Internationella konflikter

I kväll har jag hållit ett anförande om internationella konflikter. Jag trodde att jag skulle vara ganska ringrostig eftersom det var många år sedan jag sysslade med denna typ av frågor, men det flöt på ganska bra. Jag glömde till och med bort tiden och det beror nog till stor del på att jag har ägnat några dagar åt att läsa på om konfliktläget i världen och rekapitulerat mina gamla kunskaper i internationell rätt. Genom det för mandatperioden nya uppdraget som ordförande för den svenska delegationen till Interparlamentariska unionen känns dessa frågor väldigt relevanta igen.

Jag konstaterar att världens konfliktområden i allt väsentligt finns utspridda i Afrika och i Asien med en koncentration till området kring mellanöstern. På andra sidan Atlanten kan man nog i dag bara skönja två konfliktområden, Colombia och Haiti. När det gäller Haiti drabbades landet - efter allt som inträffat dessförinnan - även av ett kraftigt jordskalv i januari 2010. Jag kommer att åka till Panama under april månad och enligt planerna ska vi också besöka de södra delarna av landet för att bekanta oss med den flyktingproblematik som hör samman med konflikten i Colombia (Panama gränsar till Colombia).

Det är inte heller utan intresse jag följer utvecklingen i Egypten och det man kan fundera över i dag är vilka som kommer att ta kommandot i den omstöpning som håller på att ske i landet. Det påpekas att det trots allt inte är så många människor som deltar aktivt i de regimkritiska protesterna på gator och torg i förhållande till hur många som bor i Egypten. Som så många andra kan jag inte säga annat än att utvecklingen är svårbedömd. I grunden finns dock en risk för att religiöst influerade grupper försöker flytta fram sina positioner vilket kan skapa fortsatt oro.

Det känns å andra sidan lite lugnande att militär personal nu bevakar Egyptiska museet i Kairo så att museets unika samlingar inte ska bli utsatta för plundring och förstörelse. Andra som har besökt det museet kan nog instämma i detta.

Replik i Kvällsposten

Den 25 januari fanns debattartikeln Regeringen måste agera mot bristen på bostäder, av Anneli Philipson, på Kvällspostens debattsida. Som rubriken antyder så menar skribenten att regeringen måste göra något åt bostadsbristen som råder i delar av Sverige, inte minst kring våra storstäder.

Jag och min riksdagskollega, och tidigare utskottskollega i Civilutskottet, Ewa Thalén Finné, har replikerat på artikeln. Vår replik publiceras i dag men ligger i skrivande stund inte på nätet. Klicka gärna på bilden för att läsa artikeln.

* * *

På bloggen Moderater i riksdagens civilutskott har jag skrivit en bloggpost med rubriken Bostadspolitik - en översikt, med några exempel på bostadspolitiska reformer som Moderaterna och Alliansen genomförde under förra mandatperioden. För den som läser min blogg regelbundet är det inte några större nyheter, möjligen något mer utvecklat än det blir i de artikelreferat som återges här.

Sverige fälldes 4 gånger i Europadomstolen 2010

Sverige fälldes fyra (4) gånger i Europadomstolen under 2010 och inte sex (6) gånger som Europaportalens chefredaktör har angett i en artikel i Europaportalens nyhetsbrev. Detta kan man se i Europadomstolens tabellsammanställning för 2010. Av det totala antalet avgöranden (6 avgöranden gällde Sverige) redovisas siffran 2 i fältet ”Judgments finding no violation”. De fällande domarna mot Sverige har gällt inhuman eller nedsättande behandling i två fall , rätten till rättvis rättegång i ett fall och - slutligen - längden på en rättslig process i ett fall.
.

I sammanhanget kan nämnas att Danmark och Norge inte fälldes någon gång under 2010 medan Finland fälldes sexton (16) gånger. Av dessa avgöranden mot Finland avsåg nio (9) längden på rättsliga processer och åtta (8) inskränkningar i yttrandefriheten.

Av samliga länder som omfattas av Europadomstolens jurisdiktion är det (förutom Danmark och Norge) endast några små länder som inte har fällts i domstolen någon gång under 2010. Det är Andorra, Monaco och San Marino.

Bland de länder där efterlevnaden av mänskliga rättigheter är sämst (av de länder som omfattas av Europadomstolens jurisdiktion) kommer Turkiet först (fälld 228 gånger) och Ryssland på andra plats (fälld 204 gånger).

Europaportalens artikel anger konsekvent felaktiga siffror över hur många gånger fällande domar har meddelats. Antalet fällande domar är ju inte detsamma som antalet avgöranden där en viss stat är svarande.

Skälet till att jag påpekar detta är inte ett uttryck för att jag på något sätt försvarar svenska staten utan tvärtom för att jag är i alla högsta grand intresserad av dessa frågor, men rätt ska vara rätt. Jag har ju själv i egenskap av domare också dömt svenska staten att betala skadestånd för att ha brutit mot Europakonventionens regler. När det gäller genomslaget för Europakonventionens regler i Sverige anser jag fortfarande att det förekommer en del brister. Jag kan också nämna redan nu att jag kommer att besöka Europadomstolen under början av april i år tillsammans med kollegor från Civilutskottet, även om jag har varit där tidigare när jag arbetade som domare.

Bospardebatten fortsätter – svar till HSB

Köksbord i en studentlägenhet i Huge Fastigheters studentbostadshus i Flemingsberg.

.

På HSB:s bostadsblogg finns en replik på min replik i Dagens Industri med anledning av en debattartikel skriven av Sture Blomgren, ordförande HSB Riksförbund, och Charlotte Axelsson, vd HSB Stockholm. Här är mitt svar på den repliken.

Jag anser fortfarande att politiker inte ska ha synpunkter på vad människor sparar till vilket Sture Blomgren och Charlotte Axelsson tycks hålla med om. De skriver: ”Det bör förstås vara fritt för var och en att avgöra vad man vill spara till.” Men de lägger också till att: ”Vi anser trots det att politikerna bör stödja bosparandet, i synnerhet som det förs en livlig debatt om att bolånen bara ökar.”

Jag anser inte att det finns några principiella hinder mot att införa stimulanser utan frågan är väl närmast varför just denna stimulans skulle införas. Det är bland annat det som denna debatt gäller.

Ett viktigt skäl till varför bosparande faktiskt inte har skett i större omfattning är att detta inte har krävts med den kreditgivning vi har haft. Det står var och en fritt att bospara om man vill, vilket i och för sig är ganska självklart. Bolånen har ökat över tid eftersom räntenivåerna har varit extremt låga. Detta innebär att räntekvoten har blivit låg och skuldkvoten hög. När räntorna nu går uppåt kommer skuldkvoten mot bakgrund av all tidigare erfarenhet att minska. Dessutom är den samlade bedömningen att vi inte har någon så kallad bostadsbubbla även om det finns anledning att vara vaksam.

Bostadspolitiken är definitivt inte avskaffad och vilket genomslag alla de reformer som har beslutats efter valet 2006 kommer att få får vi ju se efter hand. Att ägarlägenheter inte har tillkommit i någon större omfattning har berott på problem med bankernas administrativa system och försäkringsbolagens inställning till de gemensamma delarna i ägarlägenhetshus. De gemensamma delarna i ett sådant hus skiljer sig inte speciellt mycket från gemensamhetsanläggningar som inrättats med stöd av anläggningslagen. Det finns många rad- och kedjehusområden som har både gemensamma garagelängor, avlopps- och dagvattenledningar och vägar. På så sätt är skillnaderna mot ägarlägenhetshus inte så stora. De problem som har funnits har lösts sedan en tid tillbaka och vi vet att ett inte helt obetydligt antal ägarlägenhetsprojekt är på gång.

