Gott nytt år!

År 2012 håller på att gå mot sitt slut och snart är det 2013. Ett nytt år som kommer att innebära nya möjligheter och nya utmaningar. Att jobbpolitiken måste fortsätta att stå i centrum för Moderaterna är lika självklart nu som det var i början av förra mandatperioden, men samtidigt måste fokus också sättas på en mängd andra politiska frågor.

När arbetet med alla problem som människor upplever i sin vardag tar fart, är en väldigt viktig utgångspunkt att man aldrig blir klar med sin politik. Grundläggande visioner och ambitioner gäller naturligtvis över tiden, liksom i synnerhet de ideologiska utgångspunkter som ligger till grund för varje parti, men detta innbär inte att de svar vi finner i dag gäller för all framtid. Omorientering och nyorientering är en viktig överlevnadsfaktor även inom politiken.

 

Samtidigt kan det finnas skäl att lyfta ett varnande finger ... att stanna upp emellanåt för att vårda sin ideologiska kompass. Annars finns det en risk - som för vissa är större än för andra - att ideologiska utgångspunkter och grundläggande värden som frihet, ansvar och den enskilda människans okränkbarhet drunkar i vardagspragmatiken.

 

Vi tror på människor mer än på politiker, men samtidigt är politiker också människor. Detta innebär att det inte finns en överhet ... ett överliggande skikt ... som man måste underordna sig därför att dessa i detta skikt vet allting bättre. Vi måste finna politiska lösningar som är bra för alla människor och inte bara utgå från att människor måste finna sig i de politiska lösningar som presenteras.

 

Jag har i vart fall ambitionen att bidra till att det blir ett gott nytt år 2013. Mitt eget fokus är numera rättspolitiken.

 

Gott nytt år! 

Om tiggeri - ännu en gång

Aaron Israelson, som jag debatterade emot i P1 den 18 december angående den Moderata arbetsgruppens förslag om att överväga utökad kriminalisering av organiserat tiggeri, har för några dagar sedan skrivit på debattsidan i Expressen under rubriken "Asks tiggeriförbud slår mot romerna".

Argumentationen är inte mer begriplig denna gång när den återfinns i en debattartikel. Alldeles oavsett om det är fråga om romer eller människor med annan etnisk bakgrund kan det inte vara rimligt att utnyttja andra för egen vinnings skull. Utnyttjas någon som tiggare mot sin egen vilja är det också ointressant om verksamheten sker inom ramen för en så kallad storfamilj eller släkt. I P1-debatten kunde Aaron Israelson för övrigt inte på något sätt utesluta att människor utnyttjas mot sin egen vilja inom ramen för den verksamhet som han beskrev.

Enligt uppgift skulle det vara fullt möjligt att för en tiggare att få ihop uppemot 80 Euro, eller med andra ord omkring 800 kronor per dag. Den som organiserar sådan verksamhet för - låt säga - 10 personer kan därmed samla ihop 8 000 kr per dag. En liten del av detta belopp kan möjligen gå tillbaka till dem som utför tiggeriet, för omkostnader. Mot bakgrund av detta bör det inte heller vara svårt att förstå att det kan finnas incitament för personer som vill utnyttja andra för sådan verksamhet.  

Här finns en länk till den aktuella artikeln.

Justitieminister Beatrice Ask har replikerat på Aaron Israelsons artikel. I repliken framhålls följande:

"Det är tydligt att det blivit vanligare med människor som tigger. I vissa fall rör det sig om en människohandelsliknande företeelse. Givaren tror att pengarna som skänks till den som tigger hjälper en utsatt människa men gåvan hamnar i stället hos personer som utnyttjar tiggare som en egen inkomstkälla. Den som tigger är i dessa fall helt i händerna på den som arrangerar tiggeriverksamheten."

Vidare påpekas behovet av ytterligare kartläggning av problematiken kring tiggeri.

Här finns en länk till repliken.

Vardagsbrottslighet måste prioriteras högre

Efter Alliansregeringens alla satsningar på polisen måste vi nu ta nästa steg och ställa högre krav på polisens effektivitet och uppnådda resultat. Om detta skriver jag i Norrtelje tidning i dag.

Synen på brottslighet i Sverige har förändrats över tiden. Från början ansågs egendombrott vara betydligt allvarligare än våldsbrott.

Om man tar sin utgångspunkt i förhållandena för omkring etthundrafemtio år sedan och tidigare skulle en relativt sett fattig familj som blivit bestulen på sina fåtaliga djur under hösten kanske inte haft möjligheter att klara vintern. Man drabbades av svält vilket i sin tur kunde leda till sjukdom och död. Det fanns av sådana skäl anledning att se allvarligt på denna typ av brottslighet. Däremot ansågs våldsbrott inte som särskilt allvarliga. När det gäller våldsbrotten har en relativt kraftig skärnpning i synen på dessa skett under åren mot slutet av 1900-talet och framåt. Många gånger har man ansett våldsbrott som allvarligt kränkande, men bortsett från att egendomsbrott kan vara det i någon större utsträckning.

När jag arbetade som polis under 1980-talet i Stockholm fanns det en relativt gammal befolkning på Kungsholmen. Det var inte ovanligt att äldre människor drabbades av inbrottsstölder i sina hem. För många äldre var detta mycket traumatiska upplevelser, när man fick sina tillhörigheter som smycken och annat arvegods stulet. Många uttryckte en stark känsla av att "någon var ute efter dem" och kunde aldrig - efter att ha drabbats av inbrott - frigöra sig från den känslan. Jag minns särskilt att jag vid några tillfällen fick återvända till samma hem en kort tid senare på grund av dödsfall, vilket jag för egen del tror kunde vara en av följderna av förlorad trygghet och livsglädje på äldre dagar.

För många - framförallt äldre människor - är inbrott i hemmet någonting som är mycket kränkande. På grund av detta och på grund av att ouppklarade inbrott och stölder får anses vara ett stort problem finns det skäl att skärpa påföljderna för denna typ av brott. Detta nämns också i artikeln i Norrtelje tidning.

Här finns en länk till artikeln. 

Efterdyningar från Almedalen 2012

Paneldebatt med Ola Johansson (C), Anti Avsan (M) Anders Freyschuss (ordförande, Svensk Ventilation) och Sara Karlsson (S).

I Svensk Ventilations nyhetsbrev (Kanalen) som jag fick mig tillsänt strax före jul står det lite skrivet om en debatt i Almedalen där jag medverkade i somras.

 

Seminarium - Miljömål 2020

 

Seminariet belyste frågan om och hur miljömålet "God bebyggd miljö" och då närmare bestämt inomhusmiljö kan uppnås. Utgångspunkten för diskussionen var att både Boverket och Naturvårdsverket har konstaterat att målet blir svårt att nå till år 2020.

 
Enligt nyhetsbrevet sade jag följande:

"Anti Avsan (M) tog upp att fokus bör vara på vad vi kan göra för att uppnå miljömålen – inte tvärtom. Mycket kan lösas med ökad kunskap och förståelse för innemiljöfrågorna. Sedan bör vi inte lägga kraft på att göra om miljömålssystemet utan hitta sätt att uppnå målen."

GOD JUL!

 

Jag får önska alla besökare på bloggen en riktigt god jul. Nu stundar några dagars julvila från bloggandet. En bild som kanske borde ha lagts upp skulle möjligen ha visat någonting som har med jul att göra. Jag är dock övertygad om att alla får sådana behov tillgodosedda i alla fall. Vad som har betydelse för många är att vi är sakta men säkert är på väg mot ljusare tider. I mörkret och kylan kan man drömma sig bort till andra platser.

Den aktuella bilden är tagen en tidig morgon i våras på ungefär 3.000 meters höjd i Uganda nära gränsen till Kongo och Rwanda. Regnskogen växer frodig - trots höjden - och i dalen nedanför ligger molnen tunga. Bilden är fångad i ett sådant magiskt ögonblick eller en magisk sekvens i ens liv som har etsat sig fast i minnet. Något att tänka på och längta tillbaka till när det är mörkt och kallt ute. Tillvaron på den aktuella höjdnivån var behaglig på alla sätt, exempelvis fanns det inte några myggor, vare sig malariamyggor eller några andra. Naturscenerierna var otroligt vackra och vägen vi färdades på slingrade sig fram och passerade många branta stup och fantastiska utsiktspunkter.

Återigen ... GOD JUL!

Miljonprogrammets renoveringsbehov

För en tid sedan medverkade jag i Svensk Byggtjänsts heldagsseminarium om miljonprogrammets renoveringsbehov på Nalen i Stockholm. Tidningen VVS-forum skriver nu om detta. Artikeln är ganska lång, men trots detta har jag tagit in den här på bloggen. Ett skäl är att den inte finns tillgänglig på "nätet".

I artikeln står följande (jag har valt att markera de delar där jag omnämns i fetstil):

"Miljonprogrammet har kommit att handla mycket om byggnads- och energitekniska åtgärder. Men från det gamla danspalatset Nalens scen en regnig dag i november betonades att miljonprogrammet också innehåller en resurs - människor. Samtidigt varnade Rolf Persson, Industrifakta, för att energimålen inte kommer att kunna nås med mindre än att hela miljonprogrammet ... rivs. Det är i många stycken en dyster bild som målas upp av miljonprogrammet och hur det har hanterats under många år. Det som skulle bli det moderna boendet med hög standard och ett gott samhällsliv har blivit ett misslyckande i social integration. Ett boende som är satt på undantag och där samhället, politiker och medier målat upp en krisbild som verkar stigmatiserande på dess innevånare. Den bilden levererade bland andra professor Göran Cars, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

- Det har använts för mycket resurser på ombyggnad. De boende prioriterar ofta andra saker.

Göran Cars har medverkat i ett projekt i Rosengård i Malmö. Där förordar han satsningar på skola, arbetsmarknad och trygghet. Men han vill också riva fysiska barriärer och öka attraktionskraften i området.

- Vi ska knyta Rosengård närmare staden genom att bryta ner barriärerna. Vi ska bygga ett stråk som innehåller kulturella och kommersiella attraktioner, och som förbinder Rosengård med Möllevångstorget.

Han vill också placera Malmö FF:s fotbollsskola i Rosengård, där vår fotbollshjälte Zlatan växte upp, och placera en magnifik rosenträdgård i stadsdelen så att den lever upp till sitt namn.

- Men kompletteringsbygg också för större variation.

Långsiktig förvaltning

Gunnar Blomé, doktor i fastighetsekonomi vid Malmö högskola, sammanfattade läget i miljonprogrammet - ett nedslitet och energislösande fastighetsbestånd. Han konstaterade att många fastighetsägare avvaktar renoveringar i väntan på subventioner, men ett bidragssystem menade han skulle missgynna de fastighetsägare som skött upprustningen och underhållet av sina fastigheter.

