Vad är nämndemännens funktion?

I lördags skrev professor Claes Sandgren på DN-debatt om att det är hög tid att "avskaffa nämndemännen" eftersom de urholkar förtroendet för våra domstolar.

I egenskap av domare blir jag irriterad - och det har jag alltid blivit - över nämndemän som anser att det är deras uppgift att tycka det ena eller det andra utan saklig grund. I och för sig blir jag lika upprörd över politiker som tror att deras allmänna tyckande är mer värt än andra människors. Skillnaden är dock att i rättskipning får det inte förekomma något allmänt tyckande. Bevisvärdering är en metod och den ska tillämpas på ett grannlaga sätt så att beviskravet ”styrkt” eller ”ställt utom rimligt tvivel” upprätthålls. Når man inte beviskravet i brottmål kan man inte fälla den tilltalade till ansvar alldeles oavsett vad den enskilde nämndemannen ”tror” om den tilltalades skuld. Spekulationer om detta är inte ovanliga. Skrämmande är också att vissa nämndemän inte har kunnat skilja på ansvarfrågan och påföljdsfrågan. Om bevisningen inte är tillräckligt stark har en del resonerat att då får man väl döma till en mildare påföljd. Jag skulle kunna addera ett antal olika fall till Claes Sandgrens exemplifiering av domar där det har gått snett och den typen av utgång i mål måste naturligtvis kraftfullt motverkas.

Många nämndemän tror att de har fått sitt uppdrag för att påverka rättsskipningen, men det är en fullständigt felaktig uppfattning. En nämndeman får ALDRIG NÅGONSIN lägga sin politiska uppfattning till grund för dömandet. Dessutom är nämndemän lika bundna av gällande rätt (såväl lagstiftning som rättspraxis) som de lagfarna domarna. Men hur många nämndemän har på ett otvetydigt sätt fått veta förutsättningarna för sitt uppdrag? I vart fall inte alla nämndemän och många av dem måste också återkommande påminnas om detta. Här har de lagfarna domarna också en uppgift inte bara när det gäller grundförutsättningarna utan också när det gäller att förklara förutsättningarna i övrigt, ramen för bedömningen och vad som är möjligt och inte möjligt inom ramen för exempelvis påföljdspraxis. Ska man vara uppriktig på denna punkt tror jag nog att många domare hade kunnat göra mer.

Det som talar emot nämndemän - utöver det jag har berört ovan och som i och för sig är hanterbart - är bland annat att nämndemännen skulle tillföra domstolarna ”sunt förnuft”. Vad är egentligen ”sunt förnuft” om inte allmänt tyckande? ...... och detta finns det ju inte plats för. Därutöver har det talats i olika sammanhang om det viktiga i att nämndemän är insatta i lokala förhållanden. Vad menas med detta och vilken kunskap skulle tillföras på det sättet? Det som är allmänt veterligt får läggas till grund för dömandet men annat ska föras in i processen rätt väg.

Nämndemän förekommer ju inte bara i brottmål men också i familjemål. Skulle det vara en fördel att då veta olika saker som parterna inte ens får tillfälle att bemöta? Nej, så får det naturligtvis inte vara. Rättvisan ska ju vara blind och då behövs inte någon kvasikunskap om lokala förhållanden.

Trots att nämndemannasystemet har brister finns det också fördelar. Från tid till annan riktas misstro mot rättskipningen (som paradoxalt nog kan bero på nämndemännen) men den insyn i rättskipningen som ändå sker genom nämndemannasystemet skapar i stället typiskt sätt tilltro till rättskipningen. Då kan det också finnas en fördel med kopplingen till de politiska partierna där reaktiva politiker annars skulle bibringas både den ena och andra uppfattningen om hur människor har blivit felaktigt dömda och att varken den materiella eller processrättsliga lagstiftningen fungerar.

Jag tror att jag har anledning att återkomma till denna diskussion vid fler tillfällen.