Jag håller med om att det är ett stort problem med att unga har svårt att få en egen bostad. I den delen tror jag att fler hyresrätter är en del av lösningen. Även här finns det nu bättre förutsättningar att bygga sådana efter det att den nya lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och nya hyressättningsregler har införts den 1 januari i år. Jag är själv verksam i ett kommunalt fastighetsbolag (Huge Fastigheter AB) där vi har två projekt med hyresbostäder för unga på väg fram. Dessutom har vi hösten 2009 färdigställt 169 nya studentbostäder med rimliga hyror som är tillgänglighetsanpassade och utan så kallade korridorlösningar.

.

Vad Peter Norman har sagt och inte sagt har jag inte anledning att kommentera närmare. Jag konstaterar dock att det nu – utan någon som helst tvekan – finns en bostadspolitik värd namnet. Ett kvitto på detta är att antalet påbörjade lägenheter under 2010 har bedömts uppgå till 25 000, trots att vi har haft en finanskris och internationell lågkonjunktur vars verkningar ännu inte helt är över. Det är en högre nivå än den genomsnittliga bostadsproduktionen under socialdemokraternas senaste regeringsperiod då det fanns ett omfattande subventionssystem.

Ny artikel om bostadspolitik

Ovanstående artikel var införd i dagens nummer av Filipstads Tidning. Artikeln är ett svar på en artikel som var införd den 25 januari i samma tidning. Dubbelklicka på artikeln för att se den i läsbart format.

Jag vägrar inte att åka tåg

Saker och ting kan ta sig olika vändningar.

I går morse när huvuddelen av Civilutskottet skulle flyga till Arlanda från Ronneby var detta inte möjligt på grund av kraftig dimma. Flygplanet från Stockholm kunde inte ens landa utan omdirigerades till Karlmar flygplats. Frågan som uppstod då var: Hur ska vi komma till Stockholm? Nästa avgående flyg var kvällsflyget till Stockholm.

Ett säkert sätt är att ta initiativet själv och hyra en bil direkt på flygplatsen. Detta var ett positivt val för min del och handlade inte om att jag av något skäl vägrade att åka tåg (jag brukar ju se möjligheter och inte hinder).

Jag åker gärna tåg, framförfallt tåg som avgår i tid och kommer fram i tid. Min utskottskollega Maria Abrahamsson skrev om resan från Ronneby till Stockholm på sin blogg, vilket resulterade i en artikel på Dagens Opinions hemsida med rubriken: "Moderata ledamöter vägrade åka tåg".

Sedan är det i och för sig så att framstod som mindre osäkert att hyra en bil och köra själv än att åka tåg, med hänsyn till tidpunkten på året, väderläget, förutsättningen att tågbyte måste ske om det alternativet hade valts och ett antal andra kringomständigheter. Det blir alltid en smula komplicerat när andra ska värdera vilka val man gör. Detta är särskilt viktigt att ha i åtanke när man arbetar och verkar som politiker. Det finns alldeles för många politiker som sätter sina egna preferenser och värderingar som måttstock för hur människor i allmänhet bör leva sina liv och vilka val mellan olika alternativ som är att föredra framför andra.

Boverket + något om PBL

Under hela dagen har jag varit med Civilutskottet i Karlskrona på besök hos Boverket och Bostadskreditnämnden (BKN). Jag konstaterar att det sedan det formella besöket i början av förra mandatperioden verkar ha skett en hel del förändringar på Boverket. Man håller på att öppna upp myndigheten för allmänheten.

Förutom att Boverket (naturligtvis) har en hemsida finns nu också en blogg, en egen youtubekanal och hemsidan www.omboende.se. Sedan en vecka tillbaka finns myndigheten också på facebook och man har funderingar på att börja använda twitter. Youtubekanalen har visat sig vara ett effektivt sätt att nå ut med information och omboende.se har en hög besöksfrekvens.

Här finns - som exempel - en länk till ett youtubeklipp om takras på på stora byggnader (på grund av snö).

Eftersom en ny plan- och bygglag ska träda i kraft den 2 maj i år pågår ett omfattande arbete med regelverket kring den nya lagen. Ambitionsnivån är hög och en kunskapsbank som ska vara tillgänglig på ”nätet” håller på att byggas upp. Till kunskapsbanken ska successivt läggas den rättspraxis som växer fram.

Jag passar på att nämna några av nyheterna som kommer i den nya plan- och bygglagen. Dessa är:

• Miljö- och klimataspekter ska beaktas vid planläggning och byggande.

• Alla som söker bygglov ska kunna få besked inom tio veckor.

• Det införs en skyldighet att i bygglov pröva krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

• Det generella kravet på bygganmälan före byggstart slopas. Innan en bygg-, rivnings- eller markåtgärd påbörjas krävs startbesked. Innan ett byggnadsverk får tas i bruk krävs ett slutbesked.

• Processen med att ta fram en ny detaljplan förenklas och förkortas genom att krav på planprogram slopas.

• Hänsyn ska tas till förutsättningarna för telekommunikation och annan informationsteknik, till exempel bredband.

• En byggsanktionsavgift ska ersätta de nuvarande tre avgiftsmöjligheterna.

Om tillräckligt många har haft fel …

I dagens DN finns en artikel som tar upp frågan om Lenin ska begravas eller inte. Det har i Ryssland framförts provokativa kommentarer om vad vallfärdandet till Leninmausoleet egentligen är uttryck för. Dessa kommentarer kan läsas i papperstidningen.

När frågan om en begravning var uppe till diskussion i bredare mening förra gången ansåg Putin att det inte var aktuellt med en begravning eftersom så många människor då skulle få uppfattningen att de har haft fel.

Således …

Om tillräckligt många människor har haft fel bör man låta människor leva kvar i den felaktiga föreställningen. Resonerar man så i det ena fallet ligger det naturligtvis nära till hands att man också gör detta i andra sammanhang.

Tanken om en världsomfattande revolution finns möjligen kvar i Ryssland i någon mening i form av underliggande strömningar även om dagens nomenklatura med anledning av den ekonomiska utvecklingen knappast är intresserade av något sådant. Däremot finns det uppenbarligen ett intresse av att satsa kraftigt på militär upprustning, vilket det finns anledning att förhålla sig till.

Jag erinrar mig SvD-krönikören Svanberg som en gång i tiden skrev någonting liknande: ”Det finns en kille som heter Lenin som har legat i ett mausolarium vid Röda torget i Moskva under 70 års tid och han är fortfarande lika blek”.

Svaret till HSB i Dagens Industri

Dagens Industri brukar vara långsamma med att lägga ut artiklar på sin websida. Jag har därför tagit in mitt svar till HSB här nedan (publicerades i Dagens Industi i går). Detta eftersom jag i gårdagens blogginlägg lovade att länka till Dagens Industri när websidan uppdaterats. Jag tänker inte vänta längre på att det ska ske.

Charlotte Axelsson och Sture Blomgren, båda från HSB, presenterade (DI Debatt 17/1) sin idé om hur bostadsmarknaden ska kylas av och hanteras, bland annat genom skattefrihet för bosparande.

Det är en idé som råkar sammanfalla med HSB:s tjänst bosparande. Vid en första anblick kan man tycka att skattefritt bosparande är en sympatisk idé. Jag har dock svårt att se att politiker ska ha synpunkter på vad människor sparar till, vare sig det handlar om bostäder eller semesterresor. Det viktiga är att den som köper en bostad ska kunna klara sin ekonomi, oavsett om detta sker genom att köparen får lägre kostnader efter att först ha sparat pengar till en bostad eller om köpet finansierats till en större del genom lån.

Axelsson och Blomgren verkar för övrigt tro att hela bostadspolitiken har bestått av generella produktionsstöd och riktade subventioner eftersom de menar att det inte finns någon bostadspolitik kvar, nu när alla subventioner har avskaffats. Syftet med alliansens bostadspolitik är att skapa långsiktiga och hållbara spelregler för bostadsmarknadens samtliga aktörer.

Utöver slopade subventioner har – för att nämna några exempel – ägarlägenheter införts, bostadsförvaltningslagen skärpts och möjligheterna till andrahandsuthyrning
förbättrats. Andra exempel är nya regler för kommunala bostadsaktiebolag och nya hyressättningsregler.

Det är först nu det finns en bostadspolitik värd namnet.

ANTI AVSAN
bostadspolitiskt ansvarig (M) i riksdagen

För övrigt kan jag nämna att Dagens Industri har en artikel i dag om svenskarnas tunga börda när det gäller bostadskostnader. Här finns länken till den artikeln.

Om bosparande i Dagens Industri

Bilder från bostadsbyggande i Huddinge. I bakgrunden ses hyresbostäder som ägs av Wallenstam.

I en debattartikel Dagens Industri den 17 januari skrev två företrädare från HSB, Charlotte Axelsson och Sture Blomgren, att det borde ställas krav på sparande för att få låna till en bostad. I dagens nummer av Dagens Industri kommenterar jag detta. Än så länge verkar artikeln inte vara utlagd i webversion, men min kommentar till förslaget om bosparande är i alla fall följande:

Bosparande är en idé som råkar sammanfalla med HSB:s tjänst bosparande. Vid en första anblick kan man tycka att skattefritt bosparande är en sympatisk idé. Jag har dock svårt att se att politiker ska ha synpunkter på vad människor sparar till, vare sig det handlar om bostäder eller semesterresor. Det viktiga är att den som köper en bostad ska kunna klara sin ekonomi, oavsett om detta sker genom att köparen får lägre kostnader efter att först ha sparat pengar till en bostad eller om köpet finansierats till en större del genom lån.

I debatttartikeln svingade Charlotte Axelsson och Sture Blomgren sina slevar ganska friskt i andra avseenden och uttalade då följande:

"I dag finns ingen bostadspolitik kvar eftersom det varken finns generellt produktionsstöd till bostadsbyggandet eller, som i många andra länder, ­selektiva bidrag till bostäder för låginkomsttagare. Efter att de gigantiska bostadssubventionerna avskaffades förväntar samhället att det är den ­enskilde som själv måste planera och ta ansvar för sin framtida bostadsförsörjning på en i huvudsak kommersiell bostadsmarknad."

Det ovan citerade har jag också bemött i mitt svar som slutar med påståendet att det är först nu som vi i Sverige har en bostadspolitik värd namnet. Jag kommer att länka till min artikel senare när den finns tillgänglig "på nätet".

Två lästips

Nu när vi gått från 2010 till 2011 så har jag och mina partikollegor i Civilutskottet återigen börjat blogga på bloggen Moderater i riksdagens civilutskott. Där kan du följa vårt arbete i utskottet och läsa kommentarer kring frågor som berör utskottets beredningsområde.

Dagens andra lästips är ett blogginlägg av nationalekonomen Harry Flam, på SNS-bloggen. Under rubriken Bubbla på bostadsmarknaden? resonerar Flam tänkvärt om priser på bostäder, företrädesvis i Stockholm. Samma lästips har jag lämnat på Moderater i riksdagens civilutskott.

Möte med president Ilves

I dag har Estlands president Toomas Hendrik Ilves besökt Riksdagen. Det är inte utan viss stolthet som presidenten berättar om den resa landet gjort sedan Estland åter blev fritt den 20 augusti 1991. Sverige erkände Estlands självständighet den 27 augusti samma år och var det första landet som öppnade en ambassad i Tallinn.

Av euroländerna inom EU är det i dag bara Estland och Luxemburg som håller sig inom Maastrichtgränserna för euron, vilket naturligtvis är ett erkännande när det gäller Estlands förmåga att hantera sin ekonomi.

I dag pekar man i Estland på vikten att öka e-handeln på den inre marknaden. Stora länder i Europa bryr sig inte speciellt mycket om detta. Estland har ju satsat hårt på att bli en IT-nation och min bedömning är att ambitionerna är en naturlig följd av detta, men inte bara detta utan också en strävan att knyta sig ännu hårdare mot västeuropa. Förut handlade det om att Estland skulle bli medlem i EU, därefter NATO och nyligen handlade det om att ansluta sig till det monetära samarbetet med Euron. Nu handlar det om att öka den gränsöverskridande handeln. Enligt presidenten är endast 6 % av e-handeln i Estland gränsöverskridande i dag. Här ligger också möjligheter för ett litet land som - i likhet med vår inställning i Sverige - tycker att internationell handel är någonting viktigt.

Möte med Estlands president

I morgon kommer jag att träffa Estlands president Toomas Hendrik Ilves som kommer på besök till Riksdagen. Presidenten är på officiellt statsbesök i Sverige och DN har i dag publicerat en intervju med presidenten inför statsbesöket. Artikeln har rubriken "Estland vill fördjupa samarbete" (artikeln ser dock inte ut att kunna nås via DN:s hemsida).

Jag har nog uppfattningen att man i Estland vet vad ofrihet innebär. Ett snabbt närmande till västeuropa har därför varit något väldigt angeläget för Estland. Först genom EU-medlemskapet, sedan medlemskapet i NATO och nu senast den monetära unionen (Euron).

Jag är säker på att det kommer att bli en hel del diskussioner kring ett antal intressanta frågor. En fråga är hur relationerna är mellan Estland och Ryssland när det gäller handel och när det gäller gränsfrågor?

Frivilliga Flygkåren

Under våren 2010 hanterade Civilutskottet ärendet "Luftfartens lagar" som till största delen handlade om införandet av en helt ny luftfartslag. Jag var ansvarig för ärendet och under utskottets hantering blev jag kontaktad av Frivilliga Flygkåren (FFK) som var oroliga för inskränkningar i sitt operativa tillstånd som allvarligt skulle påverka kårens flygverksamhet. Man upplevde att Transportstyrelsen - redan innan den nya lagen hade trätt i kraft - hade börjat dra åt tumskruvarna.

I förra årets sista nummer av FFK:s medlemstidning "FFK NYTT" rapporter kårchefen på ledarplats att frågan om det operativa tillståndet har löst sig. Därefter beskrivs mötet som jag hade under våren 2010 med företrädare för flygkåren under rubriken "FFK:s OPERATIVA TILLSTÅND".

"Under årets första halva har FFK:s ledning besökt olika beslutsfattare som ingick i det pågående arbetet med den nya luftfartslagen. Vid kontakten med civilutskottet, mötte vi en initierad jurist. Han är rådman i en tingsrätt och var väl insatt i den nya föreslagna luftfartslagen. Han såg inget hinder för FFK att verka vidare även under den nya lagen.

Vi fick av rådmannen en mycket intressant beskrivning av svenska lagar. Min tolkning av hans juridiska beskrivning är följande: Man ska se en lag som en tavla eller en spelplan med en relativt stor rörelsefrihet inom lagens ram. Försiktiga eller fega handläggare fastnar ofta i en liten prick i mitten av tavlan – med största marginal till ramen. Resultatet blir hämmande på all verksamhet och förstör lagens egentliga syfte. Den som utnyttjar hela spelplanen följer lagstiftarens intentioner och skapar i stället möjligheter."

Jag gratulerar Frivilliga Flygkåren till att frågan om det operativa tillståndet verkar ha löst sig och att de mörka molnen på flygarhimlen har skingrats.

Här finns länken till tidningen.

Sänkt skatt för pensionärer

Nu har skatten för pensionärer sänkts tre (3) gånger sedan 2006. Den senaste skattesänkningen gäller från och med den 1 januari i år.

Det svenska pensionssytemet är uppbyggt så att utfallet ur systemet blir större ju fler som arbetar. Den ekonomiska krisen i världen påverkar pensionssystemet, men genom att sänka skatten för pensionärer mildras effekterna.

Här kan du räkna ut hur mycket skatten sänkts för personer med olika månadsinkomster upp till 32 000 kronor. Välj månadsbelopp och folkbokförningskommun eftersom hänsyn tas till den kommunala skattesatsen.

