"Någonstans i Stockholms skärgård" en högsommardag i juli, sommaren 2008
Solen har nästan fastnat i "mörkerläge". Men man kan trots allt glädjas åt att det sakta men säkert blir ljusare, även om det går långsamt än så länge. Det finns nog skäl till varför nordbor är så benägna att steka sig i solen när tillfälle ges. Troligtvis är det ett sätt att överleva den mörka årstiden.
Jag har tidigare försökt att göra den mörka årstiden roligare genom att ägna mig åt olika vintersporter. En gång i tiden blev det mycket längdskidåkning, vilket var bra komplementträning till övriga årets kanotpaddling. Sedan följde ett antal snöfattiga vintrar när det inte gick så bra att åka skidor. Jag tröttnade på skidåkningen när jag knäckte mina löparskidor i ett dike i en utförslöpa i skogen där det nästan var barmark.
Därefter blev det långfärdsskridskor i stället. Efter att ha varit en fanatisk långfärdsskridskoåkare under ett antal år (SSSK grupp 1), med utfärder i våra skärgårdar på olika håll och på våra stora sjöar, kände jag att inte heller det hjälpte till slut. Jag hörde mantran som att "sommaren är en enda lång vak" och jag åkte aldrig på plogade banor (för där bedrivs inte riktig långfärdsskridskoåkning). Visst var det fint på vårkanten när man under rasterna kunde klä av sig och lägga sig i solen i en bergsskreva i stället för att förstärka klädseln, men den värsta tiden var lika kall, mörk och tråkig i alla fall.
Under de senaste 16 dagarna har jag tränat 14 styrketräningspass och jag längtar verkligen efter att få steka mig i solen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar