligt viss lagstiftning,                                        
• den anknytning till den lokala polisorganisationen som finns i vissa lagar tas bort, och
• många begrepp med anknytning till polisens organisation som används i dagens lagstiftning byts ut eller utmönstras.

Reformen förutsätter att regleringen av polisens personuppgiftsbehandling och bestämmelserna om sekretess anpassas till den nya organisationen. Dessutom inrättas ett nytt register över DNA-profiler, elimineringsdatabasen, för att stärka kvaliteten i vad som kallas den forensiska verksamheten.

Hemliga tvångsmedel

Med hemliga tvångsmedel menas hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation (tidigare hemlig teleavlyssning), hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (tidigare hemlig teleövervakning) och hemlig kameraövervakning.

De senaste uppgifterna om användningen av hemliga tvångsmedel avser år 2012. Vad man kan konstatera är att antalet redovisade tillstånd gällande hemliga tvångsmedel, antalet personer som har varit föremål för något tvångsmedel och antalet förundersökningar med hemliga tvångsmedel ökade under 2012.

Ett skäl till att användningen av hemliga tvångsmedel har ökat är bland annat att det som de brottsbekämpande myndigheterna tidigare kunde inhämta utan att ansöka hos domstol numera kräver ett domstolsbeslut.

En samlad bedömning är att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel är ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen. Av myndigheternas redovisning framgår för år 2012 att de hemliga tvångsmedlen fyller en mycket viktig funktion för det brottsutredande arbetet. Redovisningen visar också att de hemliga tvångsmedlen har inneburit en reell nytta.

Här finns en länk till regeringens redovisning.

Bekämpande av terrorism

Ett av mina specifika ansvarsområden i justitieutskottet är frågor gällande terrorism. Jag är också ansvarig för frågor gällande tvångsmedelsanvändning vilket nästan alltid tangeras när effektiva åtgärder mot terrorism diskuteras.

Nu är ett ärende på väg fram där Sverige föreslås tillträda tre FN-överenskommelser om bekämpande av terrorism. Dessa överenskommelser är: Dels en konvention för bekämpande av nukleär terrorism, dels två protokoll som ändrar befintliga instrument om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet respektive säkerheten för fasta plattformar på kontinentalsockeln.

Tillträdet till konventionen respektive de två protokollen innehåller även vissa följdändringar i svensk lagstiftning som bland annat innefattar en utvidgad möjlighet för Sverige att lämna tillstånd till ett annat land att borda ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium.

Bestämmelserna i konventionen (för bekämpande av nukleär terrorism) syftar till att förhindra användning av radioaktivt material för att begå allvarliga brott och att motverka sådana brott där fartyg eller till exempel oljeplattformar är måltavlor eller viktiga hjälpmedel för terroristaktioner.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

 
Jag kommer att vara ansvarig för det aktuella lagstiftningsärendet när detta når riksdagen

Elände i Ukraina och rättsstatens frånvaro

Det är svårt att vara enskild människa i ett land som inte kan kallas för en rättsstat och där enskilda människor inte bara kan utsättas, utan också utsätts för gränslöst godtycke om detta gynnar statens intressen. Sovjetryssland var ett sådant land, känt för osjälvständiga domstolar där domarna hade mindre att säga till om än partifunktionärer och åklagare som var statens förlänga arm. Man skulle kunna säga att i det statsbygget fanns det inte mycket av någon maktfördelningslära.

I sovjetryssland förekom begreppet "telefonrätt" med vilket menas att en domare ringde ett samtal till någon partifunktionär för att ta reda på hur någon bör dömas i ett enskilt fall. Det fanns inte heller någon ambition - i brottmål - att i första hand finna den skyldige utan i stället räckte det med att hitta någon som kunde sona brottet. Detta var ett praktiskt synsätt eftersom ett allvarligt brott kunde leda till en möjlighet att röja undan någon oppositionell eller på annat sätt misshaglig person. I vart fall "trålades" det brett. Fanns det misstankar åt ett visst håll kunde en grupp personer dömas för ett visst brott. Först dömdes någon för det aktuella brottet i sig och då var det förhållandevis ointressant om det var den skyldige eftersom målet bara var att någon skulle sona brottet. Övriga kunde dömas till lika långa straff för "huliganism" på grund av olika typer av påstått samröre med den som dömdes för huvudbrottet. Även här fanns ju möjlighet att håva in oppositionella och andra misshagliga personer för "huliganism".

