Olyckan på Saltsjöbanan

Av olika skäl väckte olyckan när ett tåg på Saltsjöbanan körde in i ett bostadshus stor uppmärksamhet. Det är inte varje dag sådana olyckor inträffar.

Olyckan har aktualiserat åtminstone två frågeställningar. Den första frågeställningen är hur bebyggelse ska planeras med anledning av risken för olyckor.

Min allmänna uppfattning är att olycksrisker ofta viftas bort i samband med att detaljplaner hanteras. Den aktuella olyckan pekar nog med all önskvärd tydlighet på att även olyckor man inte tror kan inträffa faktiskt gör det från tid till annan.

Den andra frågan handlar om hanteringen om olycksorsaken. Jag blir illa berörd när jag tänker på hanteringen och de beskyllningar som riktades mot den så kallade tågstäderskan innan det fanns ett tillräckligt underlag för att uttala sig på det sätt som skedde. Tack och lov överlevde kvinnan och kunde lämna egna uppgifter om det inträffade vilket ledde till att säkerhetsbrister hos tågföretaget aktualiserades i stället. Vad hade hänt om dessa uppgifter om inte hade framkommit från olycksoffret? Det är möjligt att bristerna i säkerhetssystemet ändå hade uppmärksammats vid en senare utredning, men man kan nog utgå från att det hade skett efter lång tid och att beskyllningarna om brott hade fått fäste och kunnat leva kvar under lång tid.

Lärdomen för SL och tågföretaget måste vara att man inte kan göra tvärsäkra uttalanden om sådant man inte vet. Det är i sammanhanget klädsamt att SL:s VD nu har gått ut med en offentlig ursäkt. Ursäkten, som lämnats i ett pressmeddelande, har även riktats till den skadade kvinnans familj samt till de boende i huset som tåget körde in i. Det är dock tveksamt om detta helt kan reparera den skada som det felaktiga påståendet har skapat.

DN, SvD, Expressen, SVT