Vårdnadsfrågor och ixoid personlighet

Frågor om vårdnad, boende och umgänge är tyvärr (över)laddade för allt för många människor. Ofta "slåss" föräldrar om sina barn helt osansat. Hos vissa finns en stark underliggande aggressivitet mot andra, som inte sällan hänger med på ett närmast rättshaveristiskt sätt. Denna aggressivitet tar sig inte bara uttryck mot den andre föräldern utan också generellt mot personer av det motsatta könet och personer som sysslar med dessa frågor eller har åsikter i ett eller annat avseende. Sådan aggressivitet gör att man typiskt sett närmar sig en gräns där man är olämplig som förälder - dessa personer känner sig förfördelade och kan inte hantera situationen och detta tar sig uttryck i hatiska känslor som blir svåra att dölja.

Det finns exempel på domstolsavgöranden från 1950-talet då föräldrar har nekats rätt till umgänge med sina barn på grund av "ixoid personlighet". Vad menas då med "ixoid" i detta avseende? Jo, det är en personlighet där alla upplevda motgångar kletas fast oavsett om man har rätt eller fel objektivt sett. Det går inte att gå vidare och varje upplevd oförrätt måste hanteras och "rättvisa" utkrävas.

När man - som jag - har arbetat med denna typ av frågor och har sett tragiken i att i och för sig kapabla föräldrar hamnar i ett "ställningkrig" mot varandra och blir i det närmaste helt blinda för barnens egentliga behov känner man ett starkt engagemang för att försöka förmå dessa föräldrar att sansa sig och att börja resonera utifrån förnuftsmässiga utgångspunkter. Som domare lade jag ned en hel del energi på att försöka förmå föräldrar att lägga ned ställningkriget mot varandra och att sätta barnens bästa i fokus och försöka arbeta konstruktivt framåt. Nu när jag är lagstiftare inom samma område kan jag känna viss trötthet inför vissa debattörers aggressivitet och bestämda uppfattningar om hur saker och ting förhåller sig.

I detta sammanhang kan jag påpeka att jag utan någon tvekan kan säga att det förekommer otillbörlig påverkan av barn i samband med konflikter mellan föräldrar som rör barn. Detta innebär dock inte att jag skulle vara förspråkare av någon bestämd förklaringsmodell som någon form av sanning. Jag har aldrig någonsin tagit ställning för eller specifikt nämnt min uppfattning om det som kallas för PAS.

I det politikutvecklingsarbete inom Moderaterna som jag deltog i (i egenskap ordförande för delarbetsgruppen familj och arbetsliv inom ramen för lika möjligheter för kvinnor och män) tittade vi på olika frågeställningar, däribland också frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vi föreslog också ett antal olika lösningar för att förbättra möjligheterna för föräldrar att kunna samarbeta kring sina barn efter en separation. Jag ska inte återupprepa dessa förslag här.

Varför skriver jag detta? Dels för att det pågår en stundtals aggressiv debatt kring frågor om vårdnad, boende och umgänge, dels för att jag har blivit citerad av Paul Berglund, som i egenskap av företrädare för organisationen PappaBarn har skrivit skrivit en debattartikel med rubriken "Vad betyder barns bästa?" i Eskilstunakuriren i fredags. Citatet lyder på följande sätt: "Riksdagsledamoten (M), ledamot i civilutskottet och rådmannen Anti Avsan sa till mig 2010: – Det är om 20 år som vi kommer att få bekräftelse på om våra handlingar var av godo eller ondo." Jag vet inte om jag har sagt exakt så, men det är möjligt. Innebörden är i vart fall något som jag ofta brukade framhålla för tvistande föräldrar i familjemål. Nämligen att det egentligen inte spelar någon roll vad domstolen dömer till i dag eftersom den verkliga domen kommer de gemensamma barnen att avkunna - kanske om 20 år - när de själva kan bedöma om deras föräldrar faktiskt satte deras intressen före sina egna prioriteringar, sin stridslystnad och sina egna känslor.

Slutligen, när det gäller socialtjänstens insatser, så vill jag först framhålla att det finns många mycket duktiga och engagerade personer som arbetar med utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Men ... det finns också personer som har problem med den egna objektiviteten och som intar det så kallade "klientperspektivet" vilket innebär att det är viktigare att från socialtjänstens sida avgöra vem som har "rätt" eller "fel" i stället för att sätta fokus på hur föräldrarna ska kunna förmås att på bästa sätt kunna samarbeta kring sina barn i framtiden. Bristande objektivitet borde naturligtvis inte få förekomma.

Här finns länken till artikeln i Eskilstunakuriren.