Plakatpolitik och bostadspamfletter på DN-debatt

Det har saknats en socialdemokratisk bostadspolitik i Sverige sedan krisen under 1990-talet. Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman har också bekräftat att (S) inte har någon bostadspolitik i en kommentar på sin blogg.

I en replik mot bostadsminister Stefan Attefalls (KD) debattartikel på DN-debatt skriver Veronica Palm (S) under rubriken ”Hög tid att börja bygga fler bostäder nu”. Hon menar att det inte behövs några utredningar utan att det bara är att sätta spaden i jorden nu. Då uppkommer direkt frågan varför spaden inte sattes i jorden i större omfattning när vi hade ett omfattande subventionssystem under en socialdemokratisk regering.

Bostadsbristen i Sverige har ackumulerats under omkring 20 års tid. Således till stora delar under den tid då socialdemokraterna hade regeringsmakten. Vi dras fortfarande med strukturella problem på bostadsmarknaden från den tiden. Nu har (S) haft mer än fem år på sig i opposition att utforma en ny politik men har trots detta inte ett enda genomtänkt bostadspolitiskt förslag, utan ägnar sig i stället åt plakatpolitik. Socialdemokratiska slagord och bostadspamfletter kan inte ersätta bristen på förslag.

Självklart är utredningar inte lösningen på akuta problem, men hur ska man annars kunna komma till rätta med återstående strukturella problem som finns på bostadsmarknaden. Amineh Kakabaveh (V) tog för en tid sedan strid för en skatteutredning i en debattartikel i Göteborgsposten. Hon såg detta som en lösning problemet med att det byggs så få bostäder. Jag kritiserade henne för detta i en replik eftersom hennes beskrivning av problembilden saknade helhetsperspektiv.

Veronica Palm påstår nu att ”bostadsbyggandet befinner sig på bottennivåer och spås falla ännu mer.” Detta är på Juholtskt vis en osanning. Enligt den i dag uppdaterade Byggbarometerns byggstartsindex för bostäder visar den senaste mätningen en högre nivå av investeringar än under motsvarande tid under både 2010 och 2009.

I förra veckan presenterade den europeiska organisationen Euroconstruct dessutom en förvånansvärt optimistisk prognos för 2013 då det europeiska byggandet väntas vända uppåt igen trots turbulensen i den så kallade eurozonen. Prognosen för tillväxten inom den europeiska byggbranschen år 2013 är +1,8 procent och +2 procent för år 2014. Nästa år spås dock en nedgång om -0,3 procent.

Byggandet föll kraftigt i Europa efter finanskraschen 2008. Bottenåret var 2009 då investeringarna rasade med sammantaget 8,6 procent. Irland och Portugal dök med 34 respektive 9 procent och Spanien backade 22 procent.

Tillsammans med Schweiz, Tyskland och Belgien sticker Sverige ut som ett av de länder som drabbats lindrigast av krisen. Efter 2009 har Sverige haft en stadigt ökad byggaktivitet och Prognoscentret räknar med fortsatt positiv utveckling, om än på lägre nivåer, under perioden 2012 till 2014.

Att byggandet inte har gått ned i Sverige beror naturligtvis till stor del på välskött svensk ekonomi, vilket inte är så konstigt med en ansvarsfull regering och Europas bästa finansminister. Man kan försiktigt fråga sig hur det hade varit med bostadsbyggandet om vi hade haft en ekonomiskt oansvarig regering under ledning av Håkan Juholt. Då hade nog svenska bostadsbyggare huggit i sten med spaden varje gång.
Veronica Palm påstår sedan att ”Regeringen saknar färdriktning och handlingskraft”, vilket också är en osanning. Alliansen har stått upp för en konsekvent bostadspolitik ända sedan regeringsskiftet 2006. Mycket har gjorts men mycket återstår fortfarande att göra.

När det gäller socialdemokraternas så kallade byggmiljard så tänker jag inte beröra det förslaget närmare just nu. Jag konstaterar bara – återigen – att mot socialdemokraternas subventionstänkande står en i princip enig bygg- och bostadsmarknad. Trots detta framhärdar (S) i sitt gamla subventionstänkande. Detta är verkligen avsaknad av bostadspolitik.

Sveriges FN-engagemang

I dag har jag träffat ambassadören vid Sveriges ständiga representation vid FN i New York. Vi hade avsatt 30 minuter för en briefing men tiden rann iväg så det blev lite drygt 1 timma och 30 minuter i stället, med diskussion kring ett antal olika frågor.

Högsta prioritet i det svenska FN-arbetet är att förbättra effektiviteten i FN:s fonder och program. Uppläggen för de flesta fonder och program har ”justerats upp” så att det går att ha kontroll över effektiviteten, men det operativa genomförandet återstår att effektivisera. För att kunna behålla kontrollen över effektiviteten krävs stor närvaro och mycket personella resurser. Effektivitetsaspekten är också viktig av det skälet att det multilaterala biståndet genom FN ökar i omfattning.

Det humanitära systemet har historiskt sett varit och är fortfarande viktigt för Sverige. Det finns dock medlemsstater som inte tar ett tillräckligt ansvar för de humanitära frågorna. Det krävs en breddning av ansvaret och det är inte bra att ansvaret i så stor utsträckning är givardominerat. Ett sätt att bredda ansvaret är att få fler givare och att få dessa engagerade. Det är framförallt fältverksamheten som behöver förbättras genom ökad koordinering och ett bättre ledarskap. Ett problemområde där effektiviteten och snabbheten måste öka är övergången från den humanitära fasen till återuppbyggnad. Intressant i sammanhanget är att Sverige är den tredje största givaren till det humanitära systemet i absoluta tal. Exempelvis bör Kina och andra stora länder ge mer till systemet men dessa länder måste då också ges inflytande och ansvar.

När det gäller engagemanget för det humanitära systemet kan ändå sägas att OCHA:s (Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) verksamhet har ökat i omfattning genom att antalet givarländer har stigit från 10 till 30.

En annat viktigt område där FN måste bli bättre är förmågan att hantera naturkatastrofer. Som parentes kan här nämnas det seminarium som IPU-delegationen anordnade i riksdagen om internationella katastrofinsatser. Anledningen till detta seminarium var just synpunkter som framkommit från vissa håll om att svenska resurser och svensk kompetens inte utnyttjats optimalt vid olika tillfällen. Detta samtidigt som antalet svåra naturkatastrofer har ökat.

Efter ett ganska långdraget arbete har EU:s ställning i FN förändrats. Detta har varit en följd av antagandet av Lissabonfördraget. Tidigare företräddes EU av en medlemsstat vilket fortfarande är fallet med andra motsvarande sammanslutningar från andra delar av världen (ett exempel är Afrikanska unionen). Numera företräder EU så att säga sig självt och särskiljer sig mot andra sammanslutningar genom det steg mot ökad överstatlighet som tagits.

Palestinas anslutande – efter demokratiska omröstningar – till olika FN-organ har lett till att USA kommer att dra in bidrag till sådana organ. Detta bygger på dels en generell lagstiftning men också en särskild lagstiftning med inriktning mot Palestina, från 1994. FN-organ i farozonen är WFP (World Food Programme) och UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization). Detta är i sig märkligt eftersom FN:s betydelse har ökat för USA under Obamaadministrationen och genom att USA på annat sätt är engagerat för Palestinafrågans lösning och dessutom bidrar på olika sätt i Palestina.

