Högsta domstolens praxisändring vid självförvållat rus

Jag brukar inte skriva om denna typ av frågor särskilt ofta, men i detta fall finns det nog skäl att göra det. De tidigare straffrättsprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg skriver om detta på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag under rubriken ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”. Jag har även läst igenom Högsta domstolens (HD:s) dom, 2011-09-16 i mål B 2130-11. Av rubriken att döma (som oftast kanske inte sätts av artikelförfattarna) kan man få uppfattningen att fylla har blivit en ansvarsfrihetsgrund. Så är naturligtvis inte fallet efter Högsta domstolens avgörande.

När det gäller Madeleine Leijonhufvud och hennes synpunkter tycker jag att hon oftast hamnar mer eller mindre fel i sina rättsliga bedömningar, men i detta fall – när hon skriver tillsammans med Suzanne Wennberg – finns det trots allt en poäng.

Beträffande skadorna på de två målsägandena anför Högsta domstolen att följande framgår av utredningen i målet. ”… att MH i berusat tillstånd har tilldelat IK och IJ knivhugg med en 24 cm lång kökskniv. Av huggen har IK och IJ tillfogats skär- eller stickskador i ansiktet, på halsen, i axel- och bröstregionen samt på händerna. IKs allvarligaste skada var en ca 1,5 cm bred och tre cm djup sårskada strax till vänster och nedanför hakan. Den allvarligaste skada som det är utrett att MH åsamkat IJ var en större sårskada utanför vänster mungipa och ned på halsen som i nedre delen var djup och mynnade ut i ett utgångshål längre ned på halsen.”

Under rubriken ”Konkret fara” redovias följande resonemang i slutet: ”MH har riktat flera hugg eller stick med kniv mot bl.a. IKs och IJs halsar. Där finns luftstrupen och de stora halskärlen. Det är uppenbart att det är fullt möjligt att knivvåldet skulle ha kunnat ta så illa att IK och IJ hade avlidit och att sannolikheten för detta också varit så stor att det förelåg en konkret fara för deras liv.”

Trots en konkret fara för målsägandenas liv skriver HD: ”Det finns inget stöd för att MH skulle ha handlat i avsikt att beröva IK och IJ livet. Omständigheterna talar tvärtom emot att han skulle ha haft sådan avsikt. MH var klart större och kraftigare än IK och IJ och dessa gjorde inte heller något egentligt motstånd mot hans angrepp. När de flydde från platsen försökte MH inte hindra eller förfölja dem.” Innebörden av detta är närmast att MH hade kunnat döda målsägandena, men eftersom han inte gjorde det så talar det emot att han ville det.

Vid en vanlig uppsåtsbedömning i den utsträckning en sådan låter sig göras beträffande någon som är påverkad av både alkohol och läkemedel kommer HD fram till att gärningsmannen saknat uppsåt att döda målsägandena. Härefter aktualiseras frågan om vad självförvållat rus innebär i det aktuella sammanhanget. Jag noterar då ett ganska allmänt resonemang kring Europakonventionens betydelse vid bedömningen av frågor om uppsåt i samband med berusning. Resonemangen leder inte till någon på Europakonventionen grundad entydig slutsats beträffande kravet på praxisändring i den nu aktuella frågan. Men slutsatsen blir att ”Uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus bör … ske med tillämpning av vanliga regler”. Det är detta som enligt Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg är att med ett penndrag ta bort en grundregel i svensk straffrätt. Jag vill nog trots allt påstå att i de flesta fall när någon under självförvållat rus gör sig skyldig till brott, sker det en bedömning med tillämpning av vanliga uppsåtsregler. Påverkan av alkohol och narkotika är ju inte direkt ovanligt i samband med att brott begås. Frågan är dock om den nu diskuterade ventilen var i behov av att stängas oavsett vilken praktisk betydelse den har haft.

Ytterligare en sak förtjänar att noteras, nämligen HD:s bedömning av gärningarna. HD skriver ”Klart är att MHs uppsåt täcker de skador och den smärta som han har tillfogat IK och IJ. Om dessa i bägge fallen i sig har varit tillräckligt allvarliga för att misshandelsbrotten ska betecknas som grova skulle kunna diskuteras.”

HD anser således inte att det är självklart att gärningarna ska bedömas som grov misshandel. Detta leder tankarna till en skyddstillsynsdom som skulle undanröjas och där en mindre tingsrätt i norra Sverige hade dömt en gärningsman för misshandel av normalgraden efter att denne stuckit en kniv djupt in i offrets bukhåla. Problemet i den undanröjandesituationen var att de tillkommande gärningarna hade betydligt lägre straffvärde än vad den ursprungliga gärningen hade (som tingsrätten hade dömt till skyddstillsyn för).

Här finns en länk till Brännpunktsartikeln i SvD, här är en länk till Högsta domstolens dom och här är en länk till en replik från straffrättsprofessorerna Petter Asp och Magnus Ulväng.