SVT-Debatt i går

I går medverkade jag i SVT-Debatt. Ämnet var brott och straff och handlade om det så kallade fallet "Bobby". Frigivningen av "Bobbys" styvfar har väckt människors ilska och en debatt om detta har dragit igång. I sammanhanget har den Moderaternas rättspolitiska utvecklingsgrupps förslag om att avskaffa den obligatoriska villkorliga frigivningen för den som begår nya brott fått förhållandevis stor uppmärksamhet.

Tidigare i veckan medverkade jag i Gomorron Sverige och i går var det dags för SVT-Debatt i Göteborgsstudion. Jag har tidigare redovisat här på bloggen vad förslaget går ut på. Min motdebattör var advokaten Per Oehme.

Här finns en länk till svtplay.se/debatts hemsida och här finns länken till själva programmet. Ämnet brott och straff börjar 33 minuter och 36 sekunder in i programmet.

Polisiära problem

DN skriver i dag om rikspolischefens reaktion på uppgifterna om den dåliga bemanningen då många brott begås. DN har tidigare uppmärksammat att andelen chefer inom polisen är mycket hög – ungefär var åttonde anställd. Snittet på andra myndigheter är att knappt var 17:e är chef.

 

Rikspolischefen svarar på bland annat nedanstående frågor:

 

"Sitter många chefer och rullar tummarna?
– Det har jag aldrig sagt. Däremot går det alltid att prioritera verksamheten på annat sätt. Vi pratar inte om några oövermäktiga krav.

Vad säger du om resultatet av vår undersökning som visar att polisens bemanning inte har förbättrats sedan 1990-talet?

– Jag är inte jätteförvånad. Om det var någonting som vi gjorde förr när vi hade knappa resurser var att vi optimerade våra resurser för fredags- och lördagskvällar. Det finns annan verksamhet som vi hade svårare att hantera då.

Han påpekar samtidigt att det på 1990-talet fanns betydligt fler kommunikationscentraler inom polisen och fler dygnetruntkontor. Det kan delvis göra att siffrorna på 90-talet var jämförelsevis höga, enligt Bengt Svenson.

Polisen har de senaste åren fått massiv kritik för att andelen brott som klaras upp inte ökar. Uppklarningsprocenten är nu den lägsta på många år – 15,5 procent. År 2006 låg den på 17 procent.

– Det största problemet vi har nu är mängdbrottsligheten."

Vad man kan fundera över är vilken verksamhet som polisen hade svårare att hantera när man tidigare - för många år sedan - optimerade sina resurser för fredags- och lördagskvällar.

Under alla förhållanden finns det skäl att vara mycket kritisk mot den lägsta uppklarningsprocenten på många år trots många fler poliser och betydande budgetförstärkningar. Här måste det ske förändringar som leder till bättre resultat.

Här finns en länk till den aktuella artikeln.

Diskussion om villkorlig frigivning

I dagens Gomorron Sverige i SVT diskuterade jag och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg fallet Bobby och den Moderata rättspolitiska arbetsgruppens förslag om avskaffande av villkorlig frigivning för dem som begår nya brott.

I går redovisade jag de regler som gäller i dag. Här nedan finns motiveringen avseende det aktuella förslaget:

Inledningsvis bör det framhållas att brottsbalkens påföljdssysten är komplicerat och i många stycken svåröverskådligt, inte minst av det skälet att kombinationsmöjligheterna när det gäller olika påföljder är stora. I detta komplicerade och svåröverskådliga system framskymtar det som i vissa sammanhang kallas för påföljdstrappan, vilket kan sägas vara en teoretisk modell för hur samhällets reaktioner på en viss individs brottslighet successivt förstärks.

Beroende på gärningens straffvärde och övriga relevanta omständigheter hamnar den isolerade gärningen på något av påföljdstrappans trappsteg. I förekommande fall av upprepad likartad brottslighet är en ambition att reaktionerna på en individs brottslighet successivt ska flyttas uppåt i påföljdstrappan. I många fall hamnar dock en brottslig gärning omedelbart på det översta trappsteget – fängelse – på grund av högt straffvärde eller på grund av brottets art. Rätten att komma i åtnjutande av villkorligt medgiven frihet finns å andra sidan från första gången någon ådöms ett fängelsestraff (förutsatt att strafflängden överstiger en månad) liksom i samtliga återkommande fall då en person på nytt ådöms ett fängelsestraff.

I samhället förekommer emellanåt diskussioner rent allmänt om påföljder och i synnerhet om längden på fängelsestraff. Det förekommer också uppfattningar om att vi i Sverige har generellt korta fängelsestraff i jämförelse med andra länder och att fängelsestraffens längd bör öka. Vid en internationell jämförelse är detta diskutabelt liksom att lösningen på problemet med kriminaliteten i samhället skulle var generella straffskärpningar i stället för mer verkningsfulla och finstämda åtgärder. Som ett argument mot generella straffskärpningar kan anföras att det inte alls är säkert att något sådant skulle, om det över huvud taget uppmärksammas i någon omfattning av betydelse, uppfattas på annat sätt än en effekt av något som liknar inflationen på det ekonomiska området – detta till skillnad mot tydligare och påtagliga korrigeringar av straffskalor för enskilda brott eller brottskategorier. Mot generella straffskärpningar kan också anföras det förhållandet att den faktiska straffskärpningen, för en person som ofta återfaller i brottslighet, skulle bli relativt marginell med tanke på de nu gällande reglerna om villkorlig frigivning.

Att reformera reglerna om villkorlig frigivning skulle vara en del i en mer verkningsfull strategi. Som argument för en reformering av dessa regler kan inledningsvis påpekas att de åtgärder som kan förväntas ge bäst övergripande effekt bör prioriteras.

Erfarenheter från internationell forskning visar att det är ett förhållandevis fåtal individer som begår många brott. Detta utgör nog närmast ett kriminologiskt faktum även i Sverige. Brottsförebyggande rådet har i rapporter genom åren berört detta förhållande och så sent som 2008 föreslagit åtgärder riktade mot den förhållandevis lilla andel av de personer som gör sig skyldiga till brott, men som står för en stor del av den samlade brottsligheten. Redan 1972 påvisades från ett flertal håll att 18 procent av gärningsmännen eller 6 procent av samtliga män i en årskull svarade för ungefär hälften (52 procent) av årskullens totala registrerade brottslighet (Strategiska brott, Brå-rapport 2000:3, Stockholm). Som ytterligare ett exempel kan nämnas att Home Office i Storbritannien år 2001 konstaterade att 10 procent av lagöverträdarna i England lagfördes för 50 procent av samtliga brott. De allra mest brottsaktiva personerna (0,5 procent av dem som begått brott) begick enligt undersökningen 10 procent av samtliga brott (An Impact assessment of the Prolific and other Priority Offender programme, London, Home Office Online Report 08/07, www.homeoffice.gov.uk/rds och Ideskrift nr 17 om lokalt brottsförebyggande arbete från Brottsförebyggande rådet, Stockholm 2008).

De nu gällande reglerna om villkorlig frigivning för den som dömts till ett fängelsestraff över en månad bör gälla på samma sätt som i dag. Däremot bör för den som tidigare dömts till fängelse och som därefter på nytt har ådömts ett fängelsestraff villkorlig frigivning inte komma i fråga. Detta innebär att det ådömda fängelsestraffet ska avtjänas fullt ut, under förutsättning att den nya brottsligheten ligger inom den tid om fyra år som normalt betraktas som återfall i påföljdspraxis. Det bör även övervägas om prövotiderna ska förlängas generellt, kanske upp till fyra år för samtliga fall när en straffåterstod finns. I vilken utsträckning nödvändiga förändringar i förverkandereglerna i så fall bör ske får övervägas särskilt. Nämnas bör också att med den nu föreslagna ändringen och med hänsyn till hur påföljdspraxis ser ut skulle när ett brott inte längre betraktas som återfall (typiskt sett efter fyra år) åtnjutande av villkorligt medgiven frihet återigen kunna komma i fråga.

Att personer som ofta återfaller i kriminalitet med detta förslag i praktiken skulle avtjäna mer tid av de utdömda straffen i fängelse skulle vara ett effektivt sätt att minska brottsligheten bland de personer som står för en större del av all samlad brottslighet. En sådan ordning skulle säkerligen även minska den totala brottsligheten på ett inte obetydligt sätt. Vidare skulle regler som innebär att ett utdömt fängelsestraff faktiskt avtjänas – i varje fall beträffande personer som återfallit i brottslighet – med största sannolikhet medföra att regelverket i denna del skulle uppfattas stå i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Härutöver torde ytterligare en effekt kunna vara att det skapas bättre förutsättningar för rehabilitering av de många narkotikamissbrukare som finns i den mest brottsaktiva gruppen av människor.

Här finns en länk till morgonens program (inslaget börjar kl. 07.15).

Gomorron Sverige - Villkorlig frigivning

I morgon kl. 07.15 ska jag medverka i Gomorron Sverige. Ämnet är följande: "Vrede över att föräldrarna som misshandlade och dödade 10-åriga Bobby redan är frigivna. Bör de som döms sitta av hela sitt straff?"

Frågeställningen passar mycket väl med tanke på det förslag till ändring i reglerna om villkorlig frigivning som Moderaternas rättspolitiska utvecklingsgrupp har tagit med i sitt förslag till ny rättspolitik inför valet 2014. Förslaget har tidigare presenterats av justitieminister Beatrice Ask för Rapport.

På följande sätt ser dagens regler ut:

1993 återinfördes regler om fakultativ villkorlig frigivning i brottsbalkens påföljdsbestämmelser. Den 1 januari 1999 avskaffades särbestämmelserna om villkorlig frigivning beträffande långtidsdömda samtidigt som en presumtion för villkorlig frigivning infördes när två tredjedelar av straffet avtjänats.

I 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken återfinns den grundläggande regeln om när villkorlig frigivning ska ske. Bestämmelsen har följande lydelse:

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad, har avtjänats skall den dömde friges villkorligt, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Innebörden av den nu nämnda bestämmelsen är att det gäller en mycket stark presumtion för villkorlig frigivning när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. För att villkorlig frigivning ska kunna skjutas upp krävs det att synnerliga skäl föreligger. Vid bedömningen av om så är fallet ska särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Villkorlig frigivning kan inte ske från fängelse som har dömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller från ett förvandlingsstraff för böter. Därutöver kan villkorlig frigivning inte heller ske från ett livstidsstraff eftersom ett sådant straff inte är tidsbestämt.

I 34 kap. brottsbalken finns regler om när villkorligt medgiven frihet ska förklaras förverkad. I kapitlets 4 § uppställs vissa grundläggande förutsättningar för bestämmelsens tillämpning. Om i lagrummet angivna förutsättningar föreligger gäller följande:

I fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan rätten beakta om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång tid har förflutit mellan brotten, eller om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.

Innebörden av förverkandereglerna är således att det föreligger en presumtion för att förverkande av villkorligt medgiven frihet helt eller delvis ska ske. Detta utgör också den reaktion som ska ligga närmast till hands i en återfallssituation. Om den nya brottsligheten är av lindrig beskaffenhet eller om lång tid förflutit mellan brotten kan detta leda till att ett förverkande helt underlåts eller att ett förverkande av endast en del av den villkorligt medgivna friheten sker. Som ett exempel kan nämnas att om ett återfall har inträffat i slutet av en lång prövotid kan det finnas skäl att underlåta att förverka i varje fall en del av den villkorligt medgivna friheten. Vid bedömningen av om ett förverkande framstår som oskäligt ska hänsyn tas till sådana förmildrande omständigheter som har betydelse vid straffmätningen. Annat som bör beaktas är om brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig rimligt av den anledningen. Förutom exemplifieringen i brottsbalken – som inte är avsedd att vara fullständig – finns det möjlighet att efter en samlad skälighetsbedömning underlåta ett förverkande eller att endast förverka en del av det – genom den villkorligt medgivna friheten – återstående straffet.

I 26 kap. 23 § brottsbalken stadgas följande:

Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses såsom straff genom ny dom.

Innebörden av denna regel är att den villkorligt medgivna friheten som faktiskt förverkats i förekommande fall räknas ihop med en ny fängelsepåföljd och därmed blir det straff som döms ut genom ny dom. Från det nya straffet kan villkorlig frigivning ske på samma sätt som från andra fängelsestraff på vilka reglerna i 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken är tillämpliga. Detta innebär att även personer som vid upprepade tillfällen döms till fängelsestraff (om minst en månad) kommer i åtnjutande av förmånerna med villkorlig frigivning.

 

Förslaget kommer jag att tala mer om i morgon.

Här finns en länk till Gomorron Sveriges programtablå i morgon bitti.

Polisens (in)effektivitet ännu en gång

Dagens Nyheter skriver i dag om polisens bemanning. "I vartannat län har polisen sämre helgbemanning i år än på 90-talet, visar DN:s granskning. Detta trots att regeringen har pumpat in många miljarder i organisationen med syfte att få fler poliser på gatan. – Polisen är inte i tjänst när brotten begås. Många arbetar dagtid, säger polisforskaren Stefan Holgersson."

