1 maj: Vad har alla dessa demonstrationer lett till?

1 maj är en röd dag i dess verkliga bemärkelse. Röda fanor som till vardags för en tynande tillvaro och känns ganska verklighetsfrämmande för många människor plockas fram och förs över gator och torg. Antalet personer i förstamajtågen blir visserligen allt färre och de som minns röda fanor i stora mängder associerar kanske till de militärparader som ägde rum i Moskva under Sovjetmaktens tid då många länder också tvingades till en tynande tillvaro i ofrihet under Sovjetkommunismens slagskugga.

Åtskilliga är de personer (även socialdemokrater) som i olika betraktelser har funderat över vad alla demonstrationer egentligen syftar till och vad som de facto har uppnåtts sedan 1890. Det var nämligen då den 1 maj blev den dag den fortfarande är - låt vara för allt färre människor från år till år. Det svenska Socialdemokratiska arbetarpartiet bildades dock först 1889.

En teori med dessa årligen återkommande demonstrationer, som är svår att slå i från sig, är att detta är den eviga kampen som måste hållas vid liv. Det finns inte något egentligt intresse att konstatera att "orättvisorna" som man slogs hårt emot en gång i tiden är borta. Om det skulle vara så att människor skulle ha fått det så bra att man inte längre är motiverad att engagera sig och kanske inte heller anser att man bör rösta på (S) uppkommer frågan vad Socialdemokratin egentligen står för i dag. Det är ganska uppenbart att man på grund av vänsterflygelns roll är sänkt djupt ned i ett träsk och har svårt att komma loss i avgörande frågor. Säger man något är det mer av allt som är gammalt och utvecklingshämmande. Under Socialdemokratins långa maktinnehav kan man säga att partiet gick i opposition mot sig själv den 1 maj varje år. Detta har man ju inte behövt göra efter 2006-års val.

Med en moderatledd regering blir friheten för enskilda människor större och den ekonomiska utvecklingen bättre, vilket den ekonomiska situationen i Sverige är ett tydligt exempel på, särskilt om man jämför med övriga länder inom EU. Detta faktum är svårt att hantera för Socialdemokratin - som ägnar sig åt svartmålning av Sverige. Man kan ställa sig frågan om (S) försöker lura till sig väljare genom att påstå att allt är mycket sämre än vad det i själva verket är.

När det gäller de interna konflikterna inom Socialdemokratin kan man läsa vad Socialdemokraterna skriver på sin egen hemsida om "Splittringen 1917".

Där står föjande:

"När Hjalmar Branting i februari 1917 öppnade partiets tionde kongress slog han fast att kongressen fick lov att ”bli en uppgörelsens dag”. Utgången var tämligen given. Vänsteroppositionen i partiet hade länge förberett brytningen. Metodiskt hade man kritiserat och angripit partiledningen under en lång tid. I bakgrunden fanns den gamla taktikfrågan: Skulle arbetarrörelsen gå den ”parlamentariska vägen” eller välja revolutionära och ”utomparlamentariska metoder”? Brytningen blev oundviklig. Den 2 maj samma år bildade gruppen som lämnat Socialdemokraterna ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet."

Intressant är hur den interna splittringen kom till uttryck vid valet av Håkan Juholt till partiledare, under tiden därefter fram till 2013-års partikongress, under tiden efter kongressen och nu idag och i morgon. Var ska detta sluta?