Bostadspolitisk debatt igår

Under gårdagens debatt kritiserade jag till att börja med socialdemokraterna. Kritiken riktades i första hand mot ologiska utgångspunkter, såsom "det finns ingen bostadspolitik", och i andra hand mot ologiska förslag, såsom det halvhjärtade förslaget att tillföra subventioner riktade till bostadsbolagen för att stimulera byggandet, trots att byggbranschen är överhettad och att det saknas tillräckligt med arbetskraft.

Debattens lågvattenmärke och mest verklighetsfrämmande inlägg presterades av miljöpartisten Jan Lindholm. Redan innan Jan Lindholm har tagit till orda har han uppförsbacke eftersom han i alla sina anföranden efterlyser ett dubbelt järnvägsspår till sin hemort. I den delen ger han närmast intryck av att ha hakat upp sig. I gårdagens debatt räckte det dock inte med dubbelspåret utan härutöver tillkom ett närmast osannolikt svammel om bland annat nyliberalism, att behoven ska styra efterfrågan och att människor "utraderas" med Alliansregeringens politik.

Jag var naturligtvis tvungen att bemöta även Jan Lindholms dumheter. I mitt inlägg sade jag följande:

"Herr talman!

Till skillnad från de två föregående talarna ska jag återgå till frågan om bostäder och byggande. Det är nog tyvärr kännetecknande för Socialdemokraterna att, som Carina Moberg, börja debatten med att slå till så hårt som möjligt. Vad hon gör är att hon samtidigt slår undan benen på sig själv och sina partikamrater genom påståendet att det i dag inte existerar någon bostadspolitik. Om det skulle vara så att majoriteten och alliansregeringen saknar bostadspolitik är det samtidigt så att Socialdemokraterna saknade bostadspolitik och alltid har saknat bostadspolitik. Varför då? undrar säkert någon. Jo, därför att samtliga problem som vi ser på bostadsmarknaden i dag med den infallsvinkeln i grunden är resultatet av den politik som saknades under Socialdemokraternas regeringsinnehav.

Jag behöver kanske inte gå in på detaljer i alla avseenden men kan ändå nämna det som har nämnts så många gånger tidigare, nämligen bostadsbrist, svarta lägenhetsaffärer, där hyreskontrakt säljs till högstbjudande, svårigheter att producera hyreslägenheter, trots räntebidragssystem och riktade bostadssubventioner, och inte minst olika nytillkommande problem i miljonprogrammets bostadsområden. Jag ska beröra några av dessa problem närmare.

När det först gäller frågan om bostadsproduktionen är det viktigt att slå fast att det inte beror på den nuvarande regeringens politik att Sverige bygger för motsvarande 3 procent av bnp jämfört med andra länder, exempelvis Norge, Danmark och Finland, där andelen är ungefär 6 procent.

I storstadsområdena, inte minst i Stockholm, ser vi en överhettning på byggmarknaden med materialbrist och arbetskraftsbrist. Om man skulle tillföra
subventioner i ett sådant läge skulle inte byggandet öka, eftersom vi redan har
slagit i kapacitetstaket och aktörerna inte kan bygga mer än vad som redan görs.

Det bästa vi kan göra i ett sådant läge är att fortsätta att driva en politik som förbättrar möjligheten att anställa, driva företag och förenkla byggreglerna. Här får jag påpeka att inte ens Socialdemokraterna föreslagit ett nytt räntebidragssystem.

Det talades tidigare om kvalitet och uttrycktes farhågor om att kvaliteten
i byggandet skulle sänkas. Vi har ju redan kvalitetsproblem i den socialdemokratiska sociala bostadspolitikens flaggskepp, miljonprogrammet, som nu håller på att sjunka. Skicket på miljonprogrammets hus är ett varnande exempel på hur det kompromissades med kvaliteten på många håll när kvantiteten av bostäder prioriterades under 60-talets framstressade, subventionerade, teknokratiska bostadsbyggande. För en stor del av dessa fastigheter har ett förtida renoveringsbehov uppstått på grund av bristande kvalitet. Miljonprogrammet är ett bostadspolitiskt misslyckande och nu, enligt Carina Moberg, även ett klimatpolitiskt misslyckande i mångmiljardklassen. Låt oss slippa en upprepning av detta misstag.

Hur ser då Socialdemokraternas så kallade sociala bostadspolitik ut i dag? Jo, Socialdemokraterna vill satsa 250 miljoner kronor i investeringsstöd för att dela ut till redan välmående byggföretag och därmed ytterligare bidra till den överhettning på byggmarknaden som jag nämnde tidigare, och därmed också öka byggbolagens redan goda vinster på skattebetalarnas bekostnad. Produktionsstöd löser uppenbarligen inte bostadsbristproblemet, och det vet vi sedan lång tid tillbaka.

Nu är inte Socialdemokraterna ensamma om att ha, vad jag tycker, underliga förslag. Lyssnar man på Jan Lindholms första anförande undrar man lite om det är samma verklighet vi lever i. Jan Lindholm talar osammanhängande om nyliberalism, om att behoven ska styra efterfrågan, att medborgare utraderas och en hel del annat. Och allt som gör skillnad i denna del är 1 ½ miljon kronor mer för åtgärder mot radon och att fonden för fukt- och mögelskador ska finnas kvar.

Herr talman!

Det är inte särskilt kraftfulla åtgärder Jan Lindholm föreslår för att komma till rätta med alla brister han tycker sig se. Proportionerna är som att själv försöka släcka en fullskalig höghusbrand med en enkilos handbrandsläckare. Man kanske inte behöver fundera så mycket på i vilken del Jan Lindholms och Miljöpartiets verklighetsuppfattning är felaktig. Möjligen är det dubbelt, det vill säga både analysen och förslagen, eller rättare sagt avsaknaden av förslag.

Slutligen behöver hyressättningssystemet utvecklas. Den frågan är föremål för utredning, vilket vi alla mycket väl känner till. Vi hoppas att bostadsmarknadens parter är beredda att ta ett ökat ansvar för att utveckla bostadsmarknaden så att den fortsätter att vara trygg men samtidigt tar mer hänsyn, bland annat till sådana faktorer som läget. Vi tror att detta är en viktig nyckel för att kunna åstadkomma en ökad produktion av hyresrätter, men samtidigt ska ingen behöva känna sig otrygg med regeringens bostadspolitik.

Herr talman!

