Vårdnad efter uppsåtligt dödande

Under de senaste dagarna har det pågått en debatt om vårdnaden avseende barn som har fått sin ena förälder mördad. Den situation som har visat sig vara vanlig är att den ena föräldern har mördat den andre (oftast modern) och därefter fått vårdnaden om gemensamma barn. Aftonbladet har gjort en granskning av detta och kommit fram till att 179 barn under 18 år förlorade sin mamma i ett mord eller dråp. 126 av barnen förlorade sin mamma efter att pappa dödade henne.

Barnombudsmannen har skrivit på Aftonbladets debattsida under rubriken "En förälder som mördat måste fråntas vårdnaden".

------------------------------------------------------------------------

Utgångspunkten enligt 6 kap. 2 a § föräldrabalken är följande:

Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid

 

– risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och

 

– barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

 

Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

 

------------------------------------------------------------------------

 

Barnombudmannen skriver i sin debattartikel: "Utifrån en bedömning av barnets bästa borde en sådan prövning i de allra flesta fall leda till att den förälder som dödat också blir av med vårdnaden. Barnets rätt till en trygg uppväxt måste alltid gå före förövarens föräldrarätt (fetmarkerat av mig). Men det är trots allt viktigt att saken prövas. Det kan finnas undantagsfall där en förälder har handlat i nödvärn, efter att ha varit utsatt för våld under lång tid, och där föräldern vid en prövning kan visa sig fortsatt vara den bästa vårdnads­havaren för barnet."

 

Jag instämmer i Barnombudsmannens uppfattning och anser att det fetstilade är viktigt. Jag har ett grundläggande engagemang i vårdnadsfrågor efter att ha handlagt och dömt i sådana mål vid åtskilliga tillfällen. 

 

Problemen med socialtjänstens så kallade klientperspektiv gör sig påminda emellanåt och i bland kan det framstå som ofattbart varför större hänsyn inte har tagits vid bedömingarna om vad som är bra eller dåligt för barn. I det perspektivet är det å ena sidan ofattbart att socialnämnderna inte har bevakat barnens rätt bättre i sådana situationer när barnets mamma har mördats av pappan men å andra sidan är uppenbara felskär inte heller ovanliga. I ett sammanhang som detta är det viktigt att framhålla att det naturligtvis finns väldigt många med mycket engagerade och kunniga och på alla sätt duktiga socialarbetare, men de är inte dem de barn som inte har värnats i svåra situationer har varit i närheten av.

 

Vad som uppenbarligen har skett är när en förälder (vanligtvis en pappa) har mördat den andre föräldern (följdaktligen vanligtvis mamman) är, med hänvisning till den ovan nämnda grundregeln, att barnet eller barnen för resten av sitt liv har betagits möjligheten att få sitt behov tillgodosett av en nära och god kontakt med sin mamma. En gärningsman som dessutom har visat att han kan gå så långt över gränsen för vad som kan anses acceptabelt att han uppsåtligen har tagit livet av en annan människa, som dessutom är mor till gemensamma barn, måste anses vara en person som riskerar att ta till våld igen.

 

Vid en domstolsprövning av en fråga om vårdnad måste sådana omständigheter som innebär att det finns en risk för att barnet kommer att fara illa väga tungt i den helhetsbedömning av samliga omständigheter som ska göras. Ordet risk innebär ett förhållandevis lågt ställt krav på sannolikhet för ett barn kommer att fara illa. Detta innebär sammantaget att det måste anses föreligga en påtaglig risk i sådana situationer som inte är ett sådant undantag som nämns av Barnombudsmannen. Det borde vara självklart att socialtjänsten ser till att vårdnadsfrågan prövas när en av förädrarna uppsåtligen har dödats av den andre föräldern.

 

------------------------------------------------------------------------

 

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken gäller följande:

 

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, ska rätten besluta om ändring i vårdnaden.

 

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, ska rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, ska rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

 

Står barnet under endast en förälders vårdnad, ska rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

 

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål enligt.

------------------------------------------------------------------------

Enligt 42 § socialtjänstförordningen ska socialnämnden göra framställning eller ansökan till domstolen, om nämnden får veta att någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnaden om ett barn, som till exempel att vårdnaden flyttas över från en olämplig förälder till en särskilt förordnad vårdnadshavare.

I en artikel i DN, med rubriken "Vi kan bli bättre på barn till mördade mammor", nämner Rädda Barnens psykolog Anna Norlén barnkonventionen i förbigående, till synes utan att ha någon uppfattning om vad den skulle kunna tillföra i detta sammanhang samtidigt som hon nämner att Moderaterna har motsatt sig att den inkorporeras i svensk lag. Jag har både skrivit här på bloggen tidigare varför Barnkonventionen inte är lösningen på de problem som finns inom området barns rättigheter och debatterat frågan i riksdagen.

Frågan som kan ställas i anslutning till den aktuella undersökningen är i stället varför socialtjänsten inte har gjort sitt jobb i de fall där man inte har väckt talan? Dessutom kan man fråga sig om det jag har redovisat i detta blogginlägg - när det gäller gällande rättsregler - inte är tillräckligt för att socialtjänsten hade kunna göra sitt jobb i de fall som har kritiserats?

I en på Aftonbladets debattsida i dag publicerad artikel skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) och justitierminister Beatrice Ask (M) att regeringen gav, strax före jul, Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning och i vilka situationer socialnämnden tillämpar möjligheten att väcka talan om vårdnadsöverflyttningar i samband med att det förekommer våld i familjen eller den ena vårdnadshavaren har dödat den andra. Det är mycket bra om det kan bringas någon klarhet kring detta.