I dag har jag deltagit i debatten om det nya brottet som kommer att införas efter dagens votering i riksdagen; kränkande fotografering. I dagens debatt sade jag bland annat följande:
En kriminalisering på det område som nu är aktuellt måste begränsas till verkligt klandervärda beteenden. En straffbestämmelse mot kränkande fotografering måste ges en restriktiv utformning så att den bara blir tillämplig i situationer då det framstår som stötande för rättskänslan att en persons integritet inte respekteras. Därför föreslås att tillämpningsområdet begränsas till olovlig fotografering som sker i hemlighet. Det stämmer överens med vad som också gäller för olovlig avlyssning. Ett exempel på fotografering som får anses ske i hemlighet är så kallad paparazzifotografering av någon som befinner sig inomhus i en bostad och fotografering av någon som sover. Däremot faller integritetskränkande fotografering som sker helt öppet utanför tillämpningsområdet. Ett sådant förfarande kan dock vara straffbart som ofredande eller sexuellt ofredande.
Den föreslagna lagstiftningen bör följas upp och utvärderas. Det är viktigt att lagstiftningen fångar upp ett sådant beteende som över tid kan anses vara så klandervärt att det ska vara straffbelagt. Det innebär att man måste kunna se att detta är något som fordras över tiden för att det ska bli kontinuitet. Det finns också skäl att fortlöpande följa utvecklingen för att vara uppmärksam på om tillämpningen av lagstiftningen stämmer överens med syftet. Det kan finnas skäl att utvärdera om straffbestämmelsen är lämpligt avgränsad när det gäller de platser som omfattas av kriminaliseringen. Regeringen har uttalat att man kommer att följa upp tillämpningen av de föreslagna lagändringarna och hur praxis har utvecklats. Det förutsätter samtidigt att det finns tillräckligt med praxis att ta ställning till. Det kan ta viss tid innan det bildas sådan praxis. Det går därför inte att säga tidsmässigt exakt när det bör ske, men inom något år är väl utgångspunkten.
Exemplet med en oidentifierad person på en bild: Jag har svårt att se att det skulle vara något större problem med tanke på hur brottet har utformats. Först och främst är det ett angivelsebrott. Finns det ingen angivelse finns det inte skäl för åklagaren att göra något om det inte är påkallat ur allmän synpunkt. Men om målsäganden är okänd och inte går att identifiera saknas det en målsägande. Då kan man fråga sig om det är påkallat ur allmän synpunkt när man inte kan identifiera varifrån bilden kommer. Dessutom kanske det inte går att fastställa var bilden är tagen och under vilka förutsättningar. Jag har svårt att se att detta skulle vara ett praktiskt problem. Ett annat exempel ur verkligheten som nämndes var frågan om företagsledaren. Där har jag också svårt att se att det skulle vara något verkligt problem, inte minst med tanke på att det om det är straffbart ska bedömas med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter. Frågan om förverkande är inte heller något konstigt i sig eftersom ett förverkande följer allmänna regler i en sådan här situation, och de aktuella reglerna tillämpas i alla de fall där det finns anledning att ta ställning till något sådant i ett brottmål.
En tidsbegränsning av lagstiftningen är olämplig när det gäller straffrättslig lagstiftning. Då är inte jämförelsen med lagen om hemlig rumsavlyssning heller relevant, efterom den lagen reglerar tvångsmedelsanvändning. Det är någonting annat än straffrättsliga regler som skulle kunna leda till uppenbara tillämpningssvårigheter i anslutning till att en tidsbegränsad lag upphör.
Samtidigt har denna fråga varit föremål för prövning i Europadomstolen. Det finns därför ett tryck på Sverige att göra något åt frågan. Då måste man genomföra en lagstiftning som är så hållbar att man inte behöver göra den tidsbegränsad, och jag menar att detta förslag är sådant. När Europadomstolen prövade frågan var det ett avgörande som ledde till att Sverige inte fälldes, med fyra röster mot tre. Samtidigt sköts frågan till ett avgörande i stor sammansättning i Europadomstolen där det sitter 17 domare och dömer i målet. Huvudförhandlingarna har ägt rum, men jag känner inte till om dom har meddelats. Under alla förhållanden pekar detta på att det helt uppenbart finns brister i den svenska lagstiftningen för närvarande, och det verkar vi vara överens om. Frågan om tidsbegränsning är alltså inte ett bra förslag utan tvärtom ett mycket dåligt förslag.
Här finns en
länk till riksdagens hemsida där det går att ta del av hela debatten.
Inlägg
