Kraftigt ökat bostadsbyggande

Enligt Boverket har bostadsbyggandet har ökat kraftigt det senaste året. I de tre storstäderna påbörjades fler bostäder än på 30 år, med undantag för de så kallade Odellplattorna år 2006. Boverket bedömer dock att ökningen blir betydligt svagare de närmaste åren. Totalsiffrorna ökar dock enligt Boverkets prognoser. Man påpekar samtidigt att det byggs otillräckligt i förhållande till befolkningsökningen framförallt i Storstockholm.

Byggandet av flerbostadshus visar på en stark ökning, men småhusbyggandet står stilla.
29 500 bostäder påbörjades det senaste året till och med mars. Det är 45 procent fler än ett år tidigare. Antalet påbörjade bostäder i flerbostadshus har ökat betydligt och var nära de förra toppåren 2005-2007. Både hyresrätter och bostadsrätter har ökat starkt. Däremot var antalet påbörjade småhus 40 procent färre än under toppåren.

Stockholms, Göteborgs och Malmö stad rapporterade det högsta antalet byggstarter på mer än 30 år, bortsett från år 2006 med de så kallade Odellplattorna. Byggandet av hyresrätter låg i stort sett i nivå med toppåren 2005-2007. Byggandet av bostadsrätter låg i nivå med förra toppen i Stockholm, men betydligt över i Göteborg och Malmö.

I övriga landet har byggandet av flerbostadshus ökat med 80 procent det senaste året, medan byggandet av småhus har minskat med nästan 10 procent.

Enligt Boverket avtar dock tillväxttakten i bostadsbyggandet. Boverkets prognos är att
31 000 bostäder påbörjas i år. Av dessa är 29 000 nybyggnad och 2 000 nettotillskott genom ombyggnad. År 2012 påbörjas 32 500 bostäder. Det är främst byggandet av bostadsrätter som ökar. På grund av stor inflyttning och många ungdomar som vill ut på bostadsmarknaden är dock byggandet i Storstockholm för lågt.

Här finns en länk till ett pressmeddelande från Boverket, där finns också en tabell som visar prognoser för 2011 och 2012 för olika typer av bostäder.

Almedalsseminarier

Under Almedalsveckan kommer jag att medverka i ett antal seminarier. Det första äger rum på måndag (4 juli) och har rubriken: "Lönsam energieffektivisering - myt eller möjlighet?"

Seminariet anordnas av SABO och beskrivs på följande sätt:

"Riksdagens mål om minskad energianvändning i byggnader är offensiv. År 2050 ska den ha halverats. De tekniska ambitionerna är höga och det råder ingen brist på idéer om hur det ska genomföras. Men vad får det kosta och vem ska betala? Är åtgärderna verkligen lönsamma i sig själva, så som många påstår?

En ny studie från SABO visar att frågan är komplex. Energieffektiviseringarna kommer ofta att kosta så mycket att det inte kompenseras av minskade energikostnader. Är Sveriges hyresgäster beredda att betala en högre hyra för att klara Riksdagens energimål, eller ska åtgärderna betalas med skattepengar?

Vid ett samtal mellan branschföreträdare, experter och politiker belyser SABO om det är ekonomiskt möjligt att genomföra effektiviseringar som halverar energianvändningen."

Under seminariet ska följande fråga diskuteras: "Har staten ett ansvar – finns det en samsyn?"
I den delen deltar - enligt programmet - följande personer: Åsa Romson (MP), språkrör, Ulf Perbo (KD), statsekreterare, Anti Avsan (M), bostadspolitisk talesperson, Ingela Nylund Watz (S), Riksdagens näringsutskott, ordförande i Telgebostäder.

Här finns en länk till pressmeddelandet avseende det aktuella seminariet.

Hyresavtal och besittningsskydd

Nya Wermlands-Tidningen skriver i fredags om att Karlstads Bostads AB (KBAB) sedan april 2010 tvingar nya hyresgäster som lever på socialbidrag att avstå från besittningsskyddet. Bostadsbolaget kan på det sättet vräka dem utan inblandning från hyresnämnden. Men nu ifrågasätter hyresnämnden om avtalen är giltiga.

De flesta som tvingats skriva på avtal som innebär att de avstår från besittningsskyddet är unga socialbidragstagare. Samtliga har beviljats en kommunal hyresgaranti som ger KBAB hyresinkomster i ett år, även om hyresgästen inte sköter betalningarna. Men bostadsbolaget nöjer sig inte med garantin, utan vill kunna bli av med hyresgästen med kort varsel om det blir problem. Nu vill hyresnämnden i Göteborg veta varför vissa hyresgäster ska avstå från besittningsskyddet. Bostadsbolaget har tid till den 18 juli att förklara sig.

KBAB upplyser om att man har totalt 24 kontrakt där besittningsskyddet "bortförhandlats". Plus ytterligare två där hyresnämnden har begärt in kompletterande upplysningar. Internt kallas förfarandet "garantikontrakt". Bolaget hänvisar till ett avtal man har med arbetsmarknads- och socialförvaltningens bo- och budgetenhet. Det är KBAB:s egen styrelse som godkänt att denna grupp hyresgäster ska avstå från besittningsskydd. Detta för att minska bolagets hyresförluster.

Mats Hedlund, uthyrningsansvarig hos KBAB, anser att både bolaget och hyresgästen tjänar på att en vräkning kan ske snabbt. Även när det handlar om störningar så menar KBAB att man kan agera snabbt. En av hyresgästerna som har vänt sig till hyresnämnden har fått ett muntligt besked från hyresnämnden om att hon i praktiken har kvar besittningsskyddet. Det betyder att alla andra som redan skrivit på avtalen också kan få hjälp hos hyresnämnden.
Några kommentarer till artikeln och frågan om besittningsskydd.