För fred och internationell säkerhet

IPU:s huvudkontor i Genéve (på baksidan i suterrängplanet ligger tillbyggda konferensdelar som inte syns från entrésidan)

I förrgår tillbringade jag – tillsammans med Riksdagens delegation till Interparlamentariska unionen (IPU) – en hel dag på organisationens huvudkontor i Genévé. Vi lyssnade till en mycket intressant historisk beskrivning om organisationen och ett antal föredragningar om IPU:s olika verksamhetsområden.

Jag måste säga att jag tidigare – innan jag blev utsedd till ledamot och delegationens ordförande – har haft begränsad kunskap om vad IPU är och vad organisationen sysslar med och jag är säker på att jag har varit i gott sällskap.

Vad är då IPU? Organisationen är den första som bildades – långt före Förenta Nationerna – som forum för multilaterala förhandlingar i syfte att skapa fred och säkerhet i världen.

Under årens lopp har inte mindre än åtta Nobels fredspris erhållits av ledande personer som verkat inom IPU.

Initiativet togs att två parlamentariker, William Randal Cremer från Storbritannien och Frédéric Passy från Frankrike, och organisationen bildades därefter 1889.

IPU startade arbetet för fred och konfliktlösning genom internationella skiljeförfaranden i multilaterala organ. Man drev också uppfattningen att motsvarande organ borde finnas på mellanstatlig nivå. Det sistnämnda förverkligades många år senare genom Förenta Nationernas tillkomst. IPU:s arbete låg också till grund för inrättandet av det som i dag är den permanenta skiljedomstolen i Haag.

Det som i dag är EU har egentligen tillkommit av samma skäl som IPU. Att människor ska komma närmare varandra – och specifikt för EU – för att det aldrig mer ska bli ett krig i Europa. I det fallet handlade det om att efter andra världskriget skapa kontroll över krigsviktig industri (kol- och stålunionen), öppna gränserna och ge människor möjlighet att röra sig mer fritt (Romfördraget) och slutligen att kontrollera ”farliga krafter” (Euroatom).

Det unika med IPU är att organisationen inte är traktatbunden. Det finns med andra ord inte något multilateralt avtal mellan stater som reglerar IPU. Organisationen har bestämt sitt eget regelverk genom ett direkt samarbete mellan olika staters parlament. Just detta har framhållits som IPU:s styrka eftersom attityden är frispråkighet med en rak och ärlig kommunikation och direktkontakt mellan parlamentariker från (i dag 155) olika staters parlament. Därutöver finns det också ett antal associerade parlament (i dag 9) varav Europaparlamentet är ett av dem.

När stater inte har kunnat komma överens i multilaterala förhandlingar har knutar vid åtskilliga tillfällen lösts genom IPU. Ett exempel på detta i någorlunda modern tid är Helsingforsöverläggningarna under första halvan av 1970-talet, som bland annat syftade till att öppna upp relationerna mellan öst och väst och därutöver säkerställa ett större genomslag för mänskliga rättigheter i öststaterna. Ett annat exempel utgör den så kallade Barcelonaprocessen som syftade till att de europeiska länderna skulle ta ett större ansvar för förhållandena i andra länder runt Medelhavet i syfte att motverka flyktingströmmar. Underlagen till slutdokumenten har förhandlats och i något fall utarbetats till 85 % inom ramen för IPU enligt organisationens generalsekreterare.

Debattartikel om bostadsbyggande i Dagens Samhälle

I veckans nummer av tidningen Dagens Samhälle, som kommer ut i dag, har jag en debattartikel publicerad. Den handlar om bostadspolitik, bostadsbyggande och kommunernas ansvar för att bostäder byggs. I artikeln skriver jag bland annat:

Nu behöver kommunerna också ta sitt ansvar, trots att förhållandevis många lägenheter började byggas 2010. Bostadsbyggande är till stor del en lokal fråga och alla kommuner har ansvar för bostadsförsörjningen. Sammantaget innebär de nya förutsättningarna bättre möjligheter att bygga fler hyresbostäder........

Bostadsbyggandet beräknas 2010 hamna på drygt 25 000 påbörjade lägenheter – utan subventioner och i efterdyningarna av en finansiell kris som fortfarande starkt påverkar den europeiska ekonomin. Det är en betydligt högre nivå än den genomsnittliga bostadsproduktionen under den socialdemokratiska regeringsperioden 1994–2006, trots att det då fanns omfattande subventioner och statlig detaljstyrning av bostadsmarknaden.

Läs hela artikeln här.

Sveriges internationella arbete i Genéve

I världen finns två stora plattformar för internationellt samarbete. Dessa är New York med FN och alla dess kringverksamheter och Genéve i Schweiz.

Genéve är arbetsplats för en stor mängd internationella organisationer och det påstås att ingen vet exakt hur många de är, men i vart fall är antalet omkring 70. När staden Genéve nämns tänker kanske den som är lite folkrättsligt orienterad på Genévekonventionerna som är centrala internationella konventioner på den humanitära rättens område.

Jag har under kvällen (i egenskap av ordförande i Riksdagens delegation till Interparlamentariska Unionen) varit på delegationsmiddag på residenset hos svenske ambassadören i Genéve, Jan Knutsson. Där har vi hört intressanta föredragningar och diskuterat den aktuella situationen inom ett antal områden som sysselsätter den svenska representationen.

Det har handlat om humanitära frågor, frågor gällande mänskliga rättigheter (MR-frågor), handelsfrågor och frågor om internationell nedrustning och icke-spridning av vapen.

En del av Sveriges bistånd kanaliseras genom olika internationella organisationer i Genéve (exempelvis Röda korset). Det är då fråga om det som kallas multilateralt bistånd till skillnad från det bilaterala biståndet som kanaliseras genom SIDA. På det humanitära området är Sverige sjätte största givare. Behoven av humanitärt stöd ökar på grund av att det inträffar fler katastrofer i världen. I färskt minne har många säkert översvämningarna i Pakistan och det som inträffade på Haiti.

En mycket väsentlig del av arbetet i Genéve anknyter till FN:s MR-råd som kan sägas vara ett av FN:s tre ben. De andra två är internationell säkerhet respektive utvecklingsfrågor. Sverige är en av de största givarländerna till FN:s höga kommissarie för mänskliga rättigheter. En stor del av pengarna går till MR-rådgivare i FN:s landoperationer.

När det gäller handelsfrågorna är det positiva att det ser ut som att det kan bli en lösning när det gäller de så kallade Dohaförhandlingarna, kanske om någon vecka eller om någon månad. Detta vore naturligtvis positivt för Sverige som är ett litet exportberoende land. Varför förutsättningarna nu ser mycket bättre ut än på länge tänker jag inte utveckla mer just nu.

Slutligen något om nedrustningsfrågorna, som naturligtvis också tar stor plats. Det viktigaste inom det huvudområdet är möjligen global kärnvapennedrustning men därutöver även så kallade negativa garantier, förhindrande av kapprustning i rymden och ambitionerna att stoppa tillverkningen av klyvbart material för kärnvapenändamål. Inom nedrustningsområdet finns för övrigt även två andra viktiga plattformar, Wien och Haag.

Försvarsmakten - rätt politiska ambitioner men finns förmågan?

Omställningen från ett i huvudsak förrådsställt invasionsförsvar till ett modernt insatsförsvar är en nödvändig och vällovlig förändring. Jag ifrågasätter dock på goda grunder Försvarsmaktens förmåga att klara omställningsprocessen. Ska man kunna rekrytera nya och goda medarbetare måste man vara en modern arbetsgivare. Man måste också klara det mest grundläggande som organisation. Är Försvarmakten en modern arbetsgivare? - och - Klarar Försvarsmakten det mest grundläggande som organisation? Som engagerad försvarsvän är jag tyvärr mycket tveksam.

Min bild och kännedom om Försvarsmaktens problem (bland annat genom Kustjägarveteranernas engagemang i frågan om civilt meritvärde) bekräftas av Riskrevisionens rapport angående Nordic Battle Group 2008 (NBG08). Rapportens sammanfattning har följande text som en del av rubriken: Stor, dyr och med allvarliga brister. Här nedan finns väsentliga delar av sammanfattningen.