- Fastighetsägarna har också ett ansvar att inte skjuta över konsekvenserna av dålig eller utebliven förvaltning på hyresgästerna, sa Gunnar Blomé.

Han förordar i stället en långsiktig satsning på förvaltning, en kontrollfunktion som ser till att fastighetsägaren verkligen förvaltar sina bostäder på ett bra sätt samt engagerar hyresgästerna i sitt boende och sina områden.

- Genom aktiv förvaltning och sociala satsningar så kan kostnaderna för drift och underhåll minskas markant. När man gör investeringar i det sociala kapitalet ökar fastighetsvärdet, hävdade Gunnar Blomé.

Han lyfte tre sådana projekt som drivits, i Herrgården i Malmö, Öster i Gävle samt Fisksätra i Nacka. I Herrgården minskade man kostnaderna för drift och underhåll med 16 procent och i Öster 12 procent.

Samtidigt fastslog Gunnar Blomé att i vissa bestånd är det tveksamt om man överhuvudtaget ska gå in med stora satsningar.

- Där skicket är väldigt dåligt bör man helt enkelt överväga rivning av vissa delar.

Blandade boendeformer

Veronica Palm, socialdemokraternas talesperson i bygg- och bostadsfrågor, visade en storbild av Rinkeby i nordvästra Stockholm. Hon utgick från att de närvarande åhörarna målade upp en problembild i sitt medvetande. Men hon pratade om ett område med god kollektivtrafikförsörjning, rikt kulturutbud, en centrumanläggning, att man kan gå mellan alla bostäder, ett område med grönytor och skolor. Hon undrade i samma andetag hur många som skulle ha gissat på Rinkeby utifrån den beskrivningen utan att ha sett bilden.

- Problemet när man hade byggt miljonprogramsområdena är att man trodde att det var klart. När man bygger ett samhälle är det aldrig färdigt. Att bygga samhälle innebär att de som bor där hela tiden deltar i den fortsatta utvecklingen.

Hon underströk att områdena har fått förfalla och att renoveringsbehoven är gigantiska. Men samtidigt konstaterade hon att de boende ofta trivs i sina"stämplade" stadsdelar. Men det är svårt att flytta runt i stadsdelen. Kanske höjde därför en och annan på ögonbrynen när Veronica Palm betonade vikten av blandade boendeformer och att en del av beståndet i miljonprogrammet måste ställas om till bostadsrätter. Vid nybyggnation öppnade hon även för andra ägandeformer än de vi har i dag.

- För att människor ska kunna bo kvar i de områden de trivs i så behöver vi större blandning med både villor och radhus. Även blandade upplåtelseformer och olika storlekar i de ensidiga hyresrättsområden vi har. På samma sätt ska vi på villamattorna utanför våra städer bygga en mer urban miljö för att kunna ge människor möjlighet att växa i sina stadsdelar.

Veronica Palm kom sedan tillbaka till renoveringen av miljonprogrammet.

Statliga kreditgarantier

- Samhället byggde en miljon bostäder, nu har vi ett ansvar att förvalta dem. Politiker har ett ansvar att bidra till en förnyelse av miljonprogramsområdena. Här krävs samverkan mellan politiker, fastighetsägare, ägare av centrumanläggningar, företagare.

Även det gemensamma ansvaret gick igen när hon tog upp renoveringen av bostäderna.

- Jag tycker inte att det är rimligt att den som råkar sitta på hyreskontraktet just i dag ska bära hela kostnaden för omställningen och klimatsäkringen när det är något som vi som nation har lovat att medverka till. Det är ett gemensamt ansvar som vi måste avsätta gemensamma resurser till.

Hon förordar inte något ROT-avdrag för hyresrätter utan vill att staten lämnar kreditgarantier så att fastighetsägarna kan få långsiktiga lån och planera och få ekonomi i sin finansiering. Veronica Palm ser också gärna att Sverige inför någon typ av energisparlån i likhet med det system som finns i Tyskland. Och de fastighetsägare som inte renoverar ska man kunna vitesförelägga.

- Men vi ska inte tillbaka till räntesubventionspolitiken.

Alliansen-nej till statliga insatser

Moderaternas talesperson i bostadsfrågor är Anti Avsan. Han är också ordförande i Huge, Huddinge kommuns kommunala bostadsbolag.

Anti Avsan är väldigt tydlig när det gäller regeringens hållning till statlig inblandning i renovering eller energieffektivisering av miljonprogrammets fastigheter.

- Miljonprogrammet är fastighetsägarnas ansvar, slog han fast. Har man inte klarat av att genomföra sina renoveringsåtgärder i tid blir det dyrare när man väl bestämmer sig för att göra det. Vad som borde ske är att fastighetsägarna gör avsättningar för kommande renoveringar. Då kan man också undvika kraftiga hyreshöjningar.

Att blanda in statliga insatser, det vill säga skattemedel, i det renoveringsarbetet menade han är att premiera de fastighetsägare som misskött sig och underlåtit att renovera.

Akut renoveringsbehov

Rolf Persson, Industrifakta, har vid flera tillfällen tittat på miljonprogramsbeståndet och undersökt renoveringsbehovet, fastighetsägarnas prioriteringar och hyresgästernas betalningsvilja. Han konstaterade att i detta starkt subventionerade bestånd är cirka 600 000 lägenheter i behov av renovering och energieffektivisering fram till 2020. Hälften av dessa har ett akut renoveringsbehov under de närmaste fem åren.

