Kränkande fotografering - påföljd och internationell utblick

Regeringens förslag om förbud mot kränkande fotografering i vissa fall, har diskuterats i några sammanhang. Vad som är viktigt att påpeka är att förslaget i propositionen är utformat i linje med de synpunkter Lagrådet har lämnat. Förslaget har därför begränsats till att gälla intrång i rätten till en fredad personlig sfär, inom vilken olovlig avbildning typiskt sett uppfatta som ett intrång helt oberoende av bildens innehåll.

En skillnad mot tidigare förslag är alltså att förslaget i propositionen endast gäller fotografering av någon som befinner sig på en plats som tillhör hans eller hennes privata miljö, eller som annars är avsedd för särskilt privata förhållanden, det vill säga inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme.

Den föreslagna straffskalan för kränkande fotografering är böter eller fängelse i högst två år. Straffskalan motsvarar vad som gäller för - exempelvis - olovlig avlyssning och sexuellt ofredande. I många fall kan det räcka med ett bötesstraff. Har (som ett exempel) filmning skett i smyg och fortlöpande under en längre tid i en persons bostad bör emellertid straffvärdet anses vara så högt att ett strängare straff än böter kan bli aktuellt. Detsamma bör gälla om en person har installerat en dold kamera i ett omklädnings- eller duschrum för pojkar eller flickor på en skola och därefter under en tid filmat barnen. Även andra omständigheter kan medföra att straffvärdet är så högt att det ligger på fängelsenivå.

Hur ser det ut på detta område i andra länder?

 

I våra nordiska grannländer Danmark och Finland finns bestämmelser som i vissa fall förbjuder oberättigad eller kränkande fotografering. Dessa bestämmelser är på motsvarande sätt som i propositionsförslaget i princip begränsade till den hemfridsskyddade sfären.

I Danmark finns en straffbestämmelse som uppställer förbud mot att oberättigat fotografera eller med hjälp av kikare eller "annan apparat" iaktta en person som befinner sig på ”et ikke frit tillgängelig sted”. De områden som skyddas är desamma som skyddas av reglerna om ”husfredskränkelse”. Det handlar i sådana fall om områden som inte är allmänt tillgängliga och som är avgränsade på ett sådant sätt att det därigenom är "tillkännagett" att området inte är fritt tillgängligt.

I Finland är det straffbart både att observera och att avbilda någon med hjälp av teknisk anordning såsom kikare och kamera. Straffbestämmelsen i Finland är avgränsad till vistelse på platser som omfattas av regler om hemfridsbrott eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller på någon annan motsvarande plats. Dessutom gäller de finska reglerna platser som omfattas av regleringen om "brott mot offentlig frid" och dit allmänheten inte har tillträde, om observationen eller avbildningen sker på ett integritetskränkande sätt.

Kränkande fotografering - syfte och omfattning

Syftet med förslaget i regeringens proposition om förbud mot kränkande fotografering i vissa fall är att skydda enskilda människors personliga integritet. Skyddet för den personliga integriteten behöver förstärkas.

Den tekniska utvecklingen har på många sätt förändrat människors vardag. Den är betydelsefull i vardagslivet genom att den har gett oss ökad tillgång till olika typer av internettjänster som underlättar vardagslivet. Därutöver har det skapats nya möjligheter för människors yttrande- och informationsfrihet vilken också underlättar och berikar människors liv. Samtidigt har nya möjligheter att missbruka tekniken tillskapats. Ett exempel på detta är så kallad smygfotografering, eller med andra ord fotografering som sker i hemlighet. Tillgänglig rättspraxis bekräftar att det finns brister i skyddet mot kränkande fotografering av enskilda personer.

Vad är det som krävs för att man ska ha gjort sig skyldig till brott enligt det aktuella förslaget?

 

För straffansvar krävs för det första att fotograferingen sker olovligen. Det innebär att fotograferingen sker utan samtycke eller stöd av uttryckliga tillåtande bestämmelser, som till exempel när det gäller allmän kameraövervakning.

För det andra krävs att fotograferingen sker i hemlighet, vilket – på motsvarande sätt som enligt bestämmelsen om olovlig avlyssning – innebär att den tekniska utrustningen, kameran, antingen hålls helt dold för den fotograferade eller att denne i vart fall är omedveten om att den är igång. Det avgörande är om den fotograferade är medveten om fotograferingen eller inte. Fotografering av någon som sover omfattas alltså av bestämmelsen, eftersom den fotograferade då inte uppfattar fotograferingen.

Kränkande fotografering är ett uppsåtligt brott och inte ett brott som någon kan begå ”av misstag”. Om den fotograferade inte uppfattar en helt öppen fotografering trots att han eller hon har möjlighet till det och fotografen har anledning att räkna med att den fotograferade uppfattar fotograferingen, kan man utgå från att det saknas uppsåt till att fotograferingen sker i hemlighet. Det saknas i sådana fall förutsättningar för straffansvar.

För det tredje krävs att smygfotograferingen sker på vissa platser som tillhör den enskildes privata miljö eller som annars är avsedda för särskilt privata förhållanden, det vill säga inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme.

Med bostad menas – på motsvarande sätt som enligt straffbestämmelsen om hemfridsbrott – en lokal eller annan plats där en person bor stadigvarande för en längre tid, liksom en tillfällig bostad, det kan till exempel vara fråga om ett hotellrum, en båthytt eller ett tält. Även ett bostadsrum på ett äldreboende kan anses vara någons bostad. Utrymmen som likställs med toaletter och omklädningsrum kan vara provhytter, duschrum eller bastuutrymmen.