12 kap. jordabalken (även kallad hyreslagen) har karaktären av social skyddslagstiftning. En bostadshyresgäst har rätt till förlängning av avtalet (besittningsskydd) enligt 12 kap. 46-52 §§ hyreslagen om inte:

1. hyresavtalet avser upplåtelse av en lägenhet i andra hand till annan för självständigt brukande och hyresförhållandet upphör innan det har varat längre än två år i följd,

2. hyresavtalet i annat fall än som sägs i 1 avser ett möblerat rum eller en lägenhet för fritidsändamål och hyresförhållandet upphör innan det har varat längre än nio månader i följd,

3. lägenheten utgör en del av upplåtarens egen bostad,

4. hyresvärden säger upp hyresförhållandet att upphöra i förtid på den grunden att hyresrätten är förverkad och annat inte följer av 47 §, eller

5. annat följer av en sådan överenskommelse som avses i 45 a §.

Bestämmelsen i första stycket 1 gäller inte om upplåtaren har hyrt lägenheten tillsammans med minst två lägenheter till för att hyra ut dem i andra hand.

Enligt 12 kap. 45a § jordabalken gäller följande: Om hyresvärden och hyresgästen i en särskilt upprättad handling har kommit överens om att hyresrätten inte ska vara förenad med rätt till förlängning, gäller överenskommelsen om den har godkänts av hyresnämnden. I vissa fall gäller överenskommelsen även utan sådant godkännande. Jag tänker dock inte gå in på alla detaljregler här utan nöjer mig med att konstatera att hyresnämnden i Göteborg tidigare har godkänt ett antal sådana avtal om avstående av besittningsskyddet som KBAB har ingått med hyresgäster.

Det finns anledning att återkomma när hyresnämnden har prövat frågan om det nu aktuella hyresavtalet.

Här finns en länk till artikeln.

Buller ...

Trafikbuller och andra typer av buller är sådant som alla bostadsbyggare måste förhålla sig till. Att bullerexponering typiskt sett är skadligt för hälsan tvivlar nog inte många på längre. Forskning har också visat att människor påverkas negativt även om man själv upplever att man har vant sig vid det buller man utsätts för.

Boverket har gjort en genomgång av drygt 130 000 lägenheter i flerbostadshus, byggda under perioden 1998-2008, för att kontrollera i vilken omfattning bostäderna utsätts för trafikbuller.

Det finns flest bullerexponerade bostäder i Stockholm, Göteborg och Malmö, men dålig ljudmiljö är inte enbart ett storstadsfenomen. I storstäderna hanterar man bullerfrågan lika bra som i övriga landet. Resultatet visar enligt Boverket att situationen i trafiknära lägen inte är så illa som många befarat.

Boverkets allmänna råd ”2008:1 Buller i planeringen” är beskrivande med exempel på hur byggande i bullerexponerade områden kan ske, bland annat genom att kompensatoriska åtgärder vidtas och att tysta sidor skapas. Undersökningen visade att flertalet av de undersökta lägenheterna hade en tystare sida.

Vad som är positivt är att Boverket framhåller att man tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen och Trafikverket har påbörjat ett arbete med att utveckla en samsyn mellan myndigheterna i frågor som rör samhällsbuller. Här kan nämnas att det i olika sammanhang har framkommit att det som anses utgöra ”industribuller” hanteras på annat sätt än trafikbuller och att förekomsten av sådant ”industribuller” kan utgöra ett stort problem vid bostadsbyggande eftersom bullerkällan sätter nivån för vad som kan tolereras och inte bullret i sig.

Här finns en länk till Boverkets hemsida där den rapporten ”Trafikbuller och nybyggda bostäder” presenteras.

Här kan rapporten laddas ned.

"Utan att fråga"

"Utan att fråga" är en låt som framfördes av "Kenta" Gustafsson, känd från filmen "Dom kallar oss mods". Den andra huvudpersonen från filmen var "Stoffe" Svensson. Det lite udda i sammanhanget är att "Kenta" var med i melodifestivalen 1980 med den aktuella låten och kom på sjätte plats.

När jag hör låten reflekterar jag över att det är som Håkan Juholt i partiledardebatten fast tvärt om. Trots att man frågar Håkan Juholt finns inte en chans att få ett svar.

En passus i låttexten lyder på följande sätt:

"Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar ... Utan att fråga dröjer sej ovissheten kvar ... Men är drömmen kanske för stor ... När man söker efter det man inte vet ... Kanske gör man ett fel när man tror ... Att man kan få ha sin egen verklighet"

En bra beskrivning av var Socialdemokratin befinner sig i dag.

Det går bra för fastighetsbranschen

Fastighetsägarna skriver i dag på sin hemsida att det går bra för den kommersiella fastighetssektorn, som har stärkts i takt med återhämtningen i svensk ekonomi. 85 procent av landets fastighetsägare räknar med fortsatt god lönsamhet vilket framgår av Fastighetsägarnas Sverigebarometer.

Här finns länken till Fastighetsägarnas hemsida och där kan rapporten Sverigebarometern laddas ned.

I morgon: Seminarium om kommunala bostadsbolag

I morgon mellan klockan 11.45 och 13.00 på NAI Svefas huvudkontor på Drottninggatan 78 (2 tr) kan man komma och lyssna på mig och Sophia Mattson Linnala från SABO under rubriken "Systemskifte för de kommunala bostadsbolagen".

Seminariet beskrivs på följande sätt:

"Från och med den 1 januari 2011 infördes en ny lag som innebär nya villkor för allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag. Hur ska de kommunala bostadsföretagen förändra sin verksamhet för att uppfylla kravet att driva sin verksamhet efter affärsmässiga principer? Och hur kommer förändringarna att påverka villkoren för de privata fastighetsägarna och bostadsmarknaden?

Sophia Mattson Linnala, Chef för Ekonomi och Finans SABO, och Anti Avsan, moderat ledamot i civilutskottet, beskriver den nya lagen, dess konsekvenser och diskuterar ett antal angelägna frågeställningar:

-Affärsmässighet i allmännyttan - vad innebär det?

-Kan man kombinera aktivt samhällsansvar med både god företagssed och ett affärsmässigt perspektiv?

-Hur formulerar man ett marknadsmässigt avkastningskrav?

-Hur jämför man bolag med varandra när man använder olika redovisningsprinciper?

-Vad innebär den nya lagen för finansieringen av allmännyttiga bostadsbolag?

Den nya lagen infördes den 1 januari 2011. Samtidigt infördes nya regler för hyressättningen. Syftet med den nya lagen och förändringen är att skapa likvärdiga förutsättningar för kommunala bostadsaktiebolag och privata hyresvärdar och därigenom ge förutsättningar för en bättre fungerande bostadshyresmarknad, ett större intresse för att investera i och förvalta hyresrätter och på sikt ett förbättrat utbud av hyresbostäder. Syftet är även ökad överensstämmelse med EU-rättens konkurrensregler och statsstödsreglerna."

Livstids fängelse bör vara normalpåföljden för mord

I Aftonbladet står det i dag en del om domen för styckmordet i Bollnäs för en tid sedan. Enligt artikelförfattaren illustrerar domen på ett utmärkt sätt två kriminalpolitiska trender de senaste åren; att straffen har blivit hårdare, men också att straffen har blivit mer nyanserade.

I artikeln sägs att Hudiksvalls tingsrätt i domen ägnar betydande utrymme åt att resonera sig fram till straffens längd. Detta sägs bero på - å ena sidan - att juristerna tagit tillbaka makten över livstidsstraffet från politikerna och - å andra sidan - att riksdagen dessbättre nyanserat lagstiftningen beträffande de hårdaste straffen. Det bör här påpekas att någon generell justering av straffstadganden som innehåller livstids fängelse inte har gjort. Det finns för övrigt ett inte helt obetydligt antal i Brottsbalken upptagna brott på vilka det kan följa fängelse på livstid.

Som bakgrund anges att den 1 oktober 1983 avtjänade 15 personer livstidsstraff. Den 1 oktober 2009 var motsvarande siffra 156 personer och detta trots att de grövsta brotten inte sägs ha ökat i antal. Sedan följer en beskrivning som i sak inte är helt korrekt.

Jag har tillsammans med min riksdags- och partikollega Andréas Norlen motionerat i den aktuella frågan. Det vi har skrivit i motionen belyser förhållandena väl. Tidigare hade juristerna i domstolarna (och i synnerhet underrätterna) "tagit makten" (eller möjligen tagit det ansvar de har en skyldighet att ta) genom att fängelse på livstid i praktiken hade blivit normalpåföljd för mord. Detta vreds tillbaka först genom Högsta domstolens dom den 30 mars 2007 och därefter sänktes dessutom strafflängderna och framförallt den avtjänade tiden i fängelse genom riksdagens beslut om en tidsbestämd påföljd på 18 år. Den lagstiftningen innebär att de allra flesta som dömts för mord kommer att sitta betydligt kortare tid i fängelse än tidigare ... och detta när synen i samhället har skärpts när det gäller våldsbrott.

I den senaste av våra motioner angående påföljden för mord skriver vi följande:

"Vad är ett människoliv värt? Den frågan har diskuterats intensivt med anledning av en dom som Högsta domstolen (HD) meddelade den 30 mars 2007. HD dömde då en man som knivmördat sin hustru till fängelse i tio år, vilket – med rådande regler för villkorlig frigivning – innebär att han släpps ut när två tredjedelar av tiden för det utmätta straffet har avtjänats, det vill säga efter knappt sju år. Åklagaren hade i målet yrkat på livstids fängelse, men HD anger i domen att livstids fängelse för mord skall förbehållas de ”allvarligaste fallen”.

HD:s dom från mars 2007 har fått snabb respons i rättspraxis. En tydlig minskning av antalet domar på livstids fängelse för mord har noterats. Även i fall då grovt våld har brukats har underrätterna valt att döma till tio års fängelse. Mest anmärkningsvärd är en dom från Göta hovrätt, gällande en person som berövat en tidigare närstående kvinna livet medelst flera tiotal knivhugg under ett utdraget och för offret ångestladdat förlopp. Även i detta fall dömdes gärningsmannen endast till tio års fängelse.

Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2009 anger brottsbalken att den som gör sig skyldig till mord ska dömas till fängelse i lägst tio år och högst 18 år eller på livstid. Straffvärdet för flertalet mord är – enligt vår uppfattning – så högt att livstids fängelse i de flesta fall framstår som det enda rimliga straffet. Om någon berövar en annan människa livet och därigenom alla hennes drömmar och möjligheter, allt hon kunde ha givit och kunde ha blivit, bör utgångspunkten vara att gärningsmannen ådöms livstids fängelse.

Det är i vissa avseenden förvånande att argumentationen i HD:s dom är så knapphändig. HD:s ordförande har uttalat att HD:s avsikt har varit att minska antalet livstidsdomar för mord. Detta ställningstagande borde rimligen ha underbyggts med fler starka argument, inte minst med anledning av hur underrättspraxis under en lång följd av år har utvecklats när det gäller påföljden för mord. HD anför i domen att påföljden för en majoritet av dem som nuförtiden döms till ansvar för mord blir livstids fängelse, medan för 15 år sedan flertalet mördare fick tidsbestämda straff. HD observerar också att regeringens nådepraxis till och med 1993 innebar att livstids fängelse omvandlades till 12–16 års fängelse, men att praxis nu ligger i intervallet 18–25 år. Några tydliga argument för HD:s ståndpunkt, utöver vissa statistiska upplysningar, är dock svåra att finna i domen.

HD:s ståndpunkt – som också återfinns i tidigare domar gällande mord – torde ha sin utgångspunkt i brottsbalkens förarbeten. I den före brottsbalken gällande strafflagen bestämdes skillnaden mellan mord och dråp av om gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. Numera dras i brottsbalken gränsen i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstår med beaktande av samtliga omständigheter. Enligt det i Straffrättskommitténs slutbetänkande framlagda förslaget till nya bestämmelser i brottsbalken skulle uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gärningen framstod som särskilt grov, och i andra fall som dråp. Den slutliga utformningen av dessa bestämmelser innebar dock en jämkning innebärande att uppsåtligt dödande normalt skulle anses som mord och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grov.

HD:s avgörande tar till synes – i och för sig med visst fog – sin utgångspunkt i Straffrättskommitténs betänkande. Slutsatsen blir då att med den slutliga utformning som brottsbalken fick med nuvarande gränsdragning mellan mord och dråp hamnar åtskilliga fall av uppsåtligt dödande inom tillämpningsområdet för 3 kap. 1 § brottsbalken, det vill säga mord, trots att Straffrättskommittén avsåg att sådana fall skulle bedömas som dråp. Strafflatituden för dråp är fängelse, lägst sex och högst tio år. Detta utgör den rimliga analysen av HD:s markering att livstids fängelse för mord skall förbehållas de ”allvarligaste fallen”.

HD:s ställningstagande och markering mot ett ökande antal underrättsdomar där påföljden för mord har bestämts till livstids fängelse har således sin förklaring. Ståndpunkten förefaller dock inte längre rimlig inte minst med tanke på hur synen på straffvärdet för mord har utvecklats i underrättspraxis under en lång följd av år. Bredden av denna rättstillämpning har naturligtvis också en koppling till den samhällsutveckling som har ägt rum och möjligen har också i någon utsträckning beaktats sådana företeelser såsom gärningar inom ramen för grov organiserad brottslighet och gärningar betecknade som hedersmord samt därutöver en ökad uppmärksamhet och med rätta strängare syn på våld mot kvinnor, barn och andra utsatta grupper. Sammantaget innebär detta att 3 kap. 1 § brottsbalken bör ändras på så sätt att det av den bestämmelsen framgår att normalstraffet för mord utgör fängelse på livstid.

Det bör dock finnas kvar en möjlighet att utdöma tidsbestämda straff för mord, men den möjligheten bör komma i fråga om det föreligger förmildrande omständigheter, trots att gärningen inte är att bedöma som dråp. Med utgångspunkt från nu gällande nådepraxis bör ett sådant tidsbestämt straff bestämmas i spannet från fängelse i 10 år till 30 år. Straffskalans övre gräns om 30 år skulle – med nu gällande regler för villkorlig frigivning; efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats – innebära att fängelsestraffet kan avtjänas under en tid upp till 20 år. Detta står i rimlig proportion till den nådepraxis HD refererade till i sin dom den 30 mars 2007, nämligen spannet 18–25 år, vilket avser avtjänad tid. En sådan ökning av straffskalans övre latitud skulle motverka de tröskeleffekter den nuvarande straffskalan innebär och också motverka den påtagliga lättnad i påföljdshänseende som reformen om ett tidsbestämt straff upp till 18 år i praktiken innebär. Den omedelbara effekten av den reformen torde innebära en påtaglig sänkning av den avtjänade tiden när det gäller morddömda."

Ett viktigt påpekande är att Högsta domstolens ställningstagande är väl förståeligt sett mot bakgrund av Brottbalkens förarbeten, men här borde det politiska ställningtagandet ha bejakat samhällsutvecklingen och rättstillämpningen. Eftersom så inte har skett är resultatet i någon mån osystematiskt i ett bredare perspektiv och till och med otidsenligt.

Vår motion avslutas med följande stycke:

"Vi anser att respekten för människovärdet är centralt i ett modernt samhälle och att detta riskerar att urholkas med alltför långtgående teoretiska resonemang som inte sätts i en bred samhällelig kontext. Det kan därför på goda grunder ifrågasättas om det är meningsfullt att gradera tillräckligt onda gär­ningar bara av den anledningen att det finns gärningar som är ännu värre. Ett människoliv är ett människoliv. Tar någon uppsåtligen en annan människas liv, och det inte föreligger omständigheter som gör att gärningen ska bedömas som dråp, bör normalstraffet vara livstids fängelse."

Dessa resonemang kan sättas i relation till de förhållandevis ostrukturerade kommentarer och synpunkter som finns i artikeln i Aftonbladet.

Här finns länken till artikeln i Aftonbladet.

Socialdemokratisk idétorka?

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin är kanske inte den politiker som i första hand är känd för briljanta politiska förslag. Man kan från 2010-års valrörerelse erinra sig det tunga förslaget om "könsneutrala toaletter" som - med illa dold ironi - knappast kan anses ha varit svaret på en av politikens största utmaningar. Till detta ska läggas förslaget om "butler" och tankarna om att stressade barnfamiljer skulle bära sin smutstvätt till tunnelbanan.

Nu när Socialdemokraternas partisekreterare åter äntrar den politiska scenen i en vad hon uppenbarligen anser vara en viktig fråga handlar det om att ingripa från statens sida mot att IOK har sålt TV-rättigheterna att sända OS 2014 och 2016 till fel TV-kanal (eller närmare bestämt MTG som äger Viasat).

Jag kan för egen del förstå att människor kan tycka att det är tråkigt att SVT inte får möjligheter att sända OS men samtidigt undrar man vad Carin Jämtin menar med att man skulle vara ”Beredda att titta på lagstiftningen”. Vad är avsikten med detta? Är det möjligen så att andra medieaktörer än SVT ska förbjudas att sända OS i Sverige? ... och detta trots att man förvärvat sändningsrättigheterna från IOK?

Aftonbladet, Expressen, SVT och ett antal andra skriver om detta.

Dagens partiledardebatt

I dagens partiledardebatt debuterade Håkan Juholt (S) och Gustav Fridolin (MP). När det gäller de olika debattörerna väljer jag att upphålla mig vid en av dem; nämligen Håkan Juholt. I sitt anförande tog han upp frågan om social förnyelse genom att renovera miljonprogrammen och nämnde också gemensamma investeringar för att bygga bostäder och kollektivtrafik.

När det gäller miljonprogramsområdenas renoveringsbehov har Socialdemokraterna tidigare presenterat ett förslag om riktade subventioner för detta ändamål. Att Håkan Juholts opreciserade uttalande skulle handla om någonting annat är svårt att tro. När det sedan gäller uttrycket "gemensamma investeringar" finns det i denna del återigen anledning att befara att det som åsyftas är någon form av statligt ingripande. Även det senare uttalandet är helt opreciserat vilket innebär att det bara går att försöka gissa sig till vad syftet är.

Slutligen när Håkan Juholt talar om att "man ska satsa på högre lön i stället för skattesänkningar" börjar man verkligen undra om han vet vad han säger. Om politikerna ska bestämma lönenivåerna innebär det att vi kommer att lämna den svenska modellen på arbetsmarknaden. Därutöver bör man ställa sig frågan hur lönerna annars skulle kunna bestämmas för dem som är anställda i den privata sektorn? Under alla förhållanden innebär jobbskatteavdragen mer pengar i plånboken jämfört med höjd lön, eftersom det ska betalas skatt på lönen. Med de genomförda jobbskatteavdragen handlar det i många fall om mer än en månadslön per år.

Bostadsbyggandet i Stockholms län

I Dagens Nyheters papperstidning i dag finns en artikel som behandlar länsstyrelsens årliga rapport om bostadsbyggandet i länet. Länsstyrelsen gör bedömningen att det måste byggas dubbelt så många bostäder per år i Stockholms län jämfört med hur det har sett ut under en lång följd av år. Det handlar om 20 000 bostäder om året. Det är vad som enligt länsstyrelsen krävs för att bostadsbristen inte ska förvärras.

Intressant är - om man studerar det säkert inte alltför vetenskapligt utformade diagrammet som illustrerar artikeln - att 2008 verkar vara det år som flest bostäder färdigställdes i Stockholms län sedan 1975.

Intressant i sammanhanget är också att alla kommuner i länet uppger att de har bostadsbrist utom Huddinge, Nynäshamn, Salem och Sollentuna. Detta innbär dock inte att vi ska sänka ambitionen att få fram fler bostäder i Huddinge.

I dag har det, i samband med kommunfullmäktiges behandling av ärendet "mål & budget", ägt rum - en nästan sedvanlig - bostadspolitisk debatt i kommunfullmäktige i Huddinge. Där ifrågasattes majoritetens ambitioner i vanlig ordning. Jag vill dock framhålla att kommunfullmäktige i kväll fattade beslut om att prioritera byggandet av studentbostäder och bostäder som kan efterfrågas av ungdomar.

Brist på bostäder

Beverket redogör i ett pressmeddelande i dag för att det råder brist på bostäder i fler kommuner. Uppgifterna i pressmeddelandet är hämtade från Boverkets årliga kartläggning av läget på bostadsmarknaden som bygger på en enkät till landets kommuner.

Inledningsvis framhåller man från Boverket att fler kommuner har brist på bostäder och att cirka 60 procent bor i kommuner med bostadsbrist. Antalet lediga lägenheter i allmännyttan minskar samtidigt. Endast sju procent bor i kommuner med överskott på bostäder.

Enligt undersökningen finns det cirka 7 900 lediga allmännyttiga lägenheter, vilket motsvarar cirka 1 procent av allmännyttans lägenhetsbestånd. De grupper som har svårt att få bostad är bland andra unga, äldre och stora barnfamiljer.

Beträffande frågan om vilka grupper av människor som har svårt att få bostäder kan jag konstatera att det är samma grupper som tidigare. Det är naturligtvis - precis som jag har påpekat många gånger tidigare - angeläget att bostadskonsumenternas behov av bostäder kan tillgodoses på ett bättre sätt än vad som nu är fallet. Man måste kunna flytta till både arbete och studier. Förutsättningarna för att detta ska kunna ske har förbättrats efter alla bostadspolitiska reformer sedan valet 2006. Att vi nu ser att bristen på bostäder - trots detta - ökar är naturligtvis inte tillfredsställande och får inte leda till statliga inhopp som så många gånger tidigare.

När det gäller den delen av pressmeddelandet som handlar om ombildning till bostadsrätter har jag inte anledning att konstatera annat än att dessa bostäder finns kvar, men i annan juridisk form. Problemet är därför inte ombildningarna som sådana utan bristen på ett tillräckligt stort tillskott av nya bostäder. När det gäller möjligheterna att faktiskt kunna upprätthålla önskad flexibilitet på arbetsmarknaden finns det därför skäl att även särskilt påpeka hyresrättens betydelse i sammanhanget.

Här finns länken till Boverkets pressmeddelande.

Södertörns brandförsvarsförbund - en modern räddningstjänstorganisation

Utö "brandbod" är brandstationen på ön. Där finns Utö brandvärn som är en del av Södertörns brandförsvarsförbunds räddningstjänstorganisation. Uanför "boden" står en brandbil uppställd.

I fredags var jag på Utö med Södertörns Brandförsvarsförbund. På programmet stod förevisning av förbundets sörsta fartyg (Mareld af Södertörn) samt en av förbundets RIB-båtar, studiebesök hos Utö brandvärn och direktionssammanträde. Efter sammanträdet en orientering om Utös historia och gruvdriften som tidigare fanns på ön.

Från årsskiftet har det skett en viss omsättning i förbundsdirektionen. Det fanns därför skäl att förevisa Mareld af Södertörn, brandförsvarsförbundets största fartyg. Ett fartyg med katamaranskrov och bogramp som gör det möjligt att köra ombord förbundets brandbandvagn som kan användas för brandbekämpning på skärgårdsöar.

Mareld af Södertörn med en mindre räddningstjänstenhet (en brandbil, så kallad 3:a) lastad på däck.

Före andra räddningstjänstorganisationer började Södertörns brandförsvarsförbund, efter en djupgående analys av förreliggande olcycksstatistik, att använda sig av så kallade dagtidsstyrkor. Detta var uttryck för en differentierng av bemanningen över dygnet med hänsyn till när flest olyckor inträffar. Bemanningen av dagtidsstyrkorna har delvis utgjorts av mindre flexibla enheter med tre brandmän som har kunnat utföra många räddningstjänstuppdrag. Vid samtal med brandmän som jobbar i sådana mindre enheter har dessa påpekat att det är möjligt att göra väldigt mycket utan en styrkeledare (som på vissa håll kallas brandmästare) och att detta är positivt genom att man får större personligt ansvar. Detta måste naturligtvis vara utvecklande för de enskilda brandmännen (min anmärkning).

Bilen på Mareld af Södertörns däck är den första av flera mindre brandfordon som bygger på många års erfarenheter av mindre enheter. Det som är särskilt intressant är att man i dessa fordon ska arbeta med en skum/vatten-blandning som är sju gånger effektivare än vanligt släckvatten. 1 kubikmeter skum/vatten-blandning ger således samma släckeffekt som sju kubikmeter vatten. I brandbilen finns plats för sex personer trots att bilen är av mindre format vilket innbär att den har bättre framkomlighet - jämfört med traditionella brandfordon - i många bostadsområden.

För egen del är jag väl bekant med Utö både från militära sammanhang under grundutbildningen på dåvarande Kustjägarskolan och senare krigsförbandsövningar med gamla 1:a Kustjägarkompaniet och - inte minst - många somrar med båten liggande för ankar på Drumbudden och dagarna tillbringade på Stora sand. I mitten på 90-talet kunde man vara helt ensam på en lång fantastisk sandstrand med kristallklart vatten så sent som vi halv tiotiden på förmiddagen. Sådant påminns man om under vackra sommardagar.

Nej - Jaha, Joho, Juholt

Bedrövligt är det att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt framstår som en person som vill verka bestämd och tvärsäker, men i själva verket med all sannolikhet inte är det. Snabba bestämda ställningstaganden utan eftertanke leder inte till ökad respekt utan till att människors eventuella tilltro urholkas.

Nu kan det tyckas att det inte spelar någon roll att Håkan Juholt vinglar fram på den politiska arenan om man är Moderat ... men så enkelt är det inte ... man vill ju känna stolthet över svensk utrikespolitik oavsett om man är politiker, en vanlig svensk medborgare eller anställd i Försvarsmakten och därigenom ianspråktagen i någon av de internationella insatser som Sverige medverkar i.

Det finns en god tradition med breda politiska lösningar i utrikespolitiken. Här har den tidigare utrikesministern Jan Eliasson (S) också framfört kritik. Sverige bör ställa upp i internationella insatser som är FN-sanktionerade utan att ställa upp märkliga förbehåll.

Ett antal Socialdemokrater höjde snabbt sina stämmor för att Sverige skulle agera beträffande händelserna i Libyen. Det började med ja, sedan kom förbehållen som dikterade Sveriges självbegränsade insatsförmåga och sedan ett nej. Som av Peter Hultquist (S) motiverades med att det var "en stark poäng att kunna avsluta något". JAS-planen skulle hem från Libyeninsatsen. Vad poängen med detta skulle vara kan man i bästa fall försöka gissa sig till.

Efter ett påtagligt vinglande föreslogs därefter, den 18 maj, en förlängning med en marin insats. Detta var en ny ståndpunkt. Därefter öppnade Urban Ahlin (S) för att förlänga flyginsatsen samtidigt som andra Socialdemokratiska stämmor sade sig vara emot "en passiv förlängning". Vadå "passiv" förlängning? Uttalanden av detta slag har närmast karaktären av att någon som inte har tänkt färdigt pratar i halva meningar.

Häromdagen sade Håkan Juholt något i det närmaste obegripligt i en intervju om att när han "står fast" förstår andra att han "står fast" (trots att han i själva verket har vinglat). Den argumentationsanalytiska slutsatsen av detta måste bli att Håkan Juholt menar att det var riktigt att stå fast vid något ogenomtänkt och när hans omgivning ifrågasatte detta ändrade (S) ståndpunkt därför att det som tidigare var fel i själva verket var rätt.

Härefter fick Håkan Juholt frågan om varför hans egna partikamrater säger att de inte förstår honom. Håkan Juholts svar blev att han har svårt att dra några slutsatser av att hans egna partikamrater inte förstår vad han säger.

Slutligen ska jag också nämna att Juholt konfronterades med tidigare intern (S) kritik av innebörden att han har ansetts vara "för yvig och ostrukturerad". Just detta föranledde inte någon närmare kommentar från Juholt men däremot ett påpekande om att han "omger sig med goda rådgivare". Var finns dessa rådgivare och - framförallt - var fanns rådgivarna under detta makalösa vinglande och i samband med alla konstiga uttalanden?

