Vad förstår ÖB om kompetens?

I TV4:s nyhetsmorgon i morse intervjuades ÖB Sverker Göranson angående dödskjutningarna av två svenska officerare och en militärtolk i Afghanistan i början av 2010. Två dagar efter händelsen inledde polisen förundersökning, men Rikskriminalen nekades att åka med första planet ned till Afghanistan med motiveringen att det inte fanns plats. Detta i sig är högst märkligt och ÖB:s inställning i dag är att detta var fel och att Försvarsmakten tar ansvar för att svensk polis inte kunde komma till platsen förrän tre månader senare.

I början av inslaget beskrev ÖB vilka så kallade förstahandsåtgärder (min benämning) som vidtogs på platsen av "vår militärpolis" som är en kombination av militärpolis och civil polis. De "säkrar all kunskap på platsen" och rapporterar hem säger Göranson .

Det anmärkningsvärda är att ÖB senare i inslaget på en fråga från TV-reportern säger att det räckte med poliserna på platsen.

Såvitt jag vet har - för det första - ingen påstått någonting annat än att de "civila poliser" som fanns på plats i Afghanistan var där i egenskap militärpoliser. För det andra bör rimligen brottsplatsundersökning utföras av kriminaltekniker och erfarna utredare och inte av militärpoliser. Det är knappast troligt att någon erfaren brottsutredare eller kriminaltekniker tjänstgjorde i Afghanistanstyrkan och detta har inte ens påståtts. Att ÖB - trots allt vatten som flutit under broarna - inte skulle förstå skillnaderna i kompetens och vad som krävs för att lösa olika typer av uppgifter är högst anmärkningsvärt. Hur är det, mot bakgrund av denna okunskap, med förståelsen för vilken kompetens som krävs i Försvarsmaktens egen organisation för att kunna lösa olika uppgifter?

Jag erinrar mig Riksrevisionens kritik mot NBG08 som trots allt var någonting man talade mycket om och och lyfte fram i olika sammanhang. Trots detta hade NBG08 inte förmåga att lösa alla de uppgifter som man var till för. Av Försvarsmaktens budgetunderlag för år 2007 framgår det att arbetet med stridsgruppen kom att prägla stora delar av Försvarsmaktens verksamhet under flera år och var periodvis den högst prioriterade verksamheten inom Försvarsmakten. Trots detta kan man läsa nedanstånde i Riksrevisionens sammanfattning av granskningen av NBG08:

"En stridsgrupp behöver uppträda samordnat för att lösa svårare stridsuppgifter. På grund av bristande samövning saknades det sannolikt tillräckliga förutsättningar för stridsgruppens bataljon att strida ihop."

Som försvarsvän och tidigare polis känner jag irritation.