Idrottsvåld och politisk reaktivism

Problemet med idrottsvåld och huliganbråk, kanske främst i samband med fotbollsmatcher, är inte någon ny företeelse. Att det begås handlingar från huliganers sida som leder till att andra människor avlider är fullständigt oacceptabelt och bara att beklaga. Frågan är dock - som alltid - vad som kunde ha gjorts för att förhindra att det som har inträffat skulle inträffa.

Det är dock just i sådana situationer som den nu förevarande som rösterna höjs för att än det ena och än det andra borde ha gjorts, fast allting mycket tidigare. För det första har regeringen gjort en hel del för att hantera vad som kan kallas huliganvåld. Alldeles nyligen behandlade Justitieutskottet ett betänkande avseende tillträdesförbud vid idrottsarrangemang.

Riksdagens beslut om tillträdesförbud innebär att personer som anses utgöra en risk för ordningen och säkerheten vid idrottsarrangemang kan förbjudas att gå på fotbollsmatcher och andra sportevenemang. I dag gäller ett sådant tillträdesförbud i högst ett år. Redan från och med i morgon - den 1 april - (då den nya lagstiftningen träder i kraft) kommer den längsta tiden ett tillträdesförbud ska kunna gälla att förlängas till tre år. Denna skärpning av reglerna är en av flera åtgärder för att motverka oroligheter och våld vid idrottsarrangemang.

Den politiska reaktivismen - vilket bland andra Stefan Löfven också har gett uttryck för - innebär att mer borde ha gjorts och tidigare. Det som är intressant är att det i dessa frågor finns en uppenbar splittring bland oppositionspartierna. Om man ser till det aktuella lagstiftningsärendet om förlängt tillträdesförbud ville varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet att detta skulle genomföras. Socialdemokraterna motsatte sig inte ett förlängt tillträdesförbud och ville därutöver införa en anmälningsplikt som skulle ha fått helt orimliga konsekvenser. Oppositonen var med andra ord i allra högsta grad splittrad som så ofta annars på rättspolitikens område.

När det sedan gäller Björn Eriksson och de utredningsförslag han har lämnat kan man först konstatera att Björn Eriksson inte har underbyggt sina förslag juridiskt på det sätt som krävs. Kanske inte så konstigt eftersom Björn Eriksson inte är jurist. Detta har också lett till omfattande remisskritik. Trots detta borde Björn Eriksson veta - tvärtemot vad han sade vid ett tillfälle då han medverkade i SVT-debatt i dessa frågor - att det inte bara är att genomföra hans förslag just av det skälet att ytterligare utredning krävs.

Om man sedan ser till vissa av de enskilda förslag som diskuteras kan man konstatera att maskeringsförbud ofta nämns. Personligen tycker jag att resonemanget kring detta haltar högst väsentligt. Om någon tar sig för att utöva våld på en sådan nivå att detta kan leda till dödlig utgång hindras knappast våldet i sig av att gärningsmannen varit förbjuden att maskera sig. Snarare är det i så fall troligt att vederbörande väljer att maskera sig i alla fall åtminstone just innan våldshandlingen utförs.

Kan någon tro att om ett maskeringsförbud införs så kan man ingripa mot dem som maskerat sig därför att de går omkring maskerade. De är möjligen lika osannolikt som att personer som vill råna banker, värdetransporter eller butiker maskerar sig långt tidigare och därigenom signalerar att "nu är jag/vi på väg till ett rån". Tror någon enskild på att ett maskeringsförbud kommer att ha någon avgörande betydelse tror jag inte att man har förstått problematiken helt och fullt.

Att ytterligare åtgärder kommer att genomföras mot huliganvåld är däremot högst sannolikt - under förutsättning att Alliansen får fortsätta att bestämma. De förslag som under sådana förhållanden kommer att presenteras kommer dock att vara tillräckligt utredda och underbyggda för att kunna läggas till grund för en i alla avseenden fungerande lagstiftning.

Här finns en länk till en artikel i Dagens Nyheter som beskriver händelsen som ledde till den 43-åriga fotbollssupporterns död. För övrigt bemötte justitieminister Beatrice Ask på ett mycket bra sätt i etermedia de påståenden som framfördes från vissa håll om att regeringen skulle ha varit för passiv i dessa frågor.