Gemensam vårdnad eller samarbetssvårigheter

I 6 kap. 5 § föräldrabalken står det bland annat följande: Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten besluta att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det.

I ett antal TV-program och i andra sammanhang har det på senare tid förts på tal att pappor diskrimineras på grund av den aktuella regeln. Det har påståtts att antalet domar där domstol dömer till gemensam vårdnad har minskat efter det att lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2006. I går såg jag programmet "Fördel mamma" som sändes på SVT 24 med början kl. 21.10 och jag blev faktiskt lite förvånad över uppgiften om att antalet fall där det döms till gemensam vårdnad skulle ha minskat så pass mycket. En länk till programmet finns här.

I egenskap av domare har jag känt ett starkt engagemang i mål som har gällt frågor om vårdnad, boende och umgänge. Sådana mål handlar egentligen inte så mycket om juridik utan om mänskliga relationer och kontakter, eller rättare sagt ofta om oviljan snarare än förmågan att som vuxen förälder klara sådana relationer och kontakter med den andre föräldern. Det är naturligtvis alltid barnets bästa som ska stå i centrum och enligt min mening är det bästa för barnet två föräldrar som tar sitt föräldraansvar efter bästa förmåga. Man får aldrig glömma att barnet inte har kunnat välja sina föräldrar. Det finns därför inte någon större poäng med argument om att en av dem skulle vara så mycket bättre än den andre och att den andre skulle vara så mycket sämre. Nej utgångspunkten måste naturligtvis vara att varje förälder bidrar efter bästa förmåga. I detta sammanhang bör det nämnas att sådant som missbruk, kriminalitet och psykisk sjukdom naturligtvis gör att frågeställningarna blir annorlunda. I sådana fall kan det vara bäst för barnet att inte alls behöva träffa en förälder som har sådana problem.

En annan sak är att rättegångsbalkens tvistemålsregler typiskt sätt riskerar att skärpa en konflikt mellan föräldrarna därför att parterna, exempelvis i ett vårdnadsmål, måste argumentera om varför man vill ha ensam vårdnad. Det förs då - om tingsrätten tvingas avgöra målet genom att meddela dom efter att yrkandena prövats - ofta in uppgifter om den andres tillkortakommanden i olika avseenden som kommer att finnas tillgängliga svart på vitt i en dom som också barnet eller barnen kan ta del av senare i livet. Att det förekommer falska påståenden om sexuella övergrepp och annat är inte någon hemlighet. Sådant är naturligtvis helt förkastligt och går ytterst alltid ut över barnet. Det förekommer även konstruerade samarbetssvårigheter som måste skiljas från mer substantiella svårigheter att samarbeta. När det gäller denna typ av problem handlar det nog så mycket mer om varje förälders förhållningssätt till den andre föräldern än något annat. Man får aldrig glömma den gamla devisen: "Du kan aldrig ändra på någon annan, men du kan ändra dig själv". Om två föräldrar som har kritik mot varandra tar fasta på detta är problemen oftast lösta.

Efter en separation finns det alltid ett starkt intresse av att föräldrarna faktiskt bemödar sig om att kunna samarbeta kring barnet eller barnen. Det kommer att inträffa glada och positiva saker i varje barns liv och det är till stor fördel om barnet känner att båda föräldrarna kan ta del i detta. Det kan å andra sidan tyvärr också inträffa sådant som är tragiskt eller i vart fall mindre positivt. Att i sådan situationer ha ställts åt sidan som förälder är djupt tragiskt för föräldern men också för barnet.

Jag har ofta framhållit för föräldrar att ansvaret för att ge barn en god uppväxt, trots att man har separerat, bara kan tas av föräldrarna själva. Det spelar egentligen ingen roll vad domstolen dömer till om föräldrarna inte klarar av att hantera vardagen själv. Det är nog också så att den verkliga domen kommer den dagen då barnet eller barnen är så pass stora att de själva kan värdera om föräldrarna tog sitt ansvar under barndomsåren. Den domen kommer att vila tyngst på den förälder som målade upp en felaktig bild av den andre föräldern eller satte sitt eget hämndbegär - eller vad det nu kunde vara - före barnets intresse av en "nära och god kontakt" med båda sina föräldrar. Det finns ett starkt intresse av att föräldrarna i mål om vårdnad, boende och umgänge träffar en samförståndsöverenskommelse som får ligga till grund för tingsrättens dom. Detta får ses som ett första steg mot ett ökat och mer konstruktivt ansvarstagande från båda föräldrarnas sida med barnets bästa i fokus.

Även om det är svårt för många föräldrar att samarbeta måste målsättningen vara att få dem att lyfta blicken och sätta barnets bästa före egna intressen, känslor och ryggmärgsreaktioner.