Utfrågning hos FN i New York

I morgon, måndag (vilket är senare i dag i Sverige), och även under tisdagen, ska jag delta i en parlamentarisk utfrågning hos FN i New York. Detta är någonting som anordnas varje år under generalförsamlingens höstsession. Det är Interparlamentariska unionen (IPU) som anordnar den aktuella utfrågningen av FN-tjänstemän, företrädare för FN:s diplomatiska kår, liksom forskare och ledande akademiker. Utfrågningen brukar öppnas av FN:s generalsekreterare och ordföranden för den integrerade polisenheten. Ett hundratal parlamentariker från varje region i världen deltar.

Under senare år har utfrågningen utvecklats till en materiell och interaktiv debatt om de viktigaste frågorna på den internationella dagordningen. Slutsatserna och rekommendationerna från utfrågningen ger ett parlamentariskt underlag för arbetet i relevanta organ inom FN.

Emellanåt talas det om att FN har för lite muskler och det är precis vad den första delen av utfrågningen handlar om. Bakgrunden till den första delen är följande: Verkligheten utvisar att generalförsamlingen har för lite muskler för att kunna verkställa sina egna beslut (resolutioner). Generalförsamlingens resolutioner är inte bindande och anger sällan några fasta tidsgränser. Ett genomförande av besluten faller på medlemsstaterna själva och för detta krävs politisk vilja. Det saknas mekanismer för att hålla medlemsstaterna ansvariga om sådana beslut inte genomförs.

Från det ena till det andra. Det är förhållandevis varmt i New York. I går var det 20 grader men obetydligt lite kallare i dag. Nattemperaturen ligger för närvarande på 15 grader. Jag erinrar mig att jag läste om den konstfrusna isbanan i Kungsträdgården som det var något problem med. I kontrast mot detta ser man skridskoåkare i T-shirt på den isbana som finns i Central Park. Man frågar sig dock hur det är med energieffektiviteten när det gäller en sådan anläggning.

Skärpt kontroll av byggandet behövs

Den 21 november publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle. Artikeln hade rubriken "Brist i PBL försämrar fastighetsmarknaden". Debattörerna bakom artikeln påstår att den nya plan- och bygglagen (PBL) skapar osäkerhet om hur länge ett nybyggt hus får användas. Osäkerheten kan finnas kvar långt efter att huset är färdigbyggt och leder till svårigheter vid försäljning och uthyrning.

I dag publicerades min replik på Dagens Samhälles hemsida. Artikeln har rubriken "Skärpt kontroll av byggandet behövs". Ingressen lyder på följande sätt: "Farhågorna om slutbeskeden i plan- och bygglagen har redan berörts under arbetet med den nya lagstiftningen. Det går att hantera dessa, replikerar Moderaternas bostadspolitiska talesperson."

Jag skriver bland annat följande: Inledningsvis bör sägas att när ny och förhållandevis omfattande lagstiftning träder i kraft finns det alltid skäl att vara uppmärksam på om lagstiftningens angivna syften kan uppnås. Den nya plan- och bygglagen är tänkt att underlätta byggande och så långt som möjligt begränsa tidsåtgången för planläggningen, men även att lösa problemet med en tidigare inte tillräckligt effektiv kontroll av byggandet. Enligt gjorda uppskattningar har byggfel och slöserier beräknats till omkring 30 procent av byggkostnaderna, eller 50 miljarder kronor per år. Detta utgör ett starkt argument för stärkt och effektiviserad kontroll av byggandet.

Ett led i syfte att åstadkomma en förbättrad och fungerande kontroll har varit införandet av slutbesked i stället för det tidigare slutbeviset som inte tillmättes någon större betydelse. Slutbeviset sade ingenting om en byggnads kvalitet i allmänhet eller om en byggnad uppfyllde föreskrivna krav. Dessutom förekom det att slutbevis förhalades för dem som önskade ett sådant, utan att det fanns någon formell möjlighet att få saken prövad.

De farhågor som tas upp beträffande slutbeskeden är inte nya utan har berörts i några yttranden när PBL-kommitténs förslag remissbehandlades. Av betydelse i detta sammanhang är också att regeringen har gett Boverket i uppdrag att underlätta införandet av den nya plan- och bygglagen genom utbildningsinsatser som riktas mot kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter.

Alliansregeringens målsättning med bostadspolitiken är att så många som möjligt ska kunna få en bra bostad till en rimlig kostnad. Den nya plan- och bygglagen är ett tydligt steg i den riktningen.

Jag redogör också för regelverket kring slutbeskeden.

Här finns en länk till den ursprungliga debattartikeln.

Här finns en länk till min replik.

Krav på bostadspolitiska reformer

I en artikel i tidningen Kristdemokraten med rubriken "Nu är det tid att ta steg framåt med bostadspolitiken" stressar sju kristdemokrater - som kallar sig bostadspolitiker - bostadsminister Stefan Attefall (KD).

Skribenterna menar att "bristen på hyresrätter i Sverige är tydlig". Jag kan hålla med om det eftersom en stor del av Sveriges kommuner har angett att det saknas just hyresrätter.

De sju kristdemokraterna menar också att det är viktigt när det gäller frågan om hyresrättens ställning att "gå från ord till handling i denna rättvisefråga, som är viktig inte minst när vi ser dem ur ett barnperspektiv." Vadå "dem"? Jag har svårt att se barnperspektivet på annat sätt i detta sammanhang än att detta är ett malplacerat kosmetiskt nödargument eftersom det nog måste ses som lite ansträngt att diskutera barnperspektivet i frågor om påstådd bristande skatteneutralitet.

Man påstår också att "Regeringen gav under valåret besked om att man skulle se närmare på de förslag som presenterades och erkände också att det finns orättvisor som bör ställas till rätta." Såvitt jag vet har regeringen inte erkänt att det finns orättvisor. Frågan är snarast om det finns orättvisor med anledninga av att vissa påstår det. Men det är trots allt som att jämföra äpplen och päron därför att äganderätt och nyttjanderätt är två skilda saker ur den boendes perspektiv. Hyresfastigheter har också ägare och beträffande näringsfastigheter får det göras avdrag för kostnader i rörelsen. Detta innebär dock inte någon rätt för hyresgästen att göra sådana avdrag. Hyresgästens främsta och viktigaste förpliktelse är att betala hyran.

Nu finns det nog ändå skäl att - enligt min mening - titta på två skattefrågor. För det första frågan om en eventuell mervärdesskatt på hyror och frågan om fastighetsskatt för hyresfastigheter. En sänkt fastighetsskatt för hyresfastigheter behöver dock inte påverka hyran. Det går inte att förutsätta att en sänkt fastighetsskatt per automatik medför sänkt hyra eftersom hyran bestäms i kalkylförhandlingar mellan bostadsmarknadens parter. Trots detta kan man tycka att fastighetsavgiften framstår som problematisk när det gäller exempelvis studentkorridorer.

Sedan innebär reella valmöjligheter också att det måste finnas skillnader när det gäller olika alternativa bostäder. Hyresrättens populäritet talar också emot att den skulle vara allvarligt missgynnand skattemässigt.