På de platser som precis har nämnts ska en person i normalfallet inte behöva räkna med att bli fotograferad i hemlighet, oavsett vad som fångas på bilden.

Trots att förbudet begränsas till sådan integritetskränkande fotografering som inte ska behöva tålas och bara omfattar olovlig fotografering i hemlighet när den fotograferade befinner sig på någon av de angivna platserna, finns det vissa situationer där den som fotograferar ändå kan anses ha ett berättigat intresse av att göra det.

 
Därför föreslås ett undantag från straffansvar för en gärning som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Sådana omständigheter som att fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse är av stor betydelse vid försvarlighetsbedömningen. Det kan till exempel gälla fotografering i syfte att granska misstänkta missförhållanden i samhället, eller att säkra bevisning om ett pågående brott för att kunna ge bilden till polisen. Sådan fotografering kan behöva ske i hemlighet för att överhuvudtaget komma till stånd.

Aftonbladets ansvar för det amerikanska rättssystemet?

I en ledarkrönika i Aftonbladet (22/3) skriver Daniel Swedin under rubriken ”Dags att inse din roll i våldtäktskulturen”. Rubriken adresserar alla män och innefattar ett kollektivt skuldbeläggande för andras gärningar. I detta fall baserat på en gruppvåldtäkt som har ägt rum i Steubenville i USA.

Beskrivningen av händelserna i USA ger bilden av ett synnerligen brutalt, förnedrande och hänsynslöst handlande från gärningsmännens sida. Det Daniel Swedin sedan refererar till när det gäller försvarsadvokaternas argumenterande kring gärningsmännens karaktär är först och främst inte ett uttryck för någon våldtäktskultur utan snarare ett utflöde av den rättskultur som råder inom det amerikanska rättssystemet. Det förefaller mycket långsökt att svenska män skulle bära ansvaret för amerikansk rättskultur bara för att de är män … i Sverige ...

I det amerikanska rättssystemet, där mål avgörs med jury, fokuseras mycket mer på en tilltalads karaktär än i Sverige där gärningen står i centrum. Rättvisans gudinna har ju ögonbindel för att rättvisan ska vara blind i den meningen att det inte ska spela någon roll vem som har gjort sig skyldig till ett brott. Detta gäller i Sverige. I USA däremot finns det någonting som kallas ”bleeding heart syndrom”, vilket kortfattat innebär att oskyldiga döms och skyldiga går fria. Det finns undersökningar som visar att personer som sitter i en jury tenderar att pröva frågan om en tilltalads skuld som en karaktärsfråga. Kortfattad har den som är väletablerad i samhället och framstår som en trevlig person större chans att bli frikänd än den som kanske är arbetslös eller uppfattas som en otrevlig eller obehaglig person. Å andra sidan löper människor som av någon anledning gör negativt intryck på en jury betydligt större chanser att bli dömda, i praktiken i första hand på grundval av en karaktärsbedömning.

Att det sedan finns en mobb på internet och i sociala medier som bara bestämmer sig för vad som är rätt eller fel utan att egentligen veta någonting är lika bedrövligt alldeles oavsett om det sker i USA eller i Sverige. Den typen av bestämda ställningstaganden utan att egentligen veta något är tyvärr vanliga i Sverige och förekommer från både kvinnors och mäns sida. I vissa fall är påståendena så grova och verklighetsfrånvända att man kan undra om de aktuella personerna upplever samma omvärld som vi andra. I ytterkanten av detta finns också alla konspirationsteoretiker som får sin livsluft från alla dessa människor som kränker och förtalar brottsoffer och framställer gärningsmän som orättvist behandlade och utsatta för allehanda komplotter.   

Daniel Swedin menar att våldtäktskulturen handlar om normer och strukturer, över- och underordning. Han menar vidare att det är sådant som män inte vill ta i eftersom det gäller männen själva och den egna grupptillhörigheten. Resonemanget är i det närmaste ofattbart. Alla manliga diktatorer och företrädare för totalitära ideologier med sammanlagt hundratals miljoner människoliv på sina samveten är möjligen också företrädare för en kultur som Daniel Swedin kanske ska hållas ansvarig för. Inte bara för att han är vänsterorienterad som många av de värsta mördarna genom tiderna utan för att han är man. Nej, jag förordar naturligtvis inte något sådant lika lite som jag tycker att alla män ska bära ansvaret för någon form av våldtäktskultur.

Slutligen … vilka maskulinitetsnormer föreskriver känslomässig knapphet och aggressivitet mot kvinnor? Den som känner sig stå för den typen av normer har ett betydande personligt problem. Dessutom riskerar det personliga problemet att gå ut över oskyldiga kvinnor som blir brottsoffer och detta accepteras inte av andra människor oavsett om de är kvinnor eller män.

 
Den som resonerar i sådana termer som Daniel Swedin drar ansvaret från dem som verkligen borde bära det fullt ut och skuldbelägger oskyldiga. I den meningen agerar Daniel Swedin som en nätmobb med den skillnaden att han riktar in sig på en grupp av människor.

Här finns en länk till Aftonbladets ledarkrönika.

Mer om kronvittnen och avhopparverksamhet

I gårdagens Svenska Dagbladet, på Brännpunkt, hade jag infört en replik på Peter Althins och Dick Sundvalls inlägg i kronvittnesdebatten. Utgångpunkten för Peter Althin och Dick Sundevalls kritik mot kronvittnen har varit det amerikanska systemet. I sin artikeln har Peter Althin och Dick Sundevall angett att Moderaterna vill utreda möjligheten att införa ett kronvittnessystem och att man inte skulle ha insett vad detta handlar om. I artikeln redovisar jag innebörden av Moderata trygghetsarbetsgruppens förslag. Min artikel har rubriken "Vi vill inte införa ett amerikanskt system".

Det är snarare Peter Althin och dick Sundevall som inte har förstått vad Moderaternas förslag innebär. Vårt förslag avser någonting som är anpassat för vårt rättssystem och våra rättstraditioner.

I min artikel framhåller jag bland annat följande:

En utökad möjlighet till straffreduktion måste förenas med högt ställda krav på rättssäkerhet och en annan förutsättning måste vara att en reduktion av straffet inte kan uppfattas som stötande eller anses förringa något väsentligt motstående intresse. Sänkt straff skulle även med beaktande av dessa krav kunna komma i fråga när en gärningsman under vissa förhållanden har bidragit till utredningen av allvarlig brottslighet som andra misstänks för.

I våra grannländer Danmark och Norge finns redan möjligheten att få mildrat straff för sin egen brottslighet för den som bidrar till att allvarlig brottslighet klaras upp.

Tilltalades uppgifter i en rättsprocess ska även fortsättningsvis bedömas med stor försiktighet. Samtidigt ska det finnas möjlighet för den som bidrar till utredningen att få ett mildare straff genom att exempelvis tala om var bevisning kan säkras som annars inte hade gått att få fram."

En viktig sak som också har koppling till frågan om straffreduktion när någon har medverkat till att allvarlig brottslighet kan utredas och bevisning kan säkras är avhopparverksamhet. Denna typ av verksamhet behöver utvecklas ytterligare och personer som faktiskt vill lämna en kriminell struktur måste kunna få hjälp med detta på ett konstruktivt sätt. Det finns exempel på sådana verksamheter i Sverige i dag, men exemplen behöver bli fler.

 

Självklart måste en del av detta också vara välutvecklade och i många fall mer välfungerande så kallade vittnesskyddsprogram än vad som finns i dag.

 

Här finns en länk till min replik. 

Problemen med den eviga reavinstbeskattningen

Tidigare i veckan hade jag och min parti- och riksdagskollega Isabella Jernbeck en artikel införd på debattsidan i Dagens Industri.

Ingressen till artikeln hade följande lydelse: "Svenskar betalar mest skatt i EU vid försäljning av privatbostäder. I praktiken skär staten emellan varje gång en bostad säljs samtidigt som säljaren typiskt sett förlorar pengar. Det är dags att förändra reavinstbeskattningen. Det skriver Isabella Jernbeck och Anti Avsan."
 

I artikeln skriver vi bland annat följande:

"Uppskovsreglerna tillkom ursprungligen som ett medel för att minska de inlåsningseffekter som reavinstbeskattningen antogs medföra. Inlåsningen hänger samman med att beskattningen av kapitalvinsten minskar kapitalet som kan investeras i nästa bostad.

Normalt beskattas ett återfört uppskovsbelopp med 22 procent, men skatten på uppskovsbeloppet kan i vissa fall uppgå till 27 alternativt 30 procent.

Uppskovssystemet innebär emellertid att man inte ser effekterna förr­än den dag beloppet ska tas upp till beskattning. Den dagen infinner sig typiskt sett när det är dags att flytta till en mindre och därmed billigare bostad. Konsekvensen av detta är ofta att äldre människor väljer att bo kvar i bostäder som storleks- och behovsmässigt egentligen skulle ha passat en barnfamilj bättre.

Enligt en nyligen publicerad rapport från Stockholms handelskammare finns det 144 000 bostadsägare som egentligen vill flytta, men som inte gör det på grund av skattereglerna. Av samma rapport framgår det också att andelen småhusägare över 65 år har ökat från 19 till 26 procent sedan 1998 samtidigt som andelen yngre småhusägare har minskat från 20 till 15 procent. Detta innebär att bostadskonsumenternas egentliga behov störs av skattereglerna.

En förändrad reavinstbeskattning skulle öka rörligheten på bostadsmarknaden och underlätta bytet mellan större och mindre bostäder med utgångspunkt från enskilda människors aktuella behov. Även om uppskovssystemet – trots den ränta som ska betalas på uppskovsbeloppet – erbjuder en kortsiktig lösning för den som ska byta till en större och typiskt sett dyrare bostad, löser detta inte det grundläggande problemet med den eviga reavinstbeskattningen.

Teoretiskt sett är priset som köparen betalar detsamma som säljaren skulle få betala för ett likvärdigt ersättningsobjekt, det vill säga om han eller hon skulle köpa tillbaka sin bostad. I praktiken skär dock staten emellan varje gång en bostad säljs samtidigt som säljaren typiskt sett förlorar pengar. Detta innebär att det förr eller senare försvinner kapital som hade kunnat frigöras för nya investeringar.

Det svenska systemet återfinns inte i något annat EU-land och tvingar svenskar att betala högst skatt vid försäljning av privatbostadsfastigheter och bostadsrätter. Den eviga reavinstbeskattningen borde avskaffas på sikt för att frigöra kapital som kan nyinvesteras och för att åstadkomma en större rörlighet i den ägda delen av bostadsmarknaden."

Artikeln i Dagens Industri följdes upp av Dagens Industri i en artikeln med rubriken "Växande kritik mot hög flyttskatt". I artikeln uttalar jag bland annat följande:

"Även Anti Avsan, som tidigare var Moderaternas bostadspolitiska talesperson, är kritisk. På onsdagen skrev han ett inlägg på Di Debatt där han lyfte fram problemen med den nuvarande beskattningen.

