Ytterligare något om tiggeri

Jag fortsätter att diskutera frågan om tiggeri. En frågeställning som ofta uppkommer är hur man kan hjälpa de enskilda tiggarna nu, med nu gällande lagliga förutsättningar.

De människor som väljer att komma till Sverige för att tigga är i grunden offer för de problem som de upplever i sina hemländer. Inte minst genom artiklar - bland annat i Dagens Nyheter - finns det kunskap om att personerna oftast har uppenbara svårigheter att tjäna pengar i sina hemländer där många av dem av allt att döma befinner sig mycket långt från arbetsmarknaden. Det förekommer att barn lämnas hos far- och morföräldrar samtidigt som man själv beger sig till Sverige där man bedömer att det finns bättre förutsättningar att få en inkomst genom att tigga jämfört med att få någon inkomst i sitt eget hemland. Detta är i sig tragiskt på många sätt. 

Under vistelsen i Sverige gäller visserligen ett ansvar mot varje enskild person för den kommun där personen i fråga befinner sig, i enlighet med det så kallade vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Trots detta har vi i Sverige begränsade möjligheter att göra någonting åt grundproblemen i de länder som de aktuella människorna kommer i från. För att Europasamarbetet inom EU ska fungera måste samtliga medlemsstater ta ansvar för sina egna medborgare på ett rimligt sätt. Om olika kategorier av människor utsätts för långvarig och systematisk disriminering i sitt hemland kan det aldrig vara meningen att grundproblemet ska lastas över på någon annan stat. Sådana problem måste lösas där grunden för respektive problem finns. I annat fall kan den fria rörligheten inom EU inte fungera på ett acceptabelt sätt. 

Sverige kan ställa krav på de berörda EU-länderna - kanske främst Rumänien - att ta ansvar för sina egna medborgare. Ett sak kan vara att använda medel från EU:s socialfonder i den mån de berörda staterna inte kan ta ett tillräckligt amfattande ansvar själv. I grunden är utbildning en nyckelfråga i detta sammanhang, vilket Rumäniens stockholmsambassadör också har pekat på. Utbildningssatsningar skulle i så fall vara det första steget mot att öka möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden i sitt hemland. Med den utgångspunkten är ett viktigt steg att försöka få de berörda människorna att genomgå relevant utbildning för att komma in på arbetsmarknaden. Det finns även lokala exempel på kortsiktigare lösningar. I Stockholm har man bland annat ett härbärge för hemlösa EU-medborgare, dessutom har man förstärkt stadens uppsökande team.