Om man ska spetsa till det lite kan man säga att regelverkets uppbyggnad kan sägas vara konfliktskapande i någon mening. Jag kan ta ett exempel. Om två i och för sig kapabla föräldrar har kommit så långt i sin vårdnadskonflikt att de processar i domstol tillämpas i grunden regelverket som gäller tvister i civilmål. Parterna, det vill säga föräldrarna, förfogar visserligen inte över tvisteföremålet, i detta fall vårdnaden. Målet är indispositivt, och domstolen ska hela tiden beakta vad som är förenligt med barnets bästa. Processföringen bygger dock på vad som gäller i tvistemål i allmänhet. Men vari består då det konfliktskapande? Jo, om en av föräldrarna vill ha ensam vårdnad är grunden för detta att det är förenligt med barnets bästa. Föräldern ska sedan utveckla påståendet, vilket i allmänhet sker genom att vederbörande lägger fram ett antal omständigheter och påståenden om varför man själv är bättre och varför den andra föräldern är så mycket sämre att han eller hon inte ska få del i vårdnaden om barnet.
Efter att ha processat utifrån dessa förutsättningar under kanske två år kan den retoriska frågan ställas om det därefter blir lättare eller svårare för föräldrarna att samarbeta. Svaret är väl i det närmaste givet, således nej.
Ovanstående är ett utdrag från mitt anförande i allmänpolitiska debatten, sent på torsdagens eftermiddag. Utdraget visar varför nuvarande processregler är konfliktdrivande i vårdnadstvister. Läs hela anförandet här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar