lördag 18 juni 2011

Livstids fängelse bör vara normalpåföljden för mord

I Aftonbladet står det i dag en del om domen för styckmordet i Bollnäs för en tid sedan. Enligt artikelförfattaren illustrerar domen på ett utmärkt sätt två kriminalpolitiska trender de senaste åren; att straffen har blivit hårdare, men också att straffen har blivit mer nyanserade.

I artikeln sägs att Hudiksvalls tingsrätt i domen ägnar betydande utrymme åt att resonera sig fram till straffens längd. Detta sägs bero på - å ena sidan - att juristerna tagit tillbaka makten över livstidsstraffet från politikerna och - å andra sidan - att riksdagen dessbättre nyanserat lagstiftningen beträffande de hårdaste straffen. Det bör här påpekas att någon generell justering av straffstadganden som innehåller livstids fängelse inte har gjort. Det finns för övrigt ett inte helt obetydligt antal i Brottsbalken upptagna brott på vilka det kan följa fängelse på livstid.

Som bakgrund anges att den 1 oktober 1983 avtjänade 15 personer livstidsstraff. Den 1 oktober 2009 var motsvarande siffra 156 personer och detta trots att de grövsta brotten inte sägs ha ökat i antal. Sedan följer en beskrivning som i sak inte är helt korrekt.

Jag har tillsammans med min riksdags- och partikollega Andréas Norlen motionerat i den aktuella frågan. Det vi har skrivit i motionen belyser förhållandena väl. Tidigare hade juristerna i domstolarna (och i synnerhet underrätterna) "tagit makten" (eller möjligen tagit det ansvar de har en skyldighet att ta) genom att fängelse på livstid i praktiken hade blivit normalpåföljd för mord. Detta vreds tillbaka först genom Högsta domstolens dom den 30 mars 2007 och därefter sänktes dessutom strafflängderna och framförallt den avtjänade tiden i fängelse genom riksdagens beslut om en tidsbestämd påföljd på 18 år. Den lagstiftningen innebär att de allra flesta som dömts för mord kommer att sitta betydligt kortare tid i fängelse än tidigare ... och detta när synen i samhället har skärpts när det gäller våldsbrott.

I den senaste av våra motioner angående påföljden för mord skriver vi följande:

"Vad är ett människoliv värt? Den frågan har diskuterats intensivt med anledning av en dom som Högsta domstolen (HD) meddelade den 30 mars 2007. HD dömde då en man som knivmördat sin hustru till fängelse i tio år, vilket – med rådande regler för villkorlig frigivning – innebär att han släpps ut när två tredjedelar av tiden för det utmätta straffet har avtjänats, det vill säga efter knappt sju år. Åklagaren hade i målet yrkat på livstids fängelse, men HD anger i domen att livstids fängelse för mord skall förbehållas de ”allvarligaste fallen”.

HD:s dom från mars 2007 har fått snabb respons i rättspraxis. En tydlig minskning av antalet domar på livstids fängelse för mord har noterats. Även i fall då grovt våld har brukats har underrätterna valt att döma till tio års fängelse. Mest anmärkningsvärd är en dom från Göta hovrätt, gällande en person som berövat en tidigare närstående kvinna livet medelst flera tiotal knivhugg under ett utdraget och för offret ångestladdat förlopp. Även i detta fall dömdes gärningsmannen endast till tio års fängelse.

Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2009 anger brottsbalken att den som gör sig skyldig till mord ska dömas till fängelse i lägst tio år och högst 18 år eller på livstid. Straffvärdet för flertalet mord är – enligt vår uppfattning – så högt att livstids fängelse i de flesta fall framstår som det enda rimliga straffet. Om någon berövar en annan människa livet och därigenom alla hennes drömmar och möjligheter, allt hon kunde ha givit och kunde ha blivit, bör utgångspunkten vara att gärningsmannen ådöms livstids fängelse.

Det är i vissa avseenden förvånande att argumentationen i HD:s dom är så knapphändig. HD:s ordförande har uttalat att HD:s avsikt har varit att minska antalet livstidsdomar för mord. Detta ställningstagande borde rimligen ha underbyggts med fler starka argument, inte minst med anledning av hur underrättspraxis under en lång följd av år har utvecklats när det gäller påföljden för mord. HD anför i domen att påföljden för en majoritet av dem som nuförtiden döms till ansvar för mord blir livstids fängelse, medan för 15 år sedan flertalet mördare fick tidsbestämda straff. HD observerar också att regeringens nådepraxis till och med 1993 innebar att livstids fängelse omvandlades till 12–16 års fängelse, men att praxis nu ligger i intervallet 18–25 år. Några tydliga argument för HD:s ståndpunkt, utöver vissa statistiska upplysningar, är dock svåra att finna i domen.

HD:s ståndpunkt – som också återfinns i tidigare domar gällande mord – torde ha sin utgångspunkt i brottsbalkens förarbeten. I den före brottsbalken gällande strafflagen bestämdes skillnaden mellan mord och dråp av om gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. Numera dras i brottsbalken gränsen i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstår med beaktande av samtliga omständigheter. Enligt det i Straffrättskommitténs slutbetänkande framlagda förslaget till nya bestämmelser i brottsbalken skulle uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gärningen framstod som särskilt grov, och i andra fall som dråp. Den slutliga utformningen av dessa bestämmelser innebar dock en jämkning innebärande att uppsåtligt dödande normalt skulle anses som mord och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grov.

HD:s avgörande tar till synes – i och för sig med visst fog – sin utgångspunkt i Straffrättskommitténs betänkande. Slutsatsen blir då att med den slutliga utformning som brottsbalken fick med nuvarande gränsdragning mellan mord och dråp hamnar åtskilliga fall av uppsåtligt dödande inom tillämpningsområdet för 3 kap. 1 § brottsbalken, det vill säga mord, trots att Straffrättskommittén avsåg att sådana fall skulle bedömas som dråp. Strafflatituden för dråp är fängelse, lägst sex och högst tio år. Detta utgör den rimliga analysen av HD:s markering att livstids fängelse för mord skall förbehållas de ”allvarligaste fallen”.

HD:s ställningstagande och markering mot ett ökande antal underrättsdomar där påföljden för mord har bestämts till livstids fängelse har således sin förklaring. Ståndpunkten förefaller dock inte längre rimlig inte minst med tanke på hur synen på straffvärdet för mord har utvecklats i underrättspraxis under en lång följd av år. Bredden av denna rättstillämpning har naturligtvis också en koppling till den samhällsutveckling som har ägt rum och möjligen har också i någon utsträckning beaktats sådana företeelser såsom gärningar inom ramen för grov organiserad brottslighet och gärningar betecknade som hedersmord samt därutöver en ökad uppmärksamhet och med rätta strängare syn på våld mot kvinnor, barn och andra utsatta grupper. Sammantaget innebär detta att 3 kap. 1 § brottsbalken bör ändras på så sätt att det av den bestämmelsen framgår att normalstraffet för mord utgör fängelse på livstid.

Det bör dock finnas kvar en möjlighet att utdöma tidsbestämda straff för mord, men den möjligheten bör komma i fråga om det föreligger förmildrande omständigheter, trots att gärningen inte är att bedöma som dråp. Med utgångspunkt från nu gällande nådepraxis bör ett sådant tidsbestämt straff bestämmas i spannet från fängelse i 10 år till 30 år. Straffskalans övre gräns om 30 år skulle – med nu gällande regler för villkorlig frigivning; efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats – innebära att fängelsestraffet kan avtjänas under en tid upp till 20 år. Detta står i rimlig proportion till den nådepraxis HD refererade till i sin dom den 30 mars 2007, nämligen spannet 18–25 år, vilket avser avtjänad tid. En sådan ökning av straffskalans övre latitud skulle motverka de tröskeleffekter den nuvarande straffskalan innebär och också motverka den påtagliga lättnad i påföljdshänseende som reformen om ett tidsbestämt straff upp till 18 år i praktiken innebär. Den omedelbara effekten av den reformen torde innebära en påtaglig sänkning av den avtjänade tiden när det gäller morddömda."

Ett viktigt påpekande är att Högsta domstolens ställningstagande är väl förståeligt sett mot bakgrund av Brottbalkens förarbeten, men här borde det politiska ställningtagandet ha bejakat samhällsutvecklingen och rättstillämpningen. Eftersom så inte har skett är resultatet i någon mån osystematiskt i ett bredare perspektiv och till och med otidsenligt.

Vår motion avslutas med följande stycke:

"Vi anser att respekten för människovärdet är centralt i ett modernt samhälle och att detta riskerar att urholkas med alltför långtgående teoretiska resonemang som inte sätts i en bred samhällelig kontext. Det kan därför på goda grunder ifrågasättas om det är meningsfullt att gradera tillräckligt onda gär­ningar bara av den anledningen att det finns gärningar som är ännu värre. Ett människoliv är ett människoliv. Tar någon uppsåtligen en annan människas liv, och det inte föreligger omständigheter som gör att gärningen ska bedömas som dråp, bör normalstraffet vara livstids fängelse."

Dessa resonemang kan sättas i relation till de förhållandevis ostrukturerade kommentarer och synpunkter som finns i artikeln i Aftonbladet.

Här finns länken till artikeln i Aftonbladet.

2 kommentarer:

  1. Christer Karlsson3 juli 2011 16:31

    Och när kvinnor mördar män får de rabatt http://www.dagensjuridik.se/2011/07/kvinna-knivmordade-pappa-doms-till-sju-ars-fangelse.

    Länken är ett exempel, men samma sak händer gång efter gång. Kvinnan kan dessutom göra helt osannolika invändningar som ändå vinner tilltro. Varför är mäns liv mindre värt än en kvinna. Har inte vi män rätt till samma skydd från samhället som en kvinna? Har inte vi samma drömmar och ambitioner som en kvinna? Varför ska vi män behandlas som andraklassens medborgare. Vad tänker ni Moderater gör åt detta, eller tänker ni låta situationen fortsätta?

    SvaraRadera