Att det skulle vara någon avgörande skillnad i dagens ryska system mot det gamla sovjetryska är inte ens sannolikt. Detta system finns också i Ukraina. Det är bland annat av detta skäl som så kallade oppositionella har protesterat mot den tidigare Ukrainske presidenten Viktor Janukovytjs styre. Olika personer har bland annat i TV-intervjuer sagt att man vill att Ukraina ska bli en rättsstat och har därför vänt sig mot EU. Detta är kanske inte så konstigt, inte minste efter att Julia Tymosjenko, den 11 oktober 2011, dömdes till sju års fängelse för så kallat maktmissbruk efter att ha skrivit under ett gasavtal med Ryssland. Domen framstår som minst sagt ansträngd precis som brottet i sig. Samtidigt är detta bara ett - i och för sig uppmärksammat - fall.

Ryssland har under olika konstruerade förevändningar trätt in i en befriarroll - inför ett stort antal av media desinformerade ryssar - när det gäller Rysslands inblandning i Ukrainas inre angelägenheter i strid med internationell rätt. Den gamla sovjetryska paradgrenen desinformation i stor skala har fått en renässans.

Likaså ger Putins uttalanden uttryck för "starategisk maskirovka" när han säger att trupper dras tillbaka, att det inte finns ryska soldater på Krim utan endast lokala självförsvarsstyrkor och en hel del annat som syftar till att skapa vilseledning och osäkerhet hos människor i västliga demokratier. "Maskirovka" är en gammal rysk term för kamouflage, men också allt som ger en motståndare en felaktig uppfattning om framförallt planer och avsikter.

Debatt om våldtäkter och förtroendet för rättsväsendet

I går deltog jag i en interpellationsdebatt gällande frågan om hur domstolar dömer i våldtäktsmål. Debatten som förs är ofta högljudd och enskilda personer - oavsett om det är fråga om privatpersoner eller socialdemokratiska politiker - har många gånger bestämda och tvärsäkra uppfattningar om en domstol har dömt rätt eller inte. Slutsatserna grundas i bästa fall på att man läst och försökt förstå en dom eller annars på uppgifter i media.

Jag känner att jag närmast får en undervisande uppgift i sådana i situationer vilket är nödvändigt om en nyanserad debatt ska kunna föras.

I mitt första inlägg sade jag följande: Jag vill börja med att säga att det egentligen inte är något fel på domstolsväsendets anseende. Sanningen bor i betraktarens ögon. Det finns väldigt många betraktare som har mycket bestämda uppfattningar om saker och ting. De tycks veta bättre vilken bevisning som finns, hur bevisningen ska värderas och vilken bevisning som ska läggas till grund för en fällande dom än domstolen.

Jag kan för egen del säga att jag inte kan ha en bestämd uppfattning om huruvida en domstol har dömt rätt eller inte om jag inte har varit närvarande vid huvudförhandlingen, och då är jag själv domare. Skälet till det är mycket enkelt. Det är under huvudförhandlingen som all bevisning ska presenteras i ett sammanhang. Det som återfinns i domen är vad domstolen har valt att redovisa. Jag kan läsa domen och göra en bedömning om domstolen har resonerat rätt utifrån vad som har redovisats i domen. Däremot kan jag inte med hundraprocentig säkerhet säga huruvida domstolen har dömt rätt eller inte.

Som tur är har vi höga beviskrav i Sverige, och det ska gälla i alla typer av mål, framför allt när människor riskerar långa fängelsestraff. Det absolut viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms, men naturligtvis är det också viktigt att skyldiga lagförs så långt det över huvud taget är möjligt. Så måste det vara. Först och främst ska oskyldiga inte fällas.

Man kan inte göra sig till tolk för en massa olika uppfattningar, som Monica Green gör, och säga att det finns tydliga bevis. Jag kan inte säga det, någon advokat kan inte säga det, kanske inte heller en åklagare som är utomstående betraktare, utan frågan är hur bevisvärderingen sker. Det som ska bevisas ska vara styrkt eller ställt utom rimligt tvivel.

