Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

I Regeringskansliet pågår arbete med implementeringen av två artiklar i ett EG-direktiv om betaltjänster på den inre marknaden och två andra i sammanhanget aktuella direktiv. Härutöver ska betaltjänstdirektivet upphävas. Arbetet har kommit så långt att en rapport nu har presenterats, Ds 2008:86.

Utgångspunkten är att i stort sett alla människor har avtal om betaltjänster med någon bank eller annan betaltjänstleverantör. Det kan exempelvis vara ett avtal om betalkonto, med eller utan kredit, där insättningar och uttag görs med hjälp av ett så kallat betalningsinstrument, till exempel ett kontokort eller en bankdosa. Problemet med obehöriga transaktioner i sådana sammanhang är att det förekommer att betalningsinstrument används utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna ett sådant samtycke. Det är oftast svårt att ta reda på vem som har gjort den obehöriga transaktionen och då blir frågan om banken eller kontohavaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten.

I promemorian föreslås nya bestämmelser om en kontohavares skyldigheter i förhållande till en bank eller annan betaltjänstleverantör.

Bland annat föreslås att kontohavaren ska stå för en förlust med högst 1 000 kronor om en obehörig transaktion har skett och en personlig kod har använts. Någon sådan självrisk ska dock inte utgå om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon låtit bli att skydda sin kod. Kontohavaren ska stå för hela förlusten om en obehörig transaktion har skett till följd av att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska förlustansvaret vid grov oaktsamhet begränsas till 12 000 kronor. Har konsumenten uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon ansvara för hela förlusten. Kontohavaren ska aldrig stå för någon förlust till följd av en obehörig transaktion som har genomförts efter att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, utom om han eller hon har handlat svikligt.

Min kommentar blir i nuläget att när det gäller förslag inom det aktuella området är det viktigt att alltid göra en avvägning mellan – å ena sidan – intresset av att kontohavaren ska vara aktsam så att varken han eller hon eller banken lider onödiga förluster mot – å andra sidan – att bankens incitament för att skapa säkra betaltjänstsystem inte faller bort. Det är bankerna och andra betaltjänstleverantörer som förfogar över möjligheterna att skapa säkrare system. Sedan är det upp till kontohavarna att agera på ett ansvarsfullt sätt efter rimliga och ur säkerhetssynpunkt motiverade spelregler.

Nästa steg i handläggningen är en remissrunda.