 

Dagens Nyheter har granskat hur många poliser som var i tjänst i Sverige vid två specifika tidpunkter i mars månad i år – natten mot lördagen den 17 mars och natten mot söndagen den 18 mars. Man har tittat på antalet poliser som arbetade klockan 01.30, vilket är den tid på helgerna då flest brott begås, i synnerhet alkoholrelaterade våldsbrott. Uppgifterna har sedan jämförts med en motsvarande studie, ”Undersökning av polisens insatser en vanlig helg i mars”, som gjordes av Rikspolisstyrelsen på 1990-talet.

Resultatet visar att helgbemanningen knappt har förbättrats alls. Detta trots att polisen har genomfört den största personalrekryteringen i modern tid. Sedan 1998 har Sverige fått 3 620 fler poliser – en ökning med 22 procent. Samtidigt har bemanningen de aktuella tidpunkterna i snitt ökat med enbart 0,7 procent.

Polisforskaren Stefan Holgersson - som själv är polis - kommenterar resultatet på följande sätt:
"– Många poliser sysslar med olika projekt av alla de slag. Och det finns många fler chefer i dag än tidigare. Det skulle kunna vara några förklaringar."

I något TV-reportage nämnde Stefan Holgersson också att det relativa fåtalet poliser som arbetar när det begås mest brott tar alltför knapphändiga uppgifter för det ska vara möjligt att bedriva en bra förundersökning senare. Resultatet blir att det måste läggas onödigt mycket resurser på utredningsarbete.

Detta med att poliser sysslar med projekt av olika slag, det vill säga allt annat än egentligt polisarbete, har alltid varit ett problem. Likaså synsättet som har varit föhärskande under lång tid om vad som är väsentligt för poliser att syssla med. Det som har varit väsentligt har inte varit traditionellt polisarbete utan annat ... för alltför många poliser sådant som på bästa sätt kan leda till befordran (vilket alltså inte är traditionellt polisarbete).

Utgångspunkten måste vara att poliser ska utföra egentligt polisarbete. Sådant polisarbete måste naturligtvis utföras när det finns störst behov av det. För det första måste det finnas en fungerande utryckningsorganisation, så att människor kan få hjälp i akuta situationer. För det andra måste det finnas en fungerande kriminalpolisverksamhet, så att brott blir utredda och personer som gjort sig skyldiga till brott blir lagförda. Kriminalpolisverksamheten är också viktig av det skälet att många brottsoffer annars inte kommer att kunna få skadestånd trots att de blivit utsatta för - i många fall allvarliga - kränkningar på grund av brott.

När utryckningsverksamheten och kriminalpolisverksamheten fungerar kan man inom polisen börja fundera på vad som bör vara prioritet nummer 3, under förutsättning att det finns resurser kvar.

Anförande på Svensk Byggtjänsts seminarium

Veronica Palm, socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson och Anti Avsan, moderat och ledamot i riksdagens civilutskott hade olika åsikter om hur upprustningen av miljonprogramområdena ska finansieras. (Bild och bildtext från Svensk Byggtjänsts hemsida.)

I går höll jag ett anförande på Svensk Byggtjänsts seminarium om om bostadspolitik och problemet med miljonprogrammets renoveringsbehov.

Svensk Byggtjänst skriver bland annat om detta på sin hemsida under rubriken "Finansieringsfrågan splittrar politikerna".

Man skriver följande: "Veronica Palm, socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson betonade att blandningen av bostäder är den viktigaste aspekten för att bryta negativa mönster i förortsområden och för att få dit kommersiell service vilket höjer områdets status.
– Vi ska utöka bostadsbeståndet för hela befolkningen. Det skapar jämlikhet som i sin tur ger tillväxt, konstaterade hon.

Veronica Palms lösning på de kostsamma renoveringar som nu väntar miljonprogramsområdena var att vi gemensamt ska bekosta upprustningarna – det ska inte falla på den enskilde hyresgästen.

Anti Avsan, moderat och ledamot i riksdagens civilutskott var av en annan åsikt. Han menade att standardhöjningen bör betalas av hyresgästerna eftersom statliga medel till renoveringar skulle kunna uppfattas som en premie till de bostadsbolag som misskött sig och låtit sitt fastighetsbestånd förfalla.

– Hyresgästen borde få större möjlighet att påverka renoveringen så att den kan anpassas till personens betalningsförmåga. Möjligheten att stödja individer med bostadsbidrag ser jag som ett bättre alternativ än att staten går in och bekostar upprustningarna, betonade Avsan."

Det som möjligen förvånade lite var att Veronica Palm framförde exempel som innebar någon form att etableringsstyrning och - i och för sig även detta något oklart - subventionering av företag vid etablering i vissa miljonprogramsområden. Hon exemplifierade detta med ett exempel där hon talade om Waynes coffe som ett bättre alternativ än lokala kafeér som etableras i sådana områden utifrån den bärkraft som finns där. Det dunkelt sagda är möjligen antingen dunkelt tänkt eller alternativt inte färdigtänkt. Om detta nu - välvilligt sagt - var någon form av embryo till något nytt förslag skulle jag nog tro att det är bäst att inte tänka färdigt.

Här finns en länk till Svensk Byggtjänsts hemsida.

Behandling med subutex stoppas

Det narkotikaklassade läkemedlet Subutex är ett substitutionspreparat för heroin och ges till narkotikamissbrukare. Preparatet stoppas nu i Sverige. Det är läkemedelsföretaget Reckitt Benckiser som har slutat att sluta distribuera subutex i samråd med svenska myndigheter.

Reckett Benckisers produktchef Claes Nordenson har på förfrågan från SVT kommenterat detta på följande sätt:

”- Missbruksproblemen har visat sig ännu större än vi tidigare trott. Det som tidigare varit rykten har aktualiserats och gör gällande att unga människor börjar sitt missbruk med Subutex.”

Verkligheten hinner ikapp skulle man kunna säga och det är naturligtvis positivt. I en DN-Debattartikel – för ett år sedan – skrev jag och min riksdagskollega Isabella Jernbeck om problemet med läckaget av subutex till en sekundär marknad. Då var Gerhard Larssons och missbruksutredningens ståndpunkt att inget betydande läckage sker från substitutionsbehandlingarna till en sekundär marknad. När det gäller läckaget har Gerhard Larsson förflyttat sin position, vilket jag kan konstatera efter att ha debatterat med honom vid två tillfällen, dels i P1:s Studio Ett och i Aktuellt.

För ett år sedan pekade vi på en mycket stor nyrekrytering av unga missbrukare och en alltmer omfattande svart marknad där det sker vidareförsäljning av legalt förskriven narkotika. Detta har nu blivit uppenbart för fler.

 

Aftonbladet, Expressen 

Miljonprogrammets renoveringsbehov (2)

Här fortsätter resonemangen kring miljonprogrammets renoveringsbehov.

 

En renovering som uppfyller nyproduktionskraven innebär att standarden hamnar på nyproduktionsnivå eller i vart fall nära nyproduktionsnivå. Då är det som utgångspunkt rimligt att hyresgästerna ska betala för den standardhöjningen.

Hyrorna är generellt sett lägre och i många fall påtagligt lägre i de äldre orenoverade delarna i ett bostadsbestånd jämfört med vad det kostar att bo i nyproducerade lägenheter. Att hyran blir högre motsvaras typiskt sett av den höjda standarden. Här blir frågan: ska den som får standardhöjningen betala för den eller ska kostnaden fördelas ut över hela hyresbostadsbeståndet? Skulle den som redan betalar för en högre standard också få betala för andras standardhöjning måste det typiskt sett vara mer orättvist än att den som får standardhöjningen faktiskt också betalar. Dessutom skulle det handla om att också andra hyresgäster, som fortfarande bor i orenoverade delar av ett bostadsbestånd, får betala för den standardhöjning som vissa andra får.

Att det kan uppkomma stora svårigheter för enstaka eller många hyresgäster måste man ha respekt för. Här är lösningen att hantera situationen antingen genom att hålla ned omfattningen och därmed kostnaderna för renoveringsåtgärderna eller att lämna stöd från samhället på individnivå, mer konkret exempelvis bostadsbidrag. Ett annat sätt är att fastighetsägaren kan hantera frågan inom ramen för sitt bestånd genom att låta hyresgästen som inte har råd att betala för standardhöjningen att flytta till en annan billigare hyreslägenhet i sitt bestånd. Här finns det också pengar att spara. Kan man undvika evakueringskostnaden för den eller de hyresgäster som ska flytta ut och sedan tillbaka till sin nyrenoverade lägenhet kan man spara omkring 50.000 kr per lägenhet.

Vad kostar det? En renovering på ”låg nivå” kostar kanske i bästa fall 5.000 kr per kvadratmeter och kan innebära en hyreshöjning om 10-15 procent. En renovering som innefattar stambyte och nya badrum kostar kanske 10.000-15.000 kr per kvadratmeter och leder till en hyreshöjning omkring 30 procent.

För den fastighetsägare som inte gjort avsättningar (från sin vinst) till renoveringar innebär ett ansvar för totalekonomin många gånger drastiska hyreshöjningar för hyresgästen. Man får nog räkna med 30 procent för stambyten och badrum för den fastighetsägare som tar ut kostnaden och inte har avsatt medel långsiktigt för renoveringsåtgärder.

 
Gör man energieffektiviseringsåtgärder i samband med andra mer omfattande renoveringar gärna när ett hus är utrymt kan man få med en relativt liten tillkommande kostnad få ned energianvändningen betydligt. Den tillkommande utgiften är nyttig eftersom den många gånger betalar sig inom 5-6 år. Därefter när den är betald leder den till lägre kostnader hela tiden i jämförelse med om åtgärden inte hade gjorts. Vinsten blir större ju högre energipriserna blir. Då kan man också lägga till att det knappast finns någon som tror på lägre energipriser i ett längre perspektiv.

Miljonprogrammets renoveringsbehov (1)

En ständigt återkommande fråga är vem som ska ta ansvar för renoveringen av miljonprogramsområdena. Utgångspunkten är att detta är fastighetsägarnas ansvar. I många fall har man klarat av att underhålla sina bostadsbestånd, i andra fall har man låtit det gå för långt vilket har gjort att totalkostnaderna blir högre jämfört med om renoveringsåtgärderna hade gjorts i rätt tid. Typiskt sett borde det ske avsättningar av pengar hos fastighetsägarna får att kunna klara också mer omfattande renoveringsbehov. Det är fastighetsägarnas ansvar att ta hand om sina fastighetsbestånd.

Ett skäl till att renoveringsbehovet är stort är att det byggdes väldigt många bostäder under 1960- och 70-talen. Frågan är hur länge stammar, fasader och andra delar av ett hus håller? Det handlar kanske om i storleksordningen 40 år. Vad som är viktigt är också att renoveringar inte görs i förtid – det är dålig ekonomi. Bäst är det om man kan utnyttja stammars och andra byggnadsdelars livslängd vilket också blir billigast för hyresgästerna.

En annan sak är att våra livsmönster har förändrats. Åtminstone i delar av miljonprogrammet är badrummen byggda för hyresgästerna ska bada i badkaret en gång per vecka. Våra livsmönster i dag innebär att vi generellt sett duschar åtminstone en gång per dag i stället. Lägger man till torkning av tvätt i de egna badrummen i stället för – som det var tänkt från början – i tvättstugan bidrar detta också till att det uppkommer fuktskador. Just i den här delen kan grunden renoveringsbehovet också vara hyresgästernas nya livsmönster. 

 
Husen från 1940- och 50-talen är i allt väsentligt renoverade i dag. I dessa hus har det behövts omfattande renoveringsåtgärder. Det har bland annat handlat om installation av hissar och att göra badrummen större. Volymerna var dock inte lika stora som i det senare tillkomna miljonprogrammet

Husen i miljonprogrammet från 1960- och 70 talen har generellt bättre planlösningar och där behövs i och för sig inte alltid lika omfattande renoveringsåtgärder. Frågan är från fastighetsägarnas sida vilken nivå man ska renovera till. Handlar det bara om underhåll eller måste nybyggnadskraven uppfyllas? Mindre omfattande åtgärder blir billigare för hyresgästerna, samma sak gäller om nybyggnadskraven inte behöver uppfyllas.

Här har olika kommuner i Sverige olika uppfattning. Om nybyggnadskraven ska uppfyllas i alla delar blir det naturligtvis dyrare. Det gäller då frågor om brandskydd, buller, tillgänglighet och annat. Å andra sidan är det positivt att höja brandsäkerhetsnivån, vilket leder till färre bränder och därigenom lägre skadekostnader och dessutom lägre försäkringspremier. Bullerdämpande åtgärder är också bra för dem som bor i bostäderna men kostar samtidigt pengar. Att tillgänglighetsskraven uppfylls är också positivt men det kostar.

Dessa frågor ska jag diskutera på Svensk Byggtjänsts seminarium i morgon. Jag kommer också att återkomma med en del 2 avseende miljonprogrammets renoveringsbehov. 

Hållbar upprustning av miljonprogrammet

Torsdagen den 22 november ska jag delta i ett av Svensk Byggtjänst anordnat seminarium med rubriken "Hållbar upprustning av miljonprogrammet".

Det är för andra året i rad ett seminarium med detta tema anordnas. Fokus ligger denna gång på "ekonomiska och sociala aspekter, och hur nya synsätt förvandlar miljonprogrammet från ett problem till en fantastisk möjlighet".

Bland talarna nämns "Veronica Palm (s), Anti Avsan (m), Carlos Rojas och Göran Cars".

I pressmeddelanden anges att Veronica Palm är trött på att de som bor i hyresrätter i miljonprogramsområden ses som svaga individer eller några man tycker synd om. Hon vill föra fram att de problem som finns inte beror på människorna eller husen, utan på att områdena inte har tagits tillvara.

För egen del tycker jag att Veronica Palm har gjort ett utmärkt uttalande. Det ska bli mycket intressant att se om hon motsäger sin egen grundtes. För egen del ska jag ta min utgångspunkt i det hon har sagt och ge henne rätt i detta ... på vilket sätt får åhörarna ta del av på torsdag.

Jag kommer att tala under rubriken ”Vad krävs för att få ett ökat bostadsbyggande?” och redogöra för alliansens syn på upprustningen av miljonprogrammet.

Tid: Torsdag den 22 november, 8.30 – 18.00.

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm.

Här finns en länk till ett pressmeddelande på mynewsdesk.

Barnkonventionen igen

Jag har fått en fråga här på bloggen varför barnkonventionen inte lämpar sig för lagstiftning. Jag har i och för sig redogjort för detta i tidigare blogginlägg och även nämnt skälet för detta i den riksdagsdebatt som ägde den 18 oktober. Argumenten kan dock gärna upprepas och utvecklas ytterligare.

Till att börja med bör man påpeka följande som statsrådet Maria Larsson (KD) upplyste om i riksdagsdebatten den 18 okotber:

"Under 2010 tog regeringen initiativ till en kartläggning av hur svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med rättigheterna i konventionen. I kartläggningen, som presenterades i november 2011, konstateras att svensk lagstiftning över lag står i god överensstämmelse med rättigheterna i barnkonventionen och att lagstiftningen får anses väl utbyggd med hänsyn till rättigheterna. De svenska reglerna överstiger ofta de minimikrav som ställs i konventionen."

De som talar sig varma för barnkonventionen som en lösning på allehanda problem läser ofta in sådant i barnkonventionen som faktiskt inte framgår av dess lydelse. Något annan slutsats kan rimligen inte dras mot bakgrund av det som jag markerat med fetstil i stycket här ovanför.

Dessutom innehåller barnkonventionen generella och vaga formuleringar. Det saknas också vägledande förarbeten. Det finns inte heller någon utvecklad rättspraxis som avser barnkonventionen på det sättet som finns beträffande europakonventionen.

Barnkonventionen är skriven på ett språk och med en teknik som är främmande för svensk rätt. Många av artiklarna har tillkommit efter politiska kompromisser. Man kan också förutse problem med förhållandet till olika nationella, ekonomiska och sociala rättigheter.

Den som anser att barnkonventionen ska göras till svensk lag bör också ha ett bra svar på frågan om vad man ska göra med det hundratal andra konventioner som Sverige har åtagit sig att följa och som innehåller för många nog så viktiga frågor.

Den avgörande frågan är dock: Skulle det verkligen bli bättre för barnen om en sådan här relativt vag produkt som barnkonventionen görs till svensk lag? Jag tror inte att ett ständigt trätande från många gånger diametralt motsatta utgångspunkter om vad som är bäst för barn gagnar barn i slutändan. Om det finns brister i den svenska lagstiftningen bör dessa brister identifieras och åtgärdas.

 

Just när det gäller frågan om barnkonventionen finns det även en särskild komplikation som jag tror att många inte tänker på. Det är att införandet av barnkonventionen i praktiken vrider redskapet ur händerna på politikerna, som vill ta itu med de reella problemen, därför att man överlämnar till domstolarna att fylla ut konventionens bestämmelser. Har man då hanterat de reella problemen? Nej, naturligtvis inte. De politiker som är förespråkare för barnkonventionens antagande som svensk lag har nog i stället, tvärtemot de faktiska förhållandena, uppfattningen att just de får stärkta verktyg för sin ståndpunkt. Så är alltså inte fallet.

 

Utöver det jag nu har upprepat finns det ytterligare argument och dessutom går det att utveckla svaret mer. Detta är dock några av de viktigaste argumenten för påståendet att barnkonventionen inte lämpar sig som svensk lagstiftning.

Barnkonventionen - artikel i DN

I dagens pappersexemplar av Dagens Nyheter finns en artikel om Barnkonventionen. I artikelns ingress säger - Det är hög tid att FN:s barnkonvention införlivas i svensk lag så att vi får en barnskyddslag värd namnet, säger Ingrid Åkerman som har utrett barnhandel i Sverige.
 

Jag delar inte den uppfattningen, vilket också framgår av samma artikel. I artikeln framhålls följande:

"Så sent som i förra månaden förklarade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) i en riksdagsdebatt att regeringen, trots upprepade krav, inte har för avsikt att göra barnkonventionen till lag. I stället har man lagt fram en proposition för att på andra sätt stärka barnens rättigheter."

Jag citeras i artikeln med följandefrån den aktuella riksdagsdebatten: "- Konventionen lämpar sig inte som lagstiftning, sade riksdagsmannen Anti Avsan (M) i debsatten." Det framgår att Ingrid Åkerman inte håller med om det jag har uttalat, men medger samtidigt att i många länder där konventionen har blivit lag fungerar skyddet mot barnen ändå inte särskilt bra.

När frågan behandlades på Uppsala universitet för en tid sedan frågade jag företrädare för olika barnorganisationer om de kunde peka på vad som är bättre i de kommuner som felaktigt har "antagit" barnkonventionen i kommunfullmäktige eller möjligen implementerat den. Det blev tyst i salen och efter viss eftertanke kunde ingen av de närvarande företrädarna för barnorganisationerna kunde lämna ett enda exempel.

Artikeln gick inte att hitta på www.dn.se. 

 

Begränsa villkorlig frigivning

I dag har justtieminister Beatrice Ask uttalat sig om Moderaternas rättspolitiska arbetsgrupps (där jag är ledamot) förslag om att förmånen till villkorlig frigivning inte ska omfatta den som återfallit i brott. Det känns bra att detta förslag har nått så pass långt. Förslaget har jag tidigare motionerat om i riksdagen och även fört fram i andra sammanhang.