Det som redovisas i domarna är, precis som jag sade, det som domstolen har valt att redovisa. Det som redovisas i medier i stället är mycket mer tendentiöst. Det är en omskrivning av det som journalister har utläst i domar, och det är ännu svårare att ta till sig. Sedan kan det naturligtvis vara fall där ord står mot ord, men det kan ingen domstol egentligen nöja sig med. Man ska värdera målsägandes utsaga, som ska ställas mot de uppgifter som den tilltalade lämnar.

Man kan inte nöja sig med att säga att ord står mot ord i en dom, utan det ska avgöras vem som är trovärdig och om uppgifterna är tillförlitliga. Det man ofta blandar ihop är trovärdighet och tillförlighet. Trovärdighet handlar om person; tillförlitlighet handlar om uppgifterna sig. En trovärdig person kan lämna uppgifter som inte är tillförlitliga därför att man har kunnat missta sig. Personen i fråga har kanske varit alkoholpåverkad, eller så är det någon annan omständighet som gör att man inte kan sätta full tilltro till uppgifterna.

Återigen: Så måste det vara i en rättsstat ... att bevisningen måste hålla så långt att det är ställt utom rimligt tvivel eller med andra ord att det är styrkt att den tilltalade har begått den gärning som åklagaren påstår. Är det inte så kan man inte fälla, och så måste det vara. Och "glappet", när bevisningen inte räcker till, kan man inte fylla med någon form av allmän kunskap. Man kan aldrig veta om det är så som den allmänna kunskapen ger vid handen i det enskilda fallet.

Här finns en länk till mitt andra inlägg och de övriga inläggen i debatten.

Lättare att förverka egendom som åtkommits genom brott

En sedan tidigare tillsatt utredning om ”utvidgat förverkande” ska:

• analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra Europaparlamentets och rådets kommande – men ännu inte formellt antagna – direktiv om frysning och förverkande av utbyte av brott.

Med utvidgat förverkande menas den förverkandeform (36 kap. 1 b § brottsbalken) som innebär att det i vissa fall är möjligt att förverka även utbyte som kommer från annat brottsligt handlande än det som den tilltalade döms för. Detta innebär också att sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten inte behöver styrkas fullt ut. I stället är det tillräckligt att ett lägre ställt beviskrav är uppfyllt.

Regeringen gav i februari 2013 en särskild utredare i uppdrag att redovisa hur reglerna om utvidgat förverkande hade tillämpats och mot bakgrund vad som framkommit utvärdera bland annat om tillämpningen hade visat på problem eller svårigheter med regleringen. Med utgångspunkt i resultatet av utvärderingen och regeringens ståndpunkt att utvidgat förverkande ska vara ett kraftfullt redskap i kampen mot organiserad brottslighet skulle utredaren vid behov lämna förslag till författningsändringar.

Den aktuella utredningen har nu fått ett tilläggsuppdrag.

Inom EU pågår förhandlingar om ett direktiv om bland annat förverkande av utbyte av brott. Direktivet syftar till att ytterligare stärka medlemsstaternas system för förverkande av tillgångar som kommer från brottslig verksamhet. Förhandlingarna om direktivet är i allt väsentligt slutförda.

Utredningen har därför fått i uppdrag att även:

• analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra det kommande – men ännu inte formellt antagna – EU-direktivet om frysning och förverkande av utbyte av brott.

 
Uppdraget ska i sin helhet redovisas senast den 1 september 2014

Skärpta straff för vapenbrott

I fredags förra veckan överlämnade utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet överlämnade ett delbetänkande ”Skärpta straff för vapenbrott” (SOU 2014:7) till justitieministern.

Utredaren har haft i uppdrag att överväga och föreslå de åtgärder som krävs för att höja straffminimum för grovt vapenbrott från fängelse i sex månader till ett år och införa en särskild straffskala för synnerligen grovt vapenbrott.

Följande förslag lämnas i det aktuella delbetänkandet:

#  Straffskalan för grovt vapenbrott ska ändras så att det för grovt vapenbrott ska dömas till fängelse i lägst ett år och högst fyra år samtidigt som det ska införas ett synnerligen grovt brott där det stadgas fängelse i lägst tre år och högst sex år.

#  Vissa justeringar ska göras av kriterierna för bedömningen av om ett vapenbrott är grovt. Utöver vad som gäller i dag ska det bland annat särskilt beaktas om gärningen varit av särskilt farlig art.

