Demokratins kärna = rättsväsendet

I sin promemoria om satsningen med fyra miljarder på rättsväsendet skriver regeringen: ”Ett väl fungerande rättsväsende är kärnan i en fungerande demokrati.” Detta är ett uttalande jag gärna instämmer i men som många socialdemokrater har visat sig inte begripa.

När jag i början av denna mandatperiod i den allmänpolitiska debatten tog upp frågan domstolarnas viktiga roll i ett väl fungerande demokratiskt samhälle visade det sig i olika kommentarer att vissa socialdemokrater (som möjligen läst samhällskunskap i grundskolan) reagerade.

Jag sade bland annat följande: ”Jag konstaterar att starka och välfungerande domstolar utgör grunden för en stabil demokrati och för rättsstatens bestånd och en garant för den enskilda människans frihet och möjlighet att få upprättelse, om så behövs mot själva staten.”

Socialdemokraterna i fråga tycktes tro att det var politikerna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet som hade den roll som rättsväsendet typiskt sett har i alla västerländska demokratier. Detta socialdemokratiska synsätt tyder på total okunskap om den så kallade maktfördelningsläran som i större eller mindre omfattning ligger till grund för demokratiska statsskick i hela världen.

Dessa socialdemokrater företrädde närmast det gamla sovjetkommunistiska synsättet som rättshistoriskt har kommit att kallas ”telefonrätt”, vilket innebär att en partifunktionär på tillräckligt hög nivå alltid kunde lyfta telefonluren och påverka exempelvis en domstols ställningstagande i sak. Tankemässigt ligger det som har kommit att kallas för ”Lidbommeriet” inte långt därifrån. ”Lidbommeriet” kan sägas innebära att om det föreligger en konflikt mellan juridik och politik så löses konflikten alltid till politikens förmån.

Min uppfattning är den motsatta. Lagar ska inte uttolkas av politiker utan av dem som har att tillämpa lagarna. Att riksdagen stiftar lag är en helt annan sak och vore inte möjligt om lagförslagen inte var föremål för en omfattande beredning av personer med gedigna sakkunskaper, vilket riksdagsledmöter tyvärr allt för ofta saknar.