Jag har förhållandevis många invändningar mot annat som skrivs i den aktuella artikeln men nöjer mig slutligen med att konstatera att argumentationen och den efterlysta utredningen i sig inte löser bostadsmarknadens strukturella problem. I dessa delar bär argumentationen stora likheter med den argumentation som fanns i en debattartikel från en vänsterpartist i Göteborgsposten för en tid sedan.

Europas bästa finansminister

Financial Times har återigen rankat finansministrarna inom EU. Detta är sjätte gången och man kan påstå att Anders Borg har rankats som ohotad etta. Han får bästa betyg i samtliga tre kategorier som har bedömts. I en artikel i Financial Times beröms han för skärpan i den ekonomiska politiken och för att Sverige har en stark utveckling i sin ekonomi. På andra plats kommer Tysklands Wolfgang Schäuble. På bottenplatserna återfinns Greklands och Italiens fiansminstrar.

Jag som vet hur kompetent och hårt arbetande Anders Borg är kan bara säga att utmärkelsen är mycket välförtjänt.

Vad som är konstigt i sammanhanget är återigen vissa kommentarer från (S) även om jag utgår från att vi inte har hört de mest korkade kommentarerna ännu. Tommy Waidelich har sagt sig inte vara speciellt imponerad av utnämningen. Jag kan förstå det, inte minst av den anledningen att Håkan Juholt har lovat att sänka skatten för alla pensionärer till samma nivå som för löntagarna redan nästa år. Jag har inte hört Tommy Waidelichs kommentar till det. Thomas Östros sade i Tv-programmet Agenda i söndags att Håkan Juholt inte har menat vad han sade. Jag förstår att Thomas Östros inser att Håkan Juholts löfte är helt orealistiskt och pinsamt, men vad förstår Tommy Waidelich? Tveksamt om han inser pinsamheten ... eftersom han tror att det är Göran Persson och andra finansminstrar som vi ska tacka för Sveriges ekonomiska situation. Är det möjligen den tidigare (S)-finansministern Allan Larsson - som såg en vändpunkt som ingen annan såg - som åsyftas eller vilka andra är det som åsyftas?

Sedan återstår frågan varför Anders Borg fick utmärkelsen om det är andra som har gjort jobbet? Jag tror att svenska folket förstår varför. Ett av de allvarligaste misstagen man kan göra som politiker är att underskatta människors fattningsförmåga, men det kanske är svårt för vissa politiker att förstå när man gör det.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen (TV), Aftonbladet, Affärsvärlden, Dagens Industri, Sveriges Television, Svenska Dagbladets ledarblogg

Artikel i Lag & Avtal

Tidningen Lag & Avtal som utger sig för att ha "total koll på arbetsrätten" har tagit upp min motion med rubriken "Bryt upp riksdagsarvodets inlåsningseffekter" i en artikel. Artikeln finns inte tillgänglig på nätet men i den del som syns på nätet skriver man följande, vilket möjligen är en ingress till själva artikeln:

"Alliansen fortsätter strida om turordningsreglerna. Flera moderater har lämnat förslag om att arbetsrätten bör ändras eftersom den skapar inlåsningseffekter. Men riksdagsledamoten Anti Avsan, M, anser att det snarare är riksdagsarvodet som ska låsas upp."

Här finns en länk till ett tidigare blogginlägg där jag redovisar den aktuella motionen.

Det går att bygga billigare

I Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra har i dag publicerats en artikel, åtminstone i internetversionen. Artikeln har rubriken "Det går att bygga billigare" och är en rapport från ett seminarium som Hyresgästföreningen i Göteborg har anordnat. Budskapet från flera talare på seminariet var att "​Det går att bygga billigare så att även unga människor har råd att bo".

​En av dessa talare var Danielle Zachrisson från ungdomsnätverket jagvillhabostad.nu. Beträffande hennes anförande skriver Hem & Hyra att nätverket har deltagit i två byggprojekt i Stockholmstrakten. Det första var Villbo i Huddinge som nätverket planerade tillsammans med Huge Fastigheter AB och som har 31 lägenheter som stod inflyttningsklara vintern 2007.

Villbo byggdes till det årets lägsta nyproduktionshyra i Stockholms län, 1 167 kronor per kvadratmeter och år. Det innebar att en etta på 33-36 kvadratmeter hade en inflyttningshyra på 3 541 kronor medan tvåorna på 48 kvadrat kostade 4 351 kronor.

Danielle Zachrisson uppgav vidare: "- Det byggdes så yteffektivt som möjligt med möjlighet att dela av rummen i fall man inte skulle klara hyran själv utan vilja dela med en kompis. - Eftersom bygget var en del i ett större projekt kunde vi dra nytta av stordriftsfördelar. Vi ställde också krav i upphandlingen och satte tak för vad saker fick kosta."

Just i dag har jag besökt Villbo-huset tillsammans med några partikollegor från riksdagen.

Vi den offentliga upphandlingen av entreprenaden ställdes det krav på att den högsta kvadratmeterhyran fick vara 1 200 kr. Till detta lades i förfrågningsunderlaget in alla kvalitéer som var önskvärda. Från bolagets sida var detta en önskelista som ingen egentligen trodde skulle kunna uppfyllas till fullo. Anbudsgivarna uppmanades därför att själva välja vad man skulle pruta på om det var nödvändigt för att inte överstiga det högsta tänkbara priset per kvadratmeter. Det intressanta är dock att ingen av anbudsgivarna prutade bort någon av de önskade kvalitéerna. Trots detta hamnade priset något under det högsta tänkbara kvadratmeterpriset. Slutsatsen av detta måste vara att det går att bygga billigare än vad som är den gängse bilden.

Enligt artikeln nämnde en annan av talarna, Joacim Arcari från Botrygg Bygg AB, att hans bolag har "en industrialiserad byggprocess som innebär mindre variation men också lägre kostnader" och att bolaget "jobbar med yteffektiv planlösning, använder samma stomsystem i olika projekt och bygger till stor del med egen personal". Dessutom försöker bolaget "välja material som kan vara lite dyrare i inköp men som är billigare att underhålla".

Här kan nämnas att Villbohuset är byggt med samma stomme som andra hus som ingick i samma byggprojekt och att materialvalen är gjorda för att ge slitstyrka, exempelvis helkaklade badrum.

Huge Fastigheter AB, där jag är styrelseordförande sedan 1 januari 2007, har för övrigt två nya ungdomsbostadsprojekt på väg fram.

Här finns en länk till artikeln i Hem & Hyra.

Införsel av sprutor och kanyler

Sverige måste anpassa regelverket avseende sprutor och kanyler till EU-rätten. Detta har lett till att en departementspromemoria med bland annat förslag till en ny lag om sprutor och kanyler har utarbetats.

Intressant att veta är att enligt Tullverkets statistik togs 43 048 kanyler och 23 154 sprutor i beslag under 2010. I flertalet av dessa fall rör det sig om privatpersoner som olagligt har försökt föra in sprutor och kanyler till Sverige. Detta har också varit ett viktigt skäl till att privatinförseln inte kan släppas fri. Enskilda kommer dock enligt promemorians förslag att ha en möjlighet att föra in sprutor och kanyler till Sverige om avsikten är användning för eget medicinskt bruk. Med införsel menas införande över gränsen för svenskt territorium. Med detta menas även införsel genom postleverans.

