torsdag 8 december 2011

Kammardebatt om europeisk köplag

I går hade Civilutskottet kammardebatt beträffande en subsidiaritetsprövning. Denna typ av debatter är inte särskilt vanliga. Denna gång var frågan om det är lämpligast att införa köprättsliga regler för gränsöverskridande köp på unionsnivå, eller om frågan i stället bör lösas på nationell nivå. En majoritet bestånde av Alliansen samt MP ansåg att den aktuella frågan bör lösas på unionsnivå.

I den första delen av mitt anförande tog jag upp följande: Inom EU har det under de senaste tio åren pågått ett omfattande arbete med att stegvis gå mot en övergripande europeisk avtalsrätt. Denna gemensamma europeiska avtalsrätt kan man ha många synpunkter på, men nu har arbetet kommit så långt att kommissionen har presenterat ett förslag till en förordning om en gemensam europeisk köplag. Riksdagen har att ta ställning till om förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Subsidiaritetsprövningen ska inte avse förslaget i sak utan i stället ge svar på frågan om det som föreslås inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Om det är så strider förslaget inte mot subsidiaritetsprincipen. För att kunna svara på frågan om förslaget bör genomföras på unionsnivå måste man se till förslagets övergripande syfte.

Min motivering till varför förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen var följande: Det övergripande målet med förslaget i förordningen är att förbättra den inre marknadens funktion genom att underlätta den gränsöverskridande handeln. Man kan naturligtvis i vidare mening ifrågasätta om problemen är tillräckligt stora i dag. Trots det kan olikheter i medlemsstaternas nationella lagstiftning på de aktuella områdena bidra till de hinder som ändå finns. Olikheterna kan föra med sig att näringsidkare får anpassa sina avtalsvillkor till utländsk lagstiftning, vilket kan leda till extra kostnader. Det är också svårt att se att medlemsstaterna utan EU-åtgärder skulle kunna samordna sina nationella lagstiftningar på ett sätt som undanröjer de hinder som finns.

När det gäller risken för parallella system kan jag bara framhålla att det finns en mängd olika standardavtal som ser olika ut. Det finns olika branschavtal. Det är också så att de internationella privaträttsliga lagvalsregler som finns kan leda till väldigt olika resultat i fråga om vilka regler som faktiskt ska tillämpas. Det innebär att det i vart fall finns en valmöjlighet när det gäller en enhetlig lagstiftning som reglerar ett ganska begränsat antal fall som alltså gäller försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och vissa därtill anknutna tjänster.

En tillämpning av förordningen kräver dessutom att parterna avtalat det, som jag har nämnt flera gånger. Det ska också följa en särskild form.

Sammantaget innebär förslagets syfte en ambition att lösa de gränsöverskridande problemen. Målsättningarna kan knappast uppnås genom en reglering av medlemsstaterna var för sig. Så öppen måste man vara när man gör den här prövningen. Därför blir bedömningen att kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag inte kan anses strida mot subsidiaritetsprincipen. Det finns därför inte heller anledning att avge något motiverat yttrande.

Här finns en länk till Civilutskottets betänkande och har kan man läsa vad som sades under debatten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar