Domarlöner samt domares självständighet och oberoende

Jag hade även i år anmält mig till den allmänpolitiska debatten men av olika skäl ändrades tidsschemat vilket ledde till att jag tvingades stryka mig från talarlistan. Jag hade tänkt att följa upp mitt anförande från den allmänpolitiska debatten 2006 med ytterligare ett anförande om en av de viktigaste grundfunktionerna i en rättsstat, nämligen oberoende och välfungerande domstolar. Om detta skriver jag i dag.

Det finns skäl att återigen framhålla att under en lång följd av år har de svenska domstolarna i praktiken behandlats som statliga för­valtningsmyndigheter. Detta trots att det i varje rättssamhälle är ett grundfundament att upp­rätthålla en balans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

Av 11 kap. 2 § regeringsformen framgår det att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Av detta följer vidare att rättskipningen skall fullgöras av självständiga domare och att domstolar skall vara oberoende av statsmakterna i sin rätts­skipande verksamhet.

När det gäller frågan domarnas självständighet har den frågan bland annat aktualiserats i en interpellationsdebatt under förra riksmötet då frågan om prestationsbaserad lönesättning för domare var uppe till diskussion. Jag deltog i den interpellationsdebatten. Här finns den aktuella interpellationen och här kan du läsa anförandena från den debatten.

Eftersom Domstolsverket och JUSEK inte kunde enas i frågan om domarlönerna gick frågan till lönenämnd där två bud stod mot varandra. Majoriteten i lönenämnden valde att acceptera Domstolsverkets bud som nämndens förslag vilket i praktiken innebar ett ensidigt arbetsgivarutlägg av lönen. Resultatet av detta kan nog sägas vara att domarkåren i dag lönesätts differentierat och prestationsbaserat. Olika domare med samma uppgifter har olika lön beroende på i vilken domstol de arbetar. Detta har lett till en omfattande kritik som ytterst handlar om domstolarnas konstitutionella ställning och om domstolars och domares självständighet och oberoende.

Den 27 september i år antog den europeiska domarunionen en resolution i vilken organisationen uttrycker stark oro över det nya svenska systemet med individuella löner för domare. Man kräver att den svenska regeringen ingriper. Resolutionen antogs enhälligt av domarförbunden i 20 europeiska länder.

I resolutionen konstateras att ett lönesättningssystem som det svenska, där domare lönesätts individuellt efter subjektiva bedömningar, står i strid med ett flertal internationella konventioner.

Såväl FN:s grundläggande principer till skydd för domares självständighet som Europarådets rekommendation angående skyddet för domares självständighet och oberoende innehåller tydliga förbud mot varje koppling mellan en domares lön och resultatet av hans eller hennes juridiska arbete. En sådan koppling ger möjligheter att utöva påtryckningar på domare för att påverka domarens beslutsfattande.

Domarunionen kräver i sin resolution att all lagstiftning som gäller lönesättning av domare fullt ut står i överensstämmelse med de grundläggande och allmänt erkända principerna om domares självständighet och domstolars oberoende ställning. Man påpekar också att inget annat av Europarådets medlemsländer – förutom Sverige – har infört ett system där lönen för enskilda domare bestäms individuellt och beroende av hur de utför sina juridiska uppgifter. Om Sverige räknas bort är det 46 länder som återstår om man utgår från uppgifterna i redovisningen på regeringens hemsida.

Domarunionen kräver att lönesättningen av svenska domare ska ske helt i överensstämmelse med de etablerade internationella normer som finns till skydd för domstolars och domares oberoende och självständighet.

Den indirekta styrning som under en lång följd av år har skett av dom­stolarna via regeringen och Domstolsverket kan också ifrågasättas utifrån flera andra grund­läggande rättsstatliga principer.

Med nuvarande ordning ligger det nära till hands att de allmänna domstolarna uppfattas mer som en brottsbekämpande funktion, inplacerad mellan åklagarväsendet och kriminalvården, i stället för en väsentlig del av den rättsstatens kärna som de faktiskt utgör. I diskussionen rö­rande de allmänna domstolarna glöms också ofta den omfattande hanteringen av tvistemål, särskilda måltyper av olika kategorier och domstolsärenden bort. När det sedan gäller de allmänna för­valt­ningsdomstolarna är dessa ofta är helt bortglömda så länge problem inte uppkommer med avverkningen av någon speciell kategori av mål.

En självklar utgångspunkt måste vara att domstolar inte ska styras som statliga förvaltnings­myndigheter och därmed än mindre av statliga förvaltningsmyndigheter. Tvärtom måste makt­delningen öka påtagligt och bli tydligare än vad som hit­intills har varit fallet.

Med nuvarande ordning kan regeringen – genom Domstolsverket – utöva ett betydande infly­tande över domstolarna. För att skapa självständiga och oberoende domstolar är det nödvändigt att den centrala domstolsadministrationen ses över.

Till att börja med bör frågan ställas om det över huvud taget bör finnas ett Domstolsverk med de funktioner som upprätt­hålls i dag. I andra hand kommer frågan om inte Domstolsverket endast bör utgöra en admi­nist­rativ stöd­funktion gentemot domstolarna. Under alla förhållanden bör Domstolsverkets roll i förhål­lande till dom­stolarna och till riksdag och regering belysas närmare. Allt talar för att rätts­staten skulle stärkas av en bättre maktdelning. Detta innebär att domstolarna i konstitutionellt hänseende i så fall rimligen borde sortera direkt under riksdagen vid sidan av förvaltningsmyndigheterna och regeringen.

I syfte att öka maktdelningen och stärka domstolarnas oberoende behövs en allmän översyn av domstolsväsendets framtida organisation i den översynen bör också andra sådana fundamentala frågor beröras som frågan om domarnas lönesättning.

Den tillförsikt och positiva förväntan jag gav uttryck för i förra årets allmänpolitiska debatt har under året som har gått snarast övergått till otålighet.