Min uppfattning – bland annat efter att ha varit polis under många år och därefter också dömt i många relationsvåldsmål – är att män som slår kvinnor har problem med sin egen manlighet och möjligen också sin egen identitet i största allmänhet. De så kallade provokationer som tilltalade män ofta har skyllt på som orsak till olika typer av våldsamt beteende har i princip aldrig varit godtagbara i något avseende. Den som är fysiskt starkare och måste tillgripa våld är möjligen påtagligt psykiskt underlägsen eller kanske inte ens det utan endast av den uppfattningen själv.
Riktiga män slår inte kvinnor och riktiga män kan också vara manliga. Lösningen är därmed inte att män ska befrias från sin manlighet. Sådana slutsatser kan nog endast den komma till som suttit på sin kammare och spånat och dessutom inte tänkt färdigt.
Det är individer, det vill säga enskilda människor, som inte kan lösa motgångar, hantera upplevda förödmjukelser eller vad det nu kan vara utan att tillgripa våld som måste ändra sitt beteende. Den gamla devisen att man inte kan ändra någon annan utan bara sig själv gör kollektivt skuldbeläggande meningslöst och drar snarast uppmärksamheten från dem som begår brott. Med ett sådant synsätt dras gärningsmännen in bland andra oskyldiga män som aldrig någonsin skulle få för sig att slå en kvinna. De skyldigas ansvar späs därmed ut i den kollektiva gruppen mot vilken uppmärksamheten ska riktas mer än mot dem som faktiskt har gjort sig skyldiga till våld. För en konspirationsteoretiker skulle slutsatsen säkert vara självklar i en sådan situation; nämligen att den som sysslar med kollektiv skuldbeläggning egentligen vill flytta fokus från de verkliga gärningsmännen.
Den som sysslar med kollektiv skuldbeläggning gör ytterst en otjänst mot alla kvinnor som drabbats av våld.
Här finns den aktuella ledarkrönikan i Aftonbladet.
Här finns en kommentar från ledarsidan i Dagens Nyheter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar