Narkotikapolitik igen

Grundprincipen "ju mer upprörd man blir på någon annan desto mer sannolikt är det att det handlar om en själv" gäller nog i flera olika sammanhang. När man försöker diskutera ett samhällsproblem som jag har arbetat mycket nära under en lång följd av år och dessutom försöker påvisa de konsekvenser som en verklighetsfrånvänd inställning ger upphov till upprör det helt säkert en och annan som tror sig veta bättre.

Vilka verkningar olika typer av narkotiska preparat har och vilka effekter dessa får på kort och lång sikt har jag en förhållandevis god uppfattning om efter att ha sett missbrukande människor i de flesta situationer. Jag har påträffat barn i "knarkarkvartar" där ingen vare sig har bytt barnens blöjor eller sängkläder. Där skafferiet innehåller sprutor och kanyler i stället för mat. Jag tror att även de som missbrukar själva i någon objektiv mening inte vill leva under sådana förhållanden. Missbrukande föräldrar vet nog säkert - innerst inne - att det egna beteendet egentligen är oacceptabelt, men förträngningsmekanismerna är väl utvecklade och känslorna bedövade av missbruket.

Att människor med statens hjälp ska vara hänvisade till droger, oavsett om det är riktig narkotika eller narkotikaklassade substitutionsläkemedel, är principiellt fel. Ett lättvindigt sådant synsätt innebär att man har gett upp hoppet om enskilda människor.

Med anledning av hur mycket bättre en del personer anser sig veta hur förhållandena egentligen är och hur sambanden ser ut vill jag gärna hänvisa till en kommentar jag har fått här på min blogg med anledning av DN-debattartikeln. Den kommentaren har jag tagit in i sin helhet här nedan. Jag har dock tagit mig friheten att markera i fetstil några viktiga delar i kommentaren.

"Hej Anti ville bara tacka dig för artikeln. Jag har arbetat sedan mitten av åttiotalet med att utveckla tolvstegsbehandling i Sverige genom uppstart av behandlingsprogram, handledning och utbildning.

Tolvstegsbehandling kan bäst beskrivas som livsstilsförändring baserad på omvärdering av den tidigare livsfilosofin.

På denna förändring följer lättnad för själen och en del andlig smärta försvinner.
Man lär sig hantera sina smärtsamma känslor i grupp tillsammans med andra och hämtar kunskap till det inom tolvstegsrörelsen. Det gör drogen överflödig som bedövningsmedel för känslor.

Medicinering mot beroende gör det samma. Den bedövar smärtan. En livsstilsförändring är inte nödvändig som vid övande av tolvstegsprogram. Medicinerna bryter inte den kriminella livsstilen.

Tolvstegsbehandlingen har de senare åren lidit för att andra professionella kräver att patienter får gå i tolvstegsgrupper drogade av läkemedel. Den okunnigheten är pinsam och handlingen kontraproduktiv. Du kan inte lära en människa handskas med känsla som hon har bedövat.

Vi är 92 stycken behandlare och arbetare inom tolvstegsbehandling som sedan 2004 utvecklat en kunskapsbas för en icke konfrontativ tolvstegsbehandling. Vi tror att den icke konfrontativa tolvstegsbehandlingen borde vara ett första alternativ före medicinering.

Vi som arbetar "på golvet" känner oss mycket förbisedda av makthavare och utredare. Vi som skapat resultaten som tolvstegsbehandlingen bygger på är aldrig tillfrågade av utredare. Vi välkomnar därför det sunda förnuftet som Er artikel andas. Den rösten är i harmoni med vår röst.

Vi välkomnar uppmaningen att lära sig av erfarenheten i ett kunskapsläge inom missbrukarvården där de olika professionella hjälpare som finns inte ens kan enas om problemet. De kan inte enas om utseende och natur på det problem de är av statsmakten satta att lösa."