"Uppbyggnaden av den nordiska stridsgruppen präglades av allvarliga brister inom materielförsörjningen, samövningen och personalförsörjningen. Kontrollen över kostnaderna var otillfredsställande och regeringens rapportering till riksdagen var otillräcklig........

En slutsats är att den stridsgrupp som togs fram inte svarade mot regeringens förslag 2004. Mer än dubbelt så många svenska soldater stod i beredskap, och NBG08 kostade flera gånger mer än vad riksdagen hade informerats om. Regeringens återrapportering var för sen och otillräcklig för att ge riksdagen en rättvisande bild........

Försvarsmaktens Högkvarter lade över ansvaret för materielbeställningar till de enskilda förbandsenheterna, vilket medförde att enheterna beställde för mycket och i vissa fall direkt felaktig materiel. Högkvarteret tappade på så sätt kontrollen över materielförsörjningen och stridsgruppen fick inte tillgång till rätt materiel eller tillräcklig utbildning förrän halva beredskapsperioden hade gått.

Inför budgetåret 2008 stod Försvarsmakten inför ett akut ekonomiskt läge, delvis beroende på fördyringar under produktionen av NBG08. Ett led i det besparingspaket som genomfördes under våren 2008 var beslut om uppsägningar av soldater i NBG08.

En stridsgrupp behöver uppträda samordnat för att lösa svårare stridsuppgifter. På grund av bristande samövning saknades det sannolikt tillräckliga förutsättningar för stridsgruppens bataljon att strida ihop."

När rapporten uppmärksammades i media förvånade det mig att chefen för Ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand, bland annat påstod att Riksrevisionen inte hade förstått Försvarsmaktens planeringsprocess. Det påståendet har jag frågat de ansvariga för rapportens framtagande om. Med kännedom om vilken sakkompetens som fanns när rapporten togs fram (generalmajor Björn Hedskog var anlitad som militär expert och kvalitetssäkrare) och det förhållandet att rapporten skickades till Försvarsmakten för synpunkter innan den publicerades, utan att några anmärkningar i sak framfördes, gör det hela ännu märkligare. Min slutsats kan mot den bakgrunden inte bli någon annan än att Försvarsmakten inte har förstått sin egen planeringsprocess.

Stärkt rättsskydd för medborgarna

Från och med den 1 januari 2011 har förhållandevis omfattade ändringar i regeringsformen trätt i kraft. Regeringsformen har blivit mer överskådlig eftersom bestämmelser om domstolarna, den offentliga förvaltningen samt kommunerna har placerats i egna kapitel.

Bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter har ändrats i syfte att ytterligare stärka och tydliggöra enskildas skydd mot intrång i fri- och rättigheterna, vilket naturligtvis är angeläget eftersom nya tekniska möjligheter och allehanda förment vällovliga ambitioner också ger en ökad risk för att fri- och rättigheter kringskärs i onödan.

Skyddet för den personliga integriteten har stärkts genom en ny bestämmelse om skydd mot betydande intrång som innebär övervakning eller kartläggning av enskildas personliga förhållanden och skyddet mot diskriminering har utvidgats även till att omfatta missgynnande med hänsyn till sexuell läggning.

Regleringen av fri- och rättighetsskyddet har också kompletteras med en bestämmelse om skydd för forskningens frihet och en bestämmelse om att en rättegång ska vara rättvis och genomföras inom skälig tid. Det är viktigt att också tillägga att framförallt brottmål också ska avgöras inom rimlig tid. Frågan om de svenska skattetilläggen som nyligen har prövats av Högsta domstolen med – enligt min mening – en något märklig utgång är ett gammalt välkänt problemområde. I Europakonventionens mening är skattetillägg att jämställa med straff, vilket innebär att även sådana frågor måste avgöras inom rimlig tid. Jag har själv varit ordförande i mål där staten har dömts att betala skadestånd för orimlig tidsutdräkt i strid med reglerna i Europakonventionen. Det har handlat om så kallad institutionell culpa (vårdslöshet) som kommit till uttryck genom en oacceptabelt lång handläggningstid utan att vårdslösheten kan kopplas till någon eller några enskilda offentliga företrädare.

En annan viktig sak är något som jag har motionerat om tidigare; nämligen avskaffandet av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformen. Nu har detta skett och det känns naturligtvis mycket bra. Från och med första januari gäller att en föreskrift i lag eller förordning som står i strid med grundlag eller annan överordnad författning inte ska tillämpas även om felet inte är uppenbart. Detta innebär en stärkt ställning för domstolarna och framförallt för enskilda människor. Länkar till mina motioner finns här och här.

Slutligen ska jag också nämna att lagrådsprövning återigen har blivit obligatorisk. Lagrådets uppgift är ju att granska bland annat hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt samt till rättssäkerhetens krav. Lagrådets granskningsroll har också stärkts genom att dess granskningsområde har utvidgats.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

För den särskilt intresserade har jag klippt in texten från min senast avlämnade motion om "utmönstring av uppenbarhetsrekvisitet".

"I olika stater finns olika system för normprövning, det vill säga kontroll av att författningar inte strider mot bestämmelser av högre rang. Denna normprövning kan ske genom abstrakt normkontroll i författningsdomstol eller – som i Sverige – genom konkret normkontroll när en fråga om huruvida en underordnad författning strider mot en överordnad norm uppkommer vid rättstilllämpning i ett enskilt fall.

Det kan i sådana situationer vara fråga om att den lägre normen beslutats i fel ordning, att normen överskrider det beslutande organets kompetens eller att normens innehåll strider mot vad som föreskrivs i en norm av högre valör. Om en motsättning mellan normer inte kan tolkas bort i det uppkomna fallet föreligger det en normkonflikt. I sådana fall skall den högre normen få företräde, vilket innebär att den lägre normen betraktas som ogiltig, varav i sin tur följer att den lägre normen inte skall tillämpas.

Normprövningsrätten var i Sverige under lång tid inte grundlagsreglerad. Men efter att domstolarna steg för steg kommit att tillerkänna sig sådana befogenheter infördes uttryckliga bestämmelser om normprövning genom en grundlagsändring 1979. Bestämmelsen intogs i 11 kap. 14 § regeringsformen, där det föreskrivs att om en domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften inte tillämpas. Om det är så att föreskriften har beslutats av regeringen eller av riksdagen får en tillämpning bara underlåtas om felet är uppenbart. Med detta torde menas att en underlåten tillämpning av lagar och förordningar får förekomma endast om felet är klart och odiskutabelt. Något sådant krav ställs dock inte upp när det gäller föreskrifter av lägre rang, det vill säga föreskrifter beslutade av centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser eller kommuner.

Begränsningen i rätten till normprövning genom det så kallade uppenbarhetsrekvisitet torde delvis vara föranledd av att maktdelningsläran inte har fått ett så starkt genomslag i Sverige som i många andra stater. Borttagande av uppenbarhetsrekvisitet förespråkades också av en enig demokratiutredning (SOU 2000:1).

Demokratiutredningen anförde följande under rubriken ”Stärk den juridiska kvalitetssäkringen”.

Tempot i det politiska beslutsfattandet ökar. Därmed kan risken öka för att vederbörlig hänsyn inte tas till rättsstatens krav på lagenlighet och förutsägbarhet. Ansträngningarna för att skaffa fram ett så allsidigt och fullgott underlag för beslut bör därför intensifieras. Detta därför att inte medborgarens rättigheter ska bli satta på undantag. Staten har skäl att utveckla säkrare system för extern tillsyn och domstolskontroll till skydd för medborgarnas rättigheter och integritet. Inte minst i ett svåröverskådligt förhandlings- och nätverksbaserat beslutsfattande bör extra ansträngningar göras för att säkra medborgarnas skydd mot myndigheters misstag och övergrepp.