- För detta finns det mycket begränsade möjligheter till hyreshöjningar, sa Rolf Persson.

Han berättade att förra året renoverades fastigheter till ett värde av 20 miljarder kronor, en investeringsnivå som inte räcker till på långa vägar.

- Vi skulle behöva tre- eller fyrdubbla investeringarna.

Rolf Persson underströk att det finns en stor potential att energieffektivisera.

- Den genomsnittliga energianvändningen ligger i dag på 170-180 kWh/m2 och år.

Det kostar mycket att energirenovera om man ska nå EU:s energimål. Rolf Persson och Industrifakta har räknat på detta.

- En enklare byggnadsteknisk upprustning med måttlig ambitionsnivå när det gäller energieffektivisering kostar ungefär en halv miljon kronor per lägenhet. En fullständig upprustning helt tillgänglighetsanpassad kostar upp till 1,5 miljoner kronor. För de aktuella 600 000 lägenheterna så pratar vi en investering på mellan 300 och 900 miljarder kronor. Det kan man jämföra med Sveriges BNP som ligger på cirka 3 300 miljarder kronor.

Finansieringen är det stora problemet. Enligt Rolf Persson säger de stora kommunala bostadsbolagen att de kan klara hälften av finansieringen. De mindre bolagen klarar i bästa fall 25 procent. De privata klarar 60 procent. Men då handlar det bara om den lägre renoveringsnivån, det vill säga 0,5 miljoner kronor per lägenhet. Den nivån skulle medföra hyreshöjningar runt 12 procent hos allmännyttan och 15 procent hos de privata bolagen.

- Och enligt vår undersökning som vi gjort tillsammans med Svensk Byggtjänst av de boendes betalningsförmåga så klarar de maximalt 15 procent, sa Rolf Persson.

Statligt stöd på önskelistan

Industrifakta har också frågat fastighetsägare vad de behöver för typ av stöd för att kunna genomföra renoveringarna. Högst upp på önskelistan kommer ett statligt investeringsbidrag.

- Detta önskar 84 procent av fastighetsägarna, men det kommer de inte att få.

75 procent av fastighetsägarna vill kunna göra skattefria fonderingar, något som de enligt Rolf Persson inte kunnat göra i den omfattning de önskat. På tredje plats önskar man sig statliga lånegarantier. Ägartillskott önskar hälften av de tillfrågade kommunala bolagen, men Rolf Perssons bedömning är att kommunerna inte är så intresserade av det.

Rolf Persson skissade på några lösningar som står till buds, samtidigt som han konstaterade att det inte finns några stora fonderingar för framtida förnyelse hos bolagen.

- Man kan försöka sälja delar av beståndet, man kan fortsätta att göra punktinsatser som man gjort hittills och begränsa energieffektiviseringsinsatserna. Men det kommer att krävas kompromisser från alla inblandade parter, staten, hyresgästerna och fastighetsbolagen.

- Man kan också förlänga avskrivningstiden på investeringar till 25 år och begränsa tillgänglighetskraven. Det är inte rimligt att ställa krav på 100 procents tillgänglighet på det här beståndet. Det är fullständigt vansinnigt, fastslog Rolf Persson.

Han bedömer också att kommunerna kan tvingas göra avkall på bolagens avkastningskrav.

- Den mest cyniska lösningen men också miljömässigt bästa lösningen skulle vara att riva hela rasket. Då når vi EU:s energikrav 2050, det gör vi inte annars."

Mer om tiggeri

I en av Rikspolisstyrelsen, den 16 januari, på polisens hemsida publicerad nyhet med rubriken ”Människohandel för tvångsarbete och tiggeri ökar” framgår det att antalet anmälningar om människohandel som rör utnyttjande av människor för tvångsarbete, tiggeri eller annan brottslig verksamhet ökar mer än antalet anmälningar om människohandel för sexuella ändamål.

Detta framgår av Rikspolisstyrelsens senaste lägesrapport om människohandel.

Kommissarien Kajsa Wahlberg vid Rikspolisstyrelsen uppger att den typ av människohandel som ökar handlar framförallt om fall där personer har förts till Sverige av kriminella grupper från andra länder för att utnyttjas i tiggeri, för tvångsarbete eller för att medverka i brottslig verksamhet.

Av artikeln framgår också att när det gäller tiggeri och medverkan i brottslig verksamhet kommer majoriteten av de kringresande gärningsmännen och deras offer från Rumänien, Vitryssland och Bulgarien.

I artikeln anges också följande:

”Sedan EU:s gränser utvidgats har problemet med kringresande grupper som utnyttjar människor för tiggeri och stölder ökat. Bekämpningen av sådana brott har prioriterats inom det europeiska lagstiftnings- och polisarbetet, vilket har lett till att antalet rapporterade fall har ökat inom hela EU under 2008-2010…

Gränspolisavdelningarna i Stockholms och Skåne län fått ett tydligare ansvar för att bekämpa människohandel för andra ändamål än sexuella. Utbildningsinsatser, som fokuserat på samtliga former av människohandel, har lett till ökad kunskap inom Polisen, vilket gör att brotten lättare upptäcks och att fler anmälningar görs…

Under 2010 upprättade polisen 31 anmälningar om människohandel för sexuella ändamål. Under samma år dömdes tre personer för människohandel för sexuella ändamål och en person dömdes för medhjälp. Fem personer dömdes för grovt koppleri och fjorton för koppleri som varit av människohandelsliknande karaktär.