”Systemet skapar inlåsningseffekter, som det är nu så blir man typiskt sett lite fattigare varje gång man byter bostad”, säger han.

Tidigare utredningar visar att andra länder i Europa endast har kapitalvinstbeskattning på bostäder för att hindra spekulation. I våra nordiska granländer Norge och Finland, till exempel, utgår ingen kapitalvinstskatt om man bott i samma bostad mer än ett eller två år, i Danmark går gränsen vid tre år.

Anti Avsan anser att det svenska systemet med en evig kapitalvinstbeskattning borde avskaffas på sikt, för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.
 
”Så vitt jag känner till finns det inget annat land i Europa som har det på det här sättet”, säger han."

Här finns en länk till debattartikeln som var intagen i onsdagens papperstidning från Dagens Industri.

Här finns en länk till den uppföljande artikeln.

Narkotika - ett påtagligt hot mot global stabilitet

Interparlamentariska Unionens vårsession kommer att äga rum i Quito i Equador under tiden mellan den 22 och den 27 mars. Där ska bland annat beslutas nya ämnen som ska behandlas under våren 2014. Mitt ämnesförslag till First Standing Committee, vars ansvarsområde är Peace and International Security, gäller den inverkan narkotika har på stater i - kanske främst - Sydamerika och Asien. Detta är ett aktuellt ämne att ta upp i en grannstat till Colombia. Relationen mellan Equador och Colombia har komplicerats till viss del av att det fortfarande finns soldater från FARC-gerillan på equadorianskt territorium och av Colombias USA-stödda kemiska bekämpning av kokaodlingar i gränsområdet. Företrädare för Equador menar att den kemiska bekämpningen är skadlig för både människor och miljö.

I riksdagen har från Braathens fond, som är knuten till verksamheten i Interparlamentariska Unionen, delats ut ett journaliststipendium till Erik de la Reguera som kommer att följa med den svenska delegationen i Quito. Erik är bland annat medförfattare till boken "Kokain". Han arbetar för övrigt som Dagens Nyheters utrikeskorrespondent i Sydamerika och kommer också att, på plats i Quito, medverka i en paneldiskussion om narkotikaproblemet.

Andra frågor som kommer att komma upp är - inte minst - en diskussion med företrädare för Equadors parlament beträffande fallet Julian Assange, som har fått politisk asyl i Equador men inte har kunnat ta sig ut från Equadors ambassad i London. Det finns ett beslut enligt en europeisk arresteringsorder att Julian Assange ska utlämnas till Sverige.

Vidare har den svenska delegationen förberett sig för bilaterala samtal med Afghanistan, Iran, Somalia, Uganda och Ungern.

Mitt ämnesförslag ser ut på följande sätt:

"Proposal for subject item for the 130th Assembly, Spring 2014, First Standing Committee: Peace and International Security

Subject Item proposal

Parliamentarians’ responsibility to act on the global drug problem that fuels organized crime, creates mafia states and undermines the overall stability and security of democratic societies.

Candidature for co-rapporteur
Mr. Anti Avsan, Chair of the Swedish IPU-delegation

Explanatory text

The drug problem has become an increasingly problematic global phenomenon. The illegal drug trade feeds a hundred-billion-dollar global criminal industry that crosses borders and poses a growing threat to stability and security. In recent years, a new threat has emerged: the mafia state. Across the globe, criminals have penetrated governments to an unprecedented degree. The drug problem feeds criminality that kills more than the actual drugs. The daily mass death affects not only addicts and criminals but also ordinary citizens.

The principle that everyone, from the individual right up to the state itself, is accountable to laws that are publicly promulgated, equally enforced and independently adjudicated, can not apply. Establishing respect for the rule of law is fundamental to achieving a durable peace and security, to the effective protection of human rights, and to sustained economic progress and development.

The international community must take responsibility and take action. The production of illegal drugs is demand-driven and it is the poor countries that suffer the most. No country can combat drug trafficking on its own. We are all affected as countries of consumers, suppliers and transit and highly dependent on regional, sub-regional and international cooperation in the fight against drugs and organized crime, a priority area for the United Nations. We Parliamentarians have the responsibility for the legal framework and it is vital that we as representatives of the people safeguard democracy around the world. Being one of IPU’s head missions it should be put on next year’s agenda for discussion and debate.

Crime prevention measures aimed at the illicit drug trade are inextricably linked to anti-corruption efforts, poverty reduction and the fight for human rights. Alternative development projects must be generated, such as helping small rural farmers with licit income activities to reduce their dependency on income from opium poppy and coca bush.

 
It is welcoming that there will be a panel discussion in Quito giving us Parliamentarians an opportunity to debate and illustrate different aspects and urgent challenges ahead concerning the global drug problems. The growing need for parliamentary cooperation and responsibility to act in the fight against the global drug problem, that threats democracy, peace and stability, make this topic a necessity for the IPU to address even further."

Polisens utlänningskontroller

En fråga som diskuterats under en tid är frågan om polisens ingripanden - i första hand i Stockholms tunnelbana - mot personer som misstänks för brott mot utlänningslagen.

Enligt 20 kap. 1 § utlänningslagen döms en utlänning till böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och utan att utlänningen har ansökt om ett sådant tillstånd eller en förundersökningsledare har ansökt om tidsbegränsat uppehållstillstånd för utlänningen. Förutom frågan om brott handlar polisens ingripanden om att det ska ske verkställighet av beslut som fattats i vederbörlig ordning beträffande utlänningars rätt att vistas i Sverige.