Vad avses då med eget medicinskt bruk? Svaret är användning för ett eget medicinskt ändamål som ska kunna styrkas genom uppvisande av till exempel ett recept. Det är den som för in sprutor eller kanyler som har bevisbördan för sin användning för medicinska ändamål. Medgivande för enskilda personer att föra in sprutor eller kanyler ska avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd.

Vad som kanske inte är känt är att det – enligt Läkemedelsverket – inte tillverkas några sprutor i Sverige utan samtliga sprutor importeras från länder inom EU som Irland, Spanien, Italien, Belgien, Polen och Schweiz.

Syftet med ett privat införselförbud ska spegla de folkhälsoskäl som anfördes vid införandet av förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Där anges bland annat att läkemedelsmissbruk som sker genom intravenös injektion är som regel betydligt allvarligare än det missbruk som sker till exempel genom intagning av tabletter eller rökning. Intravenösa injektioner ger en kraftigare påverkan på hjärnan och organismen i övrigt än motsvarande doser när de till exempel intas genom munnen i tablettform. Beträffande åtminstone centralstimulantia är doserna dessutom vid injektioner ofta större än vid intagning genom munnen. Dessa förhållanden bidrar till en snabbare övergång från lättare till svårare missbruk och till narkomani. Ett försvårande av tillgången till hjälpmedel (i form av sprutor och kanyler) för att missbruka narkotika bedöms försvåra själva missbruket. Detta gäller naturligtvis även olovlig injicering av dopningsmedel.

Dessa skäl ansågs göra ett införselförbud nödvändigt. Ett försvårande av tillgången av sprutor och kanyler borde vara lika angeläget i andra sammanhang. Jag tänker här på de så kallade sprutbytesprogrammen. Det är också förekomsten av dessa program som motiverar en sänkt åldersgräns till 20 år beträffande vilka som kan få köpa sprutor och kanyler från dem som har tillstånd till försäljning, vilket kan tyckas lite motsägelsefullt med tanke på vad som är själva grunden för ett privat införselförbud.

Här finns en länk till den aktuella departementspromemorian.

Mer om namnlagen

I dag fortsätter artikelserien i Svenska Dagbladet med del 2 som gäller "Namnbytarna". Dagens artikel har rubriken "Adeln slåss för sina namn".

I kommittédirektiven är den del som anknyter till dagens SvD-artikel intagen under rubriken "Egenartade efternamn". I den delen anges i huvudsak följande:

Utöver det administrativa skydd för alla efternamn som följer av förbudet att godkänna efternamn som lätt kan förväxlas med annans efternamn, finns det bestämmelser om materiellt skydd för den som förvärvat ett egenartat efternamn. Bestämmelserna innefattar ett skydd mot att någon annan använder sig av namnet. Ett efternamn anses som egenartat om det är ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt.

PRV och Skatteverket har påtalat att skyddet för egenartade efternamn bör ses över. Enligt PRV finns det anledning att i samband med denna översyn jämföra med efternamnsskyddet i varumärkesrätten, bland annat för att åstadkomma en gemensam terminologi. Även Institutet för språk och folkminnen har framhållit att begreppet egenartat efternamn bör utredas, bland annat för att klargöra var gränsen mellan sådana efternamn och övriga efternamn går.

Kommittén ska mot denna bakgrund se över skyddet för egenartade efternamn och ta ställning till behovet av ändringar i regleringen. När det gäller PRV:s önskemål om en gemensam terminologi i varumärkesrätten och namnrätten har det i arbetet med den nya varumärkeslagen varit en ambition att använda samma terminologi i den nya varumärkeslagen som i namnlagen.

Här finns en länk till den aktuella artikeln.

(S) har ingen bostadspolitik

Jag noterar att Barbro Engman har skrivit på sin blogg om hyresförhandlingarna som pågår på olika håll i landet, vilket inte är konstigt på något sätt. I ett inlägg den 16 november ställer hon frågan om Fastighetsägarna står för en klockren socialdemokratisk politik. I det aktuella inlägget kritiserar hon Örebrobostäder AB. Bolaget har gått ut med höga hyreskrav (bland de högsta i landet) och dessutom är bolaget anslutet såväl till SABO som Fastighetsägarna.

Den socialdemokratiska ordföranden har sett bolagets agerande som uttryck för "klockren socialdemokratisk politik" vilket således ifrågasätts av Barbro Engman. I en kommentar till blogginlägget ställs frågan om det är viktigt för Barbro Engman och Hyresgästföreningen att hyresmarknaden styrs av klockren socialdemokratisk politik.

Barbro Engman svarar på följande sätt: " ... absolut inte. Det viktiga för mig är att alliansen och oppositionen står för en politik som gör det möjligt för människor att få en bostad till rimlig kostnad. Dessutom finns det väl ingen socialdemokratisk bostadspolitik."

Jag anser också att (S) inte har någon bostadspolitik, vilket dessutom har bekräftats av den tidigare - av Håkan Juholt sparkade - ordföranden i Civilutskottet, Maryam Yazdanfar (S). Hon sade i en artikel i Socialdemokraternas egen tidning Aktuellt i politiken att (S) inte hade förmått att utforma någon ny egen bostadspolitik efter krisen på 1990-talet.

Här finns en länk till det aktuella blogginlägget.

Namnlagen (artikel i SvD)

Namnlagen är föremål för en översyn av en parlamentarisk kommitté i vilken jag är ledamot. Kommitténs uppdrag ska redovisas senast den 1 mars 2013.

Den nu gällande namnlagen har varit i kraft i mer än 25 år utan att några större ändringar har gjorts under den tiden. Lagen har kommit att kritiserats i ett antal olika avseenden. Några sådana synpunkter har varit att namnlagen i alltför stor utsträckning begränsar enskildas möjlighet att fritt välja namn, att myndigheters rättstillämpning leder till olika bedömningar och att regleringen av så kallade mellannamn i många delar är obegriplig. Just när det gäller frågan om efternamn kontra dagens möjlighet med mellannamn håller jag med om att resonemangen som ligger till grund för regleringen i vissa delar bär karaktären av intellektuell härdsmälta. Jag kan därmed också i allra högsta grad förstå människors irritation över dessa regler. Hur lagstiftningen fungerar i dessa och ett antal andra avseenden kan man läsa om i Svenska Dagbladet som i dag inleder en artikelserie om namnlagen.

Kommitténs uppgift är att undersöka hur namnlagen tillämpas och mot bakgrund av undersökningen ta ställning till vilka förbättringar som kan åstadkommas. Utgångspunkten för kommitténs överväganden ska vara att regleringen av personnamn ska vara tidsenlig och hålla en lång tid framöver. Den enskildes befogade intresse av att kunna välja namn bör tillgodoses, liksom det allmänna intresset av stabilitet i namnordningen.

Vi har kommit en bit på väg i vårt arbete, men principen som gäller är trots allt att "ingenting är klart förrän allt är klart". Även om lagstiftningen måste fungera i alla delar måste systemet också hänga ihop som en helhet. Därför kan man inte uttala sig om hur det kommer att bli även om kommittédirektiven redan säger ganska mycket.

