Narkotikapolitik och Norrbottenskuriren

I Norrbottenskuriren publicerades i lördags (15/10) en artikel som bygger på en intervju med Magnus Linton, vars senaste bok Cocaina ska ha väckt stor uppmärksamhet. Boken handlar om förhållandena i Colombia. Här finns en länk till artikeln.

Det finns skäl att särskilt kommentera två delar i den aktuella artikeln. En frågeställning beskrivs på följande sätt. ”I Colombia finns i dag en stark opinion där legalisering är prioritet ett för att stävja den organiserade brottsligheten. Magnus Linton delar den ståndpunkten men menar att det krävs avsevärt mer än så.” Han säger att ”- Allt är fattigdomsrelaterade problem, man måste krympa gapet mellan fattiga och rika. Dels rika och fattiga i världen och dels inom Colombia. Många intellektuella tror att bara man legaliserar kokainet så blir det frid och fröjd i landet. Men det handlar om fattigdomsbekämpning, antikorruptionsinsatser, ökad demokrati i form av en stat som inte är smutsig. De här produktionsenheterna kan snurra på eftersom politikerna är uppköpta av maffian. Lokalpolitiken är styrd av partier som har skapats för att underhålla det här, säger han.”

Det internationella perspektivet är intressant. Det handlar i stor omfattning om relationen mellan fattiga länder och välutvecklade västländer. Efter en stadig nedgång i fattigdomen mellan 1990 och 2007 ökade antalet svältande människor kraftigt under 2009 (enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation). Enligt FN:s beräkningar kommer 830 miljoner människor att svälta under 2011. Ett problem i sammanhanget som många har lyft fram är att odlingsbar jord som skulle kunna användas för produktion av mat i stället används för narkotikaproduktion.

För den fattige bonden innebär det knappast någon skillnad ekonomiskt om han odlar grödor som kan bidra till att mätta hungrande människor jämfört med om han odlar narkotika. I det perspektivet bidrar länder som använder sig av ”riktig narkotika” i olika program till att människor svälter i delar av världen. Detta gäller även om narkotikan kommer från olika statligt kontrollerade narkotikaodlingsprogram, som enligt uppgift i vart fall finns i Turkiet och i Indien. Det stora problemet med befolkningsutvecklingen i världen är att finna tillräckligt med odlingsbar mark och att använda marken för odling av mat.

Dessutom medför narkotikahanteringen – precis som Magnus Linton påpekar – en omfattande korruption och att de politiska och rättsliga systemen undermineras. Därigenom förtrycks människor och deras mänskliga rättigheter kränks på många olika sätt.

Den andra delen i artikeln som det finns skäl att kommentera gäller frågan om subutex, metadon och sprutbyten. I den delen står det följande i artikeln. ”Han (Magnus Linton – min anmärkning) menar att det i dag finns en diskussion med förutsättningar att vrida politiken så att fler personer med missbruk får tillgång till subutex- och metadonprogram samt sprutbyten. Som exempel tar han den missbruksutredning som regeringens särskilde utredare Gerhard Larsson har lagt fram.”

Härefter säger han: ”- Det har varit omöjligt för partierna att byta spår. Men Gerhard Larsson har formulerat sin utredning så att politikerna ska kunna säga ja. Förr eller senare sker det, ingen kan stå och försvara att människor dör i onödan.” Sedan nämns följande: ”Men det finns också debattörer som menar att subutexprogrammen resulterar i nyrekrytering till missbruk, då läkemedlen läcker ut på gatan. "Narkotikaklassade läkemedel är inte rätt väg att gå för att hjälpa missbrukare till ett värdigt och drogfritt liv", skrev riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck (M) och Anti Avsan (M) på DN Debatt den 9 oktober.” Detta kommenteras på följande sätt: ”- Det är sant att subutex har en tendens att ramla iväg men det handlar i så fall om att styra upp programmen bättre. Men även ett relativt okontrollerat subutexprogram är bättre än inget alls, säger Magnus Linton.”

Jag kan konstatera att Magnus Linton och jag har helt olika uppfattning i frågan om vi ska behålla en restriktiv narkotikapolitik i Sverige, men trots detta bekräftar han en del av det som den aktuella DN-debattartikeln handlade om nämligen att ”subutex har en tendens att ramla iväg”. Vi är under alla förhållanden överens om att det handlar om att styra upp subutexprogrammen bättre. Att subutex kommer ut på en sekundär marknad och att en orsak till detta är sidomissbruk ansåg den anställda sjuksköterska på en ”fixerstübli” i Schweiz som jag träffade i dag inte som något konstigt.

När det gäller subutexbehandlingar i Schweiz kan jag nämna att företrädare för Federal Office of Public Health (FOPH), som är ansvarig federal myndighet för narkotikafrågor, i går berättade om hur narkotikaproblematiken hanteras i Schweiz. Det intressanta när det gäller subutexbehandlingar i Schweiz – som är ett mycket narkotikaliberalt land – är att sådana behandlingar har ett mycket litet utrymme. De anses vara för dyra. När jag frågade om dem så fick jag också besked om att någon vidareutveckling inte var att vänta.