Ett sätt att göra detta vore att slopa det s.k. uppenbarhetsrekvisitet. Innebörden i denna regel är att domstolar eller annat offentligt organ inte får tillämpa en föreskrift som strider mot grundlagen eller mot en överordnad författning. Om det är riksdagen eller regeringen som beslutat föreskriften, ska tillämpningen underlåtas bara om felet är uppenbart (RF 11:14). Att slopa uppenbarhetsrekvisitet skulle alltså ge domstolarna en större möjlighet att åsidosätta grundlagsstridig lag eller lagstridig förordning. Av våra studier kan man dra slutsatsen, att det finns tendenser till att europeiseringen urholkar innebörden av uppenbarhetsrekvisitet. EU-medlemskapet har inneburit att EG-rätten automatiskt ges företräde framför svensk rätt. Såvitt avser EG-rätten ges inte något utrymme för att underlåta ett åsidosättande av nationella regler som står i strid med EG-rätten. Den tilltagande europeiseringen och EG-rättens inflytande förefaller dessutom göra de svenska domstolarna mer benägna att finna uppenbarhetsrekvisitet uppfyllt. Internt bör myndigheterna säkra sin kvalitet genom att bl.a. finna vägar att mer effektivt hantera klagomål.

Det finns skäl att återigen framhålla att det såvitt avser EG-rätten inte ges något utrymme för att underlåta ett åsidosättande av nationella regler som står i strid med EG-rätten. Efter det att Demokratiutredningen presenterade sitt betänkande har dessutom EG-rättens genomslag i svensk lagstiftning blivit allt mer påtaglig år från år. Detta innebär att sådan normprövning som sker med anknytning till Europarättsliga regler är betydligt mer vanligt förekommande i dag än vad den var vid tidpunkten för uttalandet i det aktuella betänkandet. Att under sådana förhållanden vidhålla uppenbarhetsrekvisitet vid prövningen av lagar och förordningar mot överordnade nationella normer innebär således att överordnade svenska föreskrifter får genomslag endast vid uppenbara fall av normkonflikter medan EG-rättsliga regler får fullt genomslag vid alla normkonflikter. En sådan ordning, där uppenbarhetsrekvisitet utgör en begränsande faktor enbart i inhemska fall, framstår som allt mer otidsenlig.

Som ett led i att åstadkomma en bättre normprövning och för att ge ytterligare verktyg för en bättre och mer förfinad rättstillämpning av lagar och förordningar är det nu hög tid att normprövningen sker fullt ut beträffande samtliga nationella föreskrifter. Uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § regeringsformen bör därför utmönstras."

Hissen upp med Centerpartiet? + Något om ägarlägenheter

Dagens bostadspolitiska löfte på Barbro Engmans blogg kommer från Centerpartiet och har avgivits av Ola Johansson som är suppleant i Civilutskottet. Löftet lyder som följer:

"Öppna dörren för delaktighet åt hyresgäster, för nu ska hissen gå ända upp till översta våningen för hyresrätten".

Jag ska inte vara kritisk i onödan så min enda kommentar blir: Jaha ............ och ............

Ägarlägenheter

Det finns också skäl att notera att Sveriges Radio, Ekot, har uppmärksammat att det inte har byggts så många ägarlägenheter i Sverige efter att detta blev möjligt den 1 maj 2009. På samma sätt har det från tid till annan framförts kritik mot - exempelvis - att kommunala hyresgarantier inte har utnyttjats i tillräckligt stor omfattning.

Jag har för egen del inga som helst problem med något av detta. Vi politiker ska skapa möjligheter för människor att göra egna val, inte att styra detaljförutsättningar utifrån egna personliga uppfattningar. Min eller någon eller några andra politikers uppfattning om vad som är bäst för människor är därför inte av någon större betydelse för enskilda människors val av boendeform. Trots detta är det självfallet också så att finanskrisen har haft betydelse och att bostadsproducenterna inte har valt att bygga ägarlägenheter i den omfattning som nog hade varit möjlig om banker och försäkringsbolag inledningsvis hade haft ett annat förhållningssätt.

Bostadminister Stefan Attefall (KD) har sagt följande till Ekot:

– Jag tror att det kommer att komma till stånd många fler (ägarlägenheter - min anmärkning), men vi har alltså en ny lag som kom mitt i en finanskris. Det tar sin tid innan marknaden, konsumenter byggherrar, finansbolag och banker lär sig det nya systemet. Så jag tror att ägarlägenheter kommer att komma, men det tar alltid tid att introducera nya former av ägande.

Vi vet att bankerna har haft problem med sina administrativa system när det gäller hanteringen av krediter i samband med produktion av ägarlägenheter. Vi vet också att försäkringsbranschen har haft svårt att förhålla sig till den nya typen av bostäder som ägarlägenheter utgör.

Att det finns gemensamma delar i ett ägarlägenhetshus är i och för sig inte konstigare än de gemensamhetsanläggningar som tillkommit med stöd av anläggningslagen och som finns i många kedjehus-, radhus- och villaområden. I dessa områden kan både vägar, avloppsledningar, dagvattenledningar och annat förvaltas på samma sätt som de gemensamma delarna av ett hus eller andra delar av en fatighet som förvaltas en ägarlägenhetsförening.

Energieffektiviseringar och renoveringar

Energieffektiv byggnad ritad av White arkitekter AB (Lunden, Göteborg)

I går lovade Maryam Yazdanfar (ordförande i Civilutskottet) att (S) även ska slåss ”för att renoveringar och energieffektiviseringar av äldre bostäder ska komma igång".

(S) har i sin budgetmotion förslagit att det ska införas en ”klimatbonus” i form av ett ”stöd”. Stödet ska ges, utöver det nuvarande ROT-avdraget, till energieffektiviseringar i egnahem, bostadsrätter och ägarlägenheter. Anslaget föreslogs för 2011 att fastställas till ett belopp om 250 000 000 kr.

Ytterligare ett förslag i samma budgetmotion är att det ska införas ett ”ROT-stöd för flerfamiljshus”. Stödet ska införas den 1 juli 2011 och ges till flerfamiljshus för renoveringar med klimatprofil. Anslaget föreslogs för 2011 att fastställas till 750 000 000 kr.

Till att börja med kan man ju fråga sig om ägarlägenheter redan behöver energieffektiviseras. Det blev möjligt att bygga sådana den 1 maj 2009. Dessutom faller ägarlägenheter redan inom kategorin egnahem.

Det så kallade ROT-stödet är ett riktat bidrag och syftet med detta bidrag tycks vara att staten ska ta på sig en del av det ansvar för bostadshusens löpande underhåll och förnyelse som bör falla på fastighetsägarna.

Min bestämda uppfattning är att ansvaret för underhållet och upprustningen primärt måste ligga på fastighetsägarna. Detta ansvar kan för vissa bostadsföretag kräva en mer aktiv förvaltning av bostadsbeståndet. Särskilt i sådana områden där förändringsbehovet går långt utöver upprustningen av de enskilda bostadshusen krävs också en ökad samverkan mellan de boende, fastighetsägarna och de berörda kommunerna.

Vad skulle de av (S) föreslagna beloppen räcka till?

SABO har räknat ut att det skulle kosta minst 50 miljarder kronor att rusta upp de 300 000 lägenheter som byggdes mellan åren 1961 och 1975. Då handlar det om att åtgärda de allvarligaste bristerna. Vid en mer omfattande renovering uppskattar SABO att beloppet skulle hamna på 275 miljarder kronor.

En normallägenhet i miljonprogrammet är på tre rum och kök och storleken uppskattas till 75 kvadratmeter. En fullgod klimatanpassning kostar omkring 12 000 kronor per kvadratmeter. En ”hyfsad” klimatanpassning 6 000 kronor per kvadratmeter och för jämförelsens skull kostar rivning 3 000 kr per kvadratmeter. Man kan då konstatera att en fullgod klimatanpassning av normallägenheten kostar 900 000 kronor och en hyfsad sådan 450 000 kr. Beloppet för 2011 skulle med en fullgod klimatanpassning räcka till 833 lägenheter av 300 000. Dessutom kan det nog förhålla sig så att vissa fastighetsägare skulle kunna tänka sig att avstå från att klimatanpassa och renovera på sina hus i avvaktan på att någon annan ska stå för kostnaderna.