I dagens SvD-artikel kommenterar jag ett förslag från SD om att det ska sitta en samling människor som i någon bredare mening ska avgöra om ett namn kan uttalas av ett flertal andra människor som bor i Sverige eller inte. Den som föreslår något sådant verkar - enligt min mening - inte ha tänkt färdigt. Förutom det rent olämpliga med en sådan ordning är det lätt att inse problemen.

Här finns en länk till artikeln.

Besök på Länskriminalpolisens narkotikarotel

I dag besökte jag, tillsammans med min parti- och riksdagsledamotskollega Isabella Jernbeck, Länskriminalpolisens narkotikarotel i syfte att höra efter hur drogsituationen ser ut rent allmänt i Stockholms län och i synnerhet när det gäller ungdomar.

Jag skrev i förrgår om att narkotikamissbruket bland svenska ungdomar är det i särklass lägsta i Europa vilket framgick av en artikel i Svenska Dagbladet. Uppgiften kommer från EU:s narkotikabyrå. Den samfällda uppfattningen bland de poliser vi träffade i dag var att detta beror på den restriktiva narkotikapolitik vi har haft i Sverige. Trots detta ökar narkotikamissbruket bland ungdomar. Det handlar i första hand om cannabis, som är den narkotika som de flesta börjar med. Omkring 90 procent av beslagen från ungdomar består av just cannabis. Det finns en utbredd uppfattning bland ungdomar om att cannabis och marijuana inte är farligt, vilket inte är korrekt. Detta är en säkerligen en effekt av den liberala syn på narkotika som på senare tid har spritt sig i vissa kretsar. Vi fick höra om ett ganska färskt fall där en ung flicka tog livet av sig på ett dramatiskt sätt i samband med en vad som troligen var en haschpsykos, till följd av cannabisbismissbruk vid - troligen - några relativt få tillfällen.

Ungdomar köper också droger på internet. Internetdroghandeln ökar och användningen av droger köpta på internet är många gånger en påtaglig chansning eftersom effekterna av det som köps på nätet inte är kända. Detta är ett allvarligt och tilltagande problem som är relativt svårt att kontrollera. Vad som i sammanhanget ändå är positivt är att det tycks finnas ett inte obetydligt motstånd bland ungdomar mot att bli injektionsmissbrukare. När man injicerar är man enligt de flesta missbrukande ungdomar missbrukare i egentlig mening. Detta innebär i sin tur att man inte identifierar sig själv som en missbrukare torts ett många gånger omfattande missbruk av cannabis eller tabletter.

Den vanligaste drogen är i dag cannabis, numera närmast följd av kokain och därefter kommer amfetamin.

Tillgången på ecstasy går i vågor och för närvarande finns det ganska gott om den drogen.

En otäck drog som riskerar att komma till Sverige är den ryska "Krokodil" som på relativt kort tid leder till igensatta blodkärl och kallbrand.

Här finns en länk till ett Youtube-klipp som visar effekterna av "Krokodil". Benämningen av drogen kommer från att den första synbara kroppsliga reaktionen är att man får hud som ser ut som krokodilskinn.

Tack för ett trevligt och intressant besök och ett trevligt bemötande.

Intressant om narkotika i SvD

I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel med rubriken "Internetdroger har tagit över". I den aktuella artikeln redogörs för fakta från några olika källor avseende narkotikamissbruk.

I artikeln anges bland annat följande: "I flera EU-länder har syntetiska opioider ersatt heroinet. Det handlar mest om läkemedlet fentanyl som är kraftfullare än heroin och som ofta leder till överdoser. Dels läcker drogen från sjukvården, dels tillverkas den illegalt i länder som gränsar till EU."

Fentanyl kan ges som injektion inom sjukvården eller genom depotplåster som sätts på huden. Enligt uppgifter från polisen beträffande förhållandena i Sverige har - såvitt känt - hitintills fem män avlidit under 2011 till följd av överdoser av fentanyl. Fyra av de fem männen var kända missbrukare mellan 25 och 31 år. Åtminstone tre av dem tycktes ha fått i sig fentanyl genom rökning av plåsterbitar. Den femte avlidne, en 37-åring, förekom inte alls i polisens register.

En annan intressant uppgift är - enligt artikeln - att narkotikamissbruket bland ungdomar i Sverige den i särklass lägst i Europa. Kan detta möjligen bero på den restriktiva narkotikapolitiken?

Här finns en länk till artikeln i SvD.

Det klimatsmartaste huset

På energieffektiviseringsområdet finns det anledning att lyfta fram goda exempel. Av en tillfällighet rapporterar Byggvärlden om "det klimatsmartaste huset" som ska byggas i Lund.
Huset ska vara försett med solceller som producerar mer el än vad som används i huset. Detta är ett skäl till varför huset "ska bli energisnålast i landet".

Byggvärlden skriver: "Av landets alla plusenergihus är det ett som får ett extra plus i kanten.
Eller kommer att få – för det är inte byggt ännu. Men det kommer att byggas i tre exemplar i området Södra Råbylund i Lund. Tack vare att arkitekten Johannes Igelström, som ritat huset, har besegrat nio andra tävlingsbidrag i en så kallad markanvisningstävling arrangerad av Lunds kommun.

Liksom andra plusenergihus har villan ett extremt isolerande klimatskal och ett energisnålt uppvärmningssystem. Utvändig avskärmning av solen, energisnål belysning och massor av ”intelligenta” styrsystem. Utöver det kommer huset att förses med solceller som producerar mer energi än vad som går åt till drift, uppvärmning och vad boende behöver i hushållet.
Vatten till WC och bevattning av trädgården kommer från en dagvattentank. Och i trädgården ska planteras kryddväxter, fruktträd och buskar med bär som ger avkastning under olika perioder på sommaren och hösten."

Här finns en länk till artikeln och möjligheter att se skisser på huset.

I morgon; familjerätt, bostadspolitik och moderatmöte i Lund

I morgon är det dags att besöka Lund. Där kommer jag - tillsammans med mina moderata kollegor i civilkommittén - att träffa universitetslektorn Annika Rejmer som ska informera om sin forskning angående vårdnadstvister. Forskningen är i första hand inriktad på hur barn påverkas i vårdnadstvister.

Därefter blir det besök i Jakriborg som ligger i Staffanstorps kommun. Jag har varit i Jakriborg tidigare och har för egen del lite blandade känslor för den bebyggelse som finns där. Husen är byggda i medeltida stil men har modern invändig standard. Problemet - enligt min mening - är att det känns nytt och inte medeltida vilket är konstigt. När jag var där för något år sedan saknades det mycket som kan förknippas med en stad, samtidigt som detta är ett intryck man får. Den samlade känslan blir att detta är inte på riktigt. När man inte vet helt säkert vad man tycker om något är det bra titta en gång till och se om det finns anledning att ompröva sin inställning.

Senare på kvällen blir det samtal med lokala moderater i Lund för att diskutera civilutskottsfrågor.

Bostadsförsörjningen i Stockholmsregionen

Jag har tidigare under veckan kommenterat en replik angående bostadsministerns initiativ till att kommunerna i Stockholms län ska redovisa vilka planer man har för bostadsbyggandet eller med andra ord hur man tar sitt bostadsförsörjningsansvar.