På SVT:s hemsida anges att "Moderaterna vill skärpa straffen och en arbetsgrupp inom partiet föreslår nu att villkorlig frigivning, inte ska gälla om personen tidigare begått ett brott som han eller hon dömts till fängelse för.

– En liten del kriminella står för en väldigt stor del av brottsligheten och det inte rimligt att man blir villkorligt frigiven flera gånger, när man inte lever upp till vad som förväntas, säger justitieminister Beatrice Ask (M) till SVT Nyheter.

När någon i dag döms till fängelsestraff och inte begår nya brott på fängelset, så släpps man efter två tredjedelar av strafftiden.

– Tyvärr så återfaller 70 procent av de som dömts till fängelse inom tre år."

Personkategorin detta förslag siktar in sig på är personer som har en kriminell livsstil. I bilden ingår ofta narkotikamissbruk och traditionell egendomsbrottslighet genom olika typer av stölder och andra tillgreppsbrott, men även narkotikabrott, en och annan misshandel, grova olovliga körningar och kanske något fall av rattfylleri.

Jag har tidigare skrivit bland annat följande om detta:

"Erfarenheter från internationell forskning visar att det är ett förhållandevis fåtal individer som begår många brott. Detta utgör nog närmast ett kriminologiskt faktum även i Sverige. Brottsförebyggande rådet har i rapporter genom åren berört detta förhållande och så sent som 2008 föreslagit åtgärder riktade mot den förhållandevis lilla andel av de personer som gör sig skyldiga till brott, men som står för en stor del av den samlade brottsligheten. Redan 1972 påvisades från ett flertal håll att 18 procent av gärningsmännen eller 6 procent av samtliga män i en årskull svarade för ungefär hälften (52 procent) av årskullens totala registrerade brottslighet (Strategiska brott, Brå-rapport 2000:3, Stockholm). Som ytterligare ett exempel kan nämnas att Home Office i Storbritannien år 2001 konstaterade att 10 procent av lagöverträdarna i England lagfördes för 50 procent av samtliga brott. De allra mest brottsaktiva personerna (0,5 procent av dem som begått brott) begick enligt undersökningen 10 procent av samtliga brott (An Impact assessment of the Prolific and other Priority Offender programme, London, Home Office Online Report 08/07, www.homeoffice.gov.uk/rds och Ideskrift nr 17 om lokalt brottsförebyggande arbete från Brottsförebyggande rådet, Stockholm 2008).

De nu gällande reglerna om villkorlig frigivning för den som dömts till ett fängelsestraff över en månad bör gälla på samma sätt som i dag. Däremot bör för den som tidigare dömts till fängelse och som därefter på nytt har ådömts ett fängelsestraff villkorlig frigivning inte komma i fråga. Detta innebär att det ådömda fängelsestraffet ska avtjänas fullt ut, under förutsättning att den nya brottsligheten ligger inom den tid om fyra år som normalt betraktas som återfall i påföljdspraxis. Det bör även övervägas om prövotiderna ska förlängas generellt, kanske upp till fyra år för samtliga fall när en straffåterstod finns. I vilken utsträckning nödvändiga förändringar i förverkandereglerna i så fall bör ske får övervägas särskilt. Nämnas bör också att med den nu föreslagna ändringen och med hänsyn till hur påföljdspraxis ser ut skulle när ett brott inte längre betraktas som återfall (typiskt sett efter fyra år) åtnjutande av villkorligt medgiven frihet återigen kunna komma i fråga.

Att personer som ofta återfaller i kriminalitet med detta förslag i praktiken skulle avtjäna mer tid av de utdömda straffen i fängelse skulle vara ett effektivt sätt att minska brottsligheten bland de personer som står för en större del av all samlad brottslighet. En sådan ordning skulle säkerligen även minska den totala brottsligheten på ett inte obetydligt sätt. Vidare skulle regler som innebär att ett utdömt fängelsestraff faktiskt avtjänas – i varje fall beträffande personer som återfallit i brottslighet – med största sannolikhet medföra att regelverket i denna del skulle uppfattas stå i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Härutöver torde ytterligare en effekt kunna vara att det skapas bättre förutsättningar för rehabilitering av de många narkotikamissbrukare som finns i den mest brottsaktiva gruppen av människor."

Här finns en länk till SVT:s hemsida där man kan se inslaget.

Här finns en länk till en riksdagsmotion om detta som jag skrivit tidigare.

Blufföretag och bluffakturor

Diskussionen om det som kallas för blufföretag är aktuell så länge som sådan verksamhet kan pågå utan kraftfulla insatser från polisen och rättsväsendet. I dagens Aktuellt fanns ett reportage om ett företag som riktat in sig på pensionärer som äger skog. Kreativiteten och skrupelfriheten är slående när det gäller att hitta peroner som har svårt att värja sig. Det är också sådant som väcker berättigade reaktioner mot denna typ av företag och de personer som står bakom företagen och lever på verksamheten.

En åtgärd som vissa fortfarande envisas med att föreslå är ångervecka för företagare. Detta föreslås som en åtgärd mot företag som försöker få andra - ofta mindre - företag att betala för olika påstådda tjänster under förespegling att avtal har ingåtts tidigare.

Ångervecka för företagare är en dålig ide på många olika sätt. Om nu småföretagare är bra på att driva företag behöver ju det inte innebära att man är bra på att föreslå regelförändringar. Ofta har man just problem med regelverken därför att de är svårtillgängliga och komplicerade. När det gäller frågan om ångervecka har många näringslivsorganisationer tonat ned sådana krav eller mer eller mindre frånfallit dem efter den debatt som har förts under en tid.

Förslaget om ångervecka för företagare innehåller även vad man kan kalla för en intellektuell härdsmälta. Hur kan man ångra ett avtal som inte har ingåtts? Hamnar den utsatte i en bättre situation om utgångspunkten är att man blivit bunden av ett avtal fast man inte skulle ha blivit det under motsvarande förhållanden i alla andra avtalsrättsliga situationer?

Vidare: Vem ska man ångra avtalet till? Finns det anledning att tro att ett blufföretag skulle hantera sådana saker seriöst? Knappast! Och vad har man då uppnått? ... Ingenting annat än att man har blivit bunden av ett avtal man inte har ingått och att man i en eventuell rättsprocess ska visa att man har ångrat något. I andra fall är det motparten (blufföretaget) som ska visa att avtal har ingåtts.