En modern och välfungerande bostadsmarknad måste utgå från människors efterfrågan och behov i olika skeden av livet. Det vore inte fel om vi kunde föra en mer konstruktiv diskussion om vad som behöver göras på bostadspolitikens område. Då måste vi utgå från de verkliga problem vi kan se. Kan vi vara överens om problematiken är det lättare att föra debatten.

Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet, vilket innebär att samtliga motioner avslås."

Oppositionspartierna avstod från att begära replik på mitt anförande.

Budget- och bostadsdebatt i morgon

I morgon debatteras civilutskottets betänkande CU1 som avser den del av budgeten som ligger inom civilutskottets beredningsområde, nämligen utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik. I betänkandet behandlas också ett antal motioner (16 stycken). Samtliga motioner avslås.

Debatten kommer helt säkert till stor del att handla om bostadsbyggande, men också i någon del om konsumentpolitik. Jag är anmäld till debatten. Här finns betänkandet och här finns morgondagens talarlista.

Inskrivningsverksamhet och "kapade fastigheter"

Under ett antal år har det pågått ett arbete med att renodla domstolarnas uppgifter. Ett ytterligare steg i den riktningen gäller inskrivningsverksamheten som kommer att flyttas till Lantmäteriverket. Förra veckan skickade regeringen ett förslag på remiss till lagrådet. Förslaget innebär att Lantmäteriverket ska vara inskrivningsmyndighet. Enligt förslaget får Lantmäteriverket närmare bestämma hur verksamheten ska vara organiserad och hur den ska ledas.

Något som berör inskrivningsverksamheten är den i media uppmärksammade frågan om så kallade kapade fastigheter, vilket innebär att någon söker och beviljas lagfart på en fastighet med hjälp av en förfalskad köpehandling. Detta sker utan att fastighetens rättmätige ägare varit inblandad i förfarandet. Frågan har gett upphov till riksdagsmotioner och även tagits upp av Villaägarnas Riksförbund vid ett besök i civilutskottet. Villaägarna har påstått att problematiken skulle ha gett upphov till långa och kostsamma domstolsprocesser. Vid besöket i utskottet förmådde Villaägarnas chefsjurist dock inte att ge några godtagbara svar beträffande vad problematiken bestod i eller varför just dessa processer skulle vara långa och kostsamma.

Enligt uppgift ska det ha förekommit ungefär ett sådant fall om året (under ett antal års tid) för att under det senaste året ha ökat till tre fall.

Domarlöner samt domares självständighet och oberoende

Jag hade även i år anmält mig till den allmänpolitiska debatten men av olika skäl ändrades tidsschemat vilket ledde till att jag tvingades stryka mig från talarlistan. Jag hade tänkt att följa upp mitt anförande från den allmänpolitiska debatten 2006 med ytterligare ett anförande om en av de viktigaste grundfunktionerna i en rättsstat, nämligen oberoende och välfungerande domstolar. Om detta skriver jag i dag.

Det finns skäl att återigen framhålla att under en lång följd av år har de svenska domstolarna i praktiken behandlats som statliga för­valtningsmyndigheter. Detta trots att det i varje rättssamhälle är ett grundfundament att upp­rätthålla en balans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

Av 11 kap. 2 § regeringsformen framgår det att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Av detta följer vidare att rättskipningen skall fullgöras av självständiga domare och att domstolar skall vara oberoende av statsmakterna i sin rätts­skipande verksamhet.

När det gäller frågan domarnas självständighet har den frågan bland annat aktualiserats i en interpellationsdebatt under förra riksmötet då frågan om prestationsbaserad lönesättning för domare var uppe till diskussion. Jag deltog i den interpellationsdebatten. Här finns den aktuella interpellationen och här kan du läsa anförandena från den debatten.

Eftersom Domstolsverket och JUSEK inte kunde enas i frågan om domarlönerna gick frågan till lönenämnd där två bud stod mot varandra. Majoriteten i lönenämnden valde att acceptera Domstolsverkets bud som nämndens förslag vilket i praktiken innebar ett ensidigt arbetsgivarutlägg av lönen. Resultatet av detta kan nog sägas vara att domarkåren i dag lönesätts differentierat och prestationsbaserat. Olika domare med samma uppgifter har olika lön beroende på i vilken domstol de arbetar. Detta har lett till en omfattande kritik som ytterst handlar om domstolarnas konstitutionella ställning och om domstolars och domares självständighet och oberoende.

Den 27 september i år antog den europeiska domarunionen en resolution i vilken organisationen uttrycker stark oro över det nya svenska systemet med individuella löner för domare. Man kräver att den svenska regeringen ingriper. Resolutionen antogs enhälligt av domarförbunden i 20 europeiska länder.

I resolutionen konstateras att ett lönesättningssystem som det svenska, där domare lönesätts individuellt efter subjektiva bedömningar, står i strid med ett flertal internationella konventioner.

Såväl FN:s grundläggande principer till skydd för domares självständighet som Europarådets rekommendation angående skyddet för domares självständighet och oberoende innehåller tydliga förbud mot varje koppling mellan en domares lön och resultatet av hans eller hennes juridiska arbete. En sådan koppling ger möjligheter att utöva påtryckningar på domare för att påverka domarens beslutsfattande.

Domarunionen kräver i sin resolution att all lagstiftning som gäller lönesättning av domare fullt ut står i överensstämmelse med de grundläggande och allmänt erkända principerna om domares självständighet och domstolars oberoende ställning. Man påpekar också att inget annat av Europarådets medlemsländer – förutom Sverige – har infört ett system där lönen för enskilda domare bestäms individuellt och beroende av hur de utför sina juridiska uppgifter. Om Sverige räknas bort är det 46 länder som återstår om man utgår från uppgifterna i redovisningen på regeringens hemsida.

Domarunionen kräver att lönesättningen av svenska domare ska ske helt i överensstämmelse med de etablerade internationella normer som finns till skydd för domstolars och domares oberoende och självständighet.

Den indirekta styrning som under en lång följd av år har skett av dom­stolarna via regeringen och Domstolsverket kan också ifrågasättas utifrån flera andra grund­läggande rättsstatliga principer.

