Polisens problem

Dagens Nyheter har i dag en artikel som handlar om en föreläsning som kanslichefen på Rikspolisstyrelsen har hållit för polisstudenter som precis har påbörjat sin utbildning. Av artikeln framgår journalisten som har skrivit artikeln har tagit del av en ljudinspelning av föreläsningen. Vissa av de återgivna uttalandena är avslöjande och bekräftar vad man ofta vill dementera och är samtidigt också en del av förklaringen till varför man inte kan förklara att polisen (som det står i artikeln) "lagför färre personer i dag med 20.000 medarbetare än vad vi gjorde med 17.000 medarbetare".

Polisens organisation och förhållningssätt internt har medfört att ett antal brister har framkommit genom åren. Oförmågan att samarbeta och samordna sina resurser har lett till polisiära tillkortakommanden vid åtskilliga tillfällen. Samtidigt har man inte lärt sig av misstagen utan dessa har upprepats gång efter annan. Ett första övergripande steg i rätt riktning är att polisen blir en enda myndighet, men det räcker inte. Efter att den formella ändringen såsmåningom träder i kraft måste internstrukturer som befrämjar revirstrider åtgärdas annars är risken att dessa lever kvar också efter att polisen har blivit en myndighet.

Svårigheten att skapa en läraktig organisation som är förändringsbenägen är uppenbar om man inte vill och kanske också saknar förmåga att göra någonting åt sådant som inte fungerar. Här är citatet "Hitta inte på en massa tokigheter och beskriv en organisation som inte fungerar och att cheferna är fullständigt kass. Det enda som händer då är att media tacksamt suger åt sig" särskilt intressant. Om man ska ägna sig åt någon form av argumentationsanalys så bekräftar detta uttalande att det finns en uppfattning om att organisationen inte fungerar och att cheferna är kass. Samtidigt förefaller ett sådant sakförhållande inte vara det främsta problemet utan i stället att någon talar om det.

Budskapet till polisstudenterna är också att ni ska från första stund bära ansvaret för sådant som inte fungerar och inte tala om det, framför allt inte med media. Varför är det just inom polisen man vid ett antal tillfällen har försökt efterforska vem som har lämnat uppgifter till media med stöd av meddelarfriheten? Förutom sådant som det har förekommit uppgifter om i media under senare år skulle jag för egen del kunna namnge personer som har ägnat sig åt sådant under min tid som polis. Dessa brott är dock preskriberade för länge sedan. Sådant duger naturligtvis inte för en verksamhet vars yttersta uppgift är att värna rättsstaten och att skydda enskilda människors liv och egendom i vardagen.

Det som är lite tragiskt är att den inställning som många av kanslichefens uttalanden är uttryck för i sin tur innebär att unga kreativa människor som väljer att bli poliser - och som vill bidra till utvecklingen i sitt yrke - mals ned i systemet. Det polisstudenterna indirket får höra från första början är ju att de inte ska räkna med att kunna påtala sådant som inte fungerar utan att de ska bära ansvaret för vad kanske i första hand chefer tidigare har gjort eller inte gjort. De blir mer skyldiga om de skulle påtala bristerna än om de skulle tiga och motvilligt tvingas acceptera sådant som inte är rätt eller bra. Orsakerna och vem som är skyldig till rådande förhållanden är typiskt sett ett fredat område.

Svensk polis behöver en rejäl uppryckning på ett antal olika områden. Efter alla tillförda resurser polisen har fått sedan 2006 finns mycket mer att önska.