Att polisen har en grundläggande skyldighet att ingripa mot brott framgår av reglerna i polislagen. En polis som inte ingriper mot brott kan i vissa fall själv dömas för brott - exempelvis tjänstefel - om han eller hon medvetet låter någon komma undan. Däremot är det viktigt att det måste finnas konkret misstanke om visst brott när ingripande sker mot människor som är misstänkta. Att polisen följer gällande rättsregler är inte någonting som politiker ska bevaka i sig. Däremot har politiker ett ansvar för att lagstiftningen fungerar och att den uppfyller de grundläggande krav som ställs på lagstiftning i en rättsstat.

När det gäller förutsättningarna för polisens ingripanden kan man hitta följande på polisens hemsida:

"Det ligger i ändamålsprincipen att man vid misstanke om ett visst brott inte får tillgripa tvångsmedel på grund av ett allmänt antagande om att den misstänkte möjligen också kan ha gjort sig skyldig till annan brottslighet."

Fredrik Reinfeldt besvarade på ett mycket bra sätt frågor om polisens utlänningskontroller i Agenda i dag. Det finns inte något parti som har krävt fri invandring. Detta är dock det som finns i bakgrunden för den kritik som riktats mot det så kallade Reva-projektet.

Enligt en artikel i nätversionen av Dagens Nyheter sade Fredrik Reinfeldt bland annat följande avseende själva Reva-projektet:

"– Det viktiga här är att politiker står bakom vad de säger. Vi har lagstiftat om en reglerad invandring och asylgrund, vill vi ha fri invandring så får vi lägga fram ett lagförslag för det. Jag ställer mig frågande till att en del politiker låter som att de förespråkar fri invandring och inte står upp för den lag de själva har varit med och instiftat".

SVT-Agenda, Dagens Nyheter, Expressen

Översyn av straffskalor för våldsbrott

Regeringen har tagit initiativ till en översyn av straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott genom att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå ändringar av straffskalorna. Syftet är att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott.

Regeringen har i tidigare sammanhang framhållit att flera förändringar har skett i samhället över längre tid som inneburit att synen på allvarliga former av avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet är strängare i dag än tidigare. Sådana angrepp drabbar målsäganden inte bara fysiskt utan leder också till psykiska påfrestningar. Även brottsoffrens omgivning påverkas av brottsligheten. De allvarliga våldsbrotten skapar dessutom rädsla och kan verka begränsande för en vidare krets av människor. Med dagens mediarapportering avseende denna typ av brott kan otrygghet spridas i vidare kretsar, vilket försämrar många människors livskvalitet.

Att flera förändringar har skett i samhället över en längre tid som innebär att synen på allvarliga former av angrepp på enskilda är strängare i dag än tidigare har jag berört detta vid flera tillfällen i tidigare inlägg. De brottstyper som den särskilda utredaren ska titta närmare på är grov misshandel, rån, grovt rån, grov utpressning, men även andra allvarliga våldsbrott.

När fängelse är aktuellt som påföljd går straffmätningen till på följande sätt, vilket också säger en del om hur straffskalorna fungerar: Straffet för ett brott bestäms inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Ett brotts straffskala ger uttryck för gärningens allvar. Straffskalorna bör vara konstruerade så att de täcker i princip samtliga fall av det aktuella brottet. Det medför att straffskalorna blir vida. Flera brott är också indelade i svårhetsgrader med olika, oftast överlappande, straffskalor. Grundläggande för påföljdssystemets och straffskalornas utformning är principerna om proportionalitet och ekvivalens. Principerna innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott och att lika svåra brott ska bestraffas lika strängt. Vidare ska olika gärningar inom en och samma brottstyp bedömas olika strängt i det enskilda fallet om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter.

´
Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2014.

Här finns en länk till kommittédirektiven.

Skärpt sexualbrottslagstiftning

I går lämnade regeringen en proposition till riksdagen i vilken det föreslås ett antal ändringar i sexualbrottslagstiftningen.

Den 15 februari deltog jag i en interpellationsdebatt ikammaren som gällde frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen. I den debatten sade jag bland annat att ”sexualbrott tillhör rent generellt de brott som är mest svårutredda och svårbevisade. Det grundar sig på att det ofta saknas direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet.” I detta sammanhang får tilläggas att sexuella övergrepp samtidigt innebär allvarliga integritetskränkningar och sådana övergrepp bör därför leda till kännbara påföljder. Detta får dock inte leda till att beviskravet sänks.

Utvecklingen när det gäller – framförallt – synen på sexualbrott och våldsbrott har under de senaste 20-30 åren varit att man successivt sett allt allvarligare på brottslighet av denna typ. Respekten för alla människors rätt till integritet och självbestämmande både rent allmänt och naturligtvis även sexuellt måste framstå som en tydlig ambition som kommer till uttryck i lagstiftningen. Detta förutsätter i sin tur ett starkt och väl fungerande straffrättsligt skydd.

De skärpningar i lagstiftningen och förstärkningar av skyddet för enskilda som nu är aktuella är i huvudsak följande.

#   Bestämmelsen om våldtäkt utvidgas. Fler fall av sexuella utnyttjanden kriminaliseras som våldtäkt genom att begreppet "hjälplöst tillstånd" ersätts av det vidare begreppet "särskilt utsatt situation". Det blir därmed tydligt att även sådana situationer där ett offer möter övergreppet med passivitet omfattas av våldtäktsbrottet.