Håkan Juholt är - i skarp kontrast mot många andra Socialdemokrater före honom - skadlig för Sveriges anseende i världen.

Svenska Dagbladet har en bra ledarartikel om detta i dag med rubriken "Plastikoperation värdig en Berlusconi". Även Dagens Nyheter har i en ledare med rubriken "Juholt slår till igen" skrivit om detta.

Frågan om neutralitet mellan boendeformerna

I senaste numret av tidningen Bofast finns en artikel intagen med rubriken "Ingen skattereform i sikte". Utgångspunkten är att den som bor i hyresrätt är ekonomiskt missgynnad i förhållande till den som äger sin bostad eller bor i en bostadsrätt. Det är parterna på hyresbostadsmarknaden (Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna) som har drivit på gemensamt i denna fråga.

Man menar att "snedsitsarna" skulle kunna rättas till genom i huvudsak tre olika åtgärder. Dessa åtgärder är följande:

• En låg moms läggs på bostadshyror
• Slopad fastighetsskatt för hyresrätter
• Skattefria avsättningar till underhållsfonder.

Ulf Perbo, som är statssekreterare hos Stefan Attefall, ska enligt artikeln tidigare på Sabos kongress i Uddevalla i april i år ha sagt att man på finansdepartementet anser att det råder symmetri mellan upplåtelseformerna. Tvärtemot vad parterna på hyresbostadsmarknaden hävdar.

Daniel Liljeberg, som är politiskt sakkunnig hos Stefan Attefall, har för Bofast förtydligat resonemanget enligt följande:

"– Det råder ur ett skattemässigt perspektiv symmetri. Så är det. Hyresrätten beskattas som en näringsverksamhet, vilket betyder att alla kostnader som en fastighetsägare har ställs mot resultatet och minskar bolagsskatten med motsvarande summa.

–Och en privatperson har avdragsrätt för sina räntekostnader. Så där råder skattetekniskt en symmetri."

Här finns det skäl att göra några reflexioner. Jag håller mig i detta inlägg till frågan om eventuella skillnader när det gäller beskattning när man jämför hyresrätter med bostadsrätter och villor. Vilken slutsats man kommer till i detta avseende är naturligtvis delvis beroende av hur jämförelsen görs och vad som beaktas i sammanhanget. Under alla förhållanden kan man utgå från att det är en stor utmaning eller till och med en i det närmaste omöjlig uppgift att skapa förutsättningar som innebär att ingen kategori av boende känner sig missgynnade i just sin boendeform.

Det bör också påpekas att valmöjligheten mellan olika boendeformer innebär att människor har att ta ställning vad man anser vara fördelar respektive nackdelar med de alternativ man väljer mellan. Om man anser att det förhåller sig så att hyresrätten är skattemässigt missgynnad är nästa fråga om detta förhållande i så fall är så påtagligt att det går att påvisa att människor av detta skäl väljer bort hyresrätten som boendeform. Efterfrågan på hyresrätter antyder ändå att människor inte väljer bort hyresrätten som på grund av en påstådd obalans i beskattningen.

Att enbart ta sin utgångspunkt i den boendes situation utan att beakta skillnaderna mellan att inneha en nyttjanderätt jämfört med att äga någonting - avsett om det handlar om fysiska eller juridiska personer - låter sig inte utan vidare göras. Det är skillnad vad dessa kategorier av boende rättsligt sett har rådighet över.

Här finns en länk till artikeln.

Är den restriktiva narkotikapolitiken hotad?

För några dagar sedan presenterades en rapport (i bland annat Dagens Nyheter) som starkt ifrågasatte den restriktiva narkotikapolitiken som än så länge är huvudlinjen i bland annat Sverige. Länder som Holland och Schweiz lyftes fram som föredömen och förslag om legalisering av narkotika framfördes.

Flera kända personer står bakom den aktuella rapporten däribland Kofi Annan, före detta generalsekreterare för FN. I rapporten sägs det att trots stora ansträngningar mot droganvändning ökar narkotikabruket och därför behöver strategin läggas om. Gruppen ”Global Comission on Drug Policy” har anhängare världen över.

I Sverige uppfattas den restriktiva narkotikapolitiken som en framgångsfaktor. Det är därför det är straffbelagt att tillföra den egna kroppen narkotikaklassade preparat. Även i Sverige har dock en liberlisering delvis slagit igenom, bland annat genom att försök med sprutbytesprogram har införts och att narkotikamissbrukare ges narkotika (exempelvis metadon och subutex) som substitution för andra narkotiska preparat. Ett försök till en positiv tolkning av dessa förhållanden är att de utgör uttryck för missriktad välvilja. En annan mer realistisk tolkning är att åtgärderna bygger på okunskap och missuppfattningar och att åtgärderna är uttryck för någon form av övergripande kollektivt intresse att dölja obehagliga samhällsföreteelser genom åtgärder som hänger dimridåer framför de verkliga problemen och tragiken för de människor som har fastnat i ett missbruk som de förr eller senare helst vill ta sig ur.

Det politiska minnet är kort och effekterna av 70-talets legala förskrivning av narkotika har förbleknat. Inställningen till individerna som har fastnat i missbruk kan närmast beskrivas som flummig.

Jag kommer att återkomma till dessa frågeställningar några gånger framöver.

Här finns en länk till artikeln i Dagens Nyheter.

