Är den restriktiva narkotikapolitiken hotad?

För några dagar sedan presenterades en rapport (i bland annat Dagens Nyheter) som starkt ifrågasatte den restriktiva narkotikapolitiken som än så länge är huvudlinjen i bland annat Sverige. Länder som Holland och Schweiz lyftes fram som föredömen och förslag om legalisering av narkotika framfördes.

Flera kända personer står bakom den aktuella rapporten däribland Kofi Annan, före detta generalsekreterare för FN. I rapporten sägs det att trots stora ansträngningar mot droganvändning ökar narkotikabruket och därför behöver strategin läggas om. Gruppen ”Global Comission on Drug Policy” har anhängare världen över.

I Sverige uppfattas den restriktiva narkotikapolitiken som en framgångsfaktor. Det är därför det är straffbelagt att tillföra den egna kroppen narkotikaklassade preparat. Även i Sverige har dock en liberlisering delvis slagit igenom, bland annat genom att försök med sprutbytesprogram har införts och att narkotikamissbrukare ges narkotika (exempelvis metadon och subutex) som substitution för andra narkotiska preparat. Ett försök till en positiv tolkning av dessa förhållanden är att de utgör uttryck för missriktad välvilja. En annan mer realistisk tolkning är att åtgärderna bygger på okunskap och missuppfattningar och att åtgärderna är uttryck för någon form av övergripande kollektivt intresse att dölja obehagliga samhällsföreteelser genom åtgärder som hänger dimridåer framför de verkliga problemen och tragiken för de människor som har fastnat i ett missbruk som de förr eller senare helst vill ta sig ur.

Det politiska minnet är kort och effekterna av 70-talets legala förskrivning av narkotika har förbleknat. Inställningen till individerna som har fastnat i missbruk kan närmast beskrivas som flummig.

Jag kommer att återkomma till dessa frågeställningar några gånger framöver.

Här finns en länk till artikeln i Dagens Nyheter.