#   Tillämpningsområdet för grovt sexuellt övergrepp mot barn utvidgas. Syftet är att ge domstolarna ett större utrymme att bedöma allvarliga sexuella övergrepp mot barn som grova brott. Samtidigt höjs straffminimum för brottet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

#   Det föreslås att riksdagen ska godkänna Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Vidare föreslås de lagändringar som krävs för att Sverige ska kunna tillträda konventionen. Förslagen innebär dels att kravet på dubbel straffbarhet avskaffas för utnyttjande av barn för sexuell posering och köp av sexuell handling av barn, dels att preskriptionstiden förlängs för utnyttjande av barn för sexuell posering genom att den börjar löpa först den dag barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013.

Här finns en länk till den aktuella propsitionen.

Myten om våldsmonopolet (1)

I många olika sammanhang nämns våldsmonopolet i anslutning till att man talar om polisen. Detta nämns i Centerpartiets förslag till idéprogram, det nämndes av Ali Esbati (V) under en interpellationsdebatt, gällande polisens utlänningskontroller, i riksdagen i dag och det har nämts i otaliga andra sammanhang.

Åter till frågan: Har polisen monopol på att använda våld? Svar: Nej!

Det räcker med att gå till reglerna i 24. kap brottsbalken för att kunna konstatera att rätten att använda våld kan tillkomma i stort sett vem som helst.

För och främst finns det rätt att använda våld i nödvärn (24 kap. 1 § brottsbalken). Våld som används i sådana situationer utgör brott bara om våldet med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt.

Nödvärnsrätt tillkommer alla människor. När frågan om det våld som har använts bedöms beaktar man bland annat angriparens och den angripnes egenskaper och förmåga, om angreppet kom plötsligt eller oväntat och därutöver de yttre omständigheter som förelåg när angreppet ägde rum.

Rätt till nödvärn föreligger mot

• 1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,

• 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning (Det måste i detta fall vara fråga om ett återtagande av egendom på brottsplatsen eller efter det att gärningsmannen kontinuerligt förföljts från brottsplatsen. Dessutom måste det i den aktuella situationen vara tillåtet att återta egendomen.),

• 3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller

• 4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
  

Rätten till nödvärn finns även för den som inte kände till att han eller hon befann sig i en nödvärnssituation. Dessutom är det så att om någon felaktigt tror sig handla i nödvärn (trots att det rent objektivt inte är en sådan situation) kan han eller hon helt gå fri från ansvar eller i vart fall inte dömas för ett uppsåtligt brott så länge man håller sig inom de gränser som gäller nödvärnsrätten rent objektivt. Ska någon i en sådan situation dömas för ett oaktsamhetsbrott måste det ha varit oaktsamt att tolka situationen som en nödvärnssituation.

 

Slutligen kan man framhålla att det inte finns någon nödvärnsrätt mot den som handlar i nödvärn.

 

En välfungerande bostadsmarknad

Om detta skriver Anders Borg och Henrik von Sydow (M) i Dagens Industri i dag och frågan är högaktuell. I artikeln presenteras också några förslag, varav ett av förslagen är något jag har drivit sedan 2006, då jag blev invald i riksdagen, närmare bestämt avskaffande av länsstyrelseledet vid överklagande av planer och bygglov.

I den aktuella artikeln står i denna del följande:

"Vi vill även se över möjligheten att avskaffa länsstyrelsen som prövande instans. Att få ett ärende handlagt och prövat i en länsstyrelse tar omkring ett år och antalet ärenden uppgår till flera tusen per år. Länsstyrelsens beslut kan sedan överklagas till mark- och miljödomstolen vilket de flesta gör."

Som argument för att länsstyrelsen ska finnas kvar som "prövande instans" anförs ofta att länsstyrelserna måste bevaka att riksintressena tas tillvara i planprocessen. Detta talar dock för att länsstyrelsen snarare intar en partsroll. I Norge får både statliga och kommunala myndigheter göra invändningar mot en plan i motsvarande situation. Så skulle ordningen kunna se ut även i Sverige.

En ändrad ordning avseende länsstyrelsens roll skulle säkert kunna korta de flesta planprocesser betydligt.

Här finns en länk till den aktuella artikeln. 

Består (S) av två partier?

Det finns skäl att ställa sig frågan om Socialdemokraterna består av två olika partier.

Att olika falanger inom (S) låser varandra har framgått i många olika sammanhang. Efter att ha sett kvällens avsnitt av Agenda kan man ställa sig frågan om det i själva verket inryms två partier inom Socialdemokratin, men att ett gemensamt intresse är att dölja detta utåt.

Att det har funnits ett intresse att stänga om sig och inte vilja bekräfta att det förekommer starka falangstrider har varit en illa dold hemlighet sedan "Juholtdebaclet" blev ett faktum. Frågan känns åter aktuell nu när man i ett inslag i Agenda har kunnat höra "Juholtvalberedningens" ordförande Berit Andnor snäsa av en berättigad fråga från en journalist. Det kan knappast vara så att vilka som är ett så stort partis bevekelsegrunder för att föreslå någon till partiordförande inte har ett allmänintresse. Det kan knappast heller vara så att valberedningens ordförande inte inser detta.