Med nuvarande ordning ligger det nära till hands att de allmänna domstolarna uppfattas mer som en brottsbekämpande funktion, inplacerad mellan åklagarväsendet och kriminalvården, i stället för en väsentlig del av den rättsstatens kärna som de faktiskt utgör. I diskussionen rö­rande de allmänna domstolarna glöms också ofta den omfattande hanteringen av tvistemål, särskilda måltyper av olika kategorier och domstolsärenden bort. När det sedan gäller de allmänna för­valt­ningsdomstolarna är dessa ofta är helt bortglömda så länge problem inte uppkommer med avverkningen av någon speciell kategori av mål.

En självklar utgångspunkt måste vara att domstolar inte ska styras som statliga förvaltnings­myndigheter och därmed än mindre av statliga förvaltningsmyndigheter. Tvärtom måste makt­delningen öka påtagligt och bli tydligare än vad som hit­intills har varit fallet.

Med nuvarande ordning kan regeringen – genom Domstolsverket – utöva ett betydande infly­tande över domstolarna. För att skapa självständiga och oberoende domstolar är det nödvändigt att den centrala domstolsadministrationen ses över.

Till att börja med bör frågan ställas om det över huvud taget bör finnas ett Domstolsverk med de funktioner som upprätt­hålls i dag. I andra hand kommer frågan om inte Domstolsverket endast bör utgöra en admi­nist­rativ stöd­funktion gentemot domstolarna. Under alla förhållanden bör Domstolsverkets roll i förhål­lande till dom­stolarna och till riksdag och regering belysas närmare. Allt talar för att rätts­staten skulle stärkas av en bättre maktdelning. Detta innebär att domstolarna i konstitutionellt hänseende i så fall rimligen borde sortera direkt under riksdagen vid sidan av förvaltningsmyndigheterna och regeringen.

I syfte att öka maktdelningen och stärka domstolarnas oberoende behövs en allmän översyn av domstolsväsendets framtida organisation i den översynen bör också andra sådana fundamentala frågor beröras som frågan om domarnas lönesättning.

Den tillförsikt och positiva förväntan jag gav uttryck för i förra årets allmänpolitiska debatt har under året som har gått snarast övergått till otålighet.

Nya lagar och förordningar den 1 januari

Snart är det den 1 januari 2008. Då träder - som vanligt - ett antal nya lagar och förordningar i kraft. Dessa är lite kortfattat följande:

Justitiedepartementet
# Förenklat utmätningsförfarande hos Kronofogdemyndigheten
# Medling för unga lagöverträdare (obligatoriskt för alla kommuner)
# Lag (2007:978) om hemlig rumsavlyssning
# Lag (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott
# Underrättelseskyldighet avseende hemliga tvångsmedel
# Inrättande av myndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden
# Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag och lagen om hemlig kameraövervakning

Försvarsdepartementet
# Sekretess till skydd för enskilda i försvarsunderrättelseverksamhet m.m. och ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet
# Utvidgade möjligheter till drogtestning av totalförsvarspliktiga och avskaffande av inskrivningsnämnder
# Förändrat flygfotograferingsförbud i 4 § lagen (1993:1742) om skydd för landskapsinformation
# Ny officersförordning

Socialdepartementet
# Bostadstillägg till pensionärer med flera
# Prisbasbelopp och förhöjt prisbasbelopp
# Inkomstbasbelopp och inkomstindex
# Läkarintyg från första sjukdagen
# Avveckling av socialförsäkringsnämnderna
# Abort för utländska kvinnor
# Utredning om barn som avlidit med anledning av brott

Finansdepartementet
# Avskaffad statlig fastighetsskatt, m.m.
# Ett förstärkt jobbskatteavdrag
# Slopad förmögenhetsskatt m.m.
# Skattelättnad för förmån av hushållstjänster
# Vissa personbeskattningsfrågor
# Ändrade regler för CFC-beskattning, m.m.
# Sänkt reklamskatt för vissa periodiska publikationer
# Ett klimatpaket i budgetpropositionen för 2008
# Sänkt kapitalvinstbeskattning för fåmansföretagare åren 2007–2009
# Vissa frågor avseende beskattning av sjöinkomst
# Förlängd redovisningsperiod och vissa andra mervärdesskattefrågor
# Tydligare ansvar för myndigheternas ledning
# Ny lag om värdepappersmarknaden
# Elektronisk ingivning till Bolagsverket för vissa finansiella företag
# Följdändringar med anledning av bildandet av Sveriges Kommuner och Landsting, m.m.
# Ny lagstiftning om offentlig upphandling och upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster

Utbildningsdepartementet
# Försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning
# Reformering av bidrag vid korttidsstudier
# Räntenivån på studielån
# Försvarshögskolan inrättas som högskola
# Tillträde till högskoleutbildning

Jordbruksdepartementet
# Ny lag mot farliga hundar
# Avgiftsfri förprövning av djurstallar

Miljödepartementet
# Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarliga verksamheter
# Ny artskyddsförordning
# Ny förordning om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen
# Ändringar i förordningen om områdesskydd
# Ändrade regler om användning av blyammunition
# Ändringar i plan- och bygglagen

Näringsdepartementet
Transportpolitik
# Lag om yrkesförarkompetens
# Avgifter inom vägtrafiken
# Ursprungskontroll av importerade fordon

Näringspolitik
# Effektivisering av domstolsprocessen i mål enligt lagen om elektronisk kommunikation
# Förordning om instruktion för Energimarknadsinspektionen
# Ny lag om ekodesign

Integrations- och jämställdhetsdepartementet
# Statsbidragen för nationella minoriteter, kvinnors organisering samt till jämställdhetsprojekt förs över till Ungdomsstyrelsen
# Statligt stöd till organisationer på konsumentområdet

Kulturdepartementet
# Höjd TV-avgift
# Tillstånd för digital marksänd TV
# Nya regler för annonstid i radio och TV
# Skapande skola genom särskilt stimulansbidrag
# Internationellt utbyte och samarbete på litteraturområdet

Arbetsmarknadsdepartementet
# Övergång till tillsvidareanställning, genom ändringar i anställningsskyddslagen
# Förordningen (2007:813) om jobbgaranti för ungdomar
# Lag om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
# Förordning om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
# Utvidgade möjligheter till nystartsjobb
# Övriga ändringar i arbetsmarknadspolitiska förordningar (särskilda stöd till arbetsgivare)
# Den nya Arbetsförmedlingen
# Lag om arbetstagares medverkan vid gränsöverskridande fusioner

Yttterligare information om vad respektive ny författning innehåller återfinns i publikationen "Viktigare lagar & förordningar inför årsskiftet 2007/2008". En länk till den publikationen finns här.