En annan sak är energikostnaderna. Jag kan hålla med om den kritik som fördes fram av Fastighetsägarna på SvD Brännpunkt igår som innebär att bristande förmåga att producera energi ”lönar sig” och att det är ett problem med ett fåtal aktörer på energimarknaden. Jag delar dock inte uppfattningen om förslaget till lösning. Eftersom jag var ansvarig för ärendet ”Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar” under förra mandatperioden har jag vissa insikter i hur kärnkraftens obegränsade skadeståndsansvar förverkligas. Detta kan vara ett problem i sammanhanget.

Slutligen noterar jag att även (V) har lämnat ett förhållandevis intetsägande och försägbart bostadspolitiskt löfte på Barbro Engmans blogg.

Vem vill (S) slåss med?

I dag publiceras socialdemokraternas bostadspolitiska löfte på Barbro Engmans blogg. Löftet har avgivits av Maryam Yazdanfar (ordförande i Civilutskottet). Löftet lyder som följer:

"Jag tänker slåss för att vi ska bygga mer - mycket mer. Och för att renoveringar och energieffektiviseringar av äldre bostäder ska komma igång".

Under den bostadspolitiska debatten i riksdagen före jul sade Maryam Yazdanfar att hon räckte ut en hand. Vad detta hade för innebörd förklarade hon inte. Nu ska hon tydligen slåss i stället och då är frågan med vem?

Att det behövs fler bostäder – framförallt i storstadsområdena – råder det knappast någon tvekan om. När det gäller målet att det behöver byggas fler bostäder är vi således överens. Det viktiga i det sammanhanget är att min bestämda uppfattning är att politiker inte kan detaljreglera byggandet utan endast skapa förutsättningar (i form av lagstiftning och andra regler) som gör att det byggs.

Grunden för att det ska byggas mer lades under förra mandatperioden och nu ser vi resultatet. Siffrorna för 2010 pekar på 25 000 påbörjade lägenheter, trots att vi lever i efterdyningarna av en ekonomisk kris och lågkonjunktur. Det är en betydligt högre nivå än den genomsnittliga bostadsproduktionen under den föregående socialdemokratiska regeringsperioden 1994–2006, då det fanns omfattande subventioner och statlig detaljstyrning av bostadsmarknaden.

Hittills har socialdemokraterna inte kommit med någonting annat på bostadspolitikens område än återinförda riktade subventioner och mer detaljstyrning.

Jag ska göra en positiv tolkning av (S)-löftet vilket innebär att Maryam Yazdanfar ska slåss internt inom socialdemokratin för att åstadkomma en politik som faktiskt leder till att det byggs mer. En sådan politik innebär att lämna subventionstänkandet bakom sig och att börja tänka mer konstruktivt i stället.

Jag tänker återkomma i ett särskilt blogginlägg till frågan om energieffektiviseringar och renoveringar, bland annat med lite beräkningar om vad de av socialdemokraterna föreslagna riktade bidragen i dessa delar skulle räcka till. Jag kan redan nu säga att det inte är mycket, knappast ens en tumme.

Därutöver något om andrahandsuthyrning.

I dag hade Sveriges Radio, P3, ett inslag om svart andrahandsuthyrning av lägenheter som tydligen förekommit hos MKB Fastighets AB i Malmö. Jagvillhabostad.nu har svarat på frågor om andrahandsuthyrning på en chatt i anslutning till programmet.

Två frågor ställs i anslutning till chatten; nämligen ”Är det nåt fel med att hyra i andra hand? Och när får man ta över kontraktet?”

Jag ska svara på den första frågan. Den andra frågan får ett svar på chatten (för den intresserade).

Svaret på den första frågan: Nej, det är inte fel att hyra ut i andra hand. Att det finns en potential att snabbt få ut ett antal bostäder på bostadsmarknaden på det sättet råder det inte någon tvekan om. Av det skälet tillsatte en socialdemokratisk regering redan före valet 2006 en utredning om hur bostäder skulle kunna frigöras genom andrahandsuthyrning.

Den 1 januari 2009 trädde nya regler om andrahandsuthyrning i kraft. Reglerna innebär att möjligheterna till andrahandsupplåtelse har utvidgats. Hyresnämnden kan ge tillstånd till sådan upplåtelse när en hyresgäst på grund av längre utlandsvistelse eller studier på annan ort har beaktansvärda skäl för att hyra ut sin lägenhet. Före den 1 januari kunde den som tagit ut en hyra som inte är skälig bli återbetalningsskyldig upp till två år bakåt i tiden. Den tiden förkortades till ett år. Därutöver gjordes det ett förtydligande avseende vad som är avgörande för att hyresvärdens samtycke krävs för en andrahandsupplåtelse och schablonavdraget för andrahandsupplåtelse höjdes från 4 000 till 12 000 kr. Detta schablonavdrag har nu – för 2011 – höjts till 18 000 kr.

Jag vill särskilt betona att jag inte anser att möjligheterna till andrahandsuthyrning är lösningen när det gäller bristen på bostäder i vissa delar av landet.

Här är länken till P3, där det går att komma vidare för att lyssna på inslaget.

(M)itt bostadspolitiska löfte till Sveriges hyresgäster

I dag publicerades Moderaternas (mitt) bostadspolitiska löfte på Barbro Engmans blogg (Hyresgästföreningens förbundsordförande). Det har följande lydelse:

"Mitt löfte till Sveriges alla hyresgäster är att fortsätta att arbeta för en bättre fungerande bostadsmarknad.

På en väl fungerande bostadsmarknad finns det valmöjligheter mellan olika boendeformer, såväl hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter som villor och radhus.

Det är viktigt att fler människor får möjlighet att själva välja ett boende som passar dem.

En väl fungerande bostadsmarknad gynnar hyresrätten. Hyresrätten som boendeform är viktig för att kunna upprätthålla en flexibel arbetsmarknad och för att kunna möta människors behov av bostäder.

Det är angeläget att det byggs fler bostäder, men också att det byggs fler hyresrätter.

Arbetet med att stärka hyresrättens ställning ska fortsätta".

Jag noterar också att mitt löfte föranlett en kommentar.

I förrgår publicerades även Folkpartiets bostadspolitiska löfte som avgivits av Lars Tysklind (som är gammal utskottskollega till mig från Civilutskottet). Jag behöver inte kommentera det löftet eftersom vi arbetar på samma planhalva.

Kommunala bostadsaktiebolags affärsmässighet

Huges Fastigheters hyresbostäder vid Kvarnbergsplan i Huddinge (klara 2009)

På DN-debatt i dag skriver Reinhold Lennebo, vd för Fastighetsägarna Sverige, att ”Hyresgästföreningen måste acceptera nya hyreslagen”. Frågan som är uppe till diskussion är egentligen vad de sedan den 1 januari gällande reglerna om ”affärsmässighet” innebär. Dessa regler finns inte i hyreslagen men väl i den nya lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag.

Är det någon skillnad mellan vad som gällde före den 1 januari och vad som gäller i dag? Det korta svaret är ja. Vad ligger då i begreppet affärsmässighet? Jag ska försöka besvara den frågeställningen lite kortfattat.

Utgångspunkten är att allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska bedriva sin verksamhet enligt affärsmässiga principer. Bolagen ska ha marknadsmässiga avkastningskrav, vilket innebär att bolagen undantas från självkostnadsprincipen och förbudet mot att driva företag i vinstsyfte i kommunallagen. Detta är en påtaglig förändring mot vad som gällde tidigare. Då omfattades kommunala bostadsföretag av den kommunala självkostnadsprincipen, som i och för sig var något modifierad genom rättspraxis. Nu saknas den begränsningen.

