Ljugandet och manipulerandet gör politiken sunkig

Dagens Industris rapportering strax innan julhelgen av turerna kring hur Socialdemokraternas budgetförslag behandlades av Håkan Juholt och hans närmast förtrogna inför den Socialdemokratiska riksdagsgruppens möte gjorde mig – säkert bland många andra – förundrad och även förvånad. Det jag förvånades mest över var det helt uppenbart riskabla spelet med så mycket av trovärdighet i potten. I dag berörs återigen både fakta och påståenden i en kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken: ”Ljugandet gör Juholt omöjlig”.

I egenskap av engagerad moderat sedan första hälften av 1980-talet har jag vid det här laget varit med i politiska sammanhang under ganska många år. Det som för många ”utomstående” framstår som lite speciellt och som man inte alltid förstår är att man inte är ovän med sina politiska motståndare, även om man inte kan tycka om alla. Många har diametralt motsatta uppfattningar i olika frågor men det finns i åtskilliga fall ändå en ömsesidig respekt och kanske också samhörighet på andra än politiska grunder. Jag skulle kunna räkna upp och namnge ett antal sådana personer, däribland både socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Personer man kan känna ett förtroende för på det personliga planet.

Även om det pågår en ”politisk kamp” mellan partier som bygger på övertygelse och en ambition att åstadkomma goda samhällslösningar, finns det också i vårt land grundläggande demokratiska värderingar som många av oss tar för självklara, men som absolut inte är det om man jämför oss med andra länder. Detta innebär att det finns mycket som förenar svenska politiker inte minst när det gäller grundläggande uppfattningar om demokrati och respekt för åsikter. Hur högt det är i tak varierar naturligtvis mellan olika partier, olika politiska sammanhang och också beroende på vilka personer som är inblandade. Jag tror att de flesta människor sätter stort värde på ärlighet och uppriktighet, att politiker står för vad de lovar och vad de säger. Som en av många i det politiska lagarbetet förväntar sig politiker också att bli rättvist behandlade internt i det politiska arbetet och att politiska frågor hanteras på ”demokratiskt sätt” både internt och inför medborgare och kommuninvånare. När detta brister blir många – med rätta – upprörda. Utifrån vad jag vet förstår jag upprördheten hos många inom (S).

Jag fick för en tid sedan – i ett internationellt sammanhang – under en middag frågan från en bekant socialdemokrat från ett nordiskt grannland om hur jag såg på ”detta med Juholt”, med tillägget om vi var glada nu när det går så dåligt för Socialdemokraterna med en partiledare som Håkan Juholt? Mitt uppriktiga svar var att jag inte känner mig glad. Jag tycker närmast att mycket av det som har inträffat är pinsamt och tråkigt. Pinsamt och tråkigt för många socialdemokrater naturligtvis, men också för mig som politiker och för många svenskar och inte minst dåligt för bilden av Sverige. Partiledaren för det – för närvarande och än så länge – största oppositionspartiet bidrar naturligtvis också internationellt till bilden av Sverige. Mina åsikter delades helt av personen som hade ställt frågan.

På samma sätt som många människor (väljare) utanför politiken har svårt att förstå att man som politiker kan vara vän med politiska motståndare tror säkert många att den typen av personer är vanliga inom politiken som ljuger runt och håller tunt. Detta bidrar till att många uppfattar personer i framstående politiska positioner som något annat än vad det absoluta flertalet av dem faktiskt är. Detta kan inte vara bra för någon.

Håkan Juholt är ytterst inte bara skadlig för Socialdemokraterna utan också för det politiska systemet och för Sverige. Socialdemokraternas ”problem” är därmed större än bara ett internt problem för partiet. Så länge denna situation består kommer alla uppkommande frågor om Socialdemokraterna har förmåga att ta ansvar för sina politiska förslag ytterst att bedömas mot denna bakgrund.

Dagens Industri, Svenska Dagbladet