Barnkonventionen igen

Jag har fått en fråga här på bloggen varför barnkonventionen inte lämpar sig för lagstiftning. Jag har i och för sig redogjort för detta i tidigare blogginlägg och även nämnt skälet för detta i den riksdagsdebatt som ägde den 18 oktober. Argumenten kan dock gärna upprepas och utvecklas ytterligare.

Till att börja med bör man påpeka följande som statsrådet Maria Larsson (KD) upplyste om i riksdagsdebatten den 18 okotber:

"Under 2010 tog regeringen initiativ till en kartläggning av hur svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med rättigheterna i konventionen. I kartläggningen, som presenterades i november 2011, konstateras att svensk lagstiftning över lag står i god överensstämmelse med rättigheterna i barnkonventionen och att lagstiftningen får anses väl utbyggd med hänsyn till rättigheterna. De svenska reglerna överstiger ofta de minimikrav som ställs i konventionen."

De som talar sig varma för barnkonventionen som en lösning på allehanda problem läser ofta in sådant i barnkonventionen som faktiskt inte framgår av dess lydelse. Något annan slutsats kan rimligen inte dras mot bakgrund av det som jag markerat med fetstil i stycket här ovanför.

Dessutom innehåller barnkonventionen generella och vaga formuleringar. Det saknas också vägledande förarbeten. Det finns inte heller någon utvecklad rättspraxis som avser barnkonventionen på det sättet som finns beträffande europakonventionen.

Barnkonventionen är skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser. Man kan också förutse problem med förhållandet till olika nationella, ekonomiska och sociala rättigheter.

Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan om vad man ska göra med det hundratal andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.

Den avgörande frågan är dock: Skulle det verkligen bli bättre för barnen om en sådan här relativt vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas.

 

Just när det gäller frågan om barnkonventionen finns det även en särskild komplikation som jag tror att många inte tänker på. Det är att införandet av barnkonventionen i praktiken vrider redskapet ur händerna på politikerna, som vill ta itu med de reella problemen, därför att man överlämnar till domstolarna att fylla ut konventionens bestämmelser. Har man då hanterat de reella problemen? Nej, naturligtvis inte. De politiker som är förespråkare för barnkonventionens antagande som svensk lag har nog i stället, tvärtemot de faktiska förhållandena, uppfattningen att just de får stärkta verktyg för sin ståndpunkt. Så är alltså inte fallet.

 

Utöver det jag nu har upprepat finns det ytterligare argument och dessutom går det att utveckla svaret mer. Detta är dock några av de viktigaste argumenten för påståendet att barnkonventionen inte lämpar sig som svensk lagstiftning.