Sjöfylleri - ännu en gång

I den sista av de interpellationsdebatter som jag deltog i under tisdagen bidrog jag med ett anförande där jag återigen redogjorde för vår - moderaternas - inställning i frågan om en promillegräns för så kallat enkelt sjöfylleri. I början av anförandet redovisade jag i huvudsak hur den tidigare socialdemokratiska regeringen har behandlat den aktuella frågan. Thomas Bodström - som hade ställt interpellationen - var dock inte intresserad av att debattera. Här följer det aktuella anförandet:

"Herr talman! Jag ska belysa frågan om sjöfylleri. Den övergripande frågan i den delen är om sjötrafik kan jämställas med vägtrafik.

Här i kammaren har jag tidigare redovisat att frågan om sjöfylleri har varit föremål för utredningar och överväganden vid ett antal tidigare tillfällen.

Om vi någorlunda ska hålla oss till närtid kan jag först nämna de ändringar som genomfördes i sjölagen 1991. Ändringarna innebar att brottet sjöfylleri delades upp i två svårighetsgrader: så kallat enkelt sjöfylleri och grovt brott.

I december 1998 avlämnade den dåvarande regeringen en proposition till riksdagen som gällde drograttfylleri och sjöfylleri. Detta resulterade i införandet av en promilleregel såsom en omständighet att beakta vid bedömningen av om en gärning är att bedöma som grovt sjöfylleri. Den utredning som föregick propositionen avvisade möjligheten att med en promillegräns bestämma vad som ska bestraffas som enkelt sjöfylleri. Flertalet remissinstanser delade den bedömningen eller lämnade den utan erinran. Problematiken kring frågan om sjöfylleri belystes i propositionen. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen anförde bland annat att sjötrafiken skiljer sig från vägtrafiken på många sätt. Dels omfattar sjötrafiken fartyg av skilda slag – allt från roddbåtar till oceangående skepp – dels varierar förhållandena kraftigt mellan exempelvis insjöar och mindre vattendrag å ena sidan och trafikerade farleder och öppna hav å andra sidan.

Regeringen påpekade också att det låg en komplikation i att många båtar används för rekreation och utgör bostäder under kortare eller längre tider. Man pekade också på den problematik som omförtöjning på grund av ändrade väderförhållanden innebär.

Härefter har frågan om sjöfylleri utretts ytterligare två gånger, först av Sjöfylleriutredningen som avlämnade sitt betänkande i april 2001. Merparten av de förslag som 2001 års utredning avlämnade mötte sådan allvarlig kritik från remissinstanserna att den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med lagstiftning utan ansåg att frågorna borde utredas vidare. Den fortsatta utredningen av sjöfyllerifrågan har ägt rum inom ramen för Rattfylleriutredningen som avlämnade sitt betänkande i januari 2006.

Vår, Moderaternas, uppfattning i frågan är just den som den socialdemokratiska regeringen förut har gett uttryck för, nämligen att förhållandena till sjöss och i vägtrafik inte kan jämställas. Förhållandena i sjötrafik är väldigt skiftande. Därutöver är det bland mycket
annat inte rimligt att omförtöjningsfall ska falla inom det straffbara området, något som också 2001 års sjöfylleriutredning bestämt tog avstånd från – framför allt inte med en promillegräns om 0,2 promille alkohol i blodet som enda straffbarhetskriterium."

Sms-lån

En fråga som emellanåt uppmärksammas i media och i återkommande interpellationer i riksdagen är frågan om sms-lån. Det handlar i sådana fall om snabb utlåning av mindre belopp, utan kreditprövning och till hög ränta.

Civilutskottet kommer att anordna en hearing i frågan om överskuldsättning den 30 januari 2008 kl. 09.00 - 12.00. En aspekt i sammanhanget blir då även förekomsten av snabba sms-lån. Frågan om sms-lån debatterades också i tisdags med anledning av interpellationen om åtgärder mot sms-lån.

I den interpellationsdebatten sade jag följande i mitt första inlägg:

"Fru talman! Christina Axelssons interpellation är utformad på ungefär samma sätt som andra interpellationer i ämnet som har ställts företrädesvis till justitieministern.
I interpellationen uttrycks bekymmer över utvecklingen när det gäller snabba krediter, främst sms-lån.

Frågeställningarna beträffande kreditprövning, kreditgivning och snabba lån har många olika aspekter. Några av dessa aspekter gäller konsumentskydd, möjligheten att ta upp lån på en marknad samt den enskildes rättshandlingsförmåga och personliga ansvar å den ena sidan och kreditgivarens ansvar å den andra sidan. Det finns också, som Jan Ertsborn tidigare var inne på, regler i avtalslagen som skulle kunna tillämpas i dessa situationer, bland annat bestämmelsen om ocker.

Utöver reglerna i avtalslagen finns det ett antal bestämmelser i konsumentkreditlagen. Enligt den lagen innebär god kreditgivningssed att även konsumentens intressen ska tas till vara med tillbörlig omsorg. Innan en kredit beviljas ska kreditprövning ske. Det finns i och för sig vissa undantag för engångskrediter med kortare kredittider, om kreditbeloppet ska betalas på en gång eller vid krediter som rent allmänt avser mindre belopp. Det är förvisso korrekt att sms-lån typiskt sett faller utanför kravet på kreditprövning, men skälet till det undantaget i konsumentkreditlagen är enligt förarbetena en bedömning med utgångspunkten att risken normalt är liten för att sådana krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning.

Nu kan vi säga att även små lån många gånger kan vara bekymmersamma, inte minst för personer som redan befinner sig i ekonomiskt svåra situationer. Om någon befinner sig i en sådan svår situation ligger det nära till hands att acceptera sämre lånevillkor än vad andra personer skulle ha accepterat.

För närvarande pågår, som tidigare nämnts, ett arbete inom EU gällande konsumentkreditdirektivet. Det föreslagna direktivet är ett så kallat maximidirektiv med syfte att åstadkomma fullständig harmonisering inom det reglerade området. Enligt förslaget till direktiv ska kreditgivaren göra en prövning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av de korrekta upplysningar som konsumenten lämnat och i förekommande fall genom sökning i relevanta databaser.

Konsumentkreditdirektivet ska snart behandlas i Europaparlamentet för andra gången. Så sent som i går behandlades lagstiftningsresolutionen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. En av frågorna som behandlades gällde den undre gränsen för direktivets tillämpningsområde, alltså var den ska gå. Gränserna som diskuteras är 200 euro eller 500 euro. Om direktivet också ska träffa krediter med lägre belopp, till exempel sms-lån, kan man tycka att 200 euro vore en rimlig undre gräns. Det intressanta i sammanhanget är dock att Christina Axelssons kamrater i den socialdemokratiska gruppen i utskottet inte röstade för den lägre nivån, utan för 500 euro som nedre gräns.

Fru talman! Christina Axelsson bör kanske börja med att diskutera frågan med sin partigrupp i Europaparlamentet eftersom frågan är i skarpt läge där."

I mitt andra inlägg lade jag till följande:

"Fru talman! Jag kan väl passa på att nämna att den klassiska ockersituationen kallas för kreditocker. En sådan ockersituation kännetecknas av en låntagare som befinner sig i trängande behov av att snabbt förstärka sin ekonomi, vilket långivaren utnyttjar genom att låna ut pengar till en oskäligt hög ränta. När man hör hur de här lånen upptas tycker man ju att det låter ganska likt det som är den klassiska ockersituationen.

När det gäller frågan som sådan är det en fråga för EU, alldeles oavsett vad vi tycker om det. Och det är nog bra med tanke på att saker och ting, inte minst via Internet, rör sig över gränserna.

Det talades om insikt förut. En sådan insikt bör också omfatta lagstiftningsprocessen, inte bara i Sverige, utan även i Europa. Jag har svårt att se att det nu finns några skäl att föregripa konsumentkreditdirektivet. Vi vet ju inte var gränsen ska gå för direktivets undre tillämpningsområde. Dessutom är det ett maximidirektiv som syftar till full harmonisering. Innan direktivet är beslutat vet vi inte heller med bestämdhet hur kreditprövningen ska ske.
Men med tanke på att det här är ett reellt problem, som för övrigt civilutskottet också ska beröra i en utfrågning i slutet av januari nästa år, är nog min uppfattning att det finns goda skäl att överväga 200 euro som nedre gräns, om vi talar om direktivet.

I andra hand finns det ju möjlighet att återkomma på nationell nivå också under direktivets gräns, i nationell lagstiftning. Men vi får avvakta direktivet först. Och jag har full tilltro till regeringens arbete när det gäller den här frågan."

Lite överraskande i sammanhanget kom följande uttalande från civilutskottets vänsterpartist:

"Fru talman! Ja, det vore ju synd om frågan avgörs före utfrågningen i civilutskottet den sista januari, för då får vi ställa in vår utfrågning. Vi kan ju skjuta på den tills efter det. Jag förstår logiken i Anti Avsans resonemang där."

Det tråkiga är dock att detta inte alls var logiken i sammanhanget.

Försäkringsbolagens premieberäkning

Under tisdagens interpellationsdebatter behandlades frågan om försäkringsbolag bör beakta betalningsanmärkningar när premien ska bestämmas för en försäkringstagare. I den debatten ställde jag följande retoriska fråga (och utvecklade sedan svaret):

"Vad är en försäkring egentligen? Jo, det är ett sätt att fördela risker inom ett kollektiv av människor. Den riskfördelningen får inte ske så att någon eller några ska ge andra mer riskbenägna personer frikort när det gäller skador. Premieberäkningen måste därför i någon rimlig mån återspegla den risk som föreligger för att försäkringsfall ska inträffa i det enskilda fallet. Jag har svårt att se att det skulle vara helt grundlöst att också se till betalningsanmärkningar som en omständighet vid premiebestämningen, framför allt om det rör sig om personer med många och återkommande betalningsanmärkningar."

Jag var också lite frågande till de uppgifter som lades till grund för den aktuella (v)-interpellationen, vilket möjligen var orsaken till att interpellanten började sitt andra anförande på följande sätt (kursiveringen har jag gjort):

"Fru talman! Jag fick en fråga från en tidning, vanligt förekommande här i riksdagen, om vad jag önskade min politiske motståndare i julklapp. Jag svarade att jag önskade insikt. Jag vill upprepa den önskan om insikt till Anti Avsan och insikt till Beatrice Ask. När jag ställer en fråga här i riksdagen så fabulerar jag inte."

En svårighet när det gäller debatter som bygger på olika påstådda faktiska förhållanden är att dessa förhållandena ofta är mycket osäkra. I det här fallet gavs i vart fall inte några ytterligare upplysningar om hur det förhöll sig. Jag började därför mitt andra anförande på följande sätt:

"Fru talman! Egon Frid upplyser oss om att vi bör ha insikt. Det gäller naturligtvis att ha insikt i olika frågor om man ska lösa samhällsproblem. Det handlar inte bara om insikt när det gäller påståenden om olika saker utan också hur det förhåller sig runt omkring. Jag hoppas att jag har bidragit till Egon Frids insikt i den här frågan...

Egon Frid påstår här att försäkringstagare diskrimineras. Det är ett påstående som kommer från någon och det bygger på en subjektiv uppfattning att det är så. Hur det i själva verket är i de fall som vi lägger till grund för dagens interpellationsdebatt vet jag fortfarande inte..."

Interpellationsdebatter i dag

I dag har jag deltagit i tre interpellationsdebatter. Jag hade förberett mig för att delta i ytterligare någon debatt, men av olika skäl fick det räcka med tre debatter.

Den första interpellationen gällde "Höjda försäkringspremier vid betalningsanmärkning" och den interpellationen kan du hitta här. Den andra interpellationen gällde "Åtgärder mot sms-lån" och den tredje gällde "Onykterhet i trafiken". Dessa interpellationer återfinns här och här.

Interpellationen avseende "Onykterhet i trafiken" gällde till viss del sjöfylleri och var ställd av Thomas Bodström till justitieministern. I den debatten redogjorde jag för vår - moderaternas - inställning främst i frågan om införandet av en promillegräns för så kallat enkelt sjöfylleri. Thomas Bodström avstod från en andra omgång i debatten trots att jag flera gånger nämnde den tidigare (socialdemokratiska) regeringens ställningstaganden och hantering av frågan.

Gemensam vårdnad eller samarbetssvårigheter

I 6 kap. 5 § föräldrabalken står det bland annat följande: Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten besluta att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det.