Margit Silberstein uttrycker sig på ett nyanserat sätt i Agenda men man kan samtidigt fråga sig vad som är orsaken till statsvetaren Tommy Möllers påtagligt ängsliga förhållningssätt till det som delvis ändå är hans eget material. Att Håkan Juholt var oförsiktig med sanningen är väl ändå ett underdrift för många av de uttalanden som gjordes under hans partiledartid. Att detta skulle ha berott på Håkan Juholts bristande erfarenhet från de högre politiska nivåerna är i det närmaste fullständigt osannolikt. Det handlar i stället mer om personlighet och egen moral.

Om vardera sidans avsikt (inom Socialdemokratin) var att sänka den andra sidan blev resultatet att man även sänkte sig själv från ömse sidor.

SVT, Expressen, En marsh mot avgrunden

Kollektiv skuld - för den som inte tänkt färdigt

Daniel Swedin har (den 7/3) skrivit en ledarkrönika i Aftonbladet som handlar om den kollektiva skuld män enligt hans mening ska bära för ”övergreppskulturen”. Krönikan har rubriken ”Befria alla män från manligheten”.
 
Min uppfattning – bland annat efter att ha varit polis under många år och därefter också dömt i många relationsvåldsmål – är att män som slår kvinnor har problem med sin egen manlighet och möjligen också sin egen identitet i största allmänhet. De så kallade provokationer som tilltalade män ofta har skyllt på som orsak till olika typer av våldsamt beteende har i princip aldrig varit godtagbara i något avseende. Den som är fysiskt starkare och måste tillgripa våld är möjligen påtagligt psykiskt underlägsen eller kanske inte ens det utan endast av den uppfattningen själv.
 
Riktiga män slår inte kvinnor och riktiga män kan också vara manliga. Lösningen är därmed inte att män ska befrias från sin manlighet. Sådana slutsatser kan nog endast den komma till som suttit på sin kammare och spånat och dessutom inte tänkt färdigt.

Det är individer, det vill säga enskilda människor, som inte kan lösa motgångar, hantera upplevda förödmjukelser eller vad det nu kan vara utan att tillgripa våld som måste ändra sitt beteende. Den gamla devisen att man inte kan ändra någon annan utan bara sig själv gör kollektivt skuldbeläggande meningslöst och drar snarast uppmärksamheten från dem som begår brott. Med ett sådant synsätt dras gärningsmännen in bland andra oskyldiga män som aldrig någonsin skulle få för sig att slå en kvinna. De skyldigas ansvar späs därmed ut i den kollektiva gruppen mot vilken uppmärksamheten ska riktas mer än mot dem som faktiskt har gjort sig skyldiga till våld. För en konspirationsteoretiker skulle slutsatsen säkert vara självklar i en sådan situation; nämligen att den som sysslar med kollektiv skuldbeläggning egentligen vill flytta fokus från de verkliga gärningsmännen.
 
Den som sysslar med kollektiv skuldbeläggning gör ytterst en otjänst mot alla kvinnor som drabbats av våld.
 
Här finns den aktuella ledarkrönikan i Aftonbladet.
 
Här finns en kommentar från ledarsidan i Dagens Nyheter.

Punktmarkering av livsstilskriminella

Regeringen har tidigare gett uppdrag åt polisen att punktmarkera livsstilskriminella. Detta har visat sig ge resultat!

Rikspolisstyrelsen redovisade i går hur arbetet går med det aktuella regeringsuppdraget om en nationell satsning mot livsstilskriminellas brottslighet.

Polisen och en del andra myndigheter arbetar sedan länge med att förhindra att tidigare dömda återfaller i brott. Polisen tar nu ett samlat grepp och genomför en nationell satsning som - tillsammans med metodutveckling i form av en vägledning - ska skapa ett mer strukturerat sätt att arbeta.

Under 2012 har cirka 1 200 livsstilskriminella personer prioriterats av polisen inom ramen för den aktuella insatsen. Sammanlagt har satsningen resulterat i över 3 400 fall av brottsmisstankar, 1 300 domar och 300 vårdinsatser. Preliminära bedömningar pekar också på att insatsen har lett till en märkbar ökning av häleribrott, vilket bedöms vara en effekt av att de livsstilskriminellas brottslighet uppmärksammats. En minskning av inbrott i källare- och vindsförråd bedöms också bero på insatsen mot livsstilskriminellas brottslighet.

Livsstilskriminella är en sammanfattande benämning avseende personer som är välkända av polisen och som notoriskt begår brott, som vanligen leder till kortare fängelsestraff. De livsstilskriminella utgör cirka tio procent av det totala antalet kriminella men står för hälften av alla anmälda brott. Bland brotten märks stölder samt inbrott i bostäder och bilar och andra mängdbrott.

Satsning på att motverka ungdomskriminalitet

Regeringen har beslutat att Rikspolisstyrelsen aktivt ska stödja arbetet med sociala insatsgrupper för unga som riskerar att utveckla en kriminell livsstil.

Rikspolisstyrelsen har i en redovisning framhållit att flera ungdomar har minskat eller totalt upphört med sina kriminella aktiviteter under den tid de haft stöd från en social insatsgrupp. Projektet med sociala insatsgrupper har på vissa ställen skapat nya samarbeten mellan myndigheter och organisationer och på andra ställen har det stärkt redan befintligt samarbete. Rikspolisstyrelsen bedömer att det finns skäl för att fortsätta använda och utveckla arbetsmetoden sociala insatsgrupper. 

Sedan pilotverksamheten avslutades i oktober 2012 ligger ansvaret för att fortsätta med eller inrätta sociala insatsgrupper hos kommuner och andra berörda lokala aktörer. Att kommunerna tar ansvar för samverkan är en förutsättning, men de behöver stöd i det arbetet från nationella aktörer.