Härutöver har det tillsatts en utredning för att kartlägga kommunernas arbete med bostadsförsörjningen och bedöma om den så kallade regionala nivån bör ta detta ansvar. Hur det skulle ske i praktiken kan ju diskuteras, men förändringar i den riktningen är definitivt inte någon "quick fix" och dessutom är sådana diskussioner - som innebär inskränkningar i den kommunala självstyrelsen - alltid problematiska.

I detta sammanhang finns det återigen skäl att betona betydelsen av att det byggs fungerande samhällen. Man brukar i många sammanhang säga att "ett delat ansvar innebär inget ansvar". Ett sådant påstående är nog för kategoriskt. Mer nyanserat är i så fall att i vart fall konstatera i det i sådana situationer finns en risk att ingen tar sitt ansvar fullt ut och att det med stor säkerhet kommer att förekomma allehanda gränsdragningsdiskussioner.

Den ökande bostadsbristen, inte minst i Stockholmsregionen, har i och för sig utan någon tvekan blivit ett hinder för rörligheten på arbetsmarknaden och därmed också för tillväxten. Grundskälet för regeringens initiativ är naturligtvis bostadsbristen, men mer konkret också att kommunerna når inte upp till den nivå för nyproduktion som finns angiven i den regionala utvecklingsplanen.

Samtliga kommuner i Stockholms län har uppmanats att före årsskiftet redovisa de riktlinjer som man antagit för bostadsförsörjningen och hur genomförandet ska ske. Bostadsförsörjningslagen ger regeringen rätt att begära in dessa uppgifter från kommunerna och det är första gången som regeringen utnyttjar denna möjlighet.

Den aktuella utredarens uppgift är att kartlägga och analysera kommunernas, i Stockholms län, arbete med bostadsförsörjning och hur de samverkar med varandra. Uppdraget ska genomföras i aktiv dialog med kommunerna i Stockholms län och andra regionala aktörer. Särskild utredare är Sören Häggroth. Uppdraget ska redovisas senast vid årsskiftet.

Byggsubventioner är inte lösningen

I dagens nummer av Hallandsposten bemöter jag det Veronica Palm och Aida Hadzialic (båda S) skrev i en debattartikel den 3/11. De båda socialdemokraterna påstod att ”Dagens unga har stått i en hopplöst lång bostadskö länge nog”. Mitt svar är: Jag kan hålla med om det, men problemen har tyvärr sett ut så under lång tid. Den enda långsiktiga lösningen på bostadsbristen är att det byggs fler bostäder där behoven finns.

Jag skriver också att Socialdemokraternas subventionsförslag är gammal skåpmat, har inte fungerat tidigare och riskerar återigen att snedvrida förutsättningarna för byggbranschen. Subventioner har kritiserats i det närmaste unisont av företrädare för bygg- och fastighetsbranschen och lär inte heller denna gång leda till att det byggs fler bostäder. Det är bland annat sådana subventioner som har skapat den situation vi nu anstränger oss för att ta oss ur.

Målet med bostadspolitiken måste vara att människor ska få bra bostäder till rimliga kostnader och då krävs en fungerande bostadsmarknad.

Här finns en länk till den ursprungliga debattartikeln och här finns en länk till min replik.

Utredning om att underlätta byggande

Regeringen har beslutat tillsätta en utredning avseende vissa byggfrågor. Syftet med utredningen är att se om det går att genomföra förändringar i vissa regelverk i syfte att underlätta byggande.

Utredaren ska bland annat

# kartlägga kommunernas tillämpning av bestämmelserna om tekniska egenskapskrav i plan- och bygglagen, plan- och byggförordningen samt Boverkets byggregler,

# analysera vilka effekter tillämpningen av de tekniska egenskapskraven samt - i förekommande fall - kommunernas särkrav har på bland annat byggkostnaderna och det långsiktiga arbetet med hållbar samhällsutveckling, och

# utreda förutsättningarna för att dela upp byggherreansvaret vid bostadsbyggande på olika aktörer i byggprocessen.

Utredaren ska föreslå lämpliga förändringar och i samtliga delar lämna de författningsförslag som behövs. Förslagen ska säkerställa att föreskrivna krav uppnås på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Av stor betydelse är också att de bestämmelser som föreslås utformas så att god konkurrens främjas samtidigt som ett hållbart byggande stimuleras.

Det står utredaren fritt att utöver vad som anges i dessa direktiv lämna förslag som har nära samband med uppdraget eller till de ytterligare förenklingar av bygglagstiftningen som bedöms lämpliga. Vid bedömningen av regelverket ska den nya plan- och bygglagen (2010:900) utgöra utgångspunkt.

Uppdraget ska redovisas senast den 3 november 2012.

Här finns en länk till direktiven.

Gamla metoder löser inte bostadsbristen

Rubriken här ovan har även min artikel i Göteborgsposten i dag. Artikeln är en replik mot en artikel skriven av Amineh Kakabaveh (V). I den aktuella artikeln skriver jag bland annat följande:

"Amineh Kakabavehs inlägg om hyresrätten visar återigen att vänsterns bostadspolitik saknar såväl nya idéer som helhetstänkande. Att gå tillbaka till metoder som inte fungerar löser inte bostadsmarknadens problem ... Det finns en spretig problembeskrivning men det saknas förslag till lösningar. Enskilda skattesänkningar – vilket i sig är ett ovanligt krav från en Vänsterpartist – är inte lösningen på bostadssektorns strukturella problem."

Amineh Kakabaveh skrev i sin artikel att det är dags att ta bostadsministern i örat, vilket också var rubriken på hennes artikel. Med anledning av detta avslutas min artikel med följande:

"Målet med bostadspolitiken måste vara att människor ska få bra bostäder till rimliga kostnader. Det är snarast Alliansen som måste fortsätta att ta de bostadspolitiker i örat som vill tillbaka till lösningar som inte fungerar."

Här finns en länk till den artikel jag replikerar på och här finns en länk till min artikel.

Finns det kommunala byggregler?

Efter att ha hört Stefan Attefall (KD) i ett inslag i dagens Rapport kan man få uppfattningen att vi har "kommunala regler" som styr byggandet och att det ser olika ut i olika kommuner. Jag är övertygad om det finns åtskilliga som har den uppfattningen, men faktum är att kommunerna inte har något rätt att i planprocessen, vid bygglovprövningen eller i annat sammanhang - när det handlar om myndighetsutövning - kräva något annat än det som framgår av plan- och bygglagen, plan- och byggförordningen och Boverkets byggregler (BBR). Kommuner har inte någon normgivningskompetens på detta område.

Däremot har kommuner civilrättslig handlingsförmåga, som en del krafter vill inskränka, vilket innefattar möjligheter att i olika typer av avtal ställa upp avtalsvillkor som innebär exempelvis högre krav på energieffektivitet än vad som föreskrivs i Boverkets byggregler. Att min hemkommun Huddinge inte skulle få ställa denna typ av krav när kommunala verksamhetslokaler beställs från kommunens fastighetsbolag som i sin tur upphandlar byggentreprenader framstår för mig som helt verklighetsfrämmande.

