Blufföretag och bluffakturor

Diskussionen om det som kallas för blufföretag är aktuell så länge som sådan verksamhet kan pågå utan kraftfulla insatser från polisen och rättsväsendet. I dagens Aktuellt fanns ett reportage om ett företag som riktat in sig på pensionärer som äger skog. Kreativiteten och skrupelfriheten är slående när det gäller att hitta peroner som har svårt att värja sig. Det är också sådant som väcker berättigade reaktioner mot denna typ av företag och de personer som står bakom företagen och lever på verksamheten.

En åtgärd som vissa fortfarande envisas med att föreslå är ångervecka för företagare. Detta föreslås som en åtgärd mot företag som försöker få andra - ofta mindre - företag att betala för olika påstådda tjänster under förespegling att avtal har ingåtts tidigare.

Ångervecka för företagare är en dålig ide på många olika sätt. Om nu småföretagare är bra på att driva företag behöver ju det inte innebära att man är bra på att föreslå regelförändringar. Ofta har man just problem med regelverken därför att de är svårtillgängliga och komplicerade. När det gäller frågan om ångervecka har många näringslivsorganisationer tonat ned sådana krav eller mer eller mindre frånfallit dem efter den debatt som har förts under en tid.

Förslaget om ångervecka för företagare innehåller även vad man kan kalla för en intellektuell härdsmälta. Hur kan man ångra ett avtal som inte har ingåtts? Hamnar den utsatte i en bättre situation om utgångspunkten är att man blivit bunden av ett avtal fast man inte skulle ha blivit det under motsvarande förhållanden i alla andra avtalsrättsliga situationer?

Vidare: Vem ska man ångra avtalet till? Finns det anledning att tro att ett blufföretag skulle hantera sådana saker seriöst? Knappast! Och vad har man då uppnått? ... Ingenting annat än att man har blivit bunden av ett avtal man inte har ingått och att man i en eventuell rättsprocess ska visa att man har ångrat något. I andra fall är det motparten (blufföretaget) som ska visa att avtal har ingåtts.

Att agera mot blufföretag som gör sig skyldiga till bedrägerier är inte en fråga där lösningen ligger inom avtalsrätten. Det är en polisiär fråga där mer insatser behövs. Den som påstår att avtal har ingåtts ska visa det. Om det de facto inte har ingåtts något avtal är det ju svårt att visa att så har skett. Det är vad som i rättsliga sammanhang kan kallas för uppförsbacke.