Rikspolisstyrelsen får därför i uppdrag att aktivt stödja det fortsatta arbetet i sociala insatsgrupper och bidra till en fortsatt utveckling av arbetssättet inom ramen för gällande regelverk. Det innebär bland annat att verka för att fler sociala insatsgrupper inrättas genom att stödja de kommuner och polismyndigheter som gemensamt vill arbeta på detta sätt, samt att, genom polismyndigheterna, skapa förutsättningar för Polisens medverkan i sociala insatsgrupper. I utvecklingsarbetet är det viktigt att erfarenheter och lärdomar från pilotverksamheten tas tillvara. All utveckling bör också utgå från det som är kärnan i sociala insatsgrupper; samverkan på individnivå.

Jag har sedan årsskiftet besökt de sociala insatsgrupper som bedriver verksamhet i Stockholms län, närmare bestämt i Södertälje, i Botkyrka och i Spånga/Tensta. Jag gör bedömningen att man på olika sätt hade kommit långt i sitt arbete i Södertälje och i Spånga/Tensta. Hur det förhåller sig i Botkyrka är lite svårare att bedöma för närvarande.

Rikspolisstyrelsen ska i sitt uppdrag samråda med Arbetsförmedlingen, Barnombudsmannen, Skolverket, Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Statens institutionsstyrelse, Ungdomsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Vidare ska samråd ske med Sveriges Kommuner och Landsting och relevanta aktörer i det civila samhället.

En delredovisning av uppdraget ska ske till regeringen senast den 31 oktober 2013 och en slutredovisning senast den 31 oktober 2014. Slutredovisningen ska även innehålla en beskrivning av hur Polisens arbete med sociala insatsgrupper ska fortlöpa efter den 1 januari 2015 i den nya Polismyndigheten.

Kriminalpolitiskt program från (S)

Socialdemokraterna säger sig ha beslutat ett kriminalpolitiskt program för första gången sedan 1994. Jag har gått igenom detta program och har för avsikt att kommentera det som är värt att kommentera i programmet. Jag kommer att göra det successivt, avsnitt för avsnitt och fråga för fråga, i den mån det finns anledning att kommentera förslagen.

Allmänt kan sägas - och jag tycker att likheten är påtaglig med bostadspolitikens område - att många av förslagen gäller sådant som Alliansregeringen redan har tagit initiativ till och där arbete pågår eller som av andra skäl handlar om att slå in öppna dörrar. I vissa delar är förslagen allmänt hållna och svåra att analysera och kommentera.

Den inledande delen av programmet handlar om någon form av allmän politisk utgångspunkt, ett avstamp, som i väsentliga delar är ett avstamp från "klaveret". Den verklighetsbeskrivning av situationen i Sverige som levereras överensstämmer inte med verkliga förhållanden. Beskrivningen överenstämmer nog inte heller med den verklighet som flertalet människor i vårt land upplever. Denna diskussion får dock tas i ett annat sammanhang och vid ett annat tillfälle.

Vad som dock är positivt är att grundsynen beträffande narkotikabrottsligheten består. Det är den restriktiva narkotikapolitiken som ska gälla även fortsättningsvis och den legaliseringstrend som gäller narkotika i en del andra länder måste motverkas. Jag skrev så sent som i går här på bloggen om det sluttande planet i Norge som håller på att bli riktigt brant.

Jag återkommer till de avsnitt och frågor som det finns anledning att kommentera närmare.

Norge och narkotika - ett sluttande plan

En av de nyheter som har fått viss uppmärksamhet i dag är att en Norges hälsominister Jonas Gahr Støre vill göra rökheroin lagligt.
  

Argumenten för detta är att om rökheroin skulle tillåtas bland sprutnarkomaner i Norge så skulle detta kunna minska överdosdödsfallen. Norge har bland de högsta talen i Europa av överdoser bland "tunga missbrukare".

Att det finns så många "tunga missbrukare" i Norge har möjligen också ett samband med det sprutbytesprogram som funnits ganska länge i Norge. Detta är något som vi borde dra lärdom av i Sverige. Trots att utgångspunkten för hälsoministern är att injektionsmissbruk är ett problem och möjligen det egentliga skälet till att förslaget om rökheroin har förts fram är det ju samtidigt någonting som norska politiker bidrar till genom sprutbytesprogrammet.

Avsikten är att de norska kommunerna ska få huvudansvaret för att tillhandahålla rökheroin som ska finnas på särskilda platser, i ”rökrum”. Här är Norge utvecklingsmässigt på väg i samma riktning som Schweiz.

Ett annat problem är möjligen att rökheroin inte är mindre farligt än "vanligt heroin". Det kan till och med vara så att rökheroinet är farligare av det skälet att det inte är lika rent som "vanligt heroin". Dessutom kan rökheroin också injiceras och har - oavsett hur det intas - samma skadeverkningar som "vanligt heroin". Rökheroin verkar hämmande på andningscentrum i hjärnan.

Norska narkotikaliberaler har understött förslaget genom att påstå att det är svårare röka sig till en överdos och att det är mycket lättare att sluta med rökheroin än med "vanligt heroin". Detta får ses som en partsinlaga och det finns all anledning att ifrågasätta riktigheten i påståendena.
 

Om förslaget skulle gå igenom skulle heroinrökning kunna bli lagligt i Norge redan nästa år. Det sluttande planet i Norge håller på att inta en riktigt brant lutning.

Dagens Nyheter, Dagsavisen, Sveriges Radio