Civilkurage kräver inte lagstiftning

På SvD Brännpunkt skriver justitieminister Beatrice Ask och Inger Davidsson (kd) att frågan om en så kallad civilkuragelag ska utredas. Utredaren kan komma att föreslå sådan lagstiftning ska införas men kan också komma att föreslå att "samla och förtydliga" nu gällande regler.

Min personliga uppfattning är att det finns sådant som är mer angeläget att utreda, inte minst av det skälet att en civilkuragelag inte är någon bra lösning. Ser man utredningsuppdraget i ljuset av Malmöpolisens tidigare i media uppmärksammade ”taktiska underlåtenhet” att ingripa mot pågående misshandel som förövades precis framför ett inte obetydligt antal poliser verkar en civilkuragelag särskilt märklig. Det kan ju inte vara så att folk i allmänhet bibringas uppfattningen att det ställs högre krav på vanliga medborgare än på polisen när det gäller att ingripa mot pågående brott. Jag tycker att det var pinsamt att höra Malmöpolisens bortförklaringar om varför man inte ingrep vid det aktuella tillfället.

Samma sak inträffade för många år sedan under en ”reclaim the city-demonstration” då länspolismästaren i Stockholm hade gett order om att polispersonalen inte skulle ingripa mot enskilda brott. Detta fick till följd att butiker slogs sönder och - om inte plundrades - så tillgreps i vart fall varor från ett antal butiker av demonstranterna. Här kan man tala om vanmakt när enskilda näringsidkare utsattes för pågående brott under tiden som polisen såg på.

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om problemen med en civilkuragelag. Det finns skäl att upprepa detta.

En civilkuragelag är en lag, som enligt dess förespråkare, får till följd att den som inte ingriper i samband med ett brott eller inte gör tillräckligt mycket kan fällas till ansvar för brott själv. Det skulle med andra ord bli straffbart att inte ingripa eller att inte ingripa efter förmåga.

Redan i dag är det svårt att förmå vittnen att fullgöra den medborgerliga skyldigheten att vittna. Hur många vittnen kommer att ge sig till känna i framtiden - med en civilkuragelag - om obehaget är för stort redan i dag utan sådan lagstiftning? Naturligtvis ännu färre. Den som tror något annat måste leva i den bästa av världar. Sedan är det paradoxala att i den bästa av världar behövs det inte någon civilkuragelag, därför där fungerar allt ändå.

En enkel slutsats av detta är att förstår man inte problematiken eller har förmåga att ta till sig de faktorer som gör sig gällande "i verkligheten" så bör man inte komma med något förslag till ny lagstiftning. Diskussioner om denna typ av reaktiva lagförslag är alltför vanliga bland politiker. Förslaget om civilkuragelag har säkerligen till stora delar sitt ursprung i den massmedialt uppmärksammade så kallade dödsmisshandeln på Kungsgatan i Stockholm för några år sedan. En ytterligare fråga i sammanhanget är hur någon kan tro att det ska gå att lagstifta fram mänskliga egenskaper som dådkraft, gott omdöme, mod och medmänsklighet?