Vårdnadsfrågor och ixoid personlighet

Frågor om vårdnad, boende och umgänge är tyvärr (över)laddade för allt för många människor. Ofta "slåss" föräldrar om sina barn helt osansat. Hos vissa finns en stark underliggande aggressivitet mot andra, som inte sällan hänger med på ett närmast rättshaveristiskt sätt. Denna aggressivitet tar sig inte bara uttryck mot den andre föräldern utan också generellt mot personer av det motsatta könet och personer som sysslar med dessa frågor eller har åsikter i ett eller annat avseende. Sådan aggressivitet gör att man typiskt sett närmar sig en gräns där man är olämplig som förälder - dessa personer känner sig förfördelade och kan inte hantera situationen och detta tar sig uttryck i hatiska känslor som blir svåra att dölja.

Det finns exempel på domstolsavgöranden från 1950-talet då föräldrar har nekats rätt till umgänge med sina barn på grund av "ixoid personlighet". Vad menas då med "ixoid" i detta avseende? Jo, det är en personlighet där alla upplevda motgångar kletas fast oavsett om man har rätt eller fel objektivt sett. Det går inte att gå vidare och varje upplevd oförrätt måste hanteras och "rättvisa" utkrävas.

När man - som jag - har arbetat med denna typ av frågor och har sett tragiken i att i och för sig kapabla föräldrar hamnar i ett "ställningkrig" mot varandra och blir i det närmaste helt blinda för barnens egentliga behov känner man ett starkt engagemang för att försöka förmå dessa föräldrar att sansa sig och att börja resonera utifrån förnuftsmässiga utgångspunkter. Som domare lade jag ned en hel del energi på att försöka förmå föräldrar att lägga ned ställningkriget mot varandra och att sätta barnens bästa i fokus och försöka arbeta konstruktivt framåt. Nu när jag är lagstiftare inom samma område kan jag känna viss trötthet inför vissa debattörers aggressivitet och bestämda uppfattningar om hur saker och ting förhåller sig.

I detta sammanhang kan jag påpeka att jag utan någon tvekan kan säga att det förekommer otillbörlig påverkan av barn i samband med konflikter mellan föräldrar som rör barn. Detta innebär dock inte att jag skulle vara förspråkare av någon bestämd förklaringsmodell som någon form av sanning. Jag har aldrig någonsin tagit ställning för eller specifikt nämnt min uppfattning om det som kallas för PAS.

I det politikutvecklingsarbete inom Moderaterna som jag deltog i (i egenskap ordförande för delarbetsgruppen familj och arbetsliv inom ramen för lika möjligheter för kvinnor och män) tittade vi på olika frågeställningar, däribland också frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vi föreslog också ett antal olika lösningar för att förbättra möjligheterna för föräldrar att kunna samarbeta kring sina barn efter en separation. Jag ska inte återupprepa dessa förslag här.

Varför skriver jag detta? Dels för att det pågår en stundtals aggressiv debatt kring frågor om vårdnad, boende och umgänge, dels för att jag har blivit citerad av Paul Berglund, som i egenskap av företrädare för organisationen PappaBarn har skrivit skrivit en debattartikel med rubriken "Vad betyder barns bästa?" i Eskilstunakuriren i fredags. Citatet lyder på följande sätt: "Riksdagsledamoten (M), ledamot i civilutskottet och rådmannen Anti Avsan sa till mig 2010: – Det är om 20 år som vi kommer att få bekräftelse på om våra handlingar var av godo eller ondo." Jag vet inte om jag har sagt exakt så, men det är möjligt. Innebörden är i vart fall något som jag ofta brukade framhålla för tvistande föräldrar i familjemål. Nämligen att det egentligen inte spelar någon roll vad domstolen dömer till i dag eftersom den verkliga domen kommer de gemensamma barnen att avkunna - kanske om 20 år - när de själva kan bedöma om deras föräldrar faktiskt satte deras intressen före sina egna prioriteringar, sin stridslystnad och sina egna känslor.

Slutligen, när det gäller socialtjänstens insatser, så vill jag först framhålla att det finns många mycket duktiga och engagerade personer som arbetar med utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Men ... det finns också personer som har problem med den egna objektiviteten och som intar det så kallade "klientperspektivet" vilket innebär att det är viktigare att från socialtjänstens sida avgöra vem som har "rätt" eller "fel" i stället för att sätta fokus på hur föräldrarna ska kunna förmås att på bästa sätt kunna samarbeta kring sina barn i framtiden. Bristande objektivitet borde naturligtvis inte få förekomma.

Här finns länken till artikeln i Eskilstunakuriren.

Artikel i Västerbottens Folkblad

Här ovan finns ytterligare en bild som är tagen inne på det aktuella fängelseområdet. De intagna fanns i mycket liten utsträckning utomhus. De allra flesta var inlåsta i sådana byggnader som syns på bilden. Byggnaderna gav närmast intryck av att vara stora lagerlokaler för förvaring av människor.

I Västerbottens Folkblad fanns det i går intaget en artikel med rubriken "Umeåbo dömd till långt fängelsestraff i Panama". Artikeln handlar om 24-årige Mateo Sandgren från Umeå som vi från IPU-delegationen träffade vid besök i ett fängelse i Panama tidigare i april i år.

Artikeln är på "nätet" illustrerad med en av mina bilder av ett vakttorn på platsen. Tidningen skriver att Sandgren sitter fängslad i det ökänt brutala fängelset La Joya och att brottet han dömdes för var försök till smuggling av fyra kilo kokain. I papperstidningen berättar Sandgren om livet innanför murarna i fängelset. Han säger att fängelset "bryter mot alla mänskliga rättigheter som finns. Vi är elva personer i min cell, men det finns bara sex sängar".

Vidare skriver tidningen att "Mateo Sandgren hade en trygg uppväxt i Umeå med familj, vänner och en lovande idrottskarriär inom boxningen. Men 2009 tog hans liv en mardrömslik vändning. I dag avtjänar han ett långt fängelsestraff för narkotikasmuggling i Panama."

Hela artikeln finns inte tillgänglig på nätet, men här finns länken till Västerbottens Folkblad.