I en artikel på SvT:s hemsida står bland annat följande beträffande olika kommunala "krav": "Det kan handla om allt från energiförbrukning till bullerdämpning och badrummens storlek. Kommunerna har stor frihet att ställa krav utöver vad Plan- och bygglagen och Boverkets byggregler stadgar."

Vad beträffar "energiförbrukning" är nog de som har kunskap om dessa frågor i dag överens om att man talar om "energianvändning". När det gäller "bullerdämpning" måste den ju rimligtvis vara beroende av det buller som ska avskärmas på en bestämd plats. Därav följer att det ligger närmast i sakens natur att dessa krav på bullerdämpande åtgärder lär variera mellan olika kommuner främst beroende på hur bullerutsatt den ifrågavarande platsen för bostadsproduktionen är. Dessutom har - som jag nyss redogjort för - kommuner inte rätt att "ställa krav utöver vad Plan- och bygglagen kräver". Var finns det bemyndigandet är frågan till dem som påstår detta???

Jag är säker på att jag av olika skäl har anledning att återkomma till dessa frågeställningar vid flera tillfällen framöver.

Här finns en länk till inslaget i Rapport och här finns länken till en artikel på SvT:s hemsida.

Vård och sociala insatser vid gemensam vårdnad

Ett lagstiftningsärende som är på väg fram och så småningom kommer att hamna i Civilutskottet är ärendet om barns möjligheter att få tillgång till vård och sociala insatser vid gemensam vårdnad, när vårdnadshavarna inte är överens.

Vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att fatta beslut som rör barnet är en viktig grundprincip som bygger på övertygelsen att ett barns föräldrar är de som är bäst lämpade att ta hand om barnet och se till barnets bästa.

När ett barn har två vårdnadshavare, ska dessa utöva sina rättigheter och skyldigheter i förhållande till barnet tillsammans. Oftast kommer föräldrarna överens om beslut som är viktiga och angelägna för barnen.

Barnrättsorganisationer och vårdgivare har dock påtalat att barn i vissa fall inte får tillgång till hälso- och sjukvård och vissa sociala insatser som barnet har behov av på grund av att vårdnadshavarna inte är ense. Anledningen till oenigheten kan vara att det finns misstankar om våld i familjen eller en svår konflikt mellan föräldrarna efter en separation. I sådana situationer är det viktigt att samhället ger familjen stöd och ser till att barnet snabbt får den hjälp som behövs.

Regeringen har remitterat ett förslag till lagrådet där det föreslås att psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling samt vissa insatser enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ska få ges till barnet om det krävs med hänsyn till barnets bästa även om en av vårdnadshavarna inte har samtyckt till det. Det handlar om fall där en vårdnadshavare och personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten bedömer att barnet behöver hjälp, till exempel genom behandling på BUP, men där den andra vårdnadshavaren säger nej.

Det föreslås att socialnämnden ges befogenhet att pröva om insatsen krävs med hänsyn till barnets bästa.

Här finns en länk till lagrådsremissen.

I morgon föredrag om bostadsbristen

I morgon ska jag delta i Moderata Studenters höstkonvent i Uppsala. Under mitt anförande ska jag tala om bostadsbristen, men också vad som gjorts på bostadspolitikens område efter valet 2006.

Moderata Studenter presenterar sitt höstkonvent 2011 på följande sätt:

”Höstkonventet är Moderata Studenters största utbildning. Förra året var vi närmare 100 deltagare och givetvis siktar vi på att bli lika många deltagare i år. Alla talarpass kommer att vara gemensamma och allt ifrån välkända politiker till företrädare för olika intresseorganisationer kommer att tala.”

Konventet pågår under två dagar och morgondagens program ser ut som följer:

Lördag
13.00 Start – Andréa Ström och Josefine Andersson hälsar välkomna
13.15 Johan Forsell inledningstalar
14.00 Anti Avsan talar om bostadsbristen
14.45 Fika
15.15 Christian Möllerop, Vice ordförande RFSL talar om rätten till könsbyte och alliansens olika åsikter i frågan
16.00 Fika (Paus)
16.30 Håkan Tribell, Timbro
17.15 Info inför kvällen
19.00 Bankett

Bostadsbyggande handlar inte bara om bostäder

Ett traditionellt misstag som Socialdemokraterna oftast har gjort är att man har plockat samhällsutmaningen bostadsbyggande ur sin kontext och sedan försökt lösa problemet utan att se att en mängd olika saker i samhället runt omkring måste fungera för att människor ska få en fungerande bostadssituation. Det är därför kommunerna är så viktiga. Där det finns bostäder måste det finnas tillgång till förskolor, skolor, äldreomsorg, närsjukvård och annan kommunal service, kollektivtrafik samt i rimlig utsträckning vägar.

I ett modernt och trivsamt samhälle krävs det utöver den verksamhet som kommunerna själva ansvarar för även närservice i form av handel, restauranger och kaféer, grönområden och parker, lekplatser för barn och dessutom ett acceptabelt kulturellt utbud. Det krävs således mycket mer än att det bara byggs svulstiga punkthus på en åker eller stora limpor till hus utan något annat än ett och annat spinkigt träd mellan huskropparna.

Dagens uppfattning om det goda och trivsamma samhället innebär därför så mycket mer än miljonprogrammets bostadsområden när dessa byggdes. I många fall och på många håll har olika brister i sådana områden ännu inte rättats till i tillräcklig omfattning.

Tomas Hansson (KD), som är kommunalråd i Huddinge, med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, har skrivit en artikel med rubriken "Lågt bostadsbyggande inte kommunernas fel" på Brännpunkt i Svenska Dagbladet med anledning av den inventering av bostadsbyggandet som bostadsministern Stefan Attefall (KD) har tagit initiativ till i Stockholms län.

Tomas Hansson nämner en del av de problem som har förekommit och som fortfarande kvarstår. Nu har vi ju visserligen en annan regering än den som lurade Huddinge kommun på utlovade infrastruktursatsningar men problemen har blivit värre. Som ledamot i kommunstyrelsen i Huddinge, både då och nu, trodde jag för egen del aldrig på de till intet förpliktande avtal som Huddinge kommun skrev på med dåvarande landshövdingen Mats Hellström och staten som motpart.

Inte heller Socialdemokraterna i Huddinge såg på problematiken med bostadsbyggande på annat sätt än Socialdemokrater i allmänhet. I ett av de områden som byggdes efter den så kallade överenskommelsen med Mats Hellström byggdes det exempelvis inte tillräckligt med förskolor. När den Moderatledda kommunledningen tog över efter valet 2006 följde fyra år av omfattande utbyggnad av förskolor i kommunen. Under den tiden fick bostadsbyggandet ske i en lugnare takt för att övrig samhällsservice skulle kunna komma ikapp. Nu är vi ikapp, bland annat när det gäller antalet förskoleplatser, vilket innebär att bostadsbyggandet kan öka.

Det viktiga är dock att helhetsansvaret finns - i kommunerna - och insikten om att det inte bara handlar om att bygga bostäder utan att skapa fungerande samhällen där människor kan bo och leva och trivas.

Modiga Socialdemokrater???