Begreppet affärsmässighet avser det övergripande förhållningssätt som ett inte subventionerat företag på en marknad intar inför investeringar, i sin dagliga drift och i relation till andra aktörer. Kommunen ska agera på samma sätt som en jämförbar privat ägare av ett jämförbart privat bostadsbolag. Avkastningen måste vara marknadsmässig utifrån den valda risknivån, i vart fall på lång sikt. Detta innebär att allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska bedriva sin verksamhet affärsmässigt och att samma krav ska ställas på de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen som på övriga företag på bostadsmarknaden.

Detta är den övergripande inriktningen och syftet med reglerna i denna del. Jag avstår från att fördjupa mig mer i vad det konkret innebär när det gäller frågor om hur synsättet bör vara när det gäller investeringar (på kort och lång sikt), finansförvaltning och andra frågor.

Bostadspolitiska löften

På Barbro Engmans (förbundsordförande i Hyresgästföreningen) blogg presenteras från och med i går ett antal bostadspolitiska löften. Först ut i går var Miljöpartiet. Så här lyder deras bostadspolitiska löfte som avgetts av Gustav Fridolin.

"Miljöpartiets nyårslöfte är att fortsätta kämpa för en politik som stärker hyresrättens ställning och som bygger bort bostadsbristen och trångboddheten. Då gäller det att man ser bostadsbristen som ett gemensamt problem som kräver samhällslösningar, snarare än som ett problem bara för den bostadslöse."

Mina kommentarer till detta löfte är att i dag - till skillnad från huvuddelen av åren under förra mandatperioden - står Miljöpartiet för en bostadspolitik som innefattar en stor satsning på återinförande av statliga subventioner. Detta ska ställas mot det arbete som utfördes under förra mandatperioden av Alliansregeringen och majoriteten i riksdagen. Det arbetet var inriktat på att ställa om bostadssektorn från ett bidragsberoende till en tryggare och bättre fungerande bostadsmarknad med långsiktigt stabila villkor för byggande, ägande och nyttjande av bostäder med alla typer av upplåtelseformer.

Alla former av konkurrenssnedvridande produktionsstöd har avvecklats och nya villkor för de kommunala bostadsföretagen och nya hyressättningsregler har utformats i samverkan med bostadsmarknadens parter.

I det fortsatta arbetet på det bostadspolitiska området bör det nu fokuseras på åtgärder som kan bidra till en bättre konkurrens inom byggsektorn och lägre byggkostnader som ytterligare kan stärka hyresrättens ställning, som kan bidra till en bättre bostadsmarknad för studenter och unga och som kan medverka till att bryta ett utanförskap som kommit att koncentreras till vissa bostadsområden.

Miljöpartiet har i de rödgrönas namn slagit in på en mindre konstruktiv väg än tidigare. Detta framgår inte direkt av Gustav Fridolins allmänt hållna och förhållandevis innehållslösa bostadspolitiska löfte.

Ändrade byggregler?

På Dagens Nyheters ledarsida skrevs det i torsdags en del om bostadsbyggande. Ledarartikelns rubrik är "Bygg med förnuft". Anledningen till ledaren är den debattartikel som publicerades i tisdagens DN (skriven av arkitekten Gert Wingårdh och Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman). Den artikeln har jag delvis kommenterat i ett tidigare blogginlägg.

Här kommer lite mer synpunkter.

Ledarskribenten hänför sig till uttalandet i tisdagens debattartikel där det sägs att den bristande konkurrensen i byggsektorn är en orsak till att det byggs för lite, för fult och för dyrt. Detta påstående bejakas försiktigt genom kommentaren att ”Något ligger det kanske i detta”. Men sedan kommer påståendet att ”orsakerna till de höga byggkostnaderna återfinns även i statliga byggnormer och Byggnads intensiva arbete med att pressa upp lönerna i branschen”.

När det gäller byggnormerna eller egentligen byggreglerna (BBR) som sådana kommer det ofta – i olika sammanhang – synpunkter på att dessa innebär ”orimliga krav” som leder till fördyringar. Min första kommentar till detta är att kvalitet kostar när man gör en investering – om det är kvaliteten man betalar för. Kvalitet i detta sammanhang är nog också bredd när det gäller en byggnads användningsmöjligheter utan större (dyra) ombyggnader. Den frågan kan också kopplas till livscykelperspektivet där underhållskostnaderna hålls nere om man gör en större investering från början. Jag drar mig till minnes när det byttes broskarvar på Essingeleden för ganska många år sedan. Det sades då i den allmänna debatten att hade ett dyrare alternativ till broskarvar valts från början hade totalkostnaden blivit betydligt lägre. Dyrare nu behöver därför inte vara dyrare i längden.

Den 1 januari 1994 infördes nya byggregler i Sverige. Byggreglerna skrevs då som funktionskrav. De nya byggreglerna ger större frihet för utformning av bostäder och val av tekniska lösningar. De områden som berörs av byggreglerna avser bullerskydd, energi, hygien, hälsa, miljö och all­männa regler om byggnader. Att byggreglerna innehåller en anpassning till vad som bör krävas när det gäller funktion är rimligt.

Ett aktuellt exempel på byggregler är vad som krävs när det gäller tillgänglighet för funktionshindrade. Om det skulle vara så att dörrar kan ha ett antal olika bredder för att klara tillgänglighetskraven (vilket i och för sig är möjligt men inte praktiskt) i stället för ett mer distinkt funktionskrav som branschen anpassar sig till, skulle detta leda till ökade projekteringskostnader rent generellt och minskad konkurrens på grund av svårigheter - framförallt för mindre företag - att klara upphandlingar. I stället för att utgå från BBR skulle preciseringarna om vad som förväntas i det enskilda fallet (i bästa fall) finnas med i förfrågningsunderlaget så att anbudsgivarna kan räkna på sina kostnader. Många mindre företag upplever redan i dag svårigheter att kunna svara upp i olika upphandlingar på grund av krångliga regler och svårigheter att kunna beräkna sina kostnader.

Jag menar att bryggregler faktiskt medför ett antal positiva effekter. Om byggreglerna i något avseende borde ändras är en annan fråga, men jag kan för egen del för närvarande inte se någon specifik byggregel som borde lättas upp.

När det sedan gäller lönerna inom byggbranschen har jag anledning att reflektera över försöken till industriellt byggande som många gånger kan leda till höjd kvalitet. Det är i alla fall min slutsats efter att ha studerat denna typ av byggande vid något tillfälle under förra mandatperioden. Så vitt jag har förstått är ett av skälen till att denna typ av satsningar har avbrutits, att lönekraven som har framställts i dessa sammanhang har varit hämtade från byggsektorn och därmed legat högre än industriavtalen. Arbetsgivarna har av olika skäl inte kunnat tillmötesgå sådana lönekrav. Detta har åtminstone sagts vara en av anledningarna till att någon satsning på industriellt byggande har avbrutits.

Under alla förhållanden finns det olika saker att ta tag i för att kunna öka byggandet men också för att åstadkomma ett kvalitetsmässigt bättre byggande, men jag är inte benägen att okritiskt stämma in i kritiken mot byggreglerna som jag ändå ser ett antal olika fördelar med. Ett område där det till och med borde ske skärpningar är ”byggnadstekniskt brandskydd”. Det är inte rimligt att vi i Sverige generellt ska ha byggnader med en sådan konstruktion att människor riskerar att dö av rökgaser i trapphus därför att man beger sig ut där.

Olika typer av system – både byggnadstekniska och andra – ska vara förlåtande mot mänskliga felbeteenden så långt det går. Här har jag anledning att utgå från en lång yrkeserfarenhet som polis i botten och ett arbete med räddningstjänstfrågor inom polisen och som räddningstjänstpolitiker. I sistnämda två avseenden närmare bestämt under en tid av 22 år.