Att agera mot blufföretag som gör sig skyldiga till bedrägerier är inte en fråga där lösningen ligger inom avtalsrätten. Det är en polisiär fråga där mer insatser behövs. Den som påstår att avtal har ingåtts ska visa det. Om det de facto inte har ingåtts något avtal är det ju svårt att visa att så har skett. Det är vad som i rättsliga sammanhang kan kallas för uppförsbacke.

 

Interparlamentariska unionen - riksdagsdebatt

I onsdags, den 7 november, debatterades arbetet inom den Interparlamentariska unionen (IPU) för första gången i riksdagens kammare. I mitt huvudanförande passade jag på att informera om IPU och det arbete som bedrivs inom organisationen.

 

Jag sade följande:

 

"Fru talman! Det känns mycket bra och dessutom roligt att kunna debattera den internationella verksamheten inom ramen för Interparlamentariska unionen här i kammaren i dag.

Från delegationen till Interparlamentariska unionen och från delegationen till den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet – förkortat IPU respektive PA-UfM – har vi gjort framställningar till riksdagsstyrelsen om att den årliga redogörelsen för delegationernas verksamhet borde lämnas i kammaren i stället för som hitintills enbart till riksdagsstyrelsen.

Eftersom det läggs ned tid, energi och för all del även pengar på dessa delar av det internationella arbetet har ett viktigt syfte varit att synliggöra verksamheten mer än vad som har varit möjligt tidigare. Jag vill påstå att betydelsen av olika former av internationellt samarbete ökar kontinuerligt, och detta gäller en mängd olika frågor.

I en alltmer globaliserad värld blir det allt viktigare vad som görs i andra länder, och det behövs också gemensamma förhållningssätt i ett antal frågor. Det krävs därutöver att länder och organisationer uppvisar goda exempel och är beredda att gå före i olika frågor.

Det krävs också en utökad dialog om vi ska kunna klara ett antal stora utmaningar som finns redan i dag och som i vissa delar ligger framför oss. Det handlar exempelvis om klimatet och hur vi ska kunna uppnå en långsiktigt hållbar utveckling över hela jorden. 

 

Det handlar om världshandel och hur resurser fördelas mellan länder och regioner och hur man motverkar intolerans, inskränkthet och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Det finns helt enkelt väldigt många viktiga frågor som behöver diskuteras och lösas i brett samförstånd.

Fru talman! Att vi har möjlighet att föra denna debatt i dag – och förhoppningsvis även i fortsättningen – kan bidra till att ytterligare öka det internationella engagemanget och att integrera det än mer i riksdagens arbete. Det skapas på detta sätt också möjligheter att sprida kunskap och information mellan ledamöter och även i någon utsträckning till allmänheten.

Eftersom det är första gången vi har denna debatt i kammaren finns det anledning att säga lite mer om IPU. Nu nämnde min delegationskollega Krister Örnfjäder en del av detta, men jag kommer kanske att upprepa något lite av det.

IPU är en global organisation som grundades 1889 som forum för multilaterala förhandlingar och i syfte att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete. Under årens lopp har inte mindre än åtta Nobels fredspris delats ut till personer som verkat inom IPU.

Man startade arbetet för fred och konfliktlösning genom internationella skiljeförfaranden i multilaterala organ. Man drev också uppfattningen att motsvarande organ borde finnas på mellanstatlig nivå. Det sistnämnda förverkligades många år senare genom Förenta nationernas tillkomst.

Man kan säga att IPU var föregångare till FN och Nationernas förbund. IPU:s arbete låg också till grund för inrättandet av det som i dag är den permanenta skiljedomstolen i Haag.

De ursprungliga avsikterna med det som är EU i dag har tagit sikte på samma mål som tillkomsten av IPU. Det handlar om att människor ska komma närmare varandra – och specifikt för EU – för att det aldrig mer ska bli ett krig i Europa.

I det fallet handlade det om att efter andra världskriget skapa kontroll över krigsviktig industri, kol- och stålunionen, öppna gränserna och ge människor möjlighet att röra sig mer fritt, Romfördraget, och slutligen att kontrollera farliga krafter, Euratom. I allt väsentligt handlade det om samma mål.

Det unika med IPU är att organisationen inte är traktatbunden. Det finns med andra ord inte något multilateralt avtal mellan stater som reglerar IPU. Organisationen har bestämt sitt eget regelverk genom ett direkt samarbete mellan olika staters parlament.

Just detta har framhållits som IPU:s styrka eftersom attityden är frispråkighet med en rak och ärlig kommunikation och direktkontakt mellan parlamentariker från olika länders parlament.

När stater inte har kunnat komma överens i multilaterala förhandlingar har knutar vid åtskilliga tillfällen lösts genom IPU. Ett exempel på detta i någorlunda modern tid är Helsingforsöverläggningarna under första halvan av 1970-talet, som bland annat syftade till att öppna upp relationerna mellan öst och väst och därutöver säkerställa ett större genomslag för mänskliga rättigheter i öststaterna. Ett annat exempel utgör den så kallade Barcelonaprocessen, som syftade till att de europeiska länderna skulle ta ett större ansvar för förhållandena i andra länder runt Medelhavet i syfte att motverka flyktingströmmar. Underlagen till slutdokumenten har förhandlats och i många fall till övervägande del utarbetats inom ramen för IPU.

Organisationen har, till skillnad från vad som står i betänkandet, för närvarande 162 nationella parlament som medlemmar. Därutöver finns det ett antal associerade parlament – i dag tio stycken – varav Europaparlamentet är ett. Bland IPU:s uppgifter ingår att verka för de parlamentariska institutionernas utveckling men också att främja kontakter mellan parlamentsledamöter i alla länder. Att hjälpa till med att bygga upp demokratiska funktioner och fungerande parlament är en ständigt växande del av IPU:s verksamhet.

Unionen kan inte fatta några för medlemsländerna eller parlamenten bindande beslut. Unionen verkar i stället genom att lägga fram konkreta förslag och anta resolutioner i de huvudämnen som debatteras vid varje församling. IPU har ända sedan FN bildades haft kontakter med FN på generalsekreterarnivå. Under de senaste åren har IPU närmat sig FN ytterligare och har, precis som Krister Örnfjäder nämnde, sedan 2002 observatörsstatus i generalförsamlingen. För närvarande pågår diskussioner om hur samarbetet kan utvecklas ytterligare. En tilltagande och i omfattning ökande del av detta arbete är en omfattande biståndsverksamhet i frågor som gäller representativ demokrati, mänskliga rättigheter och, inte minst, jämställdhet och kvinnors deltagande i politiken. Man värnar även parlamentarikers mänskliga rättigheter och främjar internationell säkerhet och hållbar utveckling.