Jag noterar att Veronica Palm (S) har skrivit på sin blogg att ”det räcker inte att som stadsministern rabbla ordet ansvar som ett mantra. För att ta ansvar på riktigt krävs mod.” (statsministern ska det nog vara)

Jag håller med om det att det krävs mod precis på det sättet som Alliansregeringen har visat sedan 2006, vilket har lett till den bästa ekonomiska situationen i Europa. Mod är inte att blanda allehanda korkade förslag med varandra, att reta upp sina egna och att ändra ståndpunkt på samma sätt som man gör lappkast med skidor. Mod är inte heller att vara personligen känslomässigt oberörd i svåra situationer (sådana egenskaper kallas något annat än mod) och inte heller att lämna ofinansierade budgetförslag under förespegling av något annat.

Veronica Palm följer sedan upp med en Socialdemokratisk nostalgitripp som vi har sett återkommande prov på efter Håkan Juholts tillträde som partiledare. Veronica Palm skriver: ”Till skillnad från idag hade vi på 60- och 70-talen modiga politiker som vågade ta ansvar för framtiden och bygga bort bostadsbristen. Det är lätt att idag hitta brister i miljonprogramsbyggena, men modet att göra något åt det kräver mer.”

Det krävs måhända också mod för att inse att gårdagens politik inte kan vara lösningen på dagens problem. Eller … det är nog inte mod utan snarare bara förmåga att se verkligheten som den är och att leva i nuet. I Socialdemokraternas värld är det allt för ofta ”någon annan” som ska betala exempelvis när någon eller några har misskött ett bostadsbestånd i ett kommunägt bolag. I sådana fall får - enligt min och många andras mening - ansvariga politiker på det lokala planet i första hand stå till svars inför sina väljare.

Veronica Palm hänvisar till ett inslag i Ekot i måndags och skriver vidare: ”Hela beståndet av lägenheter från 60- och 70-talet står inför behov av renovering och idag rapporterar ekot om hur dyra renoveringarna blir.” Det var nog kanske inte huvudfokus på just detta i inslaget utan snarare de problem och kostnader som hanteringen av asbest för med sig, vilket är ytterligare ett problem som dessa ”modiga politiker” har varit med och skapat.

När det sedan gäller de Socialdemokratiska förslagen om upprustning av miljonprogrammets bostäder finns det skäl att återkomma till dessa förslag i Civilutskottets budgetdebatt, gällande statsbudgetens utgiftsområde 18, som kommer att äga rum i mitten av december.

Här finns en länk till inslaget i Ekot.

Högsta domstolens praxisändring vid självförvållat rus

Jag brukar inte skriva om denna typ av frågor särskilt ofta, men i detta fall finns det nog skäl att göra det. De tidigare straffrättsprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg skriver om detta på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag under rubriken ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”. Jag har även läst igenom Högsta domstolens (HD:s) dom, 2011-09-16 i mål B 2130-11. Av rubriken att döma (som oftast kanske inte sätts av artikelförfattarna) kan man få uppfattningen att fylla har blivit en ansvarsfrihetsgrund. Så är naturligtvis inte fallet efter Högsta domstolens avgörande.

När det gäller Madeleine Leijonhufvud och hennes synpunkter tycker jag att hon oftast hamnar mer eller mindre fel i sina rättsliga bedömningar, men i detta fall – när hon skriver tillsammans med Suzanne Wennberg – finns det trots allt en poäng.

Beträffande skadorna på de två målsägandena anför Högsta domstolen att följande framgår av utredningen i målet. ”… att MH i berusat tillstånd har tilldelat IK och IJ knivhugg med en 24 cm lång kökskniv. Av huggen har IK och IJ tillfogats skär- eller stickskador i ansiktet, på halsen, i axel- och bröstregionen samt på händerna. IKs allvarligaste skada var en ca 1,5 cm bred och tre cm djup sårskada strax till vänster och nedanför hakan. Den allvarligaste skada som det är utrett att MH åsamkat IJ var en större sårskada utanför vänster mungipa och ned på halsen som i nedre delen var djup och mynnade ut i ett utgångshål längre ned på halsen.”

Under rubriken ”Konkret fara” redovias följande resonemang i slutet: ”MH har riktat flera hugg eller stick med kniv mot bl.a. IKs och IJs halsar. Där finns luftstrupen och de stora halskärlen. Det är uppenbart att det är fullt möjligt att knivvåldet skulle ha kunnat ta så illa att IK och IJ hade avlidit och att sannolikheten för detta också varit så stor att det förelåg en konkret fara för deras liv.”

Trots en konkret fara för målsägandenas liv skriver HD: ”Det finns inget stöd för att MH skulle ha handlat i avsikt att beröva IK och IJ livet. Omständigheterna talar tvärtom emot att han skulle ha haft sådan avsikt. MH var klart större och kraftigare än IK och IJ och dessa gjorde inte heller något egentligt motstånd mot hans angrepp. När de flydde från platsen försökte MH inte hindra eller förfölja dem.” Innebörden av detta är närmast att MH hade kunnat döda målsägandena, men eftersom han inte gjorde det så talar det emot att han ville det.

Vid en vanlig uppsåtsbedömning i den utsträckning en sådan låter sig göras beträffande någon som är påverkad av både alkohol och läkemedel kommer HD fram till att gärningsmannen saknat uppsåt att döda målsägandena. Härefter aktualiseras frågan om vad självförvållat rus innebär i det aktuella sammanhanget. Jag noterar då ett ganska allmänt resonemang kring Europakonventionens betydelse vid bedömningen av frågor om uppsåt i samband med berusning. Resonemangen leder inte till någon på Europakonventionen grundad entydig slutsats beträffande kravet på praxisändring i den nu aktuella frågan. Men slutsatsen blir att ”Uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus bör … ske med tillämpning av vanliga regler”. Det är detta som enligt Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg är att med ett penndrag ta bort en grundregel i svensk straffrätt. Jag vill nog trots allt påstå att i de flesta fall när någon under självförvållat rus gör sig skyldig till brott, sker det en bedömning med tillämpning av vanliga uppsåtsregler. Påverkan av alkohol och narkotika är ju inte direkt ovanligt i samband med att brott begås. Frågan är dock om den nu diskuterade ventilen var i behov av att stängas oavsett vilken praktisk betydelse den har haft.

Ytterligare en sak förtjänar att noteras, nämligen HD:s bedömning av gärningarna. HD skriver ”Klart är att MHs uppsåt täcker de skador och den smärta som han har tillfogat IK och IJ. Om dessa i bägge fallen i sig har varit tillräckligt allvarliga för att misshandelsbrotten ska betecknas som grova skulle kunna diskuteras.”

HD anser således inte att det är självklart att gärningarna ska bedömas som grov misshandel. Detta leder tankarna till en skyddstillsynsdom som skulle undanröjas och där en mindre tingsrätt i norra Sverige hade dömt en gärningsman för misshandel av normalgraden efter att denne stuckit en kniv djupt in i offrets bukhåla. Problemet i den undanröjandesituationen var att de tillkommande gärningarna hade betydligt lägre straffvärde än vad den ursprungliga gärningen hade (som tingsrätten hade dömt till skyddstillsyn för).

Här finns en länk till Brännpunktsartikeln i SvD, här är en länk till Högsta domstolens dom och här är en länk till en replik från straffrättsprofessorerna Petter Asp och Magnus Ulväng.