 

#  Vid bedömande av om ett vapenbrott är synnerligen grovt ska särskilt beaktas om innehavet har avsett ett stort antal vapen.

#  Straffskalan för vapenbrott av normalgraden ska ändras på så sätt att straffmaximum höjs till fängelse i två år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2014.

 
Övriga delar av utredningens uppdrag - som avser en analys av om det straffrättsliga regelverket på vissa särskilt angivna områden kan skärpas för att på ett mer effektivt sätt motverka organiserad brottslighet - ska redovisas senast den 29 augusti 2014.

Här finns en länk till det aktuella (del)betänkandet.

Nolltolerans har minskat narkotikamissbruket

Det finns ett antal personer som i samhällsdebatten talar starkt för att cannabis ska legaliseras och beskriver svensk narkotikapolitik som ett historiskt misslyckande eller ett historiskt misstag. Påståendet underbyggs med olika argument som exempelvis att den restriktiva hållningen mot narkotika är orsaken till att det finns grov gränsöverskridande brottslighet, att människor i Sverige dör på grund av den restriktiva politiken, och inte minst att cannabis – som diskussionen än så länge handlar om – inte alls är så farligt som många forskningsrapporter visar. Vissa debattörer på sociala medier lägger till och med till att det kan vara så att cannabis är bra ur vissa avseenden och kan bidra till att öka människors kreativitet.

Legalisering av cannabis skulle dock utan tvekan vara fel väg för Sverige och skulle leda till fler narkotikarelaterade problem i samhället. Att den svenska narkotikapolitiken skulle vara ett historiskt misstag stämmer inte. Ser vi på forskningen inom narkotikaområdet kan vi konstatera att narkotikamissbruket är mycket mindre utbrett bland ungdomar i Sverige om man jämför med andra Europeiska länder. Om detta skriver jag tillsammans med min parti- och riksdagskollega Isabella Jernbeck i Dagens samhälle.

Vi pekar också på den utveckling som tidigare har skett i exempelvis Kalifornien, där det sedan en tid tillbaka har varit tillåtet att sälja så kallad medicinsk marijuana, vilken har lett till ökad avsättning av cannabis såväl i dessa som i andra sammanhang. Dessutom har försäljningen och tillgången på andra typer av narkotika också ökat som en följd av detta. Slutsatsen som FBI och narkotikapolisen i Los Angeles har dragit är att försäljningen av medicinsk marijuana har breddat knarkkartellernas verksamheter och därmed ökat förtjänstmöjligheterna för den grova organiserade brottsligheten.

 
Den restriktiva svenska narkotikapolitiken – som utgår från nolltolerans – har lett till att färre ungdomar i Sverige har missbruksproblem jämfört med hur det ser ut i andra länder i Europa. Denna politik har varit framgångsrik, den har ett brett folkligt och politiskt stöd och ska vara utgångspunkten även i fortsättningen.

Här finns en länk till artikeln i Dagens samhälle.

Här finns en länk till den ursprungliga artikeln i Dagens samhälle.

Högre krav på nämndemän

Regeringen har i dag beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag som syftar till att säkerställa att varje nämndeman är lämplig och kompetent för sitt uppdrag (i vilket bland annat innefattas omdömesförmåga och självständighet). Samtidigt har regeringen också beslutat att ge Statskontoret ett uppdrag om att ytterligare utreda konsekvenserna av ett förändrat rekryteringsförfarande för nämndemän. Nämndamannautredningen har diskuterat en så kallad fri kvot, vilket innebär en rekrytering av nämndemän som inte utgår från att man tillhör eller har nominerats av ett politiskt parti. Detta kommer således inte att genomföras, men däremot belysas ytterligare genom Statskontorets utredning.

Det aktuella förslaget innebär att kraven på varje enskild nämndemans lämplighet skärps. Det ska vara en uppgift för den domstolen där en nämndeman ska tjänstgöra att kontrollera nämndemannes laglydnad genom utdrag ur belastningsregistret. Vidare ska en nämndeman inte kunna vara försatt i konkurs för att få vara behörig att tjänstgöra. Därutöver ska det bli lättare för domstolen att kunna entlediga en nämndeman som genom brott eller på annat sätt har visat sig olämplig för uppdraget.