När det gäller människohandel för andra ändamål än sexuella upprättade polisen 53 anmälningar under 2010. Under samma år dömdes fem personer för människohandel för andra ändamål än sexuella.”

Här finns en länk till den aktuella artikeln.

I dagens Stockholmsdel av DN (papperstidningen) finns en artikel med rubriken "Tiggarna har delat upp stan mellan sig". Det ska vara "familjerna" som har gjort detta. Man har med andra ord organiserat verksamheten och tiggare som inte tillhör "familjerna" motas bort. Av artikeln framgår det vidare att en inspektör vid Citypolisen - enligt min mening på lösa grunder av spekulativ karaktär - avfärdar att det skulle vara organiserad brottslighet bakom tiggeriet.

En rekommendation till ifrågavarande polisinspektör kan vara att sätta sig i kontakt med exempelvis Rikspolisstyrelsen för att informera sig mer om vad som försiggår inom hans ansvarsområde.

Kriminalisering av organiserat tiggeri?

I morse deltog jag i en debatt i P 1-morgon gällande den Moderata rättspolitiska utvecklingsgruppens förslag om att "överväga en särskild kriminalisering av det förhållandet att någon utnyttjar annans utsatta ställning genom exempelvis tiggeri".

En ökande företeelse är att utsatta människor utnyttjas för att tigga på gator och torg, framförallt i våra större städer. Tiggeri i sig är inte olagligt och det bör det inte heller bli. Däremot kan en särskilt påträngande person som tigger eventuellt göra sig skyldig till brottet ofredande. Att tiggeri skulle ta sig sådana uttryck är nog i och för sig mycket ovanligt.

Samhällets samlade insatser mot tiggeri måste dock bli bättre. Den person som ger en tiggare pengar tror ofta att pengarna hjälper en utsatt människa att få mat och husrum men gåvan hamnar i stället ofta hos skrupelfria människor som utnyttjar tiggare som en egen inkomstkälla. Tiggaren är typiskt sett underlägsen och i händerna på den som arrangerar tiggeriverksamheten. Man skulle med andra ord kunna säga att sådant organiserat tiggeri inte hjälper tiggaren, men däremot profitören eller profitörerna bakom verksamheten.

Den Moderata rättspolitiska utvecklingsgruppen har därför förslagit att det ska göras en kartläggning av hur omfattande problemet är och att en kriminalisering ska övervägas av sådana situationer där någon för egen vinnings skull utnyttjar andra som befinner sig i en utsatt ställning och som exempelvis ägnar sig åt tiggeri.

Om morgonens debatt där Aaron Israelson, chefredaktör för tidningen Faktum, deltog kan man möjligen säga att denne egentligen inte motsade någonting utan bekräftade bilden och föreföll mot slutet att vara överens med mig om att det var bra med ett intensifierat arbete mot organiserat tiggeri. Avslutningen blev möjligen lite märklig eftersom Aaron Israelsons slutord blev att "förslaget hjälper inte tiggarna". Därför kan jag bara återupprepa att organiserat knappast kan anses hjälpa tiggaren.

Här finns en länk till det aktuella inslaget i P 1-morgon.   

Sverige = hög standard som rättsstat

Sedan ett antal år tillbaka tar organisationen The World Justice Project (WJP) fram ett Rule of Law-index som utvisar i vilken utsträckning olika länder lever upp till de principer som kännetecknar en rättsstat. Indexet är konstruerat utifrån 400 variabler som sammanställs till 48 indikatorer inom nio områden.

 

WJP är en oberoende icke vinstdrivande organisation med bas i USA som verkar för rättsstatens genomförande runt om i världen. Organisationen grundades 2006 på ett initiativ av det amerikanska advokatsamfundet, American Bar Association, och finansieras av bl.a. Bill & Melinda Gates Foundation, stora företag, advokatfirmor och advokatsamfund:

 

Nedanstående tabell visar hur Sverige låg till 2011, då 66 länder jämfördes med varandra, och 2012/13 då antalet jämförda länder utökats till 97.

	Sveriges placering 2012/13	Sveriges placering 2011
Begränsat offentligt maktutövande	2/97	3/66
Avsaknad av korruption	1/97	2/66
Ordning och säkerhet	6/97	5/66
Grundläggande rättigheter	1/97	1/66
Öppenhet i offentligt maktutövande	1/97	1/66
Genomförande av regler	1/97	1/66
Civilrätt	7/97	5/66
Straffrätt	5/97	7/66
Informell rättvisa

 

2012/13 rankas Sverige som etta i världen inom fyra områden:
1. Avsaknad av korruption,
2. Grundläggande rättigheter,
3. Öppenhet i offentligt maktutövande, samt
4. Genomförandet av regler.

Sverige är bland de tio främsta inom de övriga områdena. Sveriges myndigheter och domstolar rankas bland de mest effektiva och transparenta i världen. Sveriges lägsta omdöme (0,55 av 1) finns inom civilrätten på indikatorn som mäter handläggningstider i domstolarna. (För de flesta indikatorerna ligger Sverige mellan 0,8 och 1,0). Det finns föklaringar till detta. En tvistemålshandläggning som syftar till att bereda målet efter vad dess beskaffenhet kräver fordras noggrannhet och tid. Dessutom har parterna möjligheter att påverka så att målets handläggning skyndas på eller - vilket inte sker alltför sällan - fördröjs. Snabbare handläggningstider kan innebära såväl mer nöjda som i vissa andra fall mer missnöjda parter.

