För fred och internationell säkerhet

IPU:s huvudkontor i Genéve (på baksidan i suterrängplanet ligger tillbyggda konferensdelar som inte syns från entrésidan)

I förrgår tillbringade jag – tillsammans med Riksdagens delegation till Interparlamentariska unionen (IPU) – en hel dag på organisationens huvudkontor i Genévé. Vi lyssnade till en mycket intressant historisk beskrivning om organisationen och ett antal föredragningar om IPU:s olika verksamhetsområden.

Jag måste säga att jag tidigare – innan jag blev utsedd till ledamot och delegationens ordförande – har haft begränsad kunskap om vad IPU är och vad organisationen sysslar med och jag är säker på att jag har varit i gott sällskap.

Vad är då IPU? Organisationen är den första som bildades – långt före Förenta Nationerna – som forum för multilaterala förhandlingar i syfte att skapa fred och säkerhet i världen.

Under årens lopp har inte mindre än åtta Nobels fredspris erhållits av ledande personer som verkat inom IPU.

Initiativet togs att två parlamentariker, William Randal Cremer från Storbritannien och Frédéric Passy från Frankrike, och organisationen bildades därefter 1889.

IPU startade arbetet för fred och konfliktlösning genom internationella skiljeförfaranden i multilaterala organ. Man drev också uppfattningen att motsvarande organ borde finnas på mellanstatlig nivå. Det sistnämnda förverkligades många år senare genom Förenta Nationernas tillkomst. IPU:s arbete låg också till grund för inrättandet av det som i dag är den permanenta skiljedomstolen i Haag.

Det som i dag är EU har egentligen tillkommit av samma skäl som IPU. Att människor ska komma närmare varandra – och specifikt för EU – för att det aldrig mer ska bli ett krig i Europa. I det fallet handlade det om att efter andra världskriget skapa kontroll över krigsviktig industri (kol- och stålunionen), öppna gränserna och ge människor möjlighet att röra sig mer fritt (Romfördraget) och slutligen att kontrollera ”farliga krafter” (Euroatom).

Det unika med IPU är att organisationen inte är traktatbunden. Det finns med andra ord inte något multilateralt avtal mellan stater som reglerar IPU. Organisationen har bestämt sitt eget regelverk genom ett direkt samarbete mellan olika staters parlament. Just detta har framhållits som IPU:s styrka eftersom attityden är frispråkighet med en rak och ärlig kommunikation och direktkontakt mellan parlamentariker från (i dag 155) olika staters parlament. Därutöver finns det också ett antal associerade parlament (i dag 9) varav Europaparlamentet är ett av dem.

När stater inte har kunnat komma överens i multilaterala förhandlingar har knutar vid åtskilliga tillfällen lösts genom IPU. Ett exempel på detta i någorlunda modern tid är Helsingforsöverläggningarna under första halvan av 1970-talet, som bland annat syftade till att öppna upp relationerna mellan öst och väst och därutöver säkerställa ett större genomslag för mänskliga rättigheter i öststaterna. Ett annat exempel utgör den så kallade Barcelonaprocessen som syftade till att de europeiska länderna skulle ta ett större ansvar för förhållandena i andra länder runt Medelhavet i syfte att motverka flyktingströmmar. Underlagen till slutdokumenten har förhandlats och i något fall utarbetats till 85 % inom ramen för IPU enligt organisationens generalsekreterare.