Bostadspolitisk debatt

I onsdags (14/12) var det bostadspolitisk budgetdebatt i kammaren. Huvuddelen av Civilutskottets budgetfrågor ligger inom det bostadspolitiska området.

Redan inledningsvis betonade jag allvaret med den bostadsbrist vi ser på många håll i landet. I den delen sade jag följande: ”Det finns skäl att tydligt understryka att bostadsbristen på många håll i Sverige är ett problem. Den är utvecklingshämmande och utgör ett särskilt problem inte minst för unga som framför allt i storstadsområdena har uppenbara svårigheter att kunna skaffa en egen första bostad, att starta ett eget vuxenliv eller kunna flytta till arbete och studier.”

När jag lyssnade på Veronica Palms (S) anförande – som var debattens första – funderade jag först på om hon hade valt sitt anförande från något annat ärende. Min beskrivning av de förslag Veronica Palm (S) till slut ändå talade om kan sammanfattas på följande sätt: ”Återigen får man uppfattningen att Socialdemokraterna befinner sig någonstans i ett annat århundrade. Det är samma gamla skåpmat som ingen vill ha som om och om igen dukas fram med samma högstämda retorik.”

Det fanns skäl att även ge Vänsterpartiet en ”känga”. Deras förslag är de mest verklighetsfrämmande och tar minst hänsyn till de omvärldsförutsättningar som finns. Jag tänker här bland annat på EU-rätten. I denna del sade jag bland annat: ”Om förslagen fortsätter i linje med vad Vänsterpartiet hittills har presenterat blir väl nästa steg ett förslag om statligt ägda bostadsbolag i varje kommun.”

Jag talade också en del om Socialdemokraternas huvudförslag som också var Sverigedemokraternas huvudförslag. Förslaget var dock en utökning av ramen för Civilutskottets utgiftsområde och därmed inte möjlig att besluta om efter det att statsbudgetens ramar beslutats av riksdagen tidigare i höstas. I den delen sade jag följande: ”Även om det är ett förslag som inte ryms inom ramen, har jag uppfattat det som det väsentligaste hos både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De båda partierna förenas i en tanke om subventionspolitiken. Det gäller subventioneringen av kreditgarantier. Förslagen tycks utgå från den utredning som Statens bostadskreditnämnd presenterade 2008. Det är svårt att avgöra eftersom motionerna är lite summariska. Det intressanta i detta sammanhang är att de centrala företrädarna för de tilltänkta mottagarna av kreditgarantisubventionen, det vill säga SABO och Fastighetsägarna, i sina remissvar gällande utredningen i huvudsak ställde sig avvisande till de förslag som lades fram. SABO:s bedömning var att en subventionerad kreditgaranti inte kommer att vara särskilt effektiv. Fastighetsägarna ansåg att det föreslagna stödet var konkurrenssnedvridande och oförenligt med EU-rätten. Inte ens Hyresgästföreningen ansåg att förslaget borde genomföras. Men Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tycker att det är en bra idé.”

Slutligen fanns det skäl att beröra frågan om bluffakturor eftersom Veronica Palm i olika sammanhang under den senaste tiden har sagt att man kan rösta på Socialdemokraternas förslag om att införa ångerrätt för avtal som inte har ingåtts. Uppgiften får nog sägas ha varit felaktig på Juholtskt vis. I denna del sade jag följande: ”Om man lyssnade på Veronica Palm, vilket jag gjorde, har man noterat att hon sade att man kan rösta på Socialdemokraternas förslag i kammaren den 14 december om man vill stoppa bluffakturor. Jag undrar vilket förslag man ska rösta på. Det framgår inte riktigt klart. Det handlar om bluffakturor. Man har sagt att man ska införa en ångerrätt, precis som konsumenter har. Då uppstår frågan: Varför ska man ångra ett avtal som man inte har ingått? Om man skulle få ångra ett avtal som man inte har ingått, vem ska man ångra det till? Ska man göra det till blufföretaget som säger: Nej, det är ingen som har ångrat det här. Hur har det i så fall förbättrat småföretagarnas situation? Det framstår närmast som en intellektuell härdsmälta.”

Här finns en länk till mitt huvudanförande och här finns min första replik och här finns den andra.