Undersökningen grundar sig på opinionsundersökningar (bland 1.000 vanliga medborgare per land) och en expertpanel med 2.500 experter från hela världen (för Sveriges del främst forskare och advokater).  

 
2011 rankades Sverige som etta i världen inom tre områden och var bland de tio främsta inom de övriga områdena.

Om dåliga riksdagsmotioner på SvD Brännpunkt

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om enskilda riksdagsmotioner som ofta håller en dålig kvalitet. Många riksdagsledamöter lever med någon sorts motionshysteri i anslutning till den allmänna motionstiden, som inträffar under hösten. En del tycker säkert att målsättningen ska vara att skriva så många som möjligt, vilket leder till att kvaliteten ofta blir dålig. Andra har inte så många egna förslag utan snappar upp snart sagt vad som helst som andra presenterar som ett problem. Jag har åtskilliga gånger varit med om att i motionsbetänkanden skriva att problemet är löst i gällande rätt eller att helt enkelt undervisa motionären i något avseende. Så ska det naturligtvis inte beöva vara.

I artikeln har jag bland skrivit följande:

"I den digra skörden av inkomna motioner återfinns förhållandevis många motioner med påtagliga kvalitetsproblem. Många motioner håller helt enkelt uppenbart låg kvalitet. Inte sällan bygger motionsförslagen på missuppfattningar av gällande rätt och i många fall präglas de av en ensidig problembeskrivning. Den typen av motioner tillför ingenting till det löpande riksdagsarbetet. I stället tar de i anspråk de begränsade resurser som mycket väl i stället skulle kunna ha lagts på andra viktigare uppgifter.

Både politiker och medborgare har i allmänhet tydliga krav på att skattemedel ska används på bästa sätt och till största nytta. I andra delar av samhället talas det ofta om kvalitetssäkring av olika slag. Eftersom undermåliga motioner i onödan tar tid och resurser i anspråk finns det därför helt uppenbart skäl för att införa ett system för kvalitetssäkring av enskilda motioner.

Om en motion inte uppnår en kvalitetsmässig miniminivå bör den inte ens tas upp till behandling. På så sätt kan riksdagens politiker och tjänstemän i stället i större omfattning syssla med viktigare saker."

Jag har fått många positiva reaktioner på artikeln.

En ny polisutbildning

Regeringen har tidigare i dag gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla den polisiära grundutbildningen. All grundutbildning för dem som vill utbilda sig till poliser ska i framtiden bedrivas som uppdragsutbildning vid universitet eller högskola. Detta innebär i sin tur att grundutbildningen vid Polishögskolan i Sörentorp ersätts med en uppdragsutbildning vid ett universitet eller en högskola i eller nära Stockholmsregionen. Var utbildningen ska bedrivas är däremot inte känt för närvarande.

Dagens grundutbildning genomförs förutom vid Polishögskolan i Sörentorp även vid två universitet, Linnéuniversitetet i Växjö och Umeå universitet. Erfarenheterna från att bedriva polisutbildning vid universiteten är positiva. Med detta beslut kommer all grundutbildning att skötas av lärosäten som har utbildning som profession och kunna bedrivas i en miljö nära andra utbildningsprogram och vetenskapliga discipliner.

Enligt min mening finns en klar fördel med att koppla all polisiär grundutbildning till ett lärosäte som är universitet eller högskola. På så sätt blir kopplingen till den akademiska världen bättre och det finns möjlighet att lättare läsa annat som kan vara till nytta för den som vill arbeta som polis. Dessutom har det över åren vid några tillfällen framkommit att den av Rikspolisstyrelsen anordnade polisutbildningen inte alltid har hållit tillräcklig hög kvalitet när det undervisningen avseende straffprocessuella tvångsmedel. Det är inte rimligt att en enskild polis riskerar att råka illa ut på grund av genomförda åtgärder som inte håller acceptabel rättslig standard och detta trots att den enskilde polismannen gjort vad han eller hon har blivit lärd på polisutbildningen.

Regeringen anser inte att det vore bra att göra om polisutbildningen till en högskoleutbildning och därmed förskjuta tyngdpunkten mot mer teoretiska kunskaper. Trots fördelen med att föra polisutbildningen närmare den akademiska världen kan jag inte heller se den omedelbara nyttan med att utbildningen i sig skulle vara akademisk.

Att utbilda ett större antal poliser än vad som faktiskt behövs och som i vissa fall inte skulle kunna få anställning som polis är knappast en optimal ordning. En sådan ordning skulle man ha kunnat jämföra med den så kallade SMO-utbildningen som många har uppfattat som någonting som direkt kan ge anställning som brandman, trots att så inte är fallet.

Regeringen har även uppdragit åt Rikspolisstyrelsen att redovisa vilket behov som finns av att personer med en annan utbildning än polisutbildning ska kunna få polisiära befogenheter. Enligt regeringen behöver kompetensen inom polisen höjas vilket i sin tur innebär att polisen har behov av att kunna anställa fler personer med akademisk utbildning. För att till exempel IT-forensiker, jurister och ekonomer ska kunna bedriva ett effektivt brottsbekämpande arbete är det regeringens uppfattning att dessa personer bör kunna ges polisiära befogenheter.