Det huvudsakliga arbetet inom IPU och för den svenska delegationen utförs under och i anslutning till IPU:s två årliga församlingsmöten. Arbetet i riksdagen sker i sin tur i stor omfattning i anslutning till så kallade delegationsmöten där substansfrågor och budget behandlas och där det sker förberedelser inför de två årliga församlingsmötena. Dessa förberedelser handlar om att remittera resolutionsförslag till relevanta delar av Regeringskansliet och till berörda fackutskott. Med utgångspunkt från inkomna svar och delegationsledamöternas egna kunskaper föreslås ofta ändringar i utkasten till resolutionstexter.

Delegationen har successivt höjt ambitionsnivån och arbetar på ett aktivt sätt både inför och under de årliga församlingsmötena. Vi tar initiativ till och driver olika frågor, och vi är aktiva i debatten som förs på församlingsmötena.

I arbetet här på hemmaplan ingår också att arrangera seminarier för att särskilt lyfta fram IPU-relaterade och Sverigerelevanta aktuella frågor. Under det verksamhetsår som denna redogörelse omfattar anordnades ett seminarium om Sveriges agerande vid internationella katastrofer och ett annat seminarium om IPU:s demokratistöd. Inbjuden som talare under det sistnämnda seminariet var bland andra en professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet som inom ramen för flera projekt, eller om man kallar det program, har arbetat som konsult för IPU. Hennes arbete handlade senast om att skapa en ny och mer välfungerande konstitution i Tunisien.

Genom sina program för tekniskt bistånd ger IPU rådgivning, vägledning och många olika former av stöd till parlament. Det intressanta är att IPU är världens mest kvalificerade organisation när det gäller att utveckla parlamentarisk demokrati och fungerande parlament. Många projekt genomförs i dag i IPU:s regi men med medel från FN. Acceptansen för IPU är större i världens länder generellt än för FN och FN:s special agencies. Detta förhållande och den samlade kompetens som finns tillgänglig inom IPU gör IPU till en mycket viktig aktör i övergångsfasen mellan krig och konflikt via försoning till fungerande parlamentarisk demokrati. Med detta avslutar jag min redovisning."

 

Här finns en länk till Utrikesutskottets betänkande. Här finns en länk till mitt huvudanförande och min 1:a replik och min 2:a replik (Webb-TV). 

"Osäkerhet och bolånetak bromsar bostadsbyggandet"

Boverket har publicerat sina indikatorer för november månad 2012. Rapportens rubrik är att "Osäkerhet och bolånetak bromsar bostadsbyggandet". I rapporten anges bland annat följande angående bolånetaket:

"Bolånetaket och det osäkra konjunkturläget har gjort att försäljningen av nya småhus och i viss mån bostadsrätter har minskat betydligt. Byggandet av hyresrätter har minskat, men vi bedömer att det främst är en tillfällig svacka." ...

"Bostadsbyggandet ökar inte väsentligt förrän konjunkturläget blivit mer stabilt. Tillväxten i byggandet kan bli svagare än efter finanskrisen 2008 - 2009. Bolånetaket försvårar möjligheterna till återhämtning, inte minst för småhus." ...

 

"Redan före bolånetakets införande i oktober 2010 hade försäljningen av styckebyggda småhus minskat med cirka 35 procent, jämfört med toppåren i mitten av förra decenniet. Men från januari till augusti 2011 föll försäljningen brant, med ytterligare cirka 25 procentenheter. Sannolikt har både bolånetak och konjunkturläget haft en inverkan." ...

"För hushållens del bedömer vi att bolånetaket och en mer försiktig hållning bland kreditgivarna har påverkat försäljningen av bostäder. Vi uppfattar att det dock kan finnas möjligheter att få topplån, som är förknippat med höga kostnader. I vår analys av nyproduktionen, baserad på bygglov och försäljningsstatistik, drar vi slutsatsen att bolånetaket har minskat försäljningen av nya småhus och bostadsrätter."

 

Ur ett bostadsmarknadsperspektiv medför bolånetaket således negativa effekter enligt Boverket

 

Subutex och metadon dödar fler än heroin

I går medverkade jag i Aktuellts sändning kl. 21.00 med anledning av att SVT gjort ett reportage om substitutionsbehandling av narkotikamissbrukare. I SVT:s inslag presenterades också en rapport avseende narkotikamissbrukare som avlidit efter överdos. Av den rapporten framgår det att antalet avlidna efter en överdos av subutex och metadon har ökat kraftigt från omkring år 2006. Enligt rapporten dog fler missbrukare av subutex och metadon än av heroin 2011.

Jag har debatterat mot Gerhard Larsson tidigare i P1:s Studio Ett. Vid det tillfället medgav Gerhard Larsson att det fanns problem med läckage från substitutionsbehandlingsprogrammen. Denna gång var han möjligen mer bekymrad och medgav också att - även om han inte använde orden själv - att man naturligtvis i första hand måste försöka bryta beroendet av heroin, det vill säga uppnå drogfrihet.

Under förra hösten studerade jag narkotikapolitiken i Schweiz och där handlar det inte längre om att använda substitutionsläkemedel utan också om legalt tillhandahållande av så kallade gatudroger, närmare bestämt program för heroin.

I Schweiz finns det även så kallade fixerstüblis där man kan registrera sig och då får komma in på ett för polisen fredat område för att sälja eller bruka narkotika. Den som köper narkotika på fixerstüblins gård får därefter hjälp att röka, injicera eller snorta narkotikan.

Eftersom de i Aktuellt diskuterade substitutionsprogrammen för narkotika handlar om ersättningspreparat för heroin bifogar jag här nedan två bilder som är relevanta för diskussioner om heroinmissbruk. Båda är tagna på en fixerstübli som jag besökte i Bern i Schweiz. Där fanns också täta rökrum med kraftiga ventilationsanläggningar för att personelen inte skulle bli påtända och därutöver "snortplatser" för dem som vill dra linor med kokain.

På bilden här nedan ser man att man kan plocka till sig sprutor och kanyler.

Denna bild visar upplagda "verktyg". Det bara att förse sig för den som vill förbereda heroinet för injicering.

Jag ser Schweiz som ett tydligt exempel på ett land med en fullständigt havererad narkotikapolitik av många olika skäl som jag kan återkomma till.

Här finns en länk till Aktuelltsändningen. Själva inslaget börjar 10 minuter och 55 sekunder in i programmet.

Även DRUGnews har i dag en artikel om detta på "nätet" med rubriken "Metadon/Subutex tar fler liv än heroin".