Samma medel (borttagande av laglotten) - olika mål

Det finns många som vill åstadkomma olika förändringar inom arvsrätten med samma medel – i detta fall genom borttagande av bröstarvingars rätt till laglott – men det paradoxala är att målen är olika. I någon del ser det ut som om målet eller målen med förändringarna är desamma men då är det angivna målet snarast ett argument eller ett mellanled för vad man egentligen vill åstadkomma. Det praktiska resultatet ska förverkligas genom att människor ”ges frihet” att agera på ett sätt man själv har föreställt sig vara det rimliga.

Från olika håll har det framförts synpunkter på att den avlidnes rätt till sin egendom kränks om han eller hon inte kan förordna helt fritt om sin kvarlåtenskap utan hänsyn till eventuella bröstarvingars rätt till laglott. Det handlar om rätt att göra sina barn arvlösa som både en socialdemokrat vid namn Robert Östling tidigare förespråkade i en debattartikel i Expressen (hösten 2009), Svante Thorsell på DN-debatt häromdagen och nu senast ledarskribenten Daniel Persson i Svenska Dagbladet. Expressenartikeln går inte att hitta på nätet.

I någon del har argumentet med den avlidnes egendomsrätt något religiöst över sig. Arvlåtaren ska ges evigt liv genom sin egendom, i annat fall kränks den dödes rätt till ”sin” egendom. Egendomen tycks betraktas som den avlidnes i vart fall i förhållande till bröstarvingarna. Fortsätter man tankemässigt resonemangen i den riktningen borde också olika typer av fideikommissliknande förordnanden för alla typer av egendom kunna ges genom testamenten. Kanske också skötselföreskrifter för både fast och lös egendom. Vilka ska då på detta sätt kunna bindas av den påhittade egendomsrätt man vill ge den döde? … Och i hur många led ska detta gälla? För den som vill uppnå evigt liv genom sin kvarlåtenskap ska denna typ av förordnanden i konsekvens härmed möjligen också kunna gälla i evig tid. Man frågar sig försiktigt vem som ska bevaka de avlidnas intressen under all framtid? Ska det kanske tillskapas en ny myndighet som ska kontrollera hanteringen av all egendom som någon gång har ärvts av någon med någon därmed förenad vilja från arvlåtaren?

Man kommer här att tänka på det gamla ordspråket ”den enes bröd – den andres död” som lika gärna kan vara den enes frihet – den andres ofrihet … och möjligen i förlängningen mångas ofrihet i led efter led.

Socialdemokraten Robert Östlings argument för att fritt få testamentera var att valfriheten idag inskränks för den enskilde att inte få bestämma var arvet ska hamna, samt att nuvarande arvsrätt snarare kan förstärka orättvisor i samhället – genom att barn ärver förmögna föräldrar – än att minska dem. Det handlade alltså om att det inte var önskvärt att föra ärvd egendom vidare som uppkommit genom tidigare generationers förkovran. Ett sätt att nollställa alla egendomsmässigt. I förlängningen av ett sådant resonemang skymtar Allmänna arvsfonden som arvinge till allt som människor lämnar efter sig när de avlider.

Svante Thorsells argument handlade i första hand om rätten att bestämma efter döden och att premiera barn och att göra vad som får uppfattas som vanartiga barn – i förälderns ögon – arvlösa. Att genom testamente kunna förordna till förmån för någon eller några är i och för sig fullt möjligt redan i dag inom ramen för den disponibla kvoten (vilket innebär hälften av den efterlämnade egendomen om det finns bröstarvingar).

Daniel Persson (ledarsidan i SvD) skriver bland annat:

”Nuvarande ordning (arvsordning – min anmärkning) närmast garanterar att egendom splittras då hälften är förbehållen att delas mellan bröstarvingarna. Det är fel av staten att inte låta människor själva välja hur deras kvarlåtenskap ska hanteras. Den som har tjänat ihop någonting har samtidigt förtjänat rätten att bestämma hur det ska användas.

Thorsell fokuserar på ovärdiga mottagare, något strikt talat ointressant. Det avgörande är rätten att disponera sin egendom.

De som vill bygga något som varar över generationsgränserna är i dagsläget praktiskt taget hänvisade till stiftelseformen som inte nödvändigtvis är särskilt lämpad för ändamålet. En reformerad och mindre intervenerande arvsrätt bör därför också återinföra fideikommissen.”

De intressanta är att det Daniel Persson vill åstadkomma med samma medel som Mikael Östling är någonting helt annat. Han menar att ”en mindre intervenerande arvsrätt bör återinföra fideikommissen”.

Fideikommissen är kanske det mest mest intervenerande inslaget inom arvsrätten och som i begränsad omfattning fortfarande finns kvar i dag. Det är det kvarvarande uttrycket för den i tidig medeltida rätt dominerande gradualprincipen som tidigare innebar att egendom skulle hållas samman och gå i arv – främst till äldste sonen. Fideikommissegendom kan inte säljas utan måste gå i arv. Huvudsyftet var att säkerställa att egendomen övergick till nästa generation utan att delas upp och därmed minskas. Detta innebar att alla senare generationer fick sin egendomsrätt beskuren.

DN-debatt, SvD