Statligt knark är också knark (2)

I en kommentar till mitt tidigare blogginlägg med rubriken "Statligt knark är också knark" påpekas att organisationen KRIS liksom många andra missar att titta på konsekvenserna - av narkotikamissbruk - ur ett systemperspektiv.

Det påstås att: "Om man även väger in det lidande som produktion och smuggling av heroin innebär blir det lättare att se att Subutex kan vara effektivt för att minska lidandet."

Varför innebär produktion och smuggling av heroin ett särskilt lidande? Är det möjligen så att lidandet består i att den som ägnar sig åt sådant gör sig skyldig till brott och kan få lida genom att avtjäna ett straff? Dessutom visar tidigare svenska erfarenheter av legal förskrivning av narkotika att detta ökar missbrukets omfattning. En inte alltför långsökt antagande är därför att förekomsten av heroin på marknaden troligen kommer att ligga på en förhållandevis hög nivå alldeles oavsett hur mycket subutex som pumpas ut. När tröskeln för att kunna få en substutitionsbehandling dessutom sänks lär narkotikamissbrukets omfattning också öka av den anledningen. Narkotika som delas ut av det allmänna är lika mycket narkotika som när det säljs vidare av en person som står under substitutionsbehandling.

I kommentaren sägs också att: "Det bör rimligen också vara en mindre belastning för samhället om en missbrukare kan behandlas för sitt missbruk och inte dessutom sitter fast i rättsväsendet på grund av drogrelaterad brottslighet, lider av missbrukarrelaterade sjukdomar eller hinner dö på grund av överdoser eller dåligt knark."

Problemet är just att substitutionsbehandling inte är en behandling i egentlig mening utan endast handlar om att byta ut en drog mot en annan. Att hamna på ett - förhoppningsvis - narkotikafritt fängelse är en mycket bra början för att kunna påbörja ett drogfritt liv. Om missbrukaren dessutom kan få hjälp genom en behandling värd namnet finns förutsättningar att åtminstone på sikt nå ett drogfritt liv. Att färre skulle lida av missbruksrelaterade sjukdomar genom omfattande substutitionsbehandlingsprogram är inte ens sannolikt. Dessutom är landstingen på de platser där sprututbytesprogram förekommer - enligt uppgift - inte intresserade av att märka utdelade sprutor och kanyler, vilket skulle kunna ge en bild av hur många överdoser som injiceras med hjälp av sprutor och kanyler som delats ut för att "hjälpa narkotikamissbrukare".

Oförmåga att förstå konsekvenserna ur ett systemperspektiv drabbar den allra mest som inte förstår vilka beröringspunkter systemet har med verkligheten.

Kommentaren avslutas med: "Alla är överens om att vara drogfri är slutmålet, men det finns olika vägar dit. Det är dags för ett helhetstänk runt drogproblematiken som även inkluderar övriga delar av systemet."

Jag delar det som sägs i den avslutande kommentaren bortsett från att jag absolut inte anser att substutitionsbehandling på stor bredd med sänkta trösklar är en väg till slutmålet. Det är i stället en väg i rakt motsatt riktning.

Slutmålet drogfrihet nås inte genom att locka fler och fler missbrukare in i statliga kollektiv av evigt drogberoende. Hur kan någon tro att det blir lättare att sluta missbruka narkotika genom att det blir lättare att vara missbrukare? Det måste vara svårt och påfrestande att vara narkotikamissbrukare - då blir det lättare att sluta. Detta är en självklar slutsats som delas av de allra flesta missbrukare som jag har träffat i egenskap av fotpatrullerande polis på Sergels Torg och senare som domare på Stockholms tingsrätt. Det är också glädjande att många av dem som tidigare ville vara i fred från polisen och som i dag har klarat sig - kanske tack vare KRIS -tycker om de poliser som de tidigare ansåg vara besvärliga och som hade en konsekvent inställning när det det gällde missbruk av narkotika.