 

Genom obligatorisk utbildning i bland annat jävs- och sekretessfrågor ska kompetensen hos nämndemännen höjas. Förslaget i denna del har sin grund i vissa uppnmärksammade fall där nämndemäns agerande har varit olämpligt och i vissa fall lett till att huvudförhandlingar har fått tas om. Det mest aktuella exemplet är det så kallade Södertäljemålet. Jag känner för egen del till fall när nämndemän misstänkts för brott mot tystnadsplikten och något fall vill jag minnas också har lett till åtal. Det som har förekommit under enskild överläggning får inte yppas.

 

Regeringen föreslår också att val av nämndemän ska hållas vid en annan tidpunkt än i anslutning till val till kommun- och landstingsfullmäktige för att det ska vara tydligt att nämndemannauppdraget inte är ett politiskt uppdrag. Redan i dag är det alldeles tydligt i alla avseenden att en nämndeman aldrig någonsin får lägga sin politiska uppfattning till grund för dömandet. Även om jag alltid har varit mycket noga med att påpeka detta för alla nämndemän som avlagt domared inför mig som ordförande tror nog tyvärr att detta ändå inte alltid framgått lika tydligt på andra håll.

De nya reglerna beträffande nämndemän föreslås träda i kraft den 1 september 2014.

Här finns en länk till lagrådsremissen.

Här finns en länk till ett inslag i Sveriges Radio.

Människor i "utsatta områden" har stort behov av trygghet

Dagens Nyheter skriver i sin huvudledare i dag om att det planeras för en stor polis­insats i Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby. Den ursprungliga uppgiften som ledarskribenten hänför sig till kommer från Ekot i Sveriges Radio som på tisdagen avslöjade att 50 ­poliser ska läggas till de 25 som i dag finns i det aktuella området. Deras specifika måltavla blir mellan 200 och 300 unga människor som är yrkeskriminella och ”stör ut ett helt samhälle”.

Under förra året besökte jag den sociala insatsgruppen i Spånga/Tensta och träffade då socialarbetare och poliser. Vid ett senare tillfälle var socialarbetarna och poliserna även på besök hos den moderata justitiekommittén i riksdagen. En del av deras verklighetsbeskrivning handlar om hederliga människor, ofta med annan etnisk bakgrund, som lever på gränsen till utanförskap men samtidigt är hårt ansatta av den kriminalitet som finns i området där de bor.

Jag har ju egen yrkeserfarenhet av sådana problem och vet därför att unga kriminella på andra ställen så att säga ”inte kackar i eget bo”. På den tiden kriminaliteten var högre eller kanske till och med betydligt högre i Flemingsberg i Huddinge var utgångspunkten att man inte begår brott i sitt eget område. Jag tyckte då att det var intressant att notera att busskurerna i Flemingsberg aldrig var sönderslagna efter helgerna till skillnad från hur det var efter nästan varje helg i Segeltorp.

Det som skiljer Spånga/Tensta och Rinkeby från mina tidigare iakttagelser är just detta att här begås brotten till mycket stor del lokalt inom det egna området. Människor som bor i de aktuella förorterna – och som i många fall har flytt från förtryck – utsätts för ett lokalt förtryck av de brottsverksamma kriminella ungdomarna.

De utsatta behärskar i många fall inte det svenska språket bra, har knappa inkomstförhållanden och har svårt att göra sig hörda. Dessa människors utsatthet är därför i många avseenden större än för de allra flesta. Precis som ledarskribenten antyder har jag uppfattningen att de flesta som bor i områden som är ansatta av kriminalitet inte alls står i något motsatsförhållande till polisen utan tiger still av den anledningen att de kanske utgår från att polisen inte kan lösa deras trygghetsproblem och - inte minst - att de särskilt av den anledningen inte vill hamna i konflikt med de kriminella ungdomarna.

I ledarartikeln sägs bland annat att när polisinsatser ”kritiseras gör man gärna en poäng av att det är människor med invandrarbakgrund som drabbas oproportionerligt hårt av ökad polisnärvaro. Men samma bakgrund återfinns hos de flesta brottsoffren. Det verkligt stora sveket mot förorterna och deras invånare vore att lämna dem åt sitt öde. Konflikten står mellan de få som lever kriminellt och de många som vill vara i fred."

Just precis detta är även min poäng och slutsatsen efter att ha träffat socialarbetare och poliser i den sociala insatsgruppen i Spånga/Tensta.

Här finns en länk till Dagens Nyheters huvudledare.