Ett generellt problem inom många yrkeskategorier på arbetsmarknaden är att utbytet och kompetensöverföringen med andra yrkeskategorier är förhållandevis låg. Här är polisen definitivt inte ett undantag. Att annan kompetens tillförs polisen kan förhoppningsvis leda till att traditionellt polisarbete återigen uppvärderas i förhållande till engagemang i allehanda projekt.

Här finns en länk till frågor och svar om polisutbildningen på regeringens hemsida.

Här finns en länk till det ursprungliga betänkandet om Framtidens polisutbildning.

Rapport från FN (2)

De frågor som diskuteras på olika håll i världen samtidigt som frågorna behandlas i FN-systemet är vad som händer i mellanöstern och många nordafrikanska länder i dag. Där är en av de dagsaktuella frågorna den fortsatta utvecklingen i Egypten. En annan minst lika aktuell och under lång tid relevant fråga är händelserna i Syrien. Ytterligare en fråga är vad som kan förväntas härnäst och hur man till äventyrs ska kunna lösa Israel/Palestina-konflikten. Därtill ska läggas många andra konflikter och oroshärdar såsom den ständiga frågan om Afghanistan, som i dag för övrigt är största biståndstagare från Sverige. En annan allvarlig konflikt är händelserna i Mali.

Sverige har en långvarig tradition av att vara en engagerad part i olika internationella sammanhang, inte minst inom FN. En fråga som ofta diskuteras i dag är Säkerhetsrådets roll. Det finns skäl att vara irriterad över den vetorätt som – till exempel – i Syrienfallet har utnyttjats av Ryssland och av Kina. Det finns dock förklaringar till den uppkomna situationen som handlar om både egen och andras positionering. Förklaringarna är däremot inte några ursäkter. Förpliktelserna enligt FN-stadgan innebär att Säkerhetsrådets medlemmar ska ta ansvar för utvecklingen i världen och ingripa när så behövs. I detta fall har egna nationella intressen gått före FN-stadgans och den största delen av världssamfundets krav. Detta eroderar förtroendet för Säkerhetsrådet och för FN i sin helhet vilket naturligtvis är beklagligt.

 

En dagsaktuell fråga som anknyter till Säkerhetsrådets funktion är om antalet medlemmar i Säkerhetsrådet ska utökas. Personligen tror jag inte att detta löser några problem. Det är inte antalet medlemmar som skapar kvalitet och ansvarstagande utan snarare hur Säkerhetsrådets medlemmar ser på sin uppgift och sin funktion. Här finns det som sagt lite mer att önska.  

Ytterligare en annan i sammanhanget intressant fråga är någonting som inte är så känt; nämligen den inbyggda spänningen i FN-systemet när det gäller Säkerhetsrådets relation till Generalförsamlingen. Säkerhetsrådets 15 medlemmar (varav 5 permanenta) fattar beslut om olika åtgärder som leder till krav på resurser. Dessa resurskrav förväntas bli tillgodosedda av Generalförsamlingen utan att den har något egentligt inflytande över vad som har beslutats. Detta väcker stundtals viss irritation och skapar också friktion.

Säkerhetsrådet beslutar om olika FN-missioner och Sverige har i dag en mycket blygsam medverkan i dessa. Bland de stora aktörerna finns i dag Indien, Pakistan, Bangladesh och Brasilien.

FN har genomfört 64 missioner varav 48 stycken sedan 1991. I dag pågår 16 missioner varav Sverige deltar i 9. Den totala medverkan som Sverige står för är ett trettiotal militärobservatörer och stabsofficerare och ett tjugofemtal poliser samt därutöver möjligen någon eller några enstaka ytterligare personer med andra funktioner. Så pass lågt engagemang har Sverige inte haft på mycket länge eller möjligen aldrig tidigare.

Här finns en länk till Säkerhetsrådets hemsida.

Rapport från FN

I dag och i morgon pågår Interparlamentariska Unionens (IPU) årliga utfrågningar i FN. Dessa äger rum i FN-högkvarteret i New York och är utformade som en interaktiv diskussion där högt uppsatta FN-tjänstemän, företrädare för medlemsstaterna samt experter från olika tankesmedjor och organisationer deltar. Från ”IPU-sidan” deltar nationella parlamentariska delegationer och vissa andra parlamentsledamöter.

I enlighet med bestämmelserna i generalförsamlingens resolution om samarbete mellan FN och IPU (A/61/6) är denna typ av utfrågningar en gemensam och viktig händelse för både FN och IPU. Den aktuella resolutionen är också ett uttryck för ett större engagemang från FN:s sida när det gäller de politiska och parlamentariska frågorna. På många sätt är denna typ av frågor av avgörande betydelse för att kunna bygga långsiktig fred och stabilitet. Vissa anser till och med att denna typ av frågor – i ett övergripande perspektiv – tillhör några av de mest angelägna frågorna i vår tid.

De aktuella utfrågningarna ger en möjlighet för riksdagsledamöter att träffa, lyssna på och ställa frågor till personer från FN:s ledningsgrupp. Slutsatserna från utfrågningen cirkuleras inom FN och till alla nationella parlament.

Huvudtemat för 2012 är: Parlamentariska metoder för konfliktförebyggande, försoning och fredsbyggande.

Viktiga frågor som kommer att behandlas är:

# Hur kan parlament på ett effektivt spela en konfliktförebyggande roll och verka för försoning? Hur kan FN och IPU stödja sådana strävanden?