I ett antal TV-program och i andra sammanhang har det på senare tid förts på tal att pappor diskrimineras på grund av den aktuella regeln. Det har påståtts att antalet domar där domstol dömer till gemensam vårdnad har minskat efter det att lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2006. I går såg jag programmet "Fördel mamma" som sändes på SVT 24 med början kl. 21.10 och jag blev faktiskt lite förvånad över uppgiften om att antalet fall där det döms till gemensam vårdnad skulle ha minskat så pass mycket. En länk till programmet finns här.

I egenskap av domare har jag känt ett starkt engagemang i mål som har gällt frågor om vårdnad, boende och umgänge. Sådana mål handlar egentligen inte så mycket om juridik utan om mänskliga relationer och kontakter, eller rättare sagt ofta om oviljan snarare än förmågan att som vuxen förälder klara sådana relationer och kontakter med den andre föräldern. Det är naturligtvis alltid barnets bästa som ska stå i centrum och enligt min mening är det bästa för barnet två föräldrar som tar sitt föräldraansvar efter bästa förmåga. Man får aldrig glömma att barnet inte har kunnat välja sina föräldrar. Det finns därför inte någon större poäng med argument om att en av dem skulle vara så mycket bättre än den andre och att den andre skulle vara så mycket sämre. Nej utgångspunkten måste naturligtvis vara att varje förälder bidrar efter bästa förmåga. I detta sammanhang bör det nämnas att sådant som missbruk, kriminalitet och psykisk sjukdom naturligtvis gör att frågeställningarna blir annorlunda. I sådana fall kan det vara bäst för barnet att inte alls behöva träffa en förälder som har sådana problem.

En annan sak är att rättegångsbalkens tvistemålsregler typiskt sätt riskerar att skärpa en konflikt mellan föräldrarna därför att parterna, exempelvis i ett vårdnadsmål, måste argumentera om varför man vill ha ensam vårdnad. Det förs då - om tingsrätten tvingas avgöra målet genom att meddela dom efter att yrkandena prövats - ofta in uppgifter om den andres tillkortakommanden i olika avseenden som kommer att finnas tillgängliga svart på vitt i en dom som också barnet eller barnen kan ta del av senare i livet. Att det förekommer falska påståenden om sexuella övergrepp och annat är inte någon hemlighet. Sådant är naturligtvis helt förkastligt och går ytterst alltid ut över barnet. Det förekommer även konstruerade samarbetssvårigheter som måste skiljas från mer substantiella svårigheter att samarbeta. När det gäller denna typ av problem handlar det nog så mycket mer om varje förälders förhållningssätt till den andre föräldern än något annat. Man får aldrig glömma den gamla devisen: "Du kan aldrig ändra på någon annan, men du kan ändra dig själv". Om två föräldrar som har kritik mot varandra tar fasta på detta är problemen oftast lösta.

Efter en separation finns det alltid ett starkt intresse av att föräldrarna faktiskt bemödar sig om att kunna samarbeta kring barnet eller barnen. Det kommer att inträffa glada och positiva saker i varje barns liv och det är till stor fördel om barnet känner att båda föräldrarna kan ta del i detta. Det kan å andra sidan tyvärr också inträffa sådant som är tragiskt eller i vart fall mindre positivt. Att i sådan situationer ha ställts åt sidan som förälder är djupt tragiskt för föräldern men också för barnet.

Jag har ofta framhållit för föräldrar att ansvaret för att ge barn en god uppväxt, trots att man har separerat, bara kan tas av föräldrarna själva. Det spelar egentligen ingen roll vad domstolen dömer till om föräldrarna inte klarar av att hantera vardagen själv. Det är nog också så att den verkliga domen kommer den dagen då barnet eller barnen är så pass stora att de själva kan värdera om föräldrarna tog sitt ansvar under barndomsåren. Den domen kommer att vila tyngst på den förälder som målade upp en felaktig bild av den andre föräldern eller satte sitt eget hämndbegär - eller vad det nu kunde vara - före barnets intresse av en "nära och god kontakt" med båda sina föräldrar. Det finns ett starkt intresse av att föräldrarna i mål om vårdnad, boende och umgänge träffar en samförståndsöverenskommelse som får ligga till grund för tingsrättens dom. Detta får ses som ett första steg mot ett ökat och mer konstruktivt ansvarstagande från båda föräldrarnas sida med barnets bästa i fokus.

Även om det är svårt för många föräldrar att samarbeta måste målsättningen vara att få dem att lyfta blicken och sätta barnets bästa före egna intressen, känslor och ryggmärgsreaktioner.

Förenklingar i plan- och bygglagen

Riksdagen beslutade i onsdags (den 5 december) om förenklingar i plan- och bygglagen som leder till större frihet för enskilda fastighetsägare.

De nya reglerna innebär att den sammanlagda ytan för friggebodar ökas från 10 till 15 kvadratmeter och för skärmtak till 15 kvadratmeter utan att detta kräver bygglov. Utan bygglov får man också anordna uteplatser med mur eller plank om högst 1,8 meter. Bygglov krävs inte heller för att byta färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial på en byggnad om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär. Förutsättningarna för tidsbegränsade bygglov förtydligas och det blir möjligt att i en detaljplan villkora ett bygglov med förbehållet att en förekommande markförorening först har avhjälpts. Dessutom kan vissa byggnadsåtgärder upprepas årligen utan ny bygglovsansökan. Sanktionsavgifterna höjs och en möjlighet för miljöorganisationer att överklaga vissa beslut om detaljplaner införs. Lagändringarna kommer att träda i kraft den 1 januari 2008.

Läs mer i civilutskottets betänkande (2007/08: CU3) och i propositionen Ett första steg för en enklare plan- och bygglag (prop. 2006/07:122).

Regeringen kommer att återkomma med fler propositioner som gäller fortsatta förbättringar i plan- och bygglagen. En pågående utredning undersöker möjligheterna att ytterligare förenkla och förtydliga de regler som styr den fysiska planeringen och vissa byggrelaterade frågor i plan- och bygglagstiftningen. Utredaren ska bland annat undersöka möjligheterna att förenkla förfarandet vid detaljplanläggning, att införa en initiativrätt till detaljplanläggning och att förkorta tiden för kommunernas handläggning av planärenden. Av stor betydelse för uppdraget är också att de bestämmelser som påverkar byggsektorn utformas så att en god konkurrens främjas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2008. Här finns direktiven till utredaren.

Bilden visar kvarteret Pelaren i Skogås, Huddinge kommun, hösten 2006. Ett av Huge Fastigheter AB:s projekt.

Här är ytterligare tre bilder från samma område tagna i juli 2007. Lägenheterna är hyresrätter. Jag är ordförande i bolagets styrelse.

Bedrövligt och ynkligt Thomas Bodström!

Det är bedrövligt och ynkligt att Thomas Bodström skyller sin felrekrytering av rikspolischef på Beatrice Ask.

Vad är det Thomas Bodström menar egentligen? Borde den nuvarande justitieministern ha ändrat Stefan Strömbergs personlighet under de senaste veckorna då Strömbergs problem med sitt ledarskap och polisorganisationen blev akut? Nej, det är naturligtvis Thomas Bodström som bär det fulla ansvaret för felrekryteringen och för att Stefan Strömberg inte har haft förmågan att kunna leda svensk polis.

Jag vet i egenskap av domare precis vad som har varit problemet med Stefan Strömbergs ledarskap under hans tid som generaldirektör för Domstolsverket. Kritiken som nu har förts fram från poliser på olika håll i Sverige överstämmer i det närmaste helt med den kritik som tidigare fanns inom domstolsväsendet. Jag kunde också förutsäga vilka problem som skulle möta Stefan Strömberg inom polisen. Dessutom vet jag - inte minst i egenskap av tidigare polis - hur mycket som krävs för att reta upp en i grunden mycket lojal yrkeskår till den milda grad att tre eninga polischefsstyrelser ställer sig bakom en artikel på DN-debatt där kritiken framförs helt öppet.

Stefan Strömbergs utspel om "ett svenskt FBI" får nog i ljuset av de senaste veckornas turbulens närmast ses som ett försök att skapa något som han kunde styra och kontrollera bättre än den organisation som inte längre kände förtroende för honom.

Av en händelse satt jag och berättade för en riksdagskollega under en lunch för en tid sedan
hur ett möte mellan domarna på Stockholms tingsrätt och Stefan Strömberg avlöpte. Av mötestiden som var avsatt till en timme använde Stefan Strömberg ganska precis 55 minuter till ett entonigt och monotont mässande. Min berättelse finns återgiven här under rubriken "Språkförbistring i riksdagen".

Straffet för mord

Straffnivåutredningen som tillsattes våren 2007 har med förtur sett över straffskalan för mord. Utredningen har nu föreslagit att straffet för mord ska vara fängelse i minst 10 år och högst 18 år eller på livstid. Förslaget innebär att högre tidsbestämda straff än i dag ska kunna dömas ut för mord.

Med utredningens förslag är det möjligt att mäta ut straff som bättre svarar mot hur allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Man anger att avsikten är att hela straffskalan ska användas. Fängelse på livstid ska dömas ut i de allvarligaste fallen av mord, där fängelse 18 år inte är tillräckligt.

Den nuvarande straffskalan för mord innehåller endast två alternativ, fängelse i 10 år eller på livstid. Livstids fängelse motsvarar numera fängelse 18 år eller mer. Avståndet mellan de två stegen i straffskalan är således stort.

Jag har inte analyserat utredningens förslag ännu men spontant känns det inte tillräckligt. Jag menar nog att utgångspunkten bör vara att normalstraffet för mord ska vara fängelse på livstid vilket jag och min civilutskottskollega Andreas Norlén har förslagit i vår motion om livstidsstraff för mord.

Våra utgångspunkter har formaliserats i vårt förslag till riksdagsbeslut på följande sätt:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om livstids fängelse som normalstraffet för mord.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett längre tidsbestämt straff för mord om det finns skäl att döma till annan påföljd än fängelse på livstid.

Motiveringen i anslutning till punkt 2 ser ut på följande sätt:

Det bör finnas kvar en möjlighet att utdöma tidsbestämda straff för mord, men den möjligheten bör kunna komma i fråga om det föreligger förmildrande omständigheter, trots att gärningen inte är att bedöma som dråp. Ett sådant tidsbestämt straff bör rimligen kunna vara längre än dagens tio år. Med utgångspunkt från nu gällande nådepraxis bör ett sådant tidsbestämt straff kunna bestämmas i spannet från fängelse i tio år till den tid som i praktiken har utgjort livstids fängelse (18–25 år). De närmare förutsättningarna för ett sådant tidsbestämt straff bör av naturliga skäl bli föremål för utredning.

Rättspolitik är inte bara frågor om brott och straff

En välfungerande dömande verksamhet med hög kvalitet och självständiga domstolar är någonting som är fundamentalt i en rättsstat. Att moderna domstolar mer och mer kommer att präglas av specialisering inom olika rättsområden är en del av en naturlig utveckling. Denna utveckling står nog tyvärr i viss mån i ett motsatsförhållande till allmänhetens önskemål - främst utanför storstadsområdena - om att inte behöva åka för långt för att komma till en domstol. Här gäller det att finna en lämplig avvägning mellan dessa intressen så att kompetenskraven kan klaras samtidigt som både fysiska och juridiska personer ska kunna få tvister prövade snabbt, enkelt och utan att företa några längre resor. Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen för det lokala näringslivet med en effektiv och lätt tillgänglig tvistemålshandläggning.

Jag har i min motion om oberoende domstolar pekat på att diskussionen ofta i allt för hög grad handlar om brott och straff. Så som debatten oftast förs ligger det nära till hands att de allmänna domstolarna uppfattas mer som en brottsbekämpande funktion, inplacerad mellan åklagarväsendet och kriminalvården, i stället för en väsentlig del av den rättsstatens kärna som de faktiskt utgör. I diskussionen rö­rande de allmänna domstolarna glöms ofta den omfattande hanteringen av tvistemål, särskilda måltyper av olika kategorier och domstolsärenden bort.

Vi har i civilutskottet vid några tillfällen diskuterat domstolarnas förutsättningar att handlägga tvistemål. Det handlar ju ytterst om tillämpningen de regelverk som ligger inom civilutskottets beredningsområde. Jag har naturligtvis drivit på för att vi ska belysa denna ofta bortglömda del av rättsskipningen och lämnat förslag på vad som bör granskas. Resultatet är att ett enigt utskott har fattat följande beslut om ett granskningsförslag till Riksrevisionen. Här finns protokollet och här nedan ser du det aktuella beslutet:

"Utskottet föreslog att till Riksrevisorerna föreslå en granskning av om domstolsväsendet har organiserats, dimensionerats och finansierats på ett sådant sätt att domstolarna långsiktigt kan klara sina uppgifter när det gäller civilrättsliga tvister. Människors rättsliga trygghet och säkerhet är nämligen, enligt utskottets mening, inte bara en fråga om att förebygga och beivra brottslighet. En annan sida, om inte lika uppmärksammad, är fysiska och juridiska personers rätt att i rimlig tid få civilrättsliga tvister och andra rättsliga angelägenheter prövade i våra domstolar. Den föreslagna granskningen bör, anser utskottet, fokusera särskilt på vilken förmåga domstolarna har att kunna hantera variationer i mål- och ärendetillströmningen med bibehållen kvalitet i dömandet och utan att göra avkall på enskildas möjligheter att få sin sak prövad inom rimlig tid."

Utmätningsfrågor

Jag har i några tidigare blogginlägg berört olika utmätningsningsfrågor. En sådan fråga debatterade jag även i kammaren, närmare bestämt en fråga som berörde skillnaden mellan underhållsbidrag och underhållsstöd i utmätningsordningen. Från och med den 1 januari 2005 jämställdes fordringar avseende utgivet underhållsstöd med andra statliga fordringar.

Jag har även skrivit om överskuldsattas situation i Finland och hur den typen av frågor hanteras av Garanti-Stiftelsen där. I anslutning härtill har jag fått synpunkter. Nämligen följande:

"Beträffande Finland vill jag påpeka en intressant skillnad när det kommer till utsökning. I Finland är det nämligen förbjudet att mäta ut underhållet till barnet, eftersom detta skall gå till just barnet. I Sverige däremot mäts det ut precis som andra inkomster. I detta sammanhang görs det ingen skillnad på om underhållet erhålls som underhållsstöd eller underhållsbidrag. Det finns säkert argument för det ena eller det andra, men det är en intressant skillnad även om man låter bli att värdera vilket som skall anses vara bäst eller mest riktigt."

Jag kommer att kommentera detta inlägg de närmaste dagarna och då även belysa varför den svenska ordningen ser ut som den gör, försöka värdera om den ordningen är bra eller om det finns argument för andra synsätt.

Konsumentfrågor inom EU

I dag har jag träffat komissionären Meglena Kuneva som är ansvarig för konsumentfrågorna inom EU. Hennes första möte under sitt Sverigebesök ägde rum i civilutskottets sessionssal med ledamöter från civilutskottet.

Meglena Kunevas besök hos civilutskottet. Längst till vänster står jag, därefter följer Carina Moberg (s), Meglena Kuneva, Christopher Ödmann (mp) - skymd, Eva Sonidsson (s), Hillevi Larsson (s), Katarina Brännström (m) och Lars Tysklind (fp)

Meglena Kuneva kommer från Bulgarien, är jurist och har studerat - förutom i Bulgarien - i USA, Finland och Storbritannien. Hon har arbetat som biträdande professor i jurdik vid flera bulgariska universitet och varit rådgivare till Bulgariens regering. DN:s ekonomisidor hade en artikel om henne så sent som den 26 november i år. Här finns den artiekeln.

Meglena Kuneva framhöll att stark ekonomisk tillväxt och en stark inre marknad är sådant som främjar konsumenterna i Europa. Ett problem som hon såg var att samordna 27 EU-länders konsumentregelverk. Situationen i dag är att vi har 27 mindre marknader för konsumenter och inte en gemensam marknad i hela Europa. Många - för att inte säga de allra flesta EU-länder - anser att de själva har de bästa konsumentskyddsregelerna inom gemenskapen. Risken med ett sådant synsätt är naturligtvis att man inte är tillräckligt öppen för goda exempel från andra håll utan blir sig själv nog. Megelena Kuneva framhöll särskilt Spanien, Portugal, Belgien och Frankrike om länder med bra regler på konsumentskyddsområdet men berömde även Sverige för att ha varit först i världen med att ta ansvar för hållbar utveckling.

Hon ansåg att Sverige är ett föregångsland när det gäller "sustainable consumtion" och "consumer behavior". Samtidigt var hon noga med att framhålla att ansvaret inte i för hög grad ska läggas på konsumenternas axlar utan att det nog finns stark anledning att fästa uppmärksamheten på tillverkningsledet i stället. Någonting som därför nu är på väg fram inom EU är en "sustainable production action plan".

Meglena Kuneva gav ett engagerat och påläst intryck och av hennes svar på allehanda frågor framgick att hon står för ett synsätt som mycket väl överensstämmer med den syn på konsumentpolitiken som vi moderater och alliansregeringen har.

Försvarsberedningen

Försvarsberedningen kommer att presentera sin omvärldsanalys den 4 december, men har redan fått ett nytt uppdrag. Sten Tolgfors har gett i uppdrag åt försvarsberedningen att analysera, konsekvensbeskriva och att lämna förslag på försvarets inriktning för framtiden. Försvarsberedningens nya analys ska redovisas senast den 13 juni 2008 och innehålla avvägningar om insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet och förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik och annat. Analysen ska förhoppningsvis kunna utgöra ett underlag för en proposition (hösten 2008) om en ny och fördjupad inriktning av försvarspolitiken.

Det är naturligtvis för tidigt att ta ställning till om försvarsberedningen lyckas presentera en högkvalitativ och tillräckligt verklighetsförankrad omvärldsanalys, men däremot känner jag en viss oro över det nya uppdraget.

Vad som borde stå helt klart är att vi nu - ganska snart - måste bestämma oss för vilken väg vi ska gå om omvärldssituationen skulle förändras. Om orosmolnen återigen skulle hopas på himlen duger det inte att hamna i beslutsvånda. Med det försvar vi har kvar efter 2004-års försvarsbeslut har vi i den situationen - som jag ser det - bara två vägar att välja mellan. Antingen en kraftig och kostsam upprustning av vårt eget försvar eller - i likhet med i stort sett samtliga EU:s medlemsländer - en anslutning till NATO.

Sverige har haft tur och klarat sig tidigare. Efter första världskriget rustade vi ned och hade inte en rimlig möjlighet att klara den erforderliga återtagningstiden när orosmolnen hopade sig på himlen den gången. Utvecklingen i Ryssland kan knappast ses som positiv även om det för närvarande inte föreligger något militärt hot därifrån. Men det börjar bli dags att bestämma inriktningen för framtiden. Under alla förhållanden och även om Sverige på sikt skulle ansluta sig till NATO kan vår nationella försvarsförmåga inte tillåtas att bli alltför låg.