Bostadspolitisk debatt igår

Under gårdagens debatt kritiserade jag till att börja med socialdemokraterna. Kritiken riktades i första hand mot ologiska utgångspunkter, såsom "det finns ingen bostadspolitik", och i andra hand mot ologiska förslag, såsom det halvhjärtade förslaget att tillföra subventioner riktade till bostadsbolagen för att stimulera byggandet, trots att byggbranschen är överhettad och att det saknas tillräckligt med arbetskraft.

Debattens lågvattenmärke och mest verklighetsfrämmande inlägg presterades av miljöpartisten Jan Lindholm. Redan innan Jan Lindholm har tagit till orda har han uppförsbacke eftersom han i alla sina anföranden efterlyser ett dubbelt järnvägsspår till sin hemort. I den delen ger han närmast intryck av att ha hakat upp sig. I gårdagens debatt räckte det dock inte med dubbelspåret utan härutöver tillkom ett närmast osannolikt svammel om bland annat nyliberalism, att behoven ska styra efterfrågan och att människor "utraderas" med Alliansregeringens politik.

Jag var naturligtvis tvungen att bemöta även Jan Lindholms dumheter. I mitt inlägg sade jag följande:

"Herr talman!

Till skillnad från de två föregående talarna ska jag återgå till frågan om bostäder och byggande. Det är nog tyvärr kännetecknande för Socialdemokraterna att, som Carina Moberg, börja debatten med att slå till så hårt som möjligt. Vad hon gör är att hon samtidigt slår undan benen på sig själv och sina partikamrater genom påståendet att det i dag inte existerar någon bostadspolitik. Om det skulle vara så att majoriteten och alliansregeringen saknar bostadspolitik är det samtidigt så att Socialdemokraterna saknade bostadspolitik och alltid har saknat bostadspolitik. Varför då? undrar säkert någon. Jo, därför att samtliga problem som vi ser på bostadsmarknaden i dag med den infallsvinkeln i grunden är resultatet av den politik som saknades under Socialdemokraternas regeringsinnehav.

Jag behöver kanske inte gå in på detaljer i alla avseenden men kan ändå nämna det som har nämnts så många gånger tidigare, nämligen bostadsbrist, svarta lägenhetsaffärer, där hyreskontrakt säljs till högstbjudande, svårigheter att producera hyreslägenheter, trots räntebidragssystem och riktade bostadssubventioner, och inte minst olika nytillkommande problem i miljonprogrammets bostadsområden. Jag ska beröra några av dessa problem närmare.

När det först gäller frågan om bostadsproduktionen är det viktigt att slå fast att det inte beror på den nuvarande regeringens politik att Sverige bygger för motsvarande 3 procent av bnp jämfört med andra länder, exempelvis Norge, Danmark och Finland, där andelen är ungefär 6 procent.

I storstadsområdena, inte minst i Stockholm, ser vi en överhettning på byggmarknaden med materialbrist och arbetskraftsbrist. Om man skulle tillföra
subventioner i ett sådant läge skulle inte byggandet öka, eftersom vi redan har
slagit i kapacitetstaket och aktörerna inte kan bygga mer än vad som redan görs.

Det bästa vi kan göra i ett sådant läge är att fortsätta att driva en politik som förbättrar möjligheten att anställa, driva företag och förenkla byggreglerna. Här får jag påpeka att inte ens Socialdemokraterna föreslagit ett nytt räntebidragssystem.

Det talades tidigare om kvalitet och uttrycktes farhågor om att kvaliteten
i byggandet skulle sänkas. Vi har ju redan kvalitetsproblem i den socialdemokratiska sociala bostadspolitikens flaggskepp, miljonprogrammet, som nu håller på att sjunka. Skicket på miljonprogrammets hus är ett varnande exempel på hur det kompromissades med kvaliteten på många håll när kvantiteten av bostäder prioriterades under 60-talets framstressade, subventionerade, teknokratiska bostadsbyggande. För en stor del av dessa fastigheter har ett förtida renoveringsbehov uppstått på grund av bristande kvalitet. Miljonprogrammet är ett bostadspolitiskt misslyckande och nu, enligt Carina Moberg, även ett klimatpolitiskt misslyckande i mångmiljardklassen. Låt oss slippa en upprepning av detta misstag.

Hur ser då Socialdemokraternas så kallade sociala bostadspolitik ut i dag? Jo, Socialdemokraterna vill satsa 250 miljoner kronor i investeringsstöd för att dela ut till redan välmående byggföretag och därmed ytterligare bidra till den överhettning på byggmarknaden som jag nämnde tidigare, och därmed också öka byggbolagens redan goda vinster på skattebetalarnas bekostnad. Produktionsstöd löser uppenbarligen inte bostadsbristproblemet, och det vet vi sedan lång tid tillbaka.

Nu är inte Socialdemokraterna ensamma om att ha, vad jag tycker, underliga förslag. Lyssnar man på Jan Lindholms första anförande undrar man lite om det är samma verklighet vi lever i. Jan Lindholm talar osammanhängande om nyliberalism, om att behoven ska styra efterfrågan, att medborgare utraderas och en hel del annat. Och allt som gör skillnad i denna del är 1 ½ miljon kronor mer för åtgärder mot radon och att fonden för fukt- och mögelskador ska finnas kvar.

Herr talman!

Det är inte särskilt kraftfulla åtgärder Jan Lindholm föreslår för att komma till rätta med alla brister han tycker sig se. Proportionerna är som att själv försöka släcka en fullskalig höghusbrand med en enkilos handbrandsläckare. Man kanske inte behöver fundera så mycket på i vilken del Jan Lindholms och Miljöpartiets verklighetsuppfattning är felaktig. Möjligen är det dubbelt, det vill säga både analysen och förslagen, eller rättare sagt avsaknaden av förslag.

Slutligen behöver hyressättningssystemet utvecklas. Den frågan är föremål för utredning, vilket vi alla mycket väl känner till. Vi hoppas att bostadsmarknadens parter är beredda att ta ett ökat ansvar för att utveckla bostadsmarknaden så att den fortsätter att vara trygg men samtidigt tar mer hänsyn, bland annat till sådana faktorer som läget. Vi tror att detta är en viktig nyckel för att kunna åstadkomma en ökad produktion av hyresrätter, men samtidigt ska ingen behöva känna sig otrygg med regeringens bostadspolitik.

Herr talman!

En modern och välfungerande bostadsmarknad måste utgå från människors efterfrågan och behov i olika skeden av livet. Det vore inte fel om vi kunde föra en mer konstruktiv diskussion om vad som behöver göras på bostadspolitikens område. Då måste vi utgå från de verkliga problem vi kan se. Kan vi vara överens om problematiken är det lättare att föra debatten.

Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet, vilket innebär att samtliga motioner avslås."

Oppositionspartierna avstod från att begära replik på mitt anförande.