# Hur kan parlament (och IPU) stödja FN och dess olika missioner?

# Hur kan parlamentariker själva, eller i samarbete med FN, hjälpa till att medla i konflikter?

# Hur kan parlament bidra med bestämmelser i rättssystemet som syftar till att främja försoning?

# Vilka reformer är från en parlamentarisk utgångspunkt nödvändiga för att säkerställa ett starkare parlamentariskt inslag när det gäller konfliktlösning inom FN-systemet?

Förutom att medverka i utfrågningarna har svenska delegationen varit på två möten på den permanenta Svenska FN-representationen under dagen. Min avsikt är att återkomma (möjligen i morgon) med ett blogginlägg som kommer att beröra FN:s fredsbevarande operationer.

Här finns en länk till det inledningsanförande som i dag hölls av FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson.

IPU-rapport från Quebec

På riksdagens hemsida har i dag presenterats en rapport från Interparlamentariska unionens (IPU:s) 127:e församling i Quebec, 21-26 oktober 2012. På plats fanns närmare 700 parlamentariker från hela världen som debatterade behovet av att respektera och skydda mångfald i alla dess former för att säkerställa fred i dagens globaliserade värld.

Om Quebec City Declaration skrivs följande:

"Quebec-deklarationen om mångfald och identitet

En särskild debatt som mynnade ut i Quebec-deklarationen diskuterade medborgarskap, identitet, språklig och kulturell mångfald i en globaliserad värld. Den svenska IPU-delegationens ordförande Anti Avsan (M) påminde under debatten om Raoul Wallenbergs gärningar. "Vi som parlamentariker har ett ansvar att visa ledarskap och stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och motverka främlingsfientlighet", sade han."

Här finns en länk till rapporten på riksdagens hemsida.

Nytt fokus i politiken

Från och med i dag är jag ledamot i Justitieutskottet. Jag har lämnat Civilutskottet efter lite drygt 6 års arbete där. Inom det rättspolitiska området, där jag kommer att verka framöver, finns det många utmaningar att ta tag i. Eftersom jag fortfarande är ordförande i styrelsen för Huge Fastigheter AB i Huddinge kommer jag dock att fortsätta leva med bostadspolitiska frågor. Jag kommer säkert också att skriva ett och annat blogginlägg om sådana frågor, framförallt om det skulle uppkomma diskussion om något som är juridiskt eller politiskt lite mer invecklat.

Den som har läst inläggen på min blogg har säkert också lagt märke till att jag under senare tid har bloggat en del om frågor som ligger inom justitieområdet. Rättspolitiska frågor har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat och ett fungerande rättsväsende är ytterst grunden för att garantera människor deras frihet.
  

Narkotikamarknaden ändrar karaktär

I dagens SvD finns en intressant artikel som belyser trenderna på den globala narkotikamarknaden. I artikeln redovisas narkotikans spridningsvägar, utvecklingstrender samt i någon mån vilka preparat som är på väg att öka och vilka som minskar.

När Carl Bildt var statsminister i den borgerliga regeringen på 1990-talet sade han vid något tillfälle något liknande att "den som säljer narkotika säljer död". Jag tycker att det var en mycket bra beskrivning och den gäller såväl direkt som indirekt, på kort sikt och på lång sikt. Enligt artikeln vågar ingen uppskatta den totala omsättningen på narkotikamarknaden, men enligt FN-organet UNODOC kan enbart kokainmarknaden vara värd en bra bit över 500 miljarder kronor om året.

En del av hotbilden är en påtaglig liberalisering i synen på narkotika och narkotikamissbruk. Många tror att detta är lösningen på problemen med narkotika. Jag tror dock inte på släpphänthet och liberalisering. Som ett exempel som påvisar detta kan jag nämna ett föredrag som jag lyssnade på under våren. Under det aktuella föredraget presenterades statistik från USA som visade vad som hände i anslutning till en förhållandevis kraftig utskrivning av medicinsk marijuana. Effekten var ett mycket kraftigt uppsving av hasch- och marijuanamissbruket bland ungdomar.

Här finns länken till den aktuella artikeln.   

Förslaget om begränsad villkorlig frigivning

På SvD:s ledarblogg har det skrivits positivt (13/11) om förslaget avseende begränsad villkorlig firgivning. Rubriken för inlägget är "Längre inlåsning för återfallsförbrytare!".

Man framhåller att fängelsestraff har en odiskutabel fördel och lägger till att under själva inlåsningen förhindras grövre brottslighet.

Vidare skriver man följande:

"I Sverige är dock själva inlåsningen väldigt sällan i fokus. Istället handlar debatten om rehabilitering eller bristande avskräckning.

Justitieminister Beatrice Ask har inte precis fått kriminalfrågorna att kännas som en tillgång för Alliansen, trots att batongpolitiken är klassiskt borgerligt territorium. Inte ens den massiva ökningen av antalet poliser har blivit en framgång. I dag säger hon dock något som går i rätt riktning.

För SVT berättar Ask att Moderaterna vill att återfallsförbrytare ska mista rätten till tidigare frigivning från fängelset. Hon vill därför se en utredning om detta.

Så ska det låta. Ask förmedlar också en statistisk uppgift som visar på vidden av problemet. ”Tyvärr så återfaller 70 procent av de som dömts till fängelse inom tre år.”

Att Sveriges politiska ledning så länge kan ha låtit detta fortgå är ofattbart."

Här finns en länk till blogginlägget.