tisdag 22 februari 2011

Polisiär (in)effektivitet



I dagens DN finns en artikel som redogör för en undersökning som gjorts av polisens effektivitet. Resultatet av undersökningen är att "fler poliser löser färre brott". I egenskap av tidigare polis är jag i princip inte förvånad över problemet med inneffektivitet. Däremot är jag i högsta grad förvånad över att resultaten har försämrats på alla jämförda områden. Hur är det över huvud taget möjligt med det relativt stora tillskott av nya poliser som har ägt rum under de senaste åren. Detta är en gåta och närmast världsrekord i polisiär ineffektivitet.

Polisen har alltid lidit av allvarliga ledarskaps- och styrningsproblem på ett strukturellt plan. Det finns många statliga utredningar som har påvisat problemen och de allra flesta kan erinra sig allvarliga polisiära misslyckanden i olika avseenden. För att nämna något i den vägen kan jag peka på Göteborgskravallerna och insatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet. Att det gick som det gick i Göteborg den gången berodde på intern rivalitet inom polisen. Det handlade om det som poliser redan för lång tid sedan har kallat för "revirpisseriet".

På den tiden jag var polis delade exempelvis särskilt inrättade grupper som skulle bekämpa gatulangningen av narkotika inte med sig om tips man inte hann med själv. Skälet var att man inte ville att andra skulle lyckas eller i vart fall inte lyckas bättre eftersom den egna gruppens existens då var hotad.

Typiskt sett skulle man inte heller arbeta och prestera mätbara resultat som polis på fältet - annat än beträffande pinnar, det vill säga utfärdade ordningsförelägganden, parkeringsanmärkningar och genomförda rutinmässiga alkoholutandningsprov - annat ställde till med problem. Jag minns särskilt svärande vakthavande befäl som väckts ur sin nattsömn i något polisdistrikt på grund av någon gripen rattfyllerist eller någon som begått något eller några ännu allvarligare brott. Många inom polisen framhåller att det inte är som mycket som har förändrats över tiden.

Lösningen på den typen av problem som jag har berört har aldrig varit att hälla pengar över problemet och uppenbarligen inte heller att tillföra mer personal.

1 kommentar:

  1. Bäste Avsan,

    Det märks att du arbetat som polis och att du har en väl grundad uppfattning om hur verksamheten fungerar.

    Vad du dock inte nämnde, och som enligt mitt förmenande är helt avgörande, är hur den övergripande politiska inriktningen för Polisen och styrningen från RPS (genom tämligen direkt detaljstyrning i regleringsbrevet) påverkar både personalen, resultatet och utfallet.

    Polisen av idag förväntas, likt vinstdrivande företag, "producera" tjänster och resultat och detta hela tiden med allmänhetens bästa i fokus. Detta utgjorde inget som helst problem om detta faktiskt blev resultatet. Vilken typ av polisverksamhet som på bästa sätt kommer allmänheten (skattebetalarna) tillgodo är en komplex fråga.

    Jag vill påstå att Polisen idag inte bara är alldeles för inriktad på, liksom du själv nämnde, enkelt mätbara insatser och metoder, utan också fortfarande i alldeles för stor utsträckning är reaktiv och repressiv.

    Repression är av godo i vissa lägen - som GW Persson uttryckrt saken - men den alldeles övervägande arbete ska bedrivas förebyggande och med förståelse orsak och verkan. För att göra detta måste Polisen uppmuntras till ett mer proaktivt förhållningssätt som är inriktat på tidiga insatser som inte alltid syftar att maximera straffsatser i domstolen. Det löser, vilket all sereiös forskning visar, inga problem på längre sikt. I detta avseende är Polisen, precis som du skrev, ineffektiv. Lösningen är alltså inte att spara utan att satsa på rätt verksamhet: mer kvalité och uthållighet och mindre på kvantitet och förhoppningar som snabba mätbara resultat.

